2019-10-17 Avdrag för utländsk skatt i inkomstslagen tjänst, näringsverksamhet och kapital

3.1 Lagstiftning

Svenska allmänna skatter får inte dras av. Som sådana skatter räknas bland annat kommunal och statlig inkomstskatt och kupongskatt (9 kap. 4 § IL).

Huvudregeln i inkomstslaget näringsverksamhet är att utgifter för intäkternas förvärvande och bibehållande ska dras av som kostnad (16 kap. 1 § IL). Särskilda skatter och avgifter som avser näringsverksamheten ska dras av. Avkastningsskatt på pensionsmedel är att se som en allmän skatt men får i vissa fall dras av (16 kap. 17 § IL). Utländsk särskild skatt som avser näringsverksamheten ska dras av (16 kap. 19 § första stycket IL).

Betald utländsk skatt som avser inkomster som beskattats i utlandet dras av om förutsättningarna i 16 kap. 19 § är uppfyllda. Skatten får dock inte dras av om den avser inkomster som inte ska tas upp som intäkt i Sverige eller ska undantas från beskattning i Sverige på grund av skatteavtal (16 kap. 18 § första stycket IL).

Allmän skatt till en utländsk stat (utom skatt på s.k. CFC-inkomst) får dras av om den skattskyldiga begär det. Skatten ska ha betalats av en obegränsat skattskyldig person eller en begränsat skattskyldig person med fast driftställe i Sverige och inkomsten i fråga ska anses ha sitt ursprung i den utländska staten. Skatt till en utländsk delstat, provins eller kommun likställs med allmän skatt till en utländsk stat. Med skatt på inkomst likställs även skatt på förmögenhet som inte har karaktären av engångsskatt (16 kap. 19 § andra och tredje styckena IL).

I inkomstslagen tjänst och kapital är huvudregeln att man ska göra avdrag för utgifter för att förvärva och bibehålla inkomster (12 kap. 1 § respektive 42 kap. 1 § andra stycket IL). I vissa fall får inte avdrag göras för den verkliga kostnaden utan med skäligt belopp eller ett schablonbelopp. Detta gäller exempelvis i normalfallet avdrag för arbetsresor (12 kap. 27 § tredje stycket IL) och vid uthyrning av privatbostad (42 kap. 30-31 §§ IL). Bestämmelserna om avdrag för utländsk skatt i 16 kap. 18-19 §§ IL är också tillämpliga i dessa inkomstslag (12 kap. 1 § tredje stycket respektive 42 kap. 2 § IL). Några särskilda bestämmelser om avdrag för svensk särskild skatt finns inte.

I inkomstslaget tjänst finns beloppsbegränsningar när det gäller avdragsrätten för resor till och från arbetet (arbetsresor) respektive övriga utgifter (12 kap. 2 § tredje stycket IL). Vid beräkning av en försäkrads pensionsgrundande inkomster (PGI) av anställning ska avdrag göras för kostnader som den försäkrade har haft i arbetet (59 kap. 36 § socialförsäkringsbalken [2010:110], SFB).

Vid avyttring av en kapitaltillgång beräknas kapitalvinsten som skillnaden mellan ersättningen, minskad med utgifterna för avyttringen, och omkostnadsbeloppet (44 kap. 13 § IL). Med omkostnadsbelopp avses utgifter för anskaffning ökade med utgifter för förbättring (44 kap. 14 § IL). Benefika förvärv, t.ex. genom arv och gåva, är skattefria (8 kap. 2 § första stycket IL). Om den skattskyldiga förvärvat den avyttrade tillgången genom ett benefikt förvärv träder förvärvaren in i den tidigare ägarens skattemässiga situation (kontinuitetsprincipen), (44 kap. 21 § IL).

3.2 Förarbeten

Förarbetena till införandet av bestämmelserna om avdrag för utländsk skatt finns i prop. 1951:171. Av inledningen till propositionen (s. 1) framgår att avdrag för utländsk skatt ska medges oavsett om skatten är preliminär eller slutlig under förutsättning att den anses vara en omkostnad i förvärvskällan.

Som motiv till att ge avdrag för allmän utländsk skatt trots att svensk allmän skatt inte är avdragsgill sägs följande på s. 12:

”Om Sverige – på grund av bosättningen – likväl beskattar samma inkomst, finnes i vart fall intet skäl att i inkomsten inbegripa det skattebelopp, som den främmande staten på grund av sin erkänt primära beskattningsrätt uttager. Denna skatt faller uppenbarligen utanför det på skatteförmågeprincipen grundade beskattningsunderlaget i Sverige, och dess karaktär av avdragsgill omkostnad framträder.”

På s. 14 sägs följande om allmän skatt:

”Vad angår själva paragrafen föreslås allenast, att uttrycket ”allmänna skatter” utbytes mot ”svenska allmänna skatter”. [...] Följden av den föreslagna ändringen i själva paragrafen skulle bli den, att paragrafen liksom nu icke komme att innehålla någon uttrycklig föreskrift om utländska skatter, men att dessa vore avdragsgilla i den mån de vore att hänföra till omkostnad i förvärvskälla jämlikt paragrafens första stycke.”

Vidare sägs på s. 21 följande:

”Utländska skatter skola i viss utsträckning vara avdragsgilla såsom omkostnad vid inkomstberäkningen. Speciella utländska skatter, hänförliga till en förvärvskälla, skola sålunda alltid utgöra omkostnad i förvärvskällan. För allmänna skatter till utländsk stat ska avdragsrätt föreligga om och i den mån skatterna hänföra sig till intäkt av sådant slag, som enligt lagstiftningen i den utländska staten är skattepliktig därstädes på grund av att förvärvskällan är där lokaliserad, samt intäkten åtnjutes endera av en fysisk person under den tid då han är bosatt i Sverige eller stadigvarande vistas här eller av en svensk juridisk person.”

Vad gäller utländsk skatt på förmögenhet framgår följande på s. 29 f:

”De sakkunniga framhålla, att det syntes rimligt att med utländsk skatt å inkomst i förevarande avseende likställa skatt å förmögenhet, vartill den inkomst, varom fråga vore, hänförde sig. Årlig förmögenhetsskatt, yttra de sakkunniga, torde kunna karakteriseras såsom i stort sett avsedd att utgå av den årliga avkastningen, även om det beträffande skatt på särskilt stora förmögenheter ofta förekomme att den föranledde konsumtion jämväl av dessa. För den skattskyldige tedde sig dylik skatt såsom omkostnad i samma utsträckning som motsvarande inkomstskatt. I dubbelbeskattningsavtal brukade vanligen för årlig skatt å förmögenhet gälla i princip samma regler som för skatt å inkomst. Däremot, förklara de sakkunniga, syntes det knappast tillräckligt motiverat att med skatt å inkomst likställa s.k. engångsskatt å förmögenhet även om denna uttoges i flera repriser under ett visst antal år.

Som motiv för att icke föreslå avdragsrätt för utländsk engångsskatt å förmögenhet anföres:

Dylik skatt betraktas icke såsom en årlig skatt vilken hänför sig till vissa års inkomster lika litet som t.ex. en skatt å kvarlåtenskap.”

Vilket år avdrag ska göras framgår på s. 26: ”Jag ansluter mig därför till de sakkunnigas förslag att avdragsrätten i princip skall avse under beskattningsåret erlagda skatter.”

Av 16 kap. 18 § första stycket andra meningen IL framgår att en utländsk skatt inte får dras av om den avser inkomster som inte ska tas upp som intäkt i Sverige. Denna andra mening infördes genom SFS 2001:1176. I författningskommentaren (prop. 2001/02:46 s. 72 f.) anges:

”Bestämmelsen i första stycket tredje meningen motsvarar den tidigare andra meningen. I den nya andra meningen har en bestämmelse införts i förtydligande syfte. Den innebär att utländsk skatt inte får dras av om den avser inkomster som inte skall tas upp som intäkt i Sverige. En motsvarande bestämmelse fanns i punkt 4 fjärde stycket första meningen av anvisningarna till 20 § den numera upphävda kommunalskattelagen (1928:370), KL.

Redan av allmänna regler följer att endast utgifter för att förvärva och bibehålla inkomster skall dras av. Denna princip uttrycks för inkomstslaget näringsverksamhet i 16 kap. 1 § första stycket IL och inskränks och utvidgas av andra bestämmelser i IL, bl.a. i det kapitlet. En inskränkande regel finns t.ex. i 20 §, där det sägs att förluster av kontanta medel genom brott får dras av bara om det klart framgår att förutsättningarna för avdrag är uppfyllda.

I 16 kap. 18 och 19 §§ IL finns bestämmelser om avdrag för utländska skatter. Av 18 § första stycket första meningen framgår att betald utländsk skatt skall dras av enligt bestämmelserna i 19 §. Skatt som avser inkomster som skall undantas från beskattning i Sverige på grund av skatteavtal skall dock enligt den tidigare andra meningen inte dras av. Allmän skatt till en utländsk stat skall enligt 19 § andra stycket dras av, om den har betalats av en obegränsat skattskyldig person eller en begränsat skattskyldig person med fast driftställe i Sverige på inkomster som anses ha sitt ursprung i den utländska staten.

Bestämmelserna i 18 § första stycket och 19 § andra stycket skulle sammantaget kunna ge intryck av att utvidga den allmänna princip som finns i 16 kap. 1 § första stycket IL. För att undvika en sådan felaktig tolkning har en förtydligande bestämmelse tagits in i 16 kap. 18 § första stycket IL som reglerar det som enligt den allmänna princip som finns uttryckt i 16 kap. 1 § första stycket IL redan gäller.”

3.3 Rättspraxis

Högsta förvaltningsdomstolen har gjort bedömningen att när ett bolag inträder i tidigare ägares skattemässiga situation i samband med gåva av en fastighet så anses bolaget inte göra något nytt förvärv av fastigheten för vilken gåvoskatten skulle kunna anses utgöra en utgift och skatten utgör inte heller en förbättringsutgift. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen kan redan på denna grund gåvoskatten inte inräknas i underlaget för värdeminskningsavdrag (RÅ 2004 ref. 42).

Förvärvaren av en utmätt pensionsförsäkring har fått avdrag för anskaffningskostnaden i takt med att utbetalningarna från försäkringen tagits upp till beskattning. Högsta förvaltningsdomstolen anser att utgiften för förvärvet av pensionsförsäkringarna är en nödvändig förutsättning för att förvärva inkomster i form av utbetalningar från försäkringen. Den får därmed anses vara en sådan utgift för att förvärva inkomster som enligt 12 kap. 1 § IL är avdragsgill (HFD 2011 ref. 54).

4.1 Utländsk särskild skatt

För inkomstslaget näringsverksamhet finns det reglerat att särskilda skatter som avser näringsverksamhet ska dras av (16 kap. 17 § IL). En särskild skatt kan också ingå som en del av en utgift och dras av som en sådan eller ingå i ett anskaffningsvärde eller omkostnadsbelopp enligt de särskilda regler som gäller för olika slag av tillgångar. Exempelvis får en fastighetskatt dras av omedelbart i näringsverksamheten såsom ett avdrag för särskild skatt, en punktskatt på drivmedel dras av som drivmedelskostnad och en stämpelskatt avseende lagfart läggas till förvärvarens anskaffningsutgift för fastigheten och dras av genom värdeminskningsavdrag (jfr RÅ 1958 ref. 19 och RÅ 1962 ref. 60).

I inkomstslaget näringsverksamhet är det även reglerat att utländska särskilda skatter ska dras av (16 kap. 19 § första stycket IL). Skatteverket anser att en utländsk särskild skatt som avser näringsverksamheten ska dras av på samma sätt som en motsvarande svensk sådan skatt (16 kap. 19 § IL samt prop. 1951:171 s. 21). Innebörden av detta utvecklas närmare nedan. Om skatten avser inkomster som inte ska tas upp i Sverige eller avser inkomster som ska undantas från beskattning i Sverige pga. skatteavtal får den dock inte dras av (16 kap. 18 § IL).

I inkomstslagen tjänst och kapital saknas bestämmelser om avdrag för svenska särskilda skatter. Avdrag kan trots det medges för sådana skatter. Det sker vanligtvis genom att en särskild skatt som ingår i en utgift som är avdragsgill får dras av som en del av den utgiften. Det innebär t.ex. att i de fall avdrag får göras för den verkliga kostnaden för arbetsresor i inkomstslaget tjänst får även mervärdesskatt och punktskatt på drivmedel dras av som en kostnad för arbetsresorna. I inkomstslaget kapital får en svensk stämpelskatt läggas till anskaffningskostnaden för en fastighet och dras då av i samband med kapitalvinstberäkningen när fastigheten säljs (jfr RÅ 1958 ref. 19 och RÅ 1962 ref. 60).

Bestämmelserna om avdrag för utländsk särskild skatt i 16 kap. 18 och 19 §§ IL är tillämpliga även i inkomstslagen tjänst och kapital genom hänvisningar från 12 kap. 1 § respektive 42 kap. 2 § IL. Skatteverket anser att när det är fråga om inkomstslagen tjänst och kapital måste bestämmelsen förstås på så sätt att den utländska skatten ska dras av om skatten är en kostnad för att förvärva och bibehålla en skattepliktig inkomst. Om skatten avser inkomster som inte ska tas upp i Sverige eller avser inkomster som ska undantas från beskattning i Sverige pga. skatteavtal får den dock inte dras av (16 kap. 18 § IL).

Skatteverket anser att en utländsk särskild skatt ska dras av på samma sätt som en motsvarande svensk sådan skatt oavsett vilket inkomstslag det gäller. Skatteverket anser att det medför att det blir aktuellt att tillämpa bestämmelserna om avdrag för utländsk särskild skatt i 16 kap. 18 och 19 §§ IL först när skatten inte omfattas av någon annan bestämmelse om avdrag. Att bestämmelserna om avdrag för utländsk särskild skatt ska tillämpas först när andra avdragbestämmelser inte är tillämpliga stöds av principerna för hur olika avdragsbestämmelser tillämpas när det är fråga om avdrag för svensk särskild skatt och att det inte finns några skäl till att avdrag för utländska särskilda skatter ska hanteras på annat sätt. Det innebär exempelvis att avdrag för utländsk drivmedelsskatt ingår som en del av avdraget för drivmedelskostnaden och att avdrag inte medges enligt bestämmelserna om avdrag för utländsk särskild skatt. Det innebär också att utländska stämpelskatter läggs till anskaffningskostnaden för tillgången på samma sätt som svenska stämpelskatter.

Principen om att avdrag för utländsk skatt ska tillämpas först när andra avdragsbestämmelser inte är tillämpliga gäller oavsett om det är fråga om avdrag för faktiska kostnader, med skäligt belopp eller med schablonbelopp. Detta innebär exempelvis att när avdrag för arbetsresor görs med schablonbelopp får inte något ytterligare avdrag för utländsk drivmedelsskatt göras. Utländsk fastighetsskatt får inte heller dras av vid uthyrning av privatbostad eftersom avdrag medges med schablonbelopp.

4.2 Utländsk allmän skatt

Avdrag för en utländsk allmän skatt kan bara göras enligt bestämmelserna i 16 kap. 18-19 §§ IL. Skatteverket anser att en utländsk allmän skatt måste vara en utgift i näringsverksamheten respektive en utgift för att förvärva och bibehålla en skattepliktig inkomst i inkomstslagen tjänst och kapital för att få dras av. Detta framgår av förarbetena (prop. 1951:171 s.1 och prop. 2001/02:46 s. 72 f).

I inkomstslaget näringsverksamhet ska avdrag för en utländsk allmän skatt göras på samma sätt som avdrag för andra löpande utgifter i näringsverksamheten.

I inkomstslaget tjänst ska avdrag för en utländsk allmän skatt göras på samma sätt som avdrag för ”övriga utgifter” eftersom utländsk skatt inte tillhör någon av de uppräknade utgifterna som anges 12 kap. 2 § IL. För ”övriga utgifter” finns en beloppsmässig avdragsbegränsning (12 kap. 2 § tredje stycket IL).

I inkomstslaget kapital ska avdrag för en utländsk allmän skatt göras på samma sätt som när avdrag görs enligt de allmänna reglerna om avdrag för utgifter för att förvärva och bibehålla inkomster eftersom det saknas särskilda bestämmelser om att avdrag ska göras på annat sätt. Detta innebär att en utländsk allmän skatt som tas ut vid avyttring av en tillgång i utlandet inte ska dras av vid kapitalvinstberäkningen utan avdrag ska göras enligt de allmänna reglerna om avdrag för utgifter för att förvärva och bibehålla inkomster.

4.3 Benefika förvärv

Skatteverket anser att utländska skatter som betalats i samband med ett benefikt förvärv av en tillgång i utlandet och som även ses som benefikt förvärv enligt svenska regler inte får dras av.

Utländska arvs- och gåvoskatter samt stämpelskatter som mottagaren har betalat i samband med ett benefikt förvärv får inte läggas till anskaffningskostnaden för att förvärva en tillgång. Det beror på att om den skattskyldiga förvärvat en tillgång genom ett benefikt förvärv anses den normalt förvärvad genom det onerösa förvärv, t.ex. köp, som skett närmast dessförinnan (kontinuitetsprincipen). Vid ett benefikt förvärv tar mottagaren i sådana fall över överlåtarens anskaffningsvärde och det anses inte ha skett ett nytt förvärv för vilken skatten kan anses utgöra en utgift och den är inte heller en förbättringskostnad (jfr RÅ 2004 ref. 42 samt Skatteverkets ställningstagande ”Är stämpelskatt för förvärv av en fastighet eller en tomträtt som ingår i inkomstslaget näringsverksamhet avdragsgill när förvärvet inkomstskatterättsligt har skett genom gåva?”, 2016-09-27, dnr 131 406261-16/111).

I inkomstslaget näringsverksamhet tillämpas inte kontinuitetsprincipen i vissa gåvosituationer, exempelvis anses inventarier som förvärvats genom gåva vara förvärvade för marknadsvärdet (18 kap. 7 § IL). Vissa gåvor i samband med näringsverksamhet regleras i bestämmelserna om underprisöverlåtelser i 23 kap. och 53 kap. IL. I både 23 och 53 kap. IL regleras särskilt vilket anskaffningsvärde eller anskaffningsutgift som tillgången ska anses ha förvärvats för i dessa fall. Om det är fråga om utländska tillgångar skulle det kunna inträffa att det tas ut utländsk gåvoskatt vid överlåtelsen. Skatteverket anser inte att det finns stöd i lagtexten för att beakta sådan gåvoskatt eftersom det klart anges vilket värde tillgångarna ska anses ha förvärvats för. Utländsk gåvoskatt är därför inte avdragsgill vare sig vid det benefika förvärvet, under innehavstiden eller vid en senare avyttring av tillgången.

I de fall en utländsk stat ser en överlåtelse av en tillgång som ett benefikt förvärv och tar ut arvs- eller gåvoskatt men förvärvet ses som ett oneröst förvärv enligt svenska regler får den utländska arvs- eller gåvoskatten och eventuell stämpelskatt läggas till anskaffningsutgiften. En utländsk arvs- eller gåvoskatt kan också vara avdragsgill som en utgift för att förvärva en inkomst om en utländsk stat ser en överlåtelse av en tillgång som ett benefikt förvärv och tar ut arvs- eller gåvoskatt medan Sverige inkomstbeskattar mottagaren för förvärvet. Avdragsrätten i dessa fall gäller under förutsättning att det är fråga om samma förvärv som beskattas hos samma person i båda länderna. Det handlar om andra situationer än den som var föremål för prövning i RÅ 2004 ref. 42.

4.4 Exempel