Valutaförlusterna en gång till

FASBs nya förslag till valutaredovisning innebär stora möjligheter för företagen att manipulera de redovisningsmässiga effekterna.

Förra året i augusti kom FASBs förslag till en reviderad FASB 8 – ett förslag som kom att kallas ”son of FASB 8” och liknande. Förslaget som innebar en övergång från den s k temporala metoden till current rate translation var inte enhälligt och utlöste våldsam debatt – bl a en del artiklar i BALANS.

Nu är det dags igen. FASB 8’s sonson – d v s ytterligare ett förslag – kom ut 30 juni 1981 och förutsätts nu komma att tillämpas för räkenskapsår som börjar efter 15 december 1982. Två väsentliga ändringar jämfört med 1980 års förslag är att indexering skall tillåtas för dotterbolag i inflationsekonomier och att den valuta som skall översättas enligt current rate till moderbolagets valuta – den s k functional currency – inte definieras fullt så exakt som i det tidigare förslaget. Säkerligen kommer så småningom enskildheter att debatteras sakkunnigt och med stor häftighet. Jag skulle likväl vilja använda ett par extremt förenklade exempel för att visa varför jag personligen är en smula oroad för att Sverige alltför snabbt och oreflekterat anammar principerna i FASB 8. Mina skäl är inte egentligen teoretiska – de hänför sig mer till de hart när obegränsade möjligheterna för bolag att manipulera de redovisningsmässiga effekterna av valutarörelser.

TOTALEFFEKTEN DENSAMMA

Låt oss anta att svenska kronor idag kostar 20 % om året, d v s om jag lånar 1.000 kronor i början av 1981 så är jag skyldig 1 200 kronor i slutet av 1981 och skillnadsbeloppet är ränta!

Låt oss vidare anta att 1.000 kronor i början av 1981 köper mig 100.000 pesos i ex. vis Uruguay, att räntan i Uruguay är 240 % årligen och att 100.000 pesos i slutet av året bara är värda 500 svenska kronor! Låt oss slutligen anta att 1.000 kronor i början av år 1981 köper mig 200 USdollar, att räntan i USA är 9 % och att växelkursen mot kronor i slutet av år 1981 stigit från USD 1 = SEK 5 till USD 1 SEK 5,5.

Efter en stunds grubblande finner vi att detta är det ideala tillståndet, där ränteparitet och växelkurser fungerar precis som det står i boken. Oavsett vilken valuta jag väljer för upplåning, får jag uppenbarligen 1.000 kronor i början av 1981 och är skyldig 1 200 kronor i slutet av 1981. Vi vet redan att den svenska kronskulden förblir oförändrad 1.000 kronor och att svenska räntan blir 200 kronor. Ett pesolån ger mig en valutavinst om 500 kronor i slutet av året genom att 100.000 pesos inte längre motsvarar 1.000 kronor utan bara 500 kronor. Å andra sidan har 140.000 pesos i ränta tillkommit, vilket i kronor på betaldagens (31/12) kurs motsvarar 700 kronor. Nettoeffekten av valutavinst/räntekostnad är – inte oväntat – 200 kronor. Ett dollarlån slutligen ger mig en räntekostnad om 0,09 x 200 dollar, d v s 18 dollar till en kurs av 5,5, dvs i runda tal 100 kronor i räntekostnad. Dessutom ger mig dollarapprecieringen en valutaförlust om 100 kronor. Total skuld vid årets slut är igen 218 dollar x 5,5, d v s 1 200 kronor.

Efter att på detta omständliga sätt ha slagit fast att i detta exempel blir totaleffekten alltid densamma, kan man fråga om vi på något sätt kan dölja det faktum att vi är skyldiga 1 200 kronor – direkt eller i utländsk valuta – vid årets slut. Svaret är förhoppningsvis nej, oavsett om upplåning skett i det svenska moderbolaget eller i ett utländskt dotterbolag för vidare befordran till Sverige. Koncernen är de facto skyldig 1 200 kronor externt.

INVESTERING I MARK

Låt oss nu anta att vi köper en markplätt för 1.000 kronor och hyr ut för belopp motsvarande vår egen kapitalkostnad. Transaktionen är alltså helt neutral. (Många vore glada om de kunde åstadkomma ens det.) Om jag gör det här i Sverige får jag en tillgång om 1.000 kronor och intäkter/kostnader om 200 kronor. Om jag lånar upp dollar och därför skriver min uthyrning i dollar, finner jag att intäkter och kostnader båda motsvarar kostnaden för att låna 200 dollar, d v s 0,09 x 200 x 5,5 = 100 kronor. Transaktionen är fortfarande neutral men det dyker upp en förarglig valutaförlust om 100 kronor. Om jag lånar pesos och hyr ut i pesos blir på motsvarande sätt intäkter och kostnader båda 700 kronor (140.000:200). Dessutom tillkommer en orealiserad valutavinst om 500 kronor.

Om jag är mer spekulativt lagd och lånar i dollar men hyr ut i pesos får jag 100 kronor räntekostnad, 100 kronor valutaförlust och 700 kronor ränteintäkt. Om jag gör tvärtom, får jag 700 kronor i kostnad, 500 kronor i orealiserad valutavinst och 100 kronor i intäkt. Nedanstående tabell sammanfattar dessa effekter. Se tabell 1.

Tabell 1

Självklart skulle en del av dessa effekter försvinna om man skulle kapitalisera peso-leasen till nuvärdet av framtida betalningar i pesos. Denna monetära tillgång översatt till den nya, lägre, pesokursen skulle åstadkomma att peso/peso-leasen kunde redovisas som neutral genom att både tillgång och skuld halverades. Däremot går det inte så lätt att kapitalisera dollar-leasen och ta den orealiserade kursstegringen på framtida dollarintäkter för att neutralisera valutaförlusten på dollarlånet. Problemet är det vanliga – konflikt mellan historisk kostnad eller värdering baserad på nuvärde av framtida betalningar. De framtida betalningarna dyker strax upp igen ehuru då iförda förklädnaden ”functional currency”.

TRANSAKTIONER I UTLÄNDSKA DOTTERBOLAG

Hittills har vi bara antagit att det är det svenska bolaget i Sverige som spekulerar i råmark på olika platser. Gör det någon skillnad i koncernredovisningen om transaktionerna sker i ett dotterbolag, kanske t o m ett utländskt dotterbolag?

Traditionellt har man ofta sagt att tillgångar som står till historisk kostnad skall översättas från utländskt dotterbolags redovisning till historisk kurs, d v s alla tillgångar som inköptes 1958 för 1.000 kronor, skall fortfarande stå till 1.000 kronor, oavsett om tillgången rent fysiskt befinner sig i Sverige eller i utlandet eller om den legala äganderätten ligger hos det ena eller andra bolaget inom koncernen. Det nu reviderade förslaget från FASB vidhåller 1980 års grundtanke att vissa tillgångar till historisk kostnad skall översättas till dagens kurs, d v s samma tillgång från 1958 dyker upp med olika värden beroende på vilket koncernbolag som äger den. Om markplätten i USA i vårt exempel inköpts av ett amerikanskt dotterbolag skulle den plötsligt dyka upp till 200 x 5,5 = 1 100 kronor dvs 100 kronor mer än sin kostnad varigenom valutaförlusten på dollarlånet elimineras. Kvar blir bara den erkänt neutrala transaktionen 18 dollar in och 18 dollar ut. Det blir aningen besvärligare i Uruguay. Med en ojusterad current translation skulle tomten vid årets slut stå i 500 kronor, d v s en ”värdeförlust” om 500 kronor som exakt motsvarar vår ”orealiserade valutavinst” om 500 kronor på peso-lånet. I och för sig är detta bara spegelbilden av vad som händer i USA-bolaget. Problemet är att inflationen i Latinamerika varit så snabb att en tillämpning av denna princip raskt leder till att alla tillgångar står i nominellt ett öre.

FASB 8’s sonson som utkom 30/6 1981 har tagit hänsyn till amerikansk industris starka koncentration till Latinamerika och medger nu att man indexerar upp tillgångar med hänsyn till förändringar i den lokala prisnivån. Om vi – helt orealistiskt – antar att ”inflationsindex” återspeglas direkt i valutakurs skulle detta betyda att tomten i Uruguay behölls vid sin historiska kostnad 1.000 kronor. Någon translation loss skall alltså inte kunna uppkomma på tillgångar i inflationsekonomier. Inte heller kan vi längre åsamkas någon sådan förlust på det amerikanska bolagets upplåning i dollar, eftersom tillgångar i dollar statements hela tiden skrivs upp genom översättningen till current rate. Den enda kvardröjande effekten för de utländska dotterbolagen förefaller bli den orealiserade valutavinsten i Uruguay. Detta kan ju förefalla som en i längden betydande skillnad mellan att låta moderbolaget i Sverige köpa en tomt i USA med upplånade dollar eller att låta dotterbolaget i USA göra det.

Är man nu fullständigt koncentrerad på dessa rent redovisningsmässiga valutaeffekter kan man kanske gå vidare och systematiskt lägga sin upplåning i främmande valutor i det svenska moderbolaget, där någon gång valutavinst kan anses mer realiserad än i ett dotterbolag, eller där valutaförluster amorteras över lånets löptid, medan tillgångar om möjligt placeras i utländska dotterbolag i länder där valutan apprecierar mot svenska kronor. Vad händer t ex om jag gör en lease helt i pesos – pesos in och pesos ut – men jag lägger upplåningen i Sverige, tillskjuter pengarna som egenkapital till ett dotterbolag i USA som hyr ut tillgångarna i pesos till slutanvändaren i Uruguay, om jag tillämpar current-metoden? I Sverige lånas upp pesos till ett värde av 1.000 kronor. Ett år senare är skulden värd 500 kronor. Å andra sidan har jag betalt ut 700 kronor (140.000 pesos) i räntor. In i koncernen kommer också 140000 pesos, d v s 700 kronor, vilka eventuellt kan följas från pesos till dollar till kronor. Tillgången står ensam i amerikansk redovisning till 200 dollar, d v s till 1 100 kronor vid årets slut. På något sätt har den neutrala transaktionen kommit upp med två valutavinster om sammanlagt 500 + 100 = 600 enligt current-metoden jämfört med realekonomiskt 0, vilket också är resultatet enligt traditionell modell.

”FUNCTIONAL CURRENCY”

Den invändning man nu kan göra är att orsaken till att en tillgång får översättas till current rate från det utländska dotterbolagets redovisning där den står (till historisk kostnad) är att den förväntas generera framtida intäkter i den valutan. Denna förutsättning brister när det gäller en lease som endast formellt passerar USA. I FASB 8’s sonson utvecklas ytterligare begreppet ”functional currency” för att komma åt detta problem. Det kan göras gällande att tillgången i vår peso-lease har peso som functional currency, d v s tillgångens värde i dollar borde först översättas (enligt s k temporal method) till pesos enligt historisk kurs, d v s från 200 dollar till 100.000 pesos och därefter enligt current rate till kronor, d v s 500 kronor. Gör man detta, upptäcker man att det blir ”sämre” än om man gått direkt till Uruguay i vilket fall pesotillgången hade indexerats upp så att den även efter translation behållit sin historiska kostnad 1.000 kronor. En alternativ tolkning vore att säga att svenska kronor är s k functional currency, i vilket fall tillgången kommer att stå kvar med 1.000 kronor. ”The entity is a device or shell corporation for holding investments, obligations, intangible assets, etc that could as readily be carried on the books of the parent company or an affiliate.” Jag är alltid en smula skeptisk till otydliga hypotetiska prov av det här slaget – de påminner för mycket om svensk kringgåendelagstiftning. Vad betyder det att investeringen lika gärna kunde ha gjorts av moderbolaget? Vilka skäl kan godtas för att i stället lägga den i utländskt dotterbolag bortsett från de uppenbart förbättrade resultaten ur redovisningssynpunkt?

En omedelbar slutsats är alltså att managements bestämning av vad som är functional currency kommer att ge upphov till betydande valutavinster eller valutaförluster. Att träffa det valet måste vara lika svårt att utföra hederligt som att sälja resårband per meter.

EN LITEN DEL I EN INFLATIONSEKONOMI

Jag har – bl a av okunnighet och oförmåga – inte gått in på olika teoretiska resonemang varför olika presentationsmodeller skall anses ”bättre” än andra. Jag ser det inte heller som ett teoretiskt, intellektuellt problem. Current rate translation innebär att ett svenskt bolag genom en realekonomiskt betydelselös placering av investeringen i det ena eller andra bolaget kan eliminera eljest uppkommande valutaförluster i redovisningen eller tillskapa valutavinster där inga i verkligheten finns. Att i tillägg medge indexering för inflationsekonomier innebär att det skall mycket till för att det skall kunna dyka upp en kursförlust i redovisningen. Eftersom den kalla verkligheten är att sådana förluster görs hela tiden av alla – av misstag eller som en kalkylerad alternativkostnad till högre ränta – förlorar redovisningen ytterligare i värde för användare. Att amerikanska och engelska bolag med sin – i förhållande till svenska storbolag – förhållandevis obetydliga utlandsandel anser sig betjänta av detta beräkningssätt är inte något fullgott skäl. Om dollarkursen håller i sig på nuvarande nivå är det heller inte alls omöjligt att intresset i USA för current rate translation försvinner lika snabbt som det kom. Trots allt är ju valutaproblematiken bara en facett av problemet med tillgångar till historisk kostnad i en inflationsekonomi. För företagets balansvårdande verksamhet torde det vara väl så intressant – och därmed aktuellt för FAR – att kunna mobilisera gamla låga historiska värden på t ex fastigheter upp till marknadsnivå respektive att hålla nya finansiella åtaganden helt off balance sheet.

FASB = Financial Accounting Standards Board. Bildades 1973. En privatorganisation i USA som finansieras genom donationer. FASBs styrelse utses av AICPA, den amerikanska revisorsorganisationen.

Sten Hamberg, auktoriserad revisor, Arthur Andersen & Co Revisionsbyrå AB