I förra numret av BALANS lämnade hovrättsassessor Jan Bökmark en redogörelse för propositionerna om de nya bokförings- och aktiebolagslagarna, och auktoriserade revisorn Sune Carlsson gav sina synpunkter på bokföringslagförslaget. En personlig kommentar till aktiebolagslagförslaget lämnas här av auktoriserade revisorn, adjungerade professorn Per V A Hanner, som var expert i aktiebolagsutredningen 1963–71. Han var också expert i fondbörsutredningen och samarbetsutredningen, som 1971 gemensamt framlade förslag till lag om särskilda redovisningsbestämmelser för större aktiebolag och ekonomiska föreningar, ett förslag som nu inarbetats i aktiebolagslagen.
Min mest personliga reaktion till regeringsförslaget har bestått i att jag, sedan jag under sommaren 1974 vid vissa kontakter med justitiedepartementet kommit underfund med vad som höll på att ske med de lagförslag som jag varit med om att utarbeta, kom i ett sådant stresstillstånd, att jag förlorade allt hår på huvudet. (Fotot härovan är alltså inte ett nytaget sådant, vilket får ursäktas med att nytt hår redan börjat växa ut.)
Jag hoppas att den ganska kritiska granskning av regeringsförslaget, som här följer, inte skall behöva anses påverkat av vad jag sålunda genomgått utan tas för den objektiva kommentar den försöker vara. Denna kommentar blir i huvudsak begränsad till kapitlen om revision, redovisning samt ”vinstutdelning och annan användning av bolagets egendom”.
Ett femtonårigt arbete
Det är ett snart femtonårigt arbete som nu nått näst sista etappen, framläggandet av propositionen (1975:103) till riksdagen. Dennas behandling av förslaget till ny aktiebolagslag kommer att ske i höst, eftersom propositionen kom mycket sent under vårriksdagen. Ikraftträdandet har i propositionen föreslagits ytterligare senarelagt till den 1 januari 1977. Enligt förslaget till övergångsbestämmelser får dock den gamla lagen alternativt tillämpas på årsredovisning och koncernredovisning för räkenskapsår som börjat löpa före denna dag, även om redovisningen läggs fram under tiden därefter.
Den nordiska samordningen
Det kan erinras om att första steget till den nya lagen togs 1960, då professor Håkan Nial tillsattes som utredningsman för att delta i en samnordisk översyn av aktiebolagslagstiftningen. Den egentliga aktiebolagsutredningen kom till 1962, då Nials uppdrag utvidgades att omfatta utarbetandet av enhetlig nordisk aktiebolagslagstiftning i samråd med motsvarande utredningar i de övriga nordiska länderna. Inom dessa utredningar nedlades mycket arbete på samordningen, vari genom de betänkanden, som efter många års intensivt arbete framlades i Danmark, Finland, Norge och Sverige under åren 1969–71, innehöll i det hela mycket parallellt löpande förslag.
Mycket av dessa ansträngningar har nu gått till spillo, och detta beror icke minst på det svenska justitiedepartementet. Det blev bara Danmark som kom att få en lag som praktiskt taget helt överensstämmer med detta lands förslag till den ”samnordiska” texten. Det svenska departementsförslaget bygger givetvis i mycket stora delar på aktiebolagsutredningens ”nordiska” förslag och enstaka paragrafer har lämnats helt oförändrade, men på otaliga punkter – särskilt märkbart i kapitlet om redovisning – har ändringar och tillägg gjorts, som fjärmat lagen från motsvarande i de andra länderna. I många fall har det funnits mycket svaga skäl härför.
För mig som trott mycket på och arbetat hårt för den nordiska samordningen har det varit en glädje att få läsa justitierådet Conradis skarpa vidräkning med stadsrådet Lidboms antinordism i lagrådets protokoll (prop. s. 750–751).
Justitiedepartementets självtillräcklighet
En viktigare ny lag är ju enligt svensk praxis föremål för ett vittgående remissförfarande, och det är naturligt att remissvaren ger anledning till vissa ändringar. Regeringen kan givetvis också välja att göra större ändringar eller lägga fram ett helt annat förslag, om det remitterade utredningsbetänkandet icke överensstämmer med dess politiska uppfattning och intentioner. Det är förståeligt. Mindre förståeligt är vad som hänt i departementet med aktiebolagslagförslaget, då man i denna mycket tekniska och komplicerade lagtext gjort väsentliga ändringar på en rad punkter, som över huvud taget aldrig varit upp i remissbehandlingen. I åtskilliga fall där detta skett skulle, om de varit föremål för remiss, mycket beska kommentarer med säkerhet ha framkommit.
Ett exempel på detta är stadgandet om att (förkortat uttryckt) viktiga förhållanden och händelser av väsentlig betydelse skall anges i förvaltningsberättelsen. I nuvarande lag kompletteras regeln av en förfångsklausul, medan aktiebolagsutredningen föreslog en omformulering så att förfång icke alltför lätt skulle kunna åberopas. Departementsförslaget har helt borttagit förfångsklausulen, så att texten ger det intrycket att även upplysningar till förfång för bolaget alltid måste lämnas. Lagrådet har vid sin granskning ställt sig mycket tveksam till denna ändring, eftersom dess ”konsekvenser inte blivit belysta i ett offentligt remissförfarande”. Lagrådet uppräknar sedan på två sidor ett stort antal fall, där det finner det uppenbart att ett bolag icke behöver lämna en upplysning i förvaltningsberättelsen, om den vore till förfång för bolaget. Dessa fall anses gälla även om ingen förfångsklausul finnes i lagen. Läsaren kan icke dra annan slutsats av detta än att det varit rimligast att låta aktiebolagsutredningens formulering av förfångsklausulen ingå i lagtexten. Detta är strängt taget också lagrådets mening, men herr Lidbom synes ha varit omöjlig att övertyga.
Mera kritik
Ytterligare några exempel på departementets nykonstruktioner skall lämnas, vilka synes mig vittna om okunnighet rörande praktiska förhållanden. Ett par av dessa behandlades, liksom frågan i förra stycket, i en skrivelse från FAR till lagrådet 1974, som dock icke ledde till något resultat.
Årsdovisningsreglerna i aktiebolagslagen kommer inte att bli fullständiga, eftersom en del av grundbestämmelserna inte skall finnas där utan bara i bokföringslagen. Om jag skulle ge en fullständig kritik av enbart denna punkt, skulle det kunna bli en hel artikel. Här må det räcka med att nämna att det är uppenbart att ingen, om lagförslagen antages, i fortsättningen torde kunna klara konststycket att upprätta ens den enklaste årsredovisning för ett aktiebolag om han inte är expert på området eller har FARs blivande nya version av redovisningsrekommendation nr 1 till hands. Anordningen kommer också att bli till mycket stort förfång för Sverige i internationella sammanhang, dels i det löpande arbetet – det blir praktiskt taget omöjligt att få utlandet att förstå de svenska reglernas uppbyggnad – dels vid det harmoniseringsarbete som förr eller senare kommer. Det hade i sistnämnda avseende f ö varit en stor styrka, om en nordisk harmonisering eller åtminstone en harmonisering Danmark-Norge-Sverige kunnat föreligga. Som det nu blivit, har vi ingen vara att tala för.
Reglerna om den ”förbjudna krets”, till vilket ett bolag icke får lämna penninglån, har något ändrats, men i det hela knappast till det bättre. Bl a skjuter de fortfarande till en del över målet genom att medtaga helt ofarliga personer. Och regeln om innehav av 500 aktier har föreslagits utvidgad så att, om bolaget ingår i koncern, den blir ”farlig” som har 500 aktier sammanlagt i koncernens bolag, d v s man skall summera antal aktier av helt olika värden och nominalvalör. Regeln är grotesk om man tänker sig att koncernen ingår utländska bolag av GmbH-typ (finns numera även i Danmark), där ju varje delägare har en andel, oberoende av dess belopp. I stil med detta är att enprocentregeln skall tillämpas på icke bara bolagets aktiekapital utan på summan av koncernens bolags aktiekapital, d v s – som varje redovisningsman inser – en ren nonsenssumma.
I en aktiebolagslag bör det finnas en klar regel om vilken vinst som kan utdelas liksom en regel till minoritetens skydd om vad den kan begära skall åtminstone utdelas. Departementet har emellertid hittat på en ny regel som icke går att tolka och som totalt underminerar minoritetsskyddet. Enligt denna får vinstutdelning bl a inte ske med så stort belopp att den med hänsyn till bolagets eller koncernens ”konsolideringsbehov” står i strid mot god affärssed. Nu finns det ju ingen möjlighet att definiera ”konsolideringsbehov”. Ett bolag som behöver förstärka det synliga (beskattade) egna kapitalet, som det ju här är fråga om, behöver ju icke göra det genom att innehålla vinst, ty nyemission erbjuder ju ett alternativ. Men att varje minoritetsförtryckande majoritet kommer att åberopa ”konsolideringsbehov” torde vara klart.
I aktiebolagsutredningen eftersträvades att ge lagreglerna om revisionsberättelsen sådan utformning, att denna berättelse kunde hållas nere till formatet. Liksom gällande lag förutsattes det att revisor i moderbolags revisionsberättelse skulle lämna vissa upplysningar om sin granskning av koncernredovisningen och övriga koncernförhållanden. Departementet föreslår, utan någon hållbar motivering, att revisorer i moderbolag skall avge två revisionsberättelser, en för moderbolaget och en för koncernen. Eftersom emellertid motiven medger att inget hinder möter för att ta in bägge berättelserna i en och samma handling, blir väl bestämmelsen om de två berättelserna ett slag i luften. FAR kommer väl till ikraftträdandet av lagen att ha en standardformulering för revisionsberättelser utarbetad och i all rimlig effektivitets namn kan ju ingen annan lösning tänkas än att berättelserna sammanslås, kanske med en mellanrubrik.
Oklarheter
På några punkter har departementet gjort ändringar som leder till oklarheter. En sådan punkt finns i balansräkningsschemat. Aktiebolagsutredningen och båda bokföringslagsutredningarna hade i enlighet med både svensk och internationell praxis till en post sammanfört ”kassa- och banktillgodohavanden”. Nu har departementet delat på denna post, så att balansschemat (som nu insatts i bokföringslagen) upptager ”Kassa” som särskild post. Samtidigt påpekas emellertid (prop. 1975:104, s. 234) att ”den s. k. materialitetsprincipen” torde kunna accepteras, så att oväsentliga poster slås samman med andra poster. Hur skall nu detta tolkas, när man vet att kassan i de flesta balansräkningar idag är den mest oväsentliga posten? Vad skulle då denna ändring av lagtexten tjäna till?
En annan oklarhet finns i förslaget till promulgationslag, och detta på en för företagen mycket viktig punkt. Skuldregleringsfondsbestämmelserna avskaffas ju i den nya lagen. Aktiebolagsutredningen hade då föreslagit att skuldregleringsfond under en övergångstid av fem år i mån av möjlighet skulle få nedsättas enligt nu gällande regler, till vilka direkt hänvisades. (Om så icke kunde ske, skulle fonden överföras till reservfonden.) Motiven i regeringsförslaget synes peka på att man accepterat aktiebolagsutredningens förslag. Departementets lagtext säger emellertid något helt annat. Där anges att under övergångsåren nedsättning får ske årligen ”med högst en femtedel av det belopp varmed summan av aktiekapitalet, reservfonden och skuldregleringsfonden överstiger skulderna enligt balansräkningen”. Eftersom ingen hänvisning sker till den gamla lagen, skulle detta innebära att de betydelsefulla skulder, som enligt nuvarande regler får undantagas, icke längre skulle få avdragas. Kan detta verkligen ha avsetts? Om icke, borde regeln ändras i riksdagsbehandlingen.
Textförbättringar
Efter dessa rätt många stickprov på departementets omarbetningar till – som jag ser det – det sämre vore det orättvist att inte omnämna att ett antal förbättringar också genomförts vid departementsbehandlingen, bland vilka jag särskilt vill nämna följande.
Ett av de svåraste problemen, som de två bokföringslagsutredningarna och aktiebolagsutredningen hade att lösa, var hur man skulle definiera ”verkliga värdet” såsom ena ledet i lägsta värdets princip för omsättningstillgångar. Aktiebolagsutredningen och första bokföringslagsutredningen kom med diametralt olika förslag. Enligt den förra borde nettoförsäljningsvärdet, enligt den senare återanskaffningsvärdet anges som huvudregel. Andra bokföringslagsutredningen kom fram till en närmast salomonisk lösning genom att stanna för nettoförsäljningsvärdet som huvudregel men uttryckligen nämna återanskaffningsvärdet som ett av de alternativa värden som för vissa fall bör användas. Departementet har för det första gjort rätt i att välja denna lösning i sitt förslag (till bokföringslag), för det andra lyckats ge regeln en god språklig utformning, närmast anslutande sig till aktiebolagsutredningens förslag.
En klar förbättring är också ett lån från nyare engelsk aktiebolagsrätt, där det är föreskrivet att dotterbolag i årsredovisningen skall ange namnet på sitt moderbolag och, om det är dotterbolag, ”the ultimate holding company”.
För egen del ser jag det också som en förbättring att departementsförslagets regel om tillåten utdelning i moderbolag direkt bygger på vad som är utdelningsbart enligt koncernbalansräkningen, medan aktiebolagsutredningens förslag hade fått en mindre konkret utformning. Jag ser denna ändring som en naturlig modernisering med hänsyn till att ett antal år gått sedan det sistnämnda förslaget utformades.
Årsredovisningen
Låt oss efter diverse ris och ros övergå till att försöka sammanfatta vad den nya aktiebolagslagen, inkl. bokföringslagen i den mån den rör årsbokslut, kommer att innebära med avseende på företagens offentliga redovisning.
Genom att i stort sett medtaga alla de regler, som föreslagits av ett flertal utredningar, och göra några egna tillägg har departementet kommit fram till ett mycket omfattande regelsystem, som visserligen i det stora hela nära ansluter sig till den rådande nivån för frivilligt utvecklad god redovisningssed, men som ändå på en rad punkter kommer att ge företagen och deras revisorer åtskilliga bekymmer, särskilt under de första åren. FARs redovisningskommitté kommer redan i år att starta utarbetandet av den nya upplagan av redovisningsrekommendationerna, särskilt då den grundläggande handledningen (rekommendation nr 1) om årsredovisning i aktiebolag.
Bland de viktigaste nyheterna märks de nya kraven på redovisning av vissa anläggningstillgångar. Uppgiften om brandförsäkringsbelopp bortfaller. I stället införs bruttoredovisning av maskiner och inventarier samt byggnader, d v s anskaffningsvärden, ansamlade avskrivningar på dessa samt oavskriven del av uppskrivningar skall visas var för sig. Det bör samtidigt observeras, att balansschemat föreskriver en uppdelning av fastigheter på byggnader och mark. Det är på dessa områden som många bolag får nedlägga ett betydande arbete för att kunna redovisa enligt lagen, samtidigt som de får den hälsosamma effekten av att införa ordentlig inventarieregistrering. Övergångsbestämmelser i promulgationslagen medger vissa förenklingar vid framtagandet av data för äldre tillgångar.
En annan viktig nyhet är att alla moderbolag skall upprätta koncernbalansräkning och koncernresultaträkning och att dessa handlingar blir offentliga. FARs redovisningskommitté avser att i vinter även komma med en ny upplaga av ”utkastet till rekommendation” om koncernredovisning.
Lagtexten tar visligen icke ställning till valet av metoder för koncernredovisningen. En utvidgning i kraven på koncernredovisning har gjorts i förhållande till aktiebolagsutredningens förslag genom att det nu föreslås att de upplysningar, som enligt båda versionerna skall få lämnas i noter, även skall lämnas för koncernen. Detta kan betyda avsevärda svårigheter, särskilt med hänsyn till den nyss nämnda bruttoredovisningen av anläggningstillgångar, som ju i en koncern kompliceras avsevärt av att anskaffningskostnaden för koncernen av ett dotterbolags tillgångar kan vara ett annat än dotterbolagets eget anskaffningsvärde. Lagtexten ger visserligen rätt att avvika från sådana koncernredovisningsregler, som det i det särskilda fallet är ”uteslutet att tillämpa”, men om denna bestämmelse skall kunna tillämpas här synes mig oklart. Det hade varit bättre om denna specifikationsregel helt uteslutits när det gäller koncernbalansräkningen.
Andra större nyheter är att de ”större” bolagen – de som skall ha auktoriserad revisor – skall ha finansieringsanalys och avge offentlig delårsrapport.
Revision
I kapitlet om revision har mycket små ändringar gjorts i förhållande till aktiebolagsutredningens förslag. De största nyheterna i förhållande till gällande rätt är här givetvis att man till revisor kan utse auktoriserat eller godkänt revisionsbolag och att, som en följd av denna ändring, kravet på mer än en revisor i större bolag bortfaller.
Det synes mig helt klart att arbetsbelastningen på de auktoriserade revisorerna kommer att mycket kraftigt öka genom införandet av den nya lagen, även om man bortser från all den rådgivning som själva övergången till de nya bestämmelserna kommer att medföra. Departementsförslaget har ytterligare utvidgat kretsen av de företag som normalt skall ha auktoriserad revisor (auktoriserat revisionsbolag), så vitt jag kan se till stort men för de godkända revisorerna. De kraftigt ökade kraven på årsredovisningarnas innehåll och på koncernredovisningarna samt kravet på finansieringsanalys i större bolag innebär att det blir ett väsentligt större antal data som skall granskas i praktiskt taget varje revision. Härtill kommer kravet på revision av emissionsprospekt, som enligt lagen skall offentligen utges i åtskilliga fall. Slutligen har departementet, i sin strävan att få en strängare kontroll över aktiekapitalets inbetalning, stannat för att alla apportbildningar och apportemissioner skall granskas av auktoriserad eller godkänd revisor, alltså även i bolag som eljest icke behöver ha sådan. Revisorerna skall därvid uttala sig om att apportegendomen ej åsatts högre värde än det verkliga värdet för bolaget. Motiven klargör ej hur denna regel skall fungera då apportegendomen är av sådant slag att revisorer uppenbarligen är inkompetenta att bedöma dess värde. Man synes ha betraktat revisorer som något slags allmänna värderingsexperter eftersom de ju skall granska balansvärderingen, men värdering av apportegendom är något helt annat än värdering i balansräkningar.
Önskemål inför riksdagsbehandlingen
De punkter av kritik mot departementsförslaget som jag upptagit härovan antyder också vad jag gärna skulle vilja att man vid riksdagsbehandlingen toge upp till granskning och, där det ännu är möjligt, rättade till. I första rummet sätter jag då önskemålet om borttagande av den regel i 12 kap. 2 § andra stycket, som bl a gör tillåten utdelning avhängig av bolagets eller koncernens ”konsolideringsbehov”. Regeln är helt omöjlig. Jag kan inte föreställa mig hur en domstol skulle kunna avgöra om en utdelning varit laglig enligt denna regel. Men framförallt undergräver den fullständigt det skydd för en aktieägarminoritet, som lagstiftaren avsett att åstadkomma.
Som en ännu viktigare fråga ser jag emellertid behovet att få ändring på en punkt, som jag inte behandlat här då den ingår i bokföringslagförslaget, nämligen detaljregleringen av räkenskapsåret. Jag instämmer helt i den kritik, som riktades häremot i förra numret av BALANS av min kollega Sune Carlsson. Jag skall tillägga ytterligare ett argument: en rimlig hänsyn till internationellt umgänge borde tillåta ett svenskt dotterbolag till ett utländskt bolag att ha samma balansdag som moderbolaget. Enligt min mening har departementet tagit fram ett orimligt överdimensionerat artilleri för att söka skjuta i sank det missbruk, som den nuvarande friheten i fråga om räkenskapsår kan ha medfört. Detta missbruk ligger främst i rätten att när som helst förkorta och, intill 18 månader, förlänga räkenskapsåret med iakttagande av endast ganska enkla formföreskrifter. Låt därför valet av räkenskapsår fortfarande vara fritt men använd metoden med särskild tillståndsgivning enbart på omläggningar av räkenskapsår.
Per V A Hanner, auktoriserad revisor, adjungerad professor, var expert i aktiebolagsutredningen 1963–71. Han var också expert i fondbörsutredningen och samarbetsutredningen.