Områden: Mervärdesskatt (Mervärdesskattens tillämpningsområde)

Datum: 2025-03-25

Dnr: 8-112199-2025

1 Sammanfattning

Det kan vara fråga om ett utlägg när det slutliga betalningsansvaret framgår av lag, trots att det inte framgår av faktura eller avtal att det är någon annan än mottagaren av fakturan som har det slutliga betalningsansvaret för kostnaderna.

Detta ställningstagande ersätter ställningstagandet ”Utlägg vid betalningsförpliktelse enligt lag” från den 6 september 2005, dnr 131 471453-05/111. Ställningstagandet har omarbetats med anledning av ny mervärdesskattelag (2023:200) som trädde i kraft den 1 juli 2023 samt ny praxis. Omarbetningen innebär ingen ändring i sak.

2 Frågeställning

Ett utlägg ska inte räknas med i beskattningsunderlaget och utgör inte ersättning för en beskattningsbar transaktion. Frågan är om det kan vara fråga om ett utlägg när det slutliga betalningsansvaret framgår av lag, trots att det inte framgår av faktura eller avtal att det är någon annan än mottagaren av fakturan som har det slutliga betalningsansvaret för kostnaderna.

3 Gällande rätt m.m.

Vilka transaktioner som är föremål för mervärdesskatt framgår av 3 kap. mervärdesskattelagen (2023:200), ML. Vad som utgör en beskattningsbar transaktion framgår av 5 kap. ML. För att beskattningsbara transaktioner i form av exempelvis leverans av varor och tillhandahållande av tjänster ska bli föremål för mervärdesskatt krävs att transaktionerna görs mot ersättning. En betalning för ett utlägg utgör inte ersättning för en beskattningsbar transaktion.

Belopp som en beskattningsbar person har mottagit av förvärvaren som ersättning för utlägg, som gjorts i förvärvarens namn och för förvärvarens räkning, och som bokförts på ett interimskonto, ska inte ingå i beskattningsunderlaget (artikel 79 c första stycket i rådets direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt, mervärdesskattedirektivet). Den beskattningsbara personen ska styrka de faktiska beloppen för utläggen och den beskattningsbara personen ska inte ha rätt att dra av den mervärdesskatt som eventuellt har påförts utläggen (artikel 79 c andra stycket i mervärdesskattedirektivet).

En avgift som en säljare har betalat före leveransen för registrering av ett fordon har ansetts utgöra ett utlägg som gjorts i kundens namn och för dennas räkning. Enligt köpekontraktet för fordonet skulle säljaren leverera ett fordon som hade registrerats i enlighet med den användning som kunden avsåg för fordonet. Avgiftsskyldigheten inträdde vid fordonets första registrering på det nationella territoriet, och inte vid leveransen (C-98/05, De Danske Bilimportörer, punkt 30).

En fordonsskatt som leverantören betalade, och för vilken betalningsskyldigheten hade ett direkt samband med leveransen av fordonet, skulle ingå i beskattningsunderlaget vid leveransen av fordonet (C-106/10, Lidl & Companhia, punkt 42).

EU-domstolen ansåg att det var fråga om en tjänst som utförts mot ersättning när det av avtalet var möjligt att identifiera en tjänsteleverantör, förvärvaren av dessa tjänster och arten av de aktuella tjänsterna och dessa bokförts såsom tjänster och tjänsteleverantören mottagit ett faktiskt motvärde för tjänsterna. Detta oberoende av om den beskattningsbara personen eventuellt inte fått någon vinst och oberoende av om de varor som varit föremål för nämnda tjänster täcktes av en garanti. Domstolen uttalade att förekomsten av en garanti som täcker de levererade varorna endast påverkar kvalificeringen av ett tillhandahållande av tjänster mot ersättning om den påverkar ett av de kriterier som anges i artikel 2.1 c i mervärdesskattedirektivet. Så skulle exempelvis vara fallet om tjänsteleverantören hade agerat i någon annans namn och för annans räkning, genom att endast överföra belopp avseende de förvärvade varorna och arbetena med utbyte och reparation till interimskonton i den mening som avses i artikel 79 första stycket c i mervärdesskattedirektivet, genom att inte dra av den ingående mervärdesskatten och genom att på order och fakturor ange namnet på det bolag för vars räkning dessa varor hade förvärvats och arbetena utfört (C-605/20, Suzlon, punkterna 67 och 69).

EU-domstolen ansåg att en visningsavgift skulle ingå i beskattningsunderlaget. Domstolen konstaterade att det av den nationella lagstiftningen, som det ankommer på den nationella domstolen att tolka, framgick att avgiften betalas i eget namn och för egen räkning (C-618/11, C-637/11 och C-659/11, TVI, punkterna 47 och 48).

Den frekvensavgift som den som har tillstånd att använda radiosändare på vissa frekvenser är skyldig att betala till Post- och Telestyrelsen är en utgift i verksamheten för det bolag som har fått tillståndet och ska ingå i beskattningsunderlaget. Avgiften är inte ett utlägg för kunden räkning (RÅ 2007 not. 105).

4 Bedömning

Ett utlägg för någon annans räkning är inte ett förvärv i den egna verksamheten. En av förutsättningarna för att det ska vara fråga om ett utlägg är att det är någon annan än den som har fått fakturan som har det slutliga betalningsansvaret gentemot tredje man. Vid denna bedömning kan de civilrättsliga reglerna vara vägledande.

För att det ska vara fråga om ett utlägg krävs vidare att utlägget bokförs på ett sådant sätt att betalningen inte påverkar resultatet i den egna verksamheten. Dessutom får det inte ske något vinstpåslag utan debiteringen ska motsvara självkostnaden.

När det framgår av lag att betalningsansvaret för kostnaderna ligger på någon annan än mottagaren av fakturan kan det vara fråga om utlägg under förutsättning att även övriga förutsättningar är uppfyllda, d.v.s. att betalningen bokförts utanför resultatkonto och att debitering skett till självkostnad. Det innebär att det kan vara fråga om utlägg när det slutliga betalningsansvaret framgår av lag, trots att det inte framgår av faktura eller avtal att det är någon annan än mottagaren av fakturan som har det slutliga betalningsansvaret för kostnaderna.

4.1 Exempel

Kronofogden tar emot fakturor från leverantörer avseende olika förrättningskostnader i samband med verkställighet av avhysning. Fakturorna är utställda till Kronofogden. Hos Kronofogden hanteras fakturan bokföringsmässigt som ett utlägg. Kronofogden begär betalning av svaranden eller sökanden utan vinstpåslag.

Det framgår av utsökningsbalken (1981:774) att betalningsansvaret för förrättningskostnaderna inte ligger på Kronofogden utan på svaranden eller sökanden i ärendet. Det framgår inte av faktura eller avtal mellan t.ex. transportören och Kronofogden, att det slutliga betalningsansvaret för kostnaderna ligger på någon annan än Kronofogden, men det framgår alltså av lag att så är fallet. Det är inte Kronofogden som har det slutliga betalningsansvaret för kostnaderna och eftersom även övriga förutsättningar är uppfyllda, d.v.s. att betalningen bokförts utanför resultatkonto och att debitering skett till självkostnad, gör Kronofogden ett utlägg.

5 Ställningstagandet ersätter ett annat ställningstagande

Detta ställningstagande ersätter ställningstagande ”Utlägg vid betalningsförpliktelse enligt lag” från den 6 september 2005, dnr 131 471453-05/111. Ställningstagandet har omarbetats med anledning av ny mervärdesskattelag (2023:200) som trädde i kraft den 1 juli 2023 samt ny praxis. Omarbetningen innebär ingen förändring i sak.