Områden: Mervärdesskatt

Datum: 2022-01-11

Dnr: 8-1398376

2024-02-02

Detta ställningstagande ska inte längre tillämpas. Det ersätts av Skatteverkets ställningstagande 2024-02-02, dnr. 8-2749853.

2023-11-06

Ställningstagandet ses över med anledning av HFD:s dom 2023-10-16, mål nr 7254-7255-22.

En ny mervärdesskattelag (2023:200) trädde i kraft den 1 juli 2023. Det medför att paragrafhänvisningarna till mervärdesskattelagen (1994:200) och vissa begrepp i ställningstagandet är inaktuella. Skatteverkets uppfattning är att den rättsliga bedömningen dock kvarstår oförändrad varför ställningstagandet ska finnas kvar. Du hittar jämförelsetabeller mellan gamla mervärdesskattelagen och nya mervärdesskattelagen (paragrafnyckel) i jämförelsetabeller mervärdesskattelagen.

1 Sammanfattning

En beskattningsbar person som är etablerad i Sverige kan ha rätt till återbetalning för ingående skatt som avser varor eller tjänster som omsätts i andra EU-länder.

Rätten till återbetalning gäller endast om den ingående skatten avser förvärv som används för en omsättning som är skattepliktig eller medför återbetalningsrätt i det EU-land där omsättningen görs. Det krävs också att omsättningen skulle ha varit skattepliktig eller skulle ha medfört rätt till återbetalning om den gjorts här i landet.

En transaktion mellan två etableringar i olika länder inom en och samma beskattningsbara person är inte en omsättning. Det innebär att om en etablering här i landet bistår en etablering i ett annat EU-land med t.ex. en administrativ tjänst så är det inte frågan om en omsättning av en administrativ tjänst. Istället har den ingående skatten på eventuella kostnader för den administrativa tjänsten samband med de omsättningar som etableringen i det andra EU-landet har. Det innebär att rätten till återbetalning är beroende av de utgående transaktionerna i det andra EU-landet. Om dessa transaktioner är skattepliktiga eller medför återbetalningsrätt i det andra EU-landet och skulle ha varit skattepliktiga eller skulle ha medfört rätt till återbetalning om de gjorts här i landet så kan återbetalning bli aktuellt.

Om återbetalningsrätt inte finns för all ingående skatt ska en fördelning göras efter den faktiska användningen av den vara eller tjänst som förvärvats. När användningen ska bedömas efter skälig grund kan olika fördelningsnycklar användas. Det är alltid den fördelningsnyckel som mest exakt speglar resursförbrukningen i verksamheten som ska tillämpas.

Det är i detta sammanhang viktigt att undersöka vilken omsättning, d.v.s. vilken eller vilka utgående transaktioner, som den ingående skatten har ett samband med.

Om ett förvärv delvis avser omsättningar som inte medför rätt till vare sig avdrag eller återbetalning kan en fördelning ibland behöva göras i flera steg. Det gäller t.ex. om en beskattningsbar person har etableringar i flera länder. Först måste normalt en fördelning göras mellan förbrukningen som sker i Sverige och förbrukningen i det andra EU-landet. Vid denna fördelning kan t.ex. omsättningen i respektive land användas. Därefter kan ytterligare fördelningar behöva göras beroende på vilka omsättningar i de olika länderna som medför avdragsrätt respektive återbetalningsrätt.

I vissa situationer kan det istället vara mer lämpligt att göra en första fördelning med utgångspunkt i den internfakturering som sker mellan två etableringar inom en och samma beskattningsbara person. Det kan t.ex. gälla förvärv som endast indirekt används för en av etableringarna. Ett exempel är ett inköp som används dels för omsättningar här i landet och dels för en understödjande verksamhet som etableringen här i landet tillhandahåller en etablering i annat EU-land.

2 Frågeställning

I detta ställningstagande redogör Skatteverket för sin syn på rätten till återbetalning av ingående skatt för beskattningsbara personer etablerade i Sverige som utför transaktioner i andra EU-länder. Ställningstagandet behandlar även hur den ingående skatten ska fördelas när en beskattningsbar person endast delvis har rätt till återbetalning.

3 Gällande rätt m.m.

3.1 Nationell rätt

Den som bedriver en verksamhet som medför skattskyldighet får göra avdrag för ingående skatt som avser förvärv eller import i verksamheten (8 kap. 3 § mervärdesskattelagen [1994:200], ML).

Rätt till återbetalning finns för ingående skatt avseende förvärv och import som avser omsättning i ett annat EU-land under förutsättning att

  1. omsättningen är skattepliktig eller medför återbetalningsrätt motsvarande den som avses i 10 kap. 11 eller 12 § i det land där omsättningen görs,

  2. omsättningen skulle ha varit skattepliktig eller skulle ha medfört rätt till återbetalning enligt 10 kap. 11 eller 12 § om omsättningen gjorts här i landet, och

  3. rätten till återbetalning inte ska utövas genom en ansökan med stöd av 10 kap. 1 eller 2 § (10 kap. 11 § tredje stycket ML).

Återbetalningsrätten enligt 10 kap. 11−12 §§ ML gäller bara sådan skatt som skulle ha varit avdragsgill enligt ML om verksamheten hade medfört skattskyldighet (10 kap. 13 § ML).

I de fall den ingående skatten endast delvis avser förvärv som medför avdragsrätt eller avser förvärv som görs gemensamt för flera verksamheter, av vilka någon inte medför skattskyldighet, eller görs för en verksamhet som endast delvis medför skattskyldighet får avdrag göras endast för skatten på den del av ersättningen eller inköpspriset som hänför sig till den del av förvärvet eller importen som medför avdragsrätt respektive hänför sig till verksamhet som medför skattskyldighet. Om denna del inte kan fastställas får avdragsbeloppet istället bestämmas genom en uppdelning efter skälig grund (8 kap. 13 § ML).

Om den ingående skatten avser förvärv eller import för en verksamhet som medför både skattskyldighet och återbetalningsrätt enligt 10 kap. 9−13 §§ eller för både en verksamhet som medför skattskyldighet och en annan verksamhet som medför sådan återbetalningsrätt, behöver någon uppdelning av den ingående skatten enligt 13 § inte göras (8 kap. 14 § andra stycket ML).

Den som är deklarationsskyldig måste i skälig omfattning föra räkenskaper, göra anteckningar eller på annat lämpligt sätt se till att underlag finns för att deklarationsskyldigheten ska kunna fullgöras och för att Skatteverket ska kunna kontrollera och fatta beskattningsbeslut (39 kap. 3 § skatteförfarandelagen (2011:1244).

3.2 Mervärdesskattedirektivet

Rätt till avdrag finns för ingående skatt på varor och tjänster som tillhandahållits av en annan beskattningsbar person förutsatt att varorna eller tjänsterna används i samband med beskattade transaktioner (artikel 168 i mervärdesskattedirektivet).

En beskattningsbar person har även rätt till avdrag för eller återbetalning av ingående skatt i den mån varorna eller tjänsterna används för

  1. transaktioner som avser ekonomisk verksamhet som utförs utanför den medlemsstat där skatten ska betalas eller har betalats och som skulle ha medfört rätt till avdrag för mervärdesskatt om de hade genomförts i medlemsstaten

  2. vissa undantagna transaktioner

  3. vissa tillhandahållanden av försäkringstjänster eller finansiella tjänster då köparen är etablerad utanför gemenskapen eller om transaktionerna är direkt kopplade till varor som skall exporteras ut ur gemenskapen (artikel 169 i mervärdesskattedirektivet).

Är varor och tjänster avsedda både för transaktioner där den ingående skatten är avdragsgill och för transaktioner där den ingående skatten inte är avdragsgill är endast den del av den ingående skatten avdragsgill som avser de förstnämnda transaktionerna (artikel 173.1 i mervärdesskattedirektivet).

Den avdragsgilla andelen ska vara resultatet av ett bråk bestående av följande belopp:

  1. I täljaren, det sammanlagda beloppet, exklusive mervärdesskatt, av den omsättning per år som avser transaktioner som medför rätt till avdrag enligt artiklarna 168 och 169.

  2. I nämnaren, det sammanlagda beloppet, exklusive mervärdesskatt, av den omsättning per år som avser transaktioner som ingår i täljaren och till transaktioner som inte medför rätt till avdrag (artikel 174.1 första stycket i mervärdesskattedirektivet).

Medlemsstaterna får dock tillåta eller ålägga den beskattningsbara personen att istället göra avdraget på grundval av användningen av alla eller en del av varorna och tjänsterna (artikel 173.2 c i mervärdesskattedirektivet).

3.3 Rättspraxis

3.3.1 Avdragsrätt/Återbetalningsrätt

Syftet med avdragssystemet är att den mervärdesskatt som en beskattningsbar person betalar inom ramen för sin ekonomiska verksamhet inte till någon del ska belasta den beskattningsbara personen själv, under förutsättning att verksamheten i princip är mervärdesskattepliktig i sig. Avdragsrätten förutsätter att kostnaderna för förvärven utgör en del av de kostnadskomponenter som ingår i priset för de utgående skattepliktiga transaktionerna (C-165/17 Morgan Stanley & Co International punkterna 28-30 och HFD 2020 ref. 17 punkt 15).

För att rätten till avdrag ska kunna utnyttjas krävs därför att de varor eller tjänster som åberopas som grund för avdrag ska ha använts av den beskattningsbara personen i ett senare led för dennes beskattade transaktioner. Transaktioner som inte faller inom mervärdesskattedirektivets tillämpningsområde eller som är undantagna från mervärdesskatteplikt ger följaktligen, i princip, inte heller rätt till avdrag (C‑316/18 The Chancellor, Masters and Scholars of the University of Cambridge punkterna 23-24 och HFD 2020 ref. 17 punkt 16).

En beskattningsbar person har med stöd av artikel 168 a rätt att i den medlemsstat där denne utför skattepliktiga transaktioner dra av sådan mervärdesskatt för förvärv som betalas i denna medlemsstat. Artikel 168 a ger däremot inte avdragsrätt åt en beskattningsbar person som utför transaktioner i en annan medlemsstat än där skatten för förvärven betalas. För sådana beskattningsbara personer följer i stället rätten till avdrag av artikel 169 a (C-165/17 Morgan Stanley & Co International punkterna 29 och 31 och HFD 2020 ref. 17 punkt 17).

Rätt till avdrag enligt artikel 169 a finns under förutsättning att två villkor är uppfyllda, nämligen dels att de transaktioner som utförs av en beskattningsbar person i en annan medlemsstat än den i vilken ingående skatt betalas för varor och tjänster som använts för att genomföra dessa transaktioner även är skattepliktiga i den förstnämnda medlemsstaten, dels att dessa transaktioner hade beskattats även om de utförts i den andra av dessa båda medlemsstater (C-165/17 Morgan Stanley & Co International punkt 32 och HFD 2020 ref. 17 punkt 19).

När ett företag har sitt säte i en medlemsstat och en filial som är registrerad i en annan medlemsstat, utgör huvudkontoret och filialen normalt en och samma beskattningsbara person. Ett ömsesidigt utbyte av prestationer mellan dessa enheter är inte omsättningar utan utgör interna icke beskattningsbara flöden. En filial som är registrerad i en medlemsstat har därför rätt att i denna stat dra av mervärdesskatten på förvärvade varor och tjänster som har ett direkt och omedelbart samband med utförandet av skattepliktiga transaktioner, inbegripet transaktioner som utförs av dess huvudkontor beläget i en annan medlemsstat och tillsammans med vilken filialen utgör en enda beskattningsbar person, under förutsättning att dessa transaktioner även ger rätt till avdrag om de hade utförts i den stat där filialen är registrerad (C-165/17, Morgan Stanley & Co International, punkterna 35, 38 och 39).

Om ett företag har ett huvudkontor i en medlemsstat och filialer i andra medlemsstater skulle syftet med avdragsrätten allvarligt äventyras om omsättningen från samtliga fasta etableringsställen skulle beaktas vid beräkningen av den avdragsrätt som är tillämplig på en etablerad skattskyldig persons huvudkontor (C-388/11, Le Crédit Lyonnais, punkt 35).

Rätten till avdrag för mervärdesskatt som har samband med utgående transaktioner i en annan medlemsstat beror på om avdragsrätt finns för det fall att alla transaktioner hade genomförts i samma medlemsstat. Avdragsrätten är dock inte beroende av om det verkligen har betalats mervärdesskatt för den utgående transaktionen i den aktuella medlemsstaten, t.ex. då medlemsstaterna har gjort olika bedömningar i vilken medlemsstat beskattningen skulle ske (C‑277/09 RBS Deutschland Holdings punkterna 32 och 41−42 och HFD 2020 ref. 17 punkterna 20−22).

Det är den beskattningsbara personen som har bevisbördan för att avdragsrätt finns. Frågan om en beskattningsbar person i ett enskilt fall har förvärvat varor och tjänster för att de ska användas i en ekonomisk verksamhet är en bevisfråga som ska bedömas med hänsyn till alla omständigheter i fallet (RÅ 2004 ref. 112 som bl.a. hänvisar till EU-domstolens domar 268/83 Rompelman punkt 24 och C-97/90 Lennartz punkt 21).

3.3.2 Fördelning

Högsta förvaltningsdomstolen har uttalat att en uppdelning efter skälig grund så långt möjligt ska motsvara resursförbrukningen i de olika verksamhetsgrenarna (HFD 2014 ref. 18 I).

Varje medlemsstat som beslutar att tillåta eller ålägga den beskattningsbara personen att göra avdraget på grundval av användningen av alla eller en del av varorna och tjänsterna ska se till att metoderna för att beräkna avdragsrätten gör det möjligt att så exakt som möjligt fastställa den andel av mervärdesskatten som hänför sig till transaktioner för vilka avdragsrätt finns. Det krävs nämligen enligt principen om skatteneutralitet att metoderna för att beräkna avdragsrätten på ett objektivt sätt avspeglar i vilken utsträckning de kostnader som uppkommit med anledning av förvärv av varor och tjänster med blandad användning faktiskt hänför sig till transaktioner som ger rätt till avdrag (C-153/17 Volkswagen Financial Services punkt 52 och C-183/13 Banco Mais punkterna 30-31).

4 Bedömning

4.1 Rätten till återbetalning

En förutsättning för avdragsrätt för ingående skatt är bl.a. att en förvärvad vara eller tjänst avser en verksamhet som medför skattskyldighet. Det innebär bl.a. att om den ingående skatten avser en utgående transaktion som ska beskattas i ett annat land så saknas rätt till avdrag. Istället kan det finnas rätt till återbetalning.

Återbetalningsrätten för ingående skatt ska bedömas på motsvarande sätt som avdragsrätten enligt huvudregeln i 8 kap. 3 § ML. Det innebär att avdragsförbuden och reglerna om fördelning i 8 kap. ML måste beaktas.

Rätten till återbetalning av ingående skatt för inköp och import som görs för en omsättning i ett annat EU-land gäller enligt ML endast om omsättningen är skattepliktig eller medför återbetalningsrätt i det land där omsättningen görs. Det krävs också att omsättningen skulle ha varit skattepliktig eller skulle ha medfört rätt till återbetalning om den gjorts här i landet.

Även om det i mervärdesskattedirektivet inte finns något krav på att omsättningen ska vara skattepliktig i det EU-land där omsättningen görs för att återbetalningsrätt ska föreligga så har EU-domstolen konstaterat att återbetalningsrätten förutsätter att det finns ett direkt och omedelbart samband mellan de ingående transaktionerna och utgående transaktioner som medför avdragsrätt/återbetalningsrätt. Det innebär därför att omsättningen måste vara skattepliktig både i det land den görs och i det land som återbetalningen söks.

4.2 Transaktioner där det kan bli aktuellt med återbetalning

Rätt till återbetalning kan t.ex. finnas när en beskattningsbar person som är etablerad i Sverige omsätter en tjänst som ska beskattas i ett annat EU-land. Det gäller oavsett om beskattningen i det andra EU-landet ska göras genom att den beskattningsbara personen måste registrera sig där och redovisa mervärdesskatt eller om det blir frågan om omvänd skattskyldighet vilket innebär att köparen ska redovisa skatten.

Även vid en försäljning eller en överföring av en vara som ska beskattas i ett annat EU-land kan det bli aktuellt med återbetalning.

Återbetalningsrätt kan även finnas för företag som är etablerade i Sverige som gör inköp som avser en etablering som företaget har i ett annat EU-land. Det är i detta sammanhang viktigt att undersöka vilken omsättning, d.v.s. vilken utgående transaktion, som den ingående skatten har ett samband med. En transaktion mellan två etableringar i olika länder inom en och samma beskattningsbara person är inte en omsättning. Det innebär att om en etablering här i landet bistår en etablering i ett annat EU-land med t.ex. en administrativ tjänst så är det inte frågan om en omsättning av en administrativ tjänst. Istället har den ingående skatten på eventuella kostnader för den administrativa tjänsten samband med de omsättningar som etableringen i det andra EU-landet har. Rätten till återbetalning är alltså beroende av de utgående transaktioner som etableringen i det andra EU-landet har. Om dessa transaktioner är skattepliktiga eller medför återbetalningsrätt i det andra EU-landet och skulle ha varit skattepliktiga eller ha medfört rätt till återbetalning om de gjorts här i landet kan återbetalning bli aktuellt.

4.3 Fördelning

I många situationer kan det bli aktuellt med fördelning av den ingående skatten. Det gäller när det är frågan om inköp som delvis används för transaktioner som vare sig är skattepliktiga eller medför återbetalningsrätt.

En bedömning av avdragsrätt och återbetalningsrätt ska göras för varje enskilt förvärv. En fördelning ska i första hand göras efter hur stor del av förvärvet som hänför sig till den del av verksamheten som medför återbetalningsrätt. Det innebär att en fördelning ska göras efter den faktiska användningen av den vara eller tjänst som förvärvats. En sådan fördelning kan göras om det redan vid förvärvstidpunkten är klart i vilken omfattning förvärvet ska nyttjas för den eller de transaktioner som medför rätt till återbetalning.

Om den faktiska användningen inte är känd vid förvärvstillfället får en fördelning istället ske efter skälig grund. En sådan fördelning ska så långt möjligt motsvara resursförbrukningen i de olika verksamhetsgrenarna. Det innebär att även en bedömning efter skälig grund ska göras utifrån ett förvärvs användning.

Eftersom det är den beskattningsbara personen som har bevisbördan måste den tillämpade fördelningen vara kontrollerbar och kunna styrkas med objektiva omständigheter, d.v.s. det måste finnas ett tillförlitligt underlag.

Det är i detta sammanhang viktigt att undersöka vilken omsättning, d.v.s. vilken eller vilka utgående transaktioner, som den ingående skatten har ett samband med.

När användningen ska bedömas efter skälig grund kan olika fördelningsnycklar användas Det är alltid den fördelningsnyckel som mest exakt speglar resursförbrukningen i verksamheten som ska tillämpas. Vilka fördelningsnycklar som kan bli aktuella beror bl.a. på vilken typ av verksamhet som bedrivs och hur kostnadsstrukturen i den aktuella verksamheten ser ut. Detta innebär även att det kan finnas skäl för ett och samma företag att tillämpa flera olika fördelningsnycklar parallellt.

Skatteverket anser att det är årsomsättningen som i normalfallet ska användas som fördelningsnyckel för att bedöma användningen av den inköpta varan eller tjänsten. Omsättningen ger normalt en bra bild av hur resurserna används och förbrukas i verksamheten. Omsättningen är även en uppgift som ett företag på ett enkelt sätt kan visa och som kan mätas på ett för Skatteverket objektivt verifierbart sätt.

Om det finns en annan fördelningsnyckel än årsomsättning som mer exakt visar hur resurserna förbrukas i verksamheten, d.v.s. hur de förvärvade varorna och tjänsterna används i verksamheten, så ska dock denna fördelningsnyckel användas.

En fördelning av den ingående skatten kan ibland bli aktuell om ett företag har etableringar i flera länder. Om ett förvärv delvis avser omsättningar i Sverige och delvis avser omsättningar i ett annat EU-land, varav några omsättningar inte medför vare sig rätt till avdrag eller återbetalning, kan en fördelning behöva göras i flera steg. Först måste normalt en fördelning göras mellan förbrukningen i Sverige och förbrukningen i det andra EU-landet. Vid denna fördelning kan t.ex. omsättningen i respektive land användas. I detta sammanhang ska inte omsättningen i alla företagets etableringar i olika länder räknas med, utan enbart omsättningen i de etableringar som förvärven har ett samband med. Därefter kan ytterligare fördelningar behöva göras beroende på vilka omsättningar i de olika länderna som medför avdragsrätt respektive återbetalningsrätt.

I vissa situationer kan det istället vara mer lämpligt att göra en första fördelning med utgångspunkt i den internfakturering som sker mellan två etableringar inom ett och samma företag. Det kan t.ex. gälla förvärv som endast indirekt används för en av etableringarna. Ett exempel är ett inköp som används dels för omsättningar här i landet dels för en understödjande verksamhet som etableringen här i landet tillhandahåller etableringen i det andra EU-landet.

4.4 Exempel − fördelning

Ett finansierings- och rådgivningsföretag har utöver sitt huvudkontor i Sverige en etablering i Danmark (filialen). Filialen bedriver ekonomisk verksamhet i Danmark och är även registrerad till mervärdesskatt där.

Den totala omsättningen för det svenska huvudkontoret är 9 miljoner kr och består dels av skattepliktiga omsättningar (5 miljoner kr) dels av från skatteplikt undantagna omsättningar som inte medför rätt till återbetalning (4 miljoner kr). Dessutom avser en viss del av huvudkontorets arbete de tjänster som omsätts av etableringen i Danmark, d.v.s. huvudkontoret utför ett understödjande arbete till den danska filialen. Det sker en internfakturering mellan huvudkontoret och filialen för detta arbete med 1 miljon kr.

Den totala omsättningen för filialen i Danmark är 4 miljoner kr och består dels av skattepliktiga omsättningar (2 miljoner kr) dels av från skatteplikt undantagna omsättningar som inte heller är återbetalningsberättigade (2 miljoner kr).

a) Företaget har kostnader för ett nytt datasystem som kommer att användas för samtliga försäljningar som görs både i Sverige och i Danmark. Kostnaden uppgår till 650.000 kr, varav mervärdesskatt 130.000 kr. Företagets kostnad för datasystemet går inte att koppla till en viss del av verksamheten. Systemet kommer dessutom användas både för de transaktioner som görs av huvudkontoret och för de transaktioner som görs av filialen i Danmark. Den faktiska användningen är inte är känd vid inköpstillfället, istället får användningen bedömas efter skälig grund. Eftersom det finns återbetalningsrätt för endast en viss del av den ingående skatten som avser filialens verksamhet i Danmark måste det först undersökas hur stor del av kostnaden som är hänförlig till de transaktioner som utförs i Danmark respektive i Sverige.

I normalfallet bör omsättningen kunna användas som fördelningsnyckel för att beräkna den användning som sker i huvudkontoret och i filialen samt för respektive verksamhet. Eftersom datasystemet kommer att användas till alla försäljningstransaktioner som utförs kan annars t.ex. antalet transaktioner användas för fördelningen om det mer exakt speglar förbrukningen. Det gäller t.ex. om det går att fastställa att en enskild utgående transaktion är antingen helt skattepliktig eller helt skattefri/icke återbetalningsberättigad och datasystemet används i ungefär lika stor utsträckning för varje transaktion.

I det här fallet har det dock inte framkommit någon annan fördelningsnyckel än omsättningen som mer exakt kan visa hur datasystemet används i företagets verksamhet.

Huvudkontorets omsättning uppgår till 9 miljoner kr medan filialens omsättning är 4 miljoner kr. Det innebär att 9/(9+4) av kostnaden kan sägas förbrukas för verksamheten inom landet, d.v.s. 90.000 kr (9/13 x 130.000) av den ingående skatten. Av den totala omsättningen för det svenska huvudkontoret (9 miljoner kr) utgörs 5 miljoner av skattepliktiga omsättningar. Bolaget har därmed rätt till avdrag för ingående skatt med 5/9 av 90.000 kr, d.v.s. med 50.000 kr.

Resterande 40.000 kr (4/13) av den ingående skatten avser transaktionerna i den danska filialen. Av den totala omsättningen om 4 miljoner kr för den danska filialen utgörs 2 miljoner kr av skattepliktiga omsättningar. Bolaget har därmed rätt till återbetalning av ingående skatt med 2/4 av 40.000 kr, d.v.s. med 20.000 kr.

Det innebär att företaget har rätt till avdrag/återbetalning med totalt 70.000 kr (50.000 + 20.000) av den ingående skatten på inköpet.

b) Företaget köper även in nya skrivbord för de anställda på huvudkontoret, kostnad 500.000 kr varav mervärdesskatt 100.000 kr. Skrivborden används enbart av de anställda i Sverige, men eftersom dessa anställda även utför ett understödjande arbete avseende de tjänster som omsätts av filialen så avser en viss förbrukning även de omsättningar som utförs av filialen i Danmark.

Den faktiska användningen är inte känd vid inköpstillfället, istället får användningen bedömas efter skälig grund. I normalfallet bör omsättningen kunna användas som fördelningsnyckel för att beräkna användningen, d.v.s. den del av den ingående skatten som används för de transaktioner som medför avdragsrätt eller återbetalningsrätt. I det här fallet har det inte heller framkommit någon annan fördelningsnyckel som mer exakt kan visa hur skrivborden används i företagets verksamhet. Eftersom skrivborden även kommer att användas för transaktionerna i filialen måste det också göras en fördelning för att bedöma hur stor del av den ingående skatten som kan anses avse omsättningarna i Danmark. Här kan exempelvis internfaktureringen ligga till grund för att visa hur stor förbrukning som avser denna del.

Huvudkontorets omsättning uppgår till 9 miljoner kr medan internfaktureringen till filialen är 1 miljon kr. Det innebär att 9/10 av skrivborden kan sägas förbrukas för verksamheten inom landet, d.v.s. 90.000 kr av den ingående skatten. Av den totala omsättningen för det svenska huvudkontoret (9 miljoner kr) utgörs 5 miljoner kr av skattepliktiga omsättningar. Bolaget har därmed rätt till avdrag för ingående skatt med 5/9 av 90.000 kr, d.v.s. med 50.000 kr.

Resterande 10.000 kr (1/10) av den ingående skatten avser transaktionerna i den danska filialen. Av den totala omsättningen om 4 miljoner kr för den danska filialen utgörs 2 miljoner av skattepliktiga omsättningar. Bolaget har därmed rätt till återbetalning för ingående skatt med 2/4 av 10.000 kr, d.v.s. med 5.000 kr.

Det innebär att företaget har rätt till avdrag/återbetalning med 55.000 kr (50.000 + 5.000) av den ingående skatten på inköpet.