Skall näringsförbud bli ett effektivt medel i kampen mot ekonomisk brottslighet krävs att ärendet prövas mycket kort tid efter det att gäldenären försatts i konkurs.

Månadens fråga till revisorerna i Balans nr 5/81 år avsåg näringsförbudet enligt 199 § i konkurslagen. Huruvida lagstiftningen är ett bra sätt att bekämpa ekonomisk brottslighet eller ej kan diskuteras. Då näringsförbudet enbart kan användas i samband med konkurser är dess verkningsområde begränsat. Det förekommer ekonomisk brottslighet som ej resulterar i konkurs och här är förbudet ej tillämpbart. Frågan huruvida näringsförbudet kan utvidgas och även tillämpas utanför konkursinstitutet är under utredning. Men utredningens förslag och en eventuell lagstiftning ligger antagligen långt fram i tiden. Vi har under början av innevarande år skrivit en 3-betygsuppsats vid Företagsekonomiska Institutionen i Lund angående näringsförbudet enligt konkurslagen. Vi vill ta tillfället i akt att kasta lite ljus över det aktuella lagrummet.

Kortfattad bakgrund till lagens tillkomst.

Antalet konkurser i Sverige har under tiden 1950–1980 ökat kraftigt. Konkurserna uppgick år 1950 till 1.139, motsvarande tal för år 1980 var 4.671. Av antalet inträffade konkurser åren 1973–1980 utgjorde drygt 2/3 företagskonkurser, lite mer än 2/3 av företagskonkurserna var så kallade fattigkonkurser. Missbruket av konkursinstitutet och brottsligheten i samband härmed är väl dokumenterad. Konkurslagen och lagar som har samband med denna har under 1970-talet varit föremål för en successiv översyn. Den kanske viktigaste förändringen, om man bortser från näringsförbudet, var den lagändring som trädde i kraft från och med 1980-01-01. I samband härmed trädde bland annat en ny ordning för så kallade mindre konkurser i kraft och det gamla förfarandet med fattigkonkurs och det ”liberala” rättsförfarandet kring dessa försvann. Kravet på förvaltarens kvalifikationer jämställs numera i de mindre konkurserna med det i de ordinära. Förvaltare skall pröva frågorna kring återvinning, gäldenärsbrott, uttala sig om hur bokföringsskyldigheten fullgjorts samt pröva frågan om eventuellt näringsförbud.

I ett delbetänkande, ”Konkurs som rätten att idka näring” (SOU 1979:13) föreslog konkurslagskommittén utvidgat näringsförbud utöver det som gällde enligt 199 § 2, (det vill säga förbudet att utöva näring varmed följer bokföringskyldighet enligt bokföringslagen så länge konkurstillståndet varar), som skulle prövas individuellt och som även skulle kunna meddelas efter konkursens avslutande. Man föreslog dessutom en utvidgning av personkretsen att, utöver enskild näringsidkare, även omfatta vissa ställföreträdare i juridiska personer.

Propositionen (1979/80:83), vilken i stora drag återspeglar konkurslagskommitténs delbetänkande enligt ovan, gav till resultat att nya regler avseende näringsförbudet infördes i konkurslagen, paragraf 199 b–j. Dessa trädde i kraft från och med 1980-07-01.

Näringsförbudet enligt 199 § konkurslagen

Förbudet för konkursgäldenär att idka näringsverksamhet varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen regleras i konkurslagens (KL) 199 § 2. Då förbudet gäller fysisk person som försatts i konkurs påverkas t ex inte ställföreträdare för aktiebolag i konkurs av detta. Från förbudet, som är generellt vid konkurs, finns enbart undantaget näringsverksamhet, som faller under reglerna enligt jordbruksbokföringslagen, samt vissa näringar som är skyddade enligt regerings- och tryckfrihetsförordningen.

Förbudet för fysisk person att idka näringsverksamhet under konkurs, regleras dessutom på ett flertal andra håll utanför konkurslagen. Enligt t ex aktiebolagslagen får t ex en person som är försatt i konkurs ej vara stiftare, styrelseledamot eller verkställande direktör. Ej heller vara revisor, firmatecknare eller likvidator enligt samma lag – så länge konkurstillståndet gäller. Liknande regler återfinnes på andra håll i vår lagstiftning.

Av 199 § b framgår att ett utvidgat näringsförbud kan komma ifråga när något av följande rekvisit föreligger:

  • att gäldenären (eller företrädaren alt huvudmannen för gäldenären vilken är juridisk person) förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna.

  • på annat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare.

Dessa två rekvisit kan sägas vara huvudförutsättningarna för näringsförbud. Dessutom får näringsförbud meddelas den som

  • upprepade gånger har förekommit i samband med konkurs, antingen personligen eller som företrädare för juridisk person. För utdömande av näringsförbud krävs dels att vederbörande i näringsverksamhet som föregått konkursen åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare, dels att näringsförbud är påkallat av särskilda skäl.

Man har under de båda första rekvisiten betonat ”grovt otillbörligt” och ”grovt åsidosatt”. Detta då ett näringsförbud kan få omfattande följder för den som drabbas av det. I förarbetena till lagen exemplifieras vad som kan bedömas som ”grovt otillbörligt mot borgenären”. Det otillbörliga förfarandet måste ha skett i den näringsverksamhet som avslutats i och med konkursen och det måste dessutom vara aktuellt och alltså inte ligga för långt tillbaka i tiden. Vid bedömning av otillbörlighetsrekvisitet bör man främst beakta om det förekommit transaktioner, som är främmande för en under affärsmässiga former driven verksamhet. Som exempel kan nämnas åtgärder som gäldenären medvetet vidtagit för att minska sina tillgångar och öka sina skulder så att borgenärens utsikter för att få betalt för sina fordringar förringas eller går helt förlorade. Dessutom kan förfaranden förekomma som är knutna till den löpande verksamheten, olika typer av transaktioner som isolerade eller sammantagna får till följd att betydande belopp undandras fordringsägarna. Vidare har man i förarbetena pekat på sådana personer som i sin verksamhet använder flera formellt sett fristående bolag eller juridiska personer, vilka i realiteten är att betrakta som en ekonomisk eller produktionsmässig enhet. Mellan dessa överföres tillgångar och skulder samtidigt som kostnader styrs till bolag som saknar tillgångar. Andra omständigheter som bör beaktas vid bedömning av otillbörlighetsrekvisitet är omständigheter som ingår i ett led att vilseleda skattemyndigheter och övriga borgenärer såsom namnändringar och sätesändringar. Hänsyn bör även tas till om aktiebolagslagens likvidationsbestämmelser iakttagits.

I förarbetena exemplifieras typiska förfaranden som indikerar att gäldenären/ställföreträdaren grovt åsidosatt vad som åligger en näringsidkare. Att missköta sin bokföring, att ej iaktta skyldighet att insända handlingar och uppgifter eller att försumma sina skyldigheter mot skattemyndigheterna är exempel på sådana åsidosättanden. Hänsyn bör även tas till indirekta verkningar av konkursen i fråga, t ex konsekvenser för de anställda.

Näringsförbud får dessutom meddelas den som upprepade gånger förekommit i samband med konkurs, antingen som gäldenär personligen eller som företrädare för en juridisk person. Förutsättning är att minst en konkurs har inträffat tidigare, samt att vederbörande då åsidosatte vad som ålades honom som näringsidkare, samt att näringsförbudet är påkallat av särskilda skäl. Som särskilt skäl anges i förarbetena, att vederbörande totalt sett har gjort sig skyldig till ett kvalificerat missbruk av näringsfriheten samt att situationen kan jämställas med de fall som omfattas av de båda första rekvisiten.

Det har varit lagstiftarens intentioner att med näringsförbudet stävja illojala förfaranden. Därför understryks det också i förarbetena att näringsförbud inte får tillämpas så att det hindrar seriös näringsverksamhet.

Innebörd och förbudstid

Enligt 199 § c KL innebär ett näringsförbud, att vederbörande ej personligen får driva näringsverksamhet varmed följer bokföringsskyldighet enligt BFL. Vidare är den som meddelats näringsförbud förhindrad att som styrelseledamot eller i annan egenskap vara ställföreträdare för juridisk person som driver näringsverksamhet med bokföringsplikt enligt BFL. Med ställföreträdare avses inte bara ordinarie styrelseledamot, VD eller vice VD utan även suppleant och firmatecknare. Förbudet avser även att faktiskt handha förvaltning och ledning i juridisk person utan att ha en formell ställning som sådan, vilket i praktiken innebär att inskränkningen omfattar även bulvanförhållanden. Dock hindrar inte ett näringsförbud någon att ha ett dominerande ekonomiskt inflytande t ex genom ett aktieinnehav i ett bolag.

Enligt 199 c § andra stycket finns möjlighet till dispens för att driva viss verksamhet när ett näringsförbud dömts ut. Detta kan komma ifråga när det framstår som direkt obilligt mot en person att meddela generellt näringsförbud och därigenom hindra honom från att i obetydlig skala driva rörelse inom ett annat område än där han tidigare varit verksam. Denna möjlighet till dispens har dock tillämpats mycket sparsamt hittills. I skrivande stund har av 34 domar och tillfälliga beslut endast i ett fall meddelats dispens från det generella näringsförbudet.

Ett näringsförbud får giltighet först sedan det vunnit laga kraft. Under vissa förutsättningar kan dock så kallat tillfälligt näringsförbud meddelas av domstolen med omedelbar verkan. Detta förbud innebär enligt 199 g § KL att domstolen meddelar förbud till dess att frågan om näringsförbud slutligen avgjorts. För meddelande om tillfälligt näringsförbud krävs att särskilda skäl föreligger. Detta innebär enligt förarbetena att de följder som en fortsatt verksamhet kan få för borgenärerna och det allmänna, skall vägas mot de ekonomiska och andra konsekvenser som ett förbud skulle medföra.

Enligt 199 b § första stycket KL får ett näringsförbud gälla högst fem år, räknat från dagen för beslutet. Vid överträdelse av förbudet kan giltighetstiden enligt 212 § KL förlängas. Den sammanlaga tiden får emellertid inte vara mer än tio år. Ett näringsförbud kan hävas, om ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl talar för det. Dessutom finns möjlighet till att hävning kan inskränkas till en viss typ av verksamhet.

Initiativ till och utdömande av näringsförbud

Förvaltaren i ordinär respektive mindre konkurs skall i sin förvaltningsberättelse respektive förvaltningsuppgift underrätta åklagaren om det föreligger misstanke att näringsförbud bör meddelas. Enligt 199 e § KL har tillsynsmyndigheten i konkursen hos Kronofogdemyndigheten rätt att göra anmälan om näringsförbud även om förvaltaren underlåtit att göra anmälan. Det ankommer därefter på åklagaren, att sedan anmälan gjorts till honom, göra en fullständig utredning. Åklagaren får även själv ta upp frågan om näringsförbud, även om ingen anmälan gjorts till honom av förvaltare eller tillsynsmyndighet. Till sin hjälp vid utredningsarbetet har åklagaren polismyndigheten.

Talan om näringsförbud skall väckas senast två år efter dagen för konkursbeslutet. Så länge konkursen pågår får dock alltid talan väckas.

Tillfälligt näringsförbud meddelas i regel på yrkande av åklagaren.

Kontroll och uppföljning av utdömda förbud

Enligt 199 § i KL skall RSV föra ett register över alla i landet som meddelats näringsförbud, även de tillfälliga förbuden. Detta register skall à-jourföras med uppgifter från domstolarna runt om i landet. Näringsförbudsregister skall även finnas hos de 25 olika tillsynsmyndigheterna hos Kronofogdemyndigheten runt om i landet.

Reglerna om näringsförbudsregistret regleras i näringsförbudsregisterförordningen. Från näringsförbudsregistret skall fortlöpande lämnas uppgifter till aktiebolagsregistret samt till handels- och föreningsregistren. Den som meddelats förbud får ej bli registrerad som enskild näringsidkare eller ställföreträdare i juridisk person. Enligt 2 § ABL skall försäkran lämnas om att bl a stiftare och styrelseledamöter är myndiga, ej är i konkurs eller har meddelats näringsförbud.

En person som meddelats näringsförbud är skyldig att avveckla sina näringsverksamheter och sina uppdrag. Det ankommer på tillsynsmyndigheten hos Kronofogdemyndigheten att se till att så sker. Det åligger tillsynsmyndigheten att vaka över att näringsförbud efterlevs samt anmäla överträdelser av förbudet till åklagaren. I förarbetena nämns att även andra myndigheter som i sin verksamhet kan komma i kontakt med personer, som trots näringsförbud driver näringsverksamhet, bör anmäla detta till polismyndigheten. Häribland nämns myndigheter som länsstyrelsens skatteavdelningar, de lokala skattemyndigheterna, riksförsäkringsverket och arbetsmarknadsstyrelsen.

Sanktioner vid överträdelse

Den som överträder ett näringsförbud eller ett tillfälligt näringsförbud kan dömas till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, böter eller fängelse i högst sex månader. Vid bulvanförhållanden kan den som avses med förbudet straffas som gärningsman och bulvan som medhjälpare. Dessutom kan överträdelse av ett näringsförbud medföra en förlängning av tiden för näringsförbudet med upp till fem år.

Revisorns roll

Vid utdömande av näringsförbud och utredningar av gäldenärsbrott fordras oftast en kvalificerad utredning vid vilken ofta en revisor medverkar. Behovet av upplysningar från revisor i samband med utredningar av gäldenärsbrott och återvinning enligt konkurslagen har ökat kraftigt sedan konkurslagen förändrades 1980-01-01. Även i aktiebolagslagen har man tagit hänsyn till detta och lagen föreskriver skyldighet för revisorn att lämna upplysningar till konkursförvaltare, om dessa kan ha betydelse för utredningen angående näringsförbud eller gäldenärsbrott mm. Författningsändringar av detta slag ger naturligtvis upphov till debatt om revisorns oberoende och ställning.

Avslutning

De nya reglerna om näringsförbud har varit i kraft i två år. Till och med den 31 maj 1982 hade 34 domar och tillfälliga förbud meddelats. Ett fall har prövats av högsta domstolen, vilken fastställde de lägre instansernas dom om näringsförbud på fem år. Ett fåtal hovrättsavgöranden har meddelats, men de flesta fallen har endast blivit föremål för tingsrättsprövning. Vid en genomgång av aktuella domar kan konstateras att samtliga personer som meddelats näringsförbud har fällts för gäldenärsbrott eller annan ekonomisk brottslighet.

Enligt RSV hade vid årsskiftet 1981/82 konkursförvaltaren gjort anmälan om näringsförbudsmisstanke i ca 300 fall. Av dessa hade endast 24 fall prövats av domstol.

Bristande utredningsresurser hos åklagare och polismyndighet samt att det oftast i samband med talan om näringsförbud förekommer gäldenärs- och skattebrott, vilka komplicerar åklagarens arbete, torde vara några av orsakerna till att inte fler fall behandlats.

Om bestämmelserna rörande näringsförbud skall kunna bli effektiva, krävs att målen prövas en kort tid efter det att gäldenären försatts i konkurs. Ett annat problem är tillsynsmyndigheternas uppföljning av att meddelade förbud efterlevs. Den huvudsakliga bevakningen sker idag av de förbud som meddelats i respektive län. Dessutom är kommunikationen mellan de olika enheterna på länsstyrelserna bristfällig.

All företagsamhet är förenad med ett risktagande och det är viktigt att inte åtgärder, typ näringsförbud, träffar den seriösa företagsamheten. Ambitionsnivån att uppfylla och följa lagar och förordningar är i vårt land generellt sett väldigt hög.

För att komma till rätta med den osunda och oseriösa, grå och svarta verksamheten borde ett utvidgat näringsförbud, som kan utdömas av allmän domstol, i samband med andra grövre brott, komma till stånd.

Detta utvidgade näringsförbud bör ej knytas till konkursinstitutet, utan till näringsidkarens sätt att agera som näringsidkare.

Orvar Bengtsson, civilekonom, Förenade Revisorer i Malmö AB

Lars Danielsson, fil kand., Förenade Revisorer i Malmö AB