Områden: Förvaltningsrätt & förfarande
Datum: 2023-12-19
Dnr: 8-2684701
1 Sammanfattning
En betaltjänstleverantör ska under vissa förutsättningar rapportera sina uppgifter om gränsöverskridande betalningar till Skatteverket när dess kund - betalaren eller betalningsmottagaren - finns i Sverige.
Med finns i Sverige förstås den plats där kunden finns enligt den information som betaltjänstleverantören har om kunden. Det innebär att en betaltjänstleverantör i bedömningen av om uppgifter måste lämnas till Skatteverket bör följa sin betalningslicens för att fastställa var betaltjänstleverantören tillhandahåller betaltjänster. Om den identifieringskod eller företagsidentifieringskod (i fortsättningen identifieringskod) som betaltjänstleverantören använt för att bedöma om det är en gränsöverskridande betalning anger att dennes kund finns i Sverige ska rapportering ske till Skatteverket. Det förutsätter dock att den identifieringskoden är mest relevant och därför den som bäst återspeglar var kunden finns, i enlighet med EU-kommissionens riktlinjer, avsnitt 3.1 med underavsnitt. I ett sådant fall ska alltså betaltjänstleverantören rapportera uppgifterna till Skatteverket även om denne har tillgång till annan information som indikerar att kunden kan finnas i ett annat land.
2 Frågeställning
Fråga har uppkommit om hur en betaltjänstleverantör ska avgöra om dess kund, betalaren eller betalningsmottagaren, finns i Sverige i den mening som avses i 33 c kap. 5 § första stycket skatteförfarandelagen (2011:1244), SFL. Av bestämmelsen följer att om kunden finns i Sverige så ska rapportering ske till Skatteverket. Om kunden inte finns i Sverige kan det i stället finnas rapporteringsskyldighet i ett annat EU-land.
I ställningstagandet behandlas inte närmare de grundläggande förutsättningarna för att rapporteringsskyldighet ska ha uppkommit överhuvudtaget. Frågan avser alltså endast i vilka fall, när de grundläggande förutsättningarna för rapporteringsskyldighet föreligger, rapportering av uppgifterna ska ske till Skatteverket.
3 Gällande rätt m.m.
Genom rådets direktiv (EU) 2020/284 av den 18 februari 2020 om ändring av rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (mervärdesskattedirektivet) har det skapats en skyldighet för medlemsstaterna att införa en uppgiftsskyldighet för betaltjänstleverantörer beträffande gränsöverskridande betalningar. Sådan skyldighet har saknats i svensk rätt och har därför behövt införas (prop. 2022/23:121, Nya krav på betaltjänstleverantörer att lämna uppgifter, s. 27). Detta har skett genom bl.a. införande av 33 c kap. skatteförfarandelagen, som träder i kraft den 1 januari 2024 (2023:638).
I förarbetena uttalas vidare att de av EU-kommissionen utarbetade riktlinjerna för rapportering av betalningsuppgifter från betaltjänstleverantörer och överföring till det centrala elektroniska systemet för betalningsinformation (Cesop), i fortsättningen kallade riktlinjerna, inte är bindande men bör tillämpas i möjligaste mån för att undvika att rapporteringsskyldigheten ser olika ut i olika medlemsstater (prop. 2022/23:121 s. 44).
Definitioner
Begreppen betaltjänstleverantör, betalare, betalning, betalningsmottagare och betaltjänst definieras i 33 c kap. 3-4 §§ SFL, jfr med artikel 243a mervärdesskattedirektivet, genom hänvisningar till 1 kap. 3 och 4 §§ lagen (2010:751) om betaltjänster.
I 33 c kap. 4 § SFL definieras dessutom bl.a. dessa fyra begrepp:
BIC-kod: detsamma som i artikel 2.16 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 260/2012 av den 14 mars 2012 om antagande av tekniska och affärsmässiga krav på betalningar och autogireringar i euro och om ändring av förordning (EG) nr 924/2009.
Företagsidentifieringskod: BIC-kod eller annan kod som otvetydigt identifierar en betaltjänstleverantör och anger dennes plats.
IBAN-nummer: detsamma som i artikel 2.15 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 260/2012.
Identifieringskod: IBAN-nummer eller en annan uppgift som otvetydigt identifierar en betalare eller en betalningsmottagare och anger dennes plats.
Gränsöverskridande betalning
En betalning ska anses vara gränsöverskridande om betalaren, enligt sin identifieringskod, finns i ett EU-land, och betalningsmottagaren, enligt sin identifieringskod, finns i ett annat EU-land eller på en plats utanför EU. Om betalaren saknar identifieringskod ska i stället betalarens betaltjänstleverantör, enligt sin företagsidentifieringskod, finnas i ett EU-land. Om betalningsmottagaren saknar identifieringskod ska i stället betalningsmottagarens betaltjänstleverantör, enligt sin företagsidentifieringskod, finnas i ett annat EU-land eller på en plats utanför EU (33 c kap. 7 § SFL, jfr med artikel 243c mervärdesskattedirektivet).
Riktlinjerna1 avsnitt 3.1 med underavsnitt avser gränsöverskridande betalningar enligt lokaliseringsreglerna i artikel 243c. Här redogörs för vilka proxyvariabler i form av identifieringskoder som, beroende på vilken typ av betaltjänst som berörs, är de mest relevanta och därför bäst återspeglar var betalaren respektive betalningsmottagaren finns enligt lokaliseringsreglerna.
Kommissionen beslutade den 3 augusti 2022 om riktlinjer för betaltjänstleverantörers lämnande av uppgifter och medlemsstaternas rapportering till Cesop (Guidelines for the reporting of payment data from payment service providers and transmission to the Central Electronic System of Payment information [Cesop]). Riktlinjerna har hitintills uppdaterats den 23 november 2023.
Rapportering till Skatteverket
En betaltjänstleverantör som tillhandahåller betaltjänster till en betalare eller en betalningsmottagare som finns i Sverige är under vissa förutsättningar skyldig att till Skatteverket lämna uppgifter om gränsöverskridande betalningar (33 c kap. 5 § första stycket SFL, jfr med artikel 243b 4b) mervärdesskattedirektivet).
En betaltjänstleverantör ska, om förutsättningarna för det är uppfyllda, göra sina register tillgängliga för betaltjänstleverantörens hemmedlemsstat eller för värdmedlemsstaterna om betaltjänstleverantören tillhandahåller betaltjänster i andra medlemsstater än hemmedlems-staten, i enlighet med artikel 24b i förordning (EU) nr 904/2010 (artikel 243b 4 b) i mervärdesskattedirektivet).
Med hem- respektive värdmedlemsstat avses en hem- respektive värdmedlemsstat enligt definitionerna i artikel 4.1 respektive artikel 4.2 i direktiv (EU) 2015/2366 (artiklarna 243a.6 respektive 243a.7 i mervärdesskattedirektivet).
Med hemmedlemsstat avses a) den medlemsstat där betaltjänstleverantörens säte är beläget, eller b) om betaltjänstleverantören enligt nationell rätt saknar säte, den medlemsstat där dess huvudkontor är beläget. Med värdmedlemsstat avses en annan medlemsstat än hemmedlemsstaten där en betaltjänstleverantör har ett ombud eller en filial eller tillhandahåller betaltjänster (artikel 4.1 respektive artikel 4.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366 av den 25 november 2015 om betaltjänster på den inre marknaden, om ändring av direktiven 2002/65/EG, 2009/110/EG och 2013/16/EU samt förordning (EU) nr 1093/2010 och om upphävande av direktiv 2007/64/EG, i fortsättningen andra betaltjänstdirektivet).
Enligt definitionen i det andra betaltjänstdirektivet är hemmedlemsstaten den medlemsstat där en betaltjänstleverantör har begärt och fått en betalningslicens, vilket enligt riktlinjerna bör motsvara den medlemsstat där den har sitt säte eller sitt huvudkontor. Riktlinjerna påpekar att flexibiliteten att använda proxyvariabler i form av identifieringskoder för att fastställa var betalaren eller betalningsmottagaren befinner sig i enlighet med lokaliseringsreglerna i artikel 243c inte kan användas i syfte att kringgå skyldigheten att rapportera i värdmedlemsstaten/värdmedlemsstaterna i enlighet med artikel 243b.4 b) mervärdesskattedirektivet. Betaltjänstleverantörer måste använda den starkaste tillgängliga informationen för att hitta sina kunder. Betaltjänstleverantörer måste följa sin betalningslicens för att avgöra var de tillhandahåller sina betaltjänster och bekräfta var de ska rapportera (riktlinjerna, avsnitt 4.4.).
Riktlinjerna uttalar att fastställandet av de medlemsstater där betaltjänstleverantörer bör rapportera sina betalningar underlättas när de har fysisk närvaro i dessa medlemsstater, till exempel när de gör detta via en filial eller ett ombud. Om betaltjänster tillhandahålls direkt från en medlemsstat till en annan är det något mer komplicerat eftersom det inte finns någon fysisk närvaro som gör det möjligt att tydligt skilja mellan verksamheterna i värdmedlemsstaten och hemmedlemsstaten. Betaltjänstleverantörerna bör följa sin betalningslicens för att fastställa var de tillhandahåller tjänster. En betaltjänstleverantör måste informera myndigheten i värdmedlemsstaten innan denne kan tillhandahålla betaltjänster på medlemsstatens territorium, vilket sedan dokumenteras i registret över betaltjänstleverantörer i den medlemsstaten. Genom detta register och med hjälp av den information som är tillgänglig från dess kunddatabas bör en betaltjänstleverantör tydligt kunna identifiera vilka tjänster som tillhandahålls där (riktlinjerna, avsnitt 4.4.1).
I motiven till 33 c kap. skatteförfarandelagen uttalas följande i frågan. Rapportering av uppgifterna ska enligt riktlinjerna göras i den medlemsstat där betalaren eller betalningsmottagaren faktiskt finns. Mot bakgrund av det som anförs om att riktlinjerna bör tillämpas i möjligaste mån föreslår regeringen en utformning av lagtexten som ligger i linje med riktlinjerna i detta avseende. Lagrådet efterfrågar ett tydliggörande av vad som avses med att någon finns på en viss plats. Regeringen konstaterar att det av riktlinjerna framgår att bedömningen av var betalaren eller betalningsmottagaren finns får göras med utgångspunkt i den information som betaltjänstleverantören har tillgång till. Det kan vara till exempel uppgifter om betalarens eller betalningsmottagarens landskod, adress eller säte. Betaltjänstleverantören ska välja den information som bäst stämmer överens med verkligheten för att avgöra var betalaren eller betalningsmottagaren finns och följaktligen var rapportering ska ske (jfr avsnitt 4.4 i riktlinjerna). Den platsen kan alltså vara en annan än den som följer av lokaliseringsreglerna i artikel 243c, även om det i de flesta fall bör vara samma som den som följer av lokaliseringsreglerna (prop. 2022/23:121 s. 44).
4 Bedömning
En betaltjänstleverantör ska under vissa förutsättningar rapportera sina uppgifter om gränsöverskridande betalningar till Skatteverket när dess kund - betalaren eller betalningsmottagaren - finns i Sverige.
Skatteverket anser mot bakgrund av hur lagstiftaren har resonerat, att riktlinjerna ska följas så långt det är möjligt för att avgöra om betalaren eller betalningsmottagaren finns i Sverige och att uppgifter därmed ska lämnas till Skatteverket.
Med finns i Sverige förstås den plats i Sverige där kunden finns enligt den information som betaltjänstleverantören har om kunden. Det innebär att en betaltjänstleverantör i bedömningen av om uppgifter måste lämnas till Skatteverket bör följa sin betalningslicens för att fastställa var betaltjänstleverantören tillhandahåller betaltjänster. Om den identifieringskod som betaltjänstleverantören enligt lokaliseringsreglerna använt för att bedöma om det är en gränsöverskridande betalning, anger att dennes kund finns i Sverige ska rapportering ske till Skatteverket. Detta förutsätter dock att den använda identifieringskoden, enligt riktlinjerna, också är den mest relevanta och därför bäst återspeglar var kunden finns. I ett sådant fall ska alltså betaltjänstleverantören rapportera uppgifterna till Skatteverket även om denne har tillgång till annan information som indikerar att kunden kan finnas i ett annat land.
Ovanstående innebär att bestämmandet av den plats där betaltjänstleverantörens kund faktiskt finns oftast sammanfaller med den plats där denne finns enligt lokaliseringsreglerna. Vid t.ex. betalning/autogirering framgår det av riktlinjerna att IBAN-numret ska användas för att avgöra var betalaren respektive betalningsmottagaren finns eftersom det är den identifieringskod som är mest relevant och därför bäst speglar var kunden finns (se avsnitt 3.1.2.1 - 3.1.2.3. i riktlinjerna). Om en betaltjänstleverantör, exempelvis en bank, har en kund i form av en betalningsmottagare som har ett konto med IBAN-nummer med svensk landskod, och alla övriga förutsättningar för rapporteringsskyldighet för gränsöverskridande betalningar är uppfyllda, ska alltså banken rapportera uppgifterna om de gränsöverskridande betalningarna till Skatteverket. Det gäller även om banken t.ex. har uppgifter om att betalningsmottagaren har en adress i ett annat land.
Institut för elektroniska pengar och så kallade marknadsplatser kan ha fler olika identifieringskoder och är enligt lokaliseringsreglerna fria att välja den identifieringskod som bäst återspeglar var kunden finns (se avsnitt 3.1.2.7 i riktlinjerna). Denna valfrihet innebär dock inte att en sådan betaltjänstleverantör kan undgå skyldigheten att rapportera uppgifter om gränsöverskridande betalningar till Skatteverket genom att välja t.ex. identifieringskoden IBAN-nummer som indikerar att kunden finns utanför Sverige, om betaltjänstleverantören med utgångspunkt i de uppgifter som kunden har lämnat vid registreringen (eng. onboard-ing) hos betaltjänstleverantören om sin adress bekräftad av officiella identitetshandlingar, kan konstatera att denne finns i Sverige (se avsnitt 4.4 samt avsnitt 3.1.1 i riktlinjerna).