2017-03-22 Utländska motsvarigheter till svenska värdepappersfonder och specialfonder

3.1 Inkomstskattelagen

Svenska värdepappersfonder och specialfonder är inga juridiska personer. Trots det ska bestämmelserna i IL om juridiska personer tillämpas på dem (2 kap. 3 § andra stycket IL).

Genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 2012 är värdepappersfonder och specialfonder inte skattskyldiga för inkomst av de tillgångar som ingår i fonden (SFS 2011:1271). Det gäller såväl svenska värdepappersfonder och specialfonder (6 kap. 5 § IL) som utländska värdepappersfonder och specialfonder (6 kap. 13 § IL).

Genom 2012 års lagstiftning infördes en skattskyldighet för schablonintäkt för fysiska och juridiska personer vid innehav av andelar i värdepappersfonder och specialfonder (42 kap. 43 och 44 §§ IL). Schablonintäkten baseras på fondandelarnas marknadsvärde och syftar till att kompensera för det skattebortfall som förväntades uppkomma därför att det antogs att de svenska fonderna i princip skulle upphöra att lämna utdelning (prop. 2011/12:1 s. 423).

Även utländska fondandelar ska beaktas vid beräkning av schablonintäkten. Trots tidigare skattskyldighetsbestämmelser i 6 kap. 10 a och 16 a §§ IL var utländska fonder normalt inte skattskyldiga i Sverige. Ett system med överföring av beskattningen från fonden till dess delägare ansågs därför inte omfatta delägarna. Det bedömdes emellertid inte möjligt att låta schablonintäkten baseras enbart på andelar i svenska fonder eftersom det ur ett svenskt investerarperspektiv inte kan vara någon skattemässig skillnad på att investera i en svensk eller utländsk fond (prop. 2011/12:1 s. 404).

Reglerna om schablonintäkt för delägare i värdepappersfonder och specialfonder gäller även i inkomstslaget näringsverksamhet vilket framgår av 15 kap. 1 § och 24 kap. 2 § IL.

Även tillgångarna på ett investeringssparkonto beskattas med schablonintäkt (42 kap. 36 § IL). Andelar i en värdepappersfond eller specialfond som vid kalenderårets ingång förvaras på ett investeringssparkonto ingår i underlaget för schablonintäkt på sådant konto. Någon schablonintäkt vid innehav av andelar i en värdepappersfond eller specialfond tas inte ut för andelar som förvaras på ett investeringssparkonto (42 kap. 43 § andra stycket IL).

En andel i en värdepappersfond eller specialfond är en delägarrätt (48 kap. 2 § första stycket IL). Fysiska personer är skattskyldiga för utdelning från värdepappersfonder eller specialfonder och kapitalvinst vid avyttring av andelar i sådana fonder (42 kap. 1 § IL). För juridiska personer prövas skattskyldigheten för utdelningar från värdepappersfonder och specialfonder enligt reglerna i 24 kap. IL och kapitalvinst vid avyttringar enligt 25 kap. IL som hänvisar till reglerna i 44 och 48 kap. IL. För företag som redovisar andelar i värdepappersfonder och specialfonder som lager gäller i stället bestämmelserna i 17 kap. IL.

Det finns ingen definition i IL av vad som menas med en värdepappersfond eller specialfond. Fram till den 22 juli 2013 användes begreppet investeringsfonder i IL som ett gemensamt namn för värdepappersfonder och specialfonder. Av förarbetena till IL framgår att ordet investeringsfond hade samma innebörd som i då gällande lagen (1990:1114) om värdepappersfonder (prop. 1999/2000:2 del 2 s. 453). Ordet hade därefter samma innebörd som i dåvarande lagen (2004:46) om investeringsfonder (prop. 2002/03:150 s. 261).

De termer och uttryck som används i IL omfattar också motsvarande utländska företeelser om det inte anges eller framgår av sammanhanget att bara svenska företeelser avses (2 kap. 2 § IL). I IL används begreppen värdepappersfond och specialfond på ett sådant sätt att de omfattar såväl svenska som utländska fonder. I samband med att schablonintäkten för andelar i värdepappersfonder och specialfonder infördes, uppkom frågan om vilka utländska fondandelar som ska beaktas. Regeringen ger ingen vägledning i den frågan utan överlämnar det till rättstillämpningen (prop. 2011/12:1 s. 404).

Med utländsk juridisk person avses en utländsk association om, enligt lagstiftningen i den stat där associationen hör hemma, den kan förvärva rättigheter och åta sig skyldigheter, den kan föra talan inför domstolar och andra myndigheter och enskilda delägare inte fritt kan förfoga över associationens förmögenhetsmassa (6 kap. 8 § IL).

3.2 Rättspraxis avseende inkomstskattelagen

Högsta förvaltningsdomstolen har ansett att associationsrättsliga fonder som bildats i enlighet med lagstiftning som bygger på UCITS-direktivet ska anses vara sådana investeringsfonder som avses i IL (RÅ 2006 ref. 38).

Tyska fastighetsfonder har inte ansetts vara sådana utländska värdepappersfonder som tidigare var skattskyldiga för inkomst från fastighet i Sverige enligt 6 kap. 10 a och 16 a §§ IL (RÅ 2003 not. 67 och 160). På grund av sin placeringsinriktning ansågs de inte vara fondföretag i UCITS-direktivets mening och inte heller ha någon svensk motsvarighet.

Högsta förvaltningsdomstolen har i en dom den 18 mars 2016, HFD 2016 ref. 22, prövat om andelar i en luxemburgsk fond skulle ingå i kapitalunderlaget för beräkning av schablonintäkt enligt 42 kap. 43 och 44 §§ IL. Fonden var en alternativ investeringsfond i form av en s.k. SICAV, vilket är ett bolag med rörligt aktiekapital.

I sin bedömning konstaterade Högsta förvaltningsdomstolen att med värdepappersfonder avses svenska och utländska fonder som omfattas av UCITS-direktivet. Eftersom den luxemburgska fonden inte var en UCITS-fond kunde den inte motsvara en svensk värdepappersfond. För att ingå i kapitalunderlaget för beräkning av schablonintäkt krävdes därför att fonden motsvarade en svensk specialfond. Enbart den omständigheten att fonden var en alternativ investeringsfond räckte inte utan det krävdes en närmare bedömning av de likheter och skillnader som förelåg mellan fonden och en svensk specialfond.

Högsta förvaltningsdomstolen framhöll att frågan om en utländsk företeelse ska anses motsvara en svensk måste avgöras från fall till fall med hänsyn bl.a. till utformningen av och syftet med den skatteregel det är frågan om. Enligt domstolen framgår det av praxis att det lagts stor vikt vid om den utländska företeelsen civilrättsligt kan anses motsvara den svenska företeelse som är i fråga.

Den luxemburgska fonden i detta fall var ett bolag och därmed – till skillnad från en svensk specialfond – en juridisk person. Högsta förvaltningsdomstolen pekade på den särskilda civilrättsliga och skatterättsliga reglering som gällt sedan länge för specialfonder. De särskilda skattereglerna gäller bara sådana svenska fonder som inte är juridiska personer. Därför kan en utländsk fond som är en juridisk person inte anses motsvara en specialfond vid tillämpningen av bestämmelserna om schablonintäkt i 42 kap. 43 och 44 §§ IL och därmed inte ingå i underlaget för schablonintäkt.

3.3 Kupongskattelagen

Kupongskatt ska betalas på utdelning på aktie i svenskt aktiebolag och andel i svensk värdepappersfond och svensk specialfond (1 § KupL).

Skattskyldighet föreligger för utdelningsberättigad om denne är en begränsat skattskyldig fysisk person, dödsbo efter en sådan person eller en utländsk juridisk person (4 § första stycket KupL).

I samband med att skattskyldigheten för värdepappersfonder och specialfonder slopades i IL slopades även skattskyldigheten för kupongskatt för utländska fonder från och med den 1 januari 2012 (SFS 2011:1273). Det infördes ett nytt nionde stycke i 4 § KupL. Där anges att skattskyldighet inte föreligger för fondföretag enligt 1 kap. 1 § första stycket 9 lagen (2004:46) om värdepappersfonder, LVF, eller utländska specialfonder som hör hemma i en stat inom EES eller i en stat med vilken Sverige har ingått ett skatteavtal som innehåller en artikel om informationsutbyte eller ett avtal om informationsutbyte i skatteärenden.

Bestämmelsen infördes därför att regeringen bedömde att det skulle kunna strida mot de fria kapitalrörelserna i EUF-fördraget att behålla skattskyldigheten för kupongskatt för utländska fonder när beskattningen togs bort för svenska fonder. Av kontrollskäl begränsades undantaget från skattskyldighet till fonder hemmahörande i sådana länder där det finns möjlighet till informationsutbyte. Ett sådant krav ansågs inte vara för långtgående (prop. 2011/12:1 s. 408 f.).

3.4 Lagen om investeringssparkonto

Från och med den 1 januari 2012 infördes en ny sparform i Sverige, investeringssparkontot. Andelar i värdepappersfonder och specialfonder är sådana investeringstillgångar som får förvaras på ett investeringssparkonto (6 § lagen [2011:1268] om investeringssparkonto, ISKL). Termer och uttryck som används i ISKL har samma betydelse och tillämpningsområde som i IL. Motsvarande utländska företeelser omfattas också om det inte framgår av sammanhanget att bara svenska företeelser avses (2 § ISKL). Således får även andelar i utländska värdepappersfonder och specialfonder förvaras på ett investeringssparkonto.

Investeringssparkontot infördes bl.a. därför att många privatpersoner som sparar i finansiella instrument gör en felaktig kapitalvinstberäkning när de avyttrat andelar. Det ansågs även finnas en inlåsningseffekt med de vanliga skattereglerna eftersom sparare drar sig för att avyttra andelarna (prop. 2011/12:1 s. 280). Eftersom schablonbeskattningen av tillgångarna på kontot bygger på ett objektivt marknadsvärde var utgångspunkten att bara finansiella instrument som är föremål för handel på viss marknad skulle få finnas på kontot (a. prop. s. 281).

Vid den närmare genomgången i propositionen av vilka tillgångar som ska få vara investeringstillgångar upprepar regeringen att det är av avgörande betydelse att tillgångarna utan svårighet kan värderas och att utgångspunkten därför är att bara sådana tillgångar ska kunna vara investeringstillgångar. När det gäller finansiella instrument som är upptagna till handel på en reglerad marknad går marknadsvärdet lätt att fastställa. Beträffande finansiella instrument som handlas på handelsplattform inom EES gör regeringen bedömningen att det näringsrättsliga regelverket är tillräckligt omfattande för att motverka att handel sker till ett pris som inte överensstämmer med marknadspriset. När det gäller andelar i investeringsfonder (numera benämnda värdepappersfonder och specialfonder) sägs att dessa normalt kan värderas utan svårigheter. De kan därför vara investeringstillgångar oavsett om de är föremål för viss handel eller inte. Det nämns att även motsvarande utländska företeelser omfattas. Regeringen vill inte begränsa reglerna till att bara omfatta UCITS-fonder (prop. 2011/12:1 s. 291–296).

3.5 UCITS-direktivet

I Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG av den 13 juli 2009 finns bestämmelser om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag). Direktivet kallas UCITS-direktivet och UCITS är en förkortning av Undertakings for Collective Investment in Transferable Securities. Syftet med direktivet är att samordna reglerna inom EU för att ta bort de hinder som finns mot fri rörlighet för andelar i fondföretag. Direktivet gäller inte bara inom EU utan inom hela EES (gemensamma EES-kommitténs beslut nr 120/2010 av den 10 november 2010). De fonder som omfattas av direktivet kallas ofta UCITS-fonder och är harmoniserade fonder. Direktivet har ändrats ett flertal gånger, senast genom det s.k. UCITS V-direktivet.

Med fondföretag avses företag som har till enda syfte att företa kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper och i andra likvida finansiella instrument med kapital från allmänheten, som tillämpar principen om riskspridning och vars andelar återköps eller inlöses med medel ur företagets tillgångar (artikel 1.2 ).

Enligt direktivet kan fonder bildas antingen på kontraktsrättslig grund, enligt trustlagstiftning eller på associationsrättslig grund (artikel 1.3). De kontraktsrättsliga fonderna och trustfonderna kallas i direktivet värdepappersfonder och de associationsrättsliga fonderna kallas investeringsbolag.

3.6 Lagen om värdepappersfonder

I lagen (2004:46) om värdepappersfonder, LVF, regleras sådana fonder för kollektiva investeringar som omfattas av UCITS-direktivet. Även värdepappersfonder kallas för UCITS-fonder. Som nämnts i avsnitt 3.5 är UCITS-fonder harmoniserade fonder och efter notifiering får de marknadsföras fritt inom EES (1 kap. 7 § och 2 kap. 15 § LVF).

Svenska värdepappersfonder är kontraktsrättsliga fonder och kan inte förvärva rättigheter eller ta på sig skyldigheter (4 kap. 1 § LVF). Förvaltningen sköts av en särskild förvaltare med tillstånd att förvalta fonden. Svenska förvaltare kallas fondbolag och utländska kallas förvaltningsbolag (1 kap. 1 § första stycket 8 och 9 LVF). Finansinspektionen utövar tillsyn och har möjlighet att göra ingripanden (10 och 12 kap. LVF).

En värdepappersfond måste vända sig till allmänheten (1 kap. 1 § första stycket 25 LVF). Det är således inte möjligt att begränsa kretsen av investerare i en värdepappersfond.

Eftersom värdepappersfonder vänder sig till allmänheten gäller särskilda placeringsbestämmelser som syftar till att tillvarata investerarnas behov av riskspridning. Placeringsbestämmelserna innebär begränsningar av vilka tillgångsslag fondens medel får placeras i och begränsningar av vilka riskkoncentrationer som en värdepappersfond får ha. Bestämmelserna finns i 5 kap. LVF och definitionerna av vissa termer finns i 1 kap. 1 § LVF. Bestämmelserna är en implementering av UCITS-direktivet. Ytterligare bestämmelser om tillåtna tillgångar finns i 24 kap. i Finansinspektionens föreskrifter FFFS 2013:9.

De tillåtna tillgångarna i värdepappersfonderna delas in i följande tillgångsslag:

• Överlåtbara värdepapper. Med det avses aktier och andra värdepapper som motsvarar aktier samt depåbevis för aktier, obligationer och andra skuldförbindelser (med undantag för penningmarknadsinstrument) samt depåbevis för skuldförbindelser och värdepapper av annat slag som ger rätt att förvärva sådana överlåtbara värdepapper genom teckning eller utbyte.

• Penningmarknadsinstrument. Med det avses statsskuldväxlar, bankcertifikat samt sådana andra finansiella instrument som normalt omsätts på penningmarknaden, är likvida och har ett värde som vid varje tidpunkt exakt kan fastställas.

• Fondandelar.

• Kontoplaceringar hos kreditinstitut.

• Derivatinstrument. Med det avses optioner, terminer och swappar samt andra likartade finansiella instrument.

Till de olika tillgångsslagen knyts även villkor beroende på var de handlas m.m. De ska som huvudregel omsättas på en reglerad marknad.

Vissa typer av tillgångar är inte tillåtna för en värdepappersfond att investera i. Den får exempelvis inte ha fastigheter eller råvaror som placeringstillgångar.

I fondverksamheten får fondbolaget (förvaltaren) inte ta upp eller bevilja penninglån, gå i borgen eller sälja överlåtbara värdepapper, penningmarknadsinstrument eller andra finansiella instrument som inte ingår i fonden, s.k. naken eller oäkta blankning. Det finns däremot möjlighet att ta upp vissa kortfristiga lån (5 kap. 23 § LVF).

Huvuddragen när det gäller hantering av risker och fördelningen mellan de olika tillgångsslagen är följande:

• Överlåtbara värdepapper och penningmarknadsinstrument ska vara föremål för handel på en reglerad marknad. 10 % av fondens tillgångar får emellertid placeras i onoterade innehav.

• Överlåtbara värdepapper och penningmarknadsinstrument från en och samma emittent får inte uppgå till mer än 5 % av fondens värde. Innehav upp till 10 % är dock tillåtet under förutsättning att det sammanlagda värdet av sådana innehav uppgår till högst 40 % av fondens värde. Dessa gränser innebär att en värdepappersfond måste ha minst 16 innehav (se prop. 2002/03:150 s. 105).

• Beträffande överlåtbara värdepapper och penningmarknadsinstrument utgivna och garanterade av vissa offentliga organ gäller andra gränser än de som nämns i föregående punkt.

• För indexfonder får det ingå aktier eller skuldförbindelser från en och samma emittent upp till 20 % av fondens värde. Under exceptionella förhållanden får gränsen höjas till 35 %.

• En värdepappersfond får inneha andelar i andra fonder under förutsättning att högst 20 % av dess värde placeras i en enda fond.

• Medel på konto i ett och samma kreditinstitut får uppgå till högst 20 % av fondens värde.

• Fonden får inte ha allt för stora innehav från en och samma emittent. Fonden får inte heller inneha aktier med sådan rösträtt som gör det möjligt att utöva ett väsentligt inflytande över företaget. Aktier utan rösträtt, skuldförbindelser respektive penningmarknadsinstrument från en enskild emittent får inte överstiga 10 % av de utgivna tillgångarna och innehavet av andelarna i en enskild fond får uppgå till högst 25 %. Andra gränser gäller i fråga om emissioner garanterade av vissa offentliga organ.

• Det finns även gränsvärden för att minska riskexponeringen mot en och samma motpart eller mot företag i samma koncern när placeringar i olika tillgångsslag kombineras.

• Fonden får göra placeringar i derivatinstrument om exponeringen mot de underliggande tillgångarna inte överstiger de gränser som föreskrivs för placeringar i sådana tillgångar. Fondens sammanlagda exponeringar som hänför sig till derivatinstrument får dock inte överskrida fondens värde. Beträffande OTC-derivat gäller vissa andra gränser.

• För matarfonder gäller särskilda bestämmelser. En sådan fond ska placera 85 % eller mer av sina tillgångar i en mottagarfond. Bestämmelser om matarfonder och mottagarfonder finns i 5 a kap. LVF.

Utöver bestämmelserna om placering och riskspridning gäller särskilda skyddsregler för värdepappersfonder, t.ex. att andelar i fonden måste kunna lösas in på fondandelsägarens begäran (1 kap. 1§ första stycket 25 och 4 kap. 13 § LVF). Med återköp eller inlösen av andelar jämställs att andelarna är upptagna till handel på en reglerad marknad, om det är säkerställt att andelarnas noterade värde inte i väsentlig mån avviker från den s.k. NAV-kursen (1 kap. 1 § tredje stycket och 4 kap. 13 § andra stycket LVF). Dessutom ska fondandelsägarna få tillgång till viss information om fonden (4 kap. 8, 15–16 a och 18 §§ LVF) och tillgångarna i fonden ska förvaras hos ett förvaringsinstitut (3 kap. 1 § LVF).

Fram till den 22 juli 2013 kallades både värdepappersfonder och specialfonder med ett gemensamt namn för investeringsfonder och reglerades i lagen (2004:46) om investeringsfonder. Lagen bytte namn den 22 juli 2013 till lagen om värdepappersfonder samtidigt som regleringen av specialfonder flyttades till lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder, se avsnitt 3.8.

3.7 AIFM-direktivet

Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/61/EU av den 8 juni 2011 om förvaltare av alternativa investeringsfonder (AIFM-direktivet) innehåller regler avseende förvaltare som förvaltar och marknadsför alternativa investeringsfonder. Direktivet innehåller däremot inga bestämmelser som reglerar själva fonderna.

Med alternativ investeringsfond avses ett företag för kollektiva investeringar som tar emot kapital från ett antal investerare för att investera det i enlighet med en fastställd investeringspolicy till förmån för dessa investerare och som inte kräver auktorisation enligt artikel 5 i UCITS-direktivet (artikel 4.1).

3.8 Lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder

AIFM-direktivet har genomförts i svensk rätt genom lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder, LAIF. Lagen trädde i kraft den 22 juli 2013. Med alternativ investeringsfond avses ett företag som har bildats för kollektiva investeringar och som tar emot kapital från ett antal investerare för att investera det i enlighet med en fastställd investeringspolicy till förmån för dessa investerare, och inte kräver auktorisation enligt artikel 5 i UCITS-direktivet (1 kap. 2 § första stycket LAIF).

I 12 kap. LAIF finns regler om specialfonder. Eftersom AIFM-direktivet reglerar förvaltaren av en alternativ investeringsfond och inte fonden i sig är bestämmelserna i 12 kap. krav som går utöver direktivet. Av förarbetena framgår att de konsumentskyddsregler som sedan tidigare fanns för specialfonder skulle behållas och endast alternativa investeringsfonder som uppfyllde vissa krav skulle få marknadsföras till icke-professionella investerare (prop. 2012/13:155 s. 184 och 239). Regeringen avfärdade förslaget att införa en särskild kategori av specialfonder som enbart riktade sig till professionella investerare eftersom det skulle innebära en principiell ändring av det existerande ramverket (prop. 2012/13:155 s. 242).

En specialfond kan inte förvärva rättigheter eller ta på sig skyldigheter och kan inte heller föra talan inför domstol eller någon annan myndighet (12 kap. 1 § LAIF). En förvaltare företräder andelsägarna i alla frågor som rör en specialfond (12 kap. 2 § LAIF).

Reglerna för specialfonder överensstämmer till stora delar med reglerna för värdepappersfonder. I 12 kap. LAIF hänvisas därför till LVF. I de fall specialfonderna avviker från värdepappersfonderna finns däremot bestämmelser i 12 kap. LAIF.

Specialfonder får vända sig till en något snävare krets av investerare än värdepappersfonder. Kretsen ska i så fall anges i fondbestämmelserna (12 kap. 4 § LAIF). Denna krets får inte vara alltför snäv. Exempel på möjliga begränsningar kan vara att fonden är öppen för alla anställda på ett visst medelstort företag, för alla medlemmar i en viss förening med ett inte alltför ringa antal medlemmar eller för alla i ett visst yrke. Avgränsningen får inte verka diskriminerande eller i övrigt stå i strid med de värden samhället vill skydda. Den angivna kretsen kan bestå av t.ex. institutionella investerare. Fondbolaget måste sälja andelar till de investerare som ingår i den särskilt angivna och avgränsade kretsen. Det finns emellertid möjlighet att vägra en investerare att köpa andelar i en specialfond om det på något sätt skulle strida mot svensk eller utländsk lag (prop. 2002/03:150 s. 254).

För specialfonder är det tillåtet att begränsa möjligheterna att begära inlösen. En specialfond måste dock vara öppen för inlösen av andelar minst en gång per år (12 kap. 6 § LAIF). Det ska på förhand anges i fondbestämmelserna under vilka tidsperioder andelarna kan lösas in (prop. 2002/03:150 s. 255). Med återköp eller inlösen av andelar jämställs att andelarna är upptagna till handel på en reglerad marknad, om det är säkerställt att andelarnas noterade värde inte i väsentlig mån avviker från fondandelsvärdet, den s.k. NAV-kursen (12 kap. 5 § LAIF och 4 kap. 13 § andra stycket LVF).

När fondbestämmelserna för en specialfond ska godkännas ska Finansinspektionen pröva om fonden har en lämplig riskspridning. För specialfonder gäller samma placeringsbestämmelser som för värdepappersfonder om inte Finansinspektionen tillåtit undantag. Specialfonder får dock inneha derivatinstrument med vissa andra underliggande tillgångar om instrumenten är föremål för handel på någon finansiell marknad och inte medför en skyldighet att leverera eller ta emot den underliggande tillgången (12 kap. 13 § LAIF).

I förarbetena till 2004 års lag om investeringsfonder kommenteras kravet på riskspridning och undantaget från placeringsbestämmelserna (prop. 2002/03:150 s. 234-251). Beträffande kravet på riskspridning anges att portföljavkastningen främst är beroende av hur de olika värdepappernas värde rör sig i förhållande till varandra, inte till hur många de är, så det är dessa rörelser som bör vara utgångspunkt för regleringen. Kravet på riskspridning bör inte anses uppfyllt om fondens utveckling i huvudsak är beroende av utvecklingen i något eller några enstaka innehav. Sammansättningen av portföljerna bör avgöra i vilken mån kravet på riskspridning är tillgodosett.

Beträffande undantagen från placeringsbestämmelserna anges att en specialfond kan medges tillstånd att placera i värdepapper som är onoterade eller handlas på andra marknader än de som anges för värdepappersfonder. Specialfonder kan få placera i fonder i länder där regelverket ser annorlunda ut eller i s.k. OTC-derivat där motparten inte står under tillsyn. Vissa tillgångar är emellertid inte heller tillåtna för specialfonder, såsom fastigheter eller råvaror. Däremot kan derivatinstrument med råvaror som underliggande tillgångar tillåtas. Specialfonder kan medges undantag från bestämmelserna om belåning och blankning.

Finansinspektionen utövar tillsyn och har möjlighet att göra ingripanden (13 och 14 kap. LAIF).

4.1 Utländsk motsvarighet till svensk värdepappersfond

I HFD 2016 ref. 22 uttalar Högsta förvaltningsdomstolen att med värdepappersfonder avses svenska och utländska fonder som omfattas av UCITS-direktivet. UCITS-fonder finns inom EES. Av direktivet framgår att UCITS-fonder kan bildas antingen på kontraktsrättslig grund, enligt trustlagstiftning eller på associationsrättslig grund.

De svenska värdepappersfonderna regleras i LVF och där finns bara kontraktsrättsliga fonder. Skatteverket anser emellertid att både UCITS-direktivet och Högsta förvaltningsdomstolens uttalande innebär att även utländska UCITS-fonder som är juridiska personer måste ses som utländska motsvarigheter till svenska värdepappersfonder. Detsamma gäller UCITS-fonder som är trustfonder. Däremot får utländska fonder bildade utanför EES jämföras med svenska specialfonder eftersom det är LAIF som ligger till grund för Finansinspektionens bedömning av sådana fonder.

4.2 Utländsk motsvarighet till svensk specialfond

4.3 Delägarbeskattade fonder

Detta ställningstagande gäller inte för sådana utländska fonder där skattelagstiftningen i fondens hemland medför att fondens inkomster beskattas hos dess delägare. Det kan exempelvis ske därför att fonden är en i utlandet delägarbeskattad juridisk person, därför att fonden betraktas som motsvarigheten till ett enkelt bolag eller därför att fonden ses som en form av samäganderätt. Då avviker den utländska beskattningen så mycket från den svenska att den utländska fonden inte kan ses som en utländsk motsvarighet. I stället får en särskild bedömning göras av hur fonden och dess inkomster ska behandlas i det regelverk som är aktuellt att tillämpa.

4.4 Ändrat ställningstagande

Detta ställningstagande ersätter Skatteverkets ställningstagande 2012-05-23, Vad avses med utländska investeringsfonder vid tillämpning av inkomstskattelagen, lagen om investeringssparkonto och kupongskattelagen? (dnr 131 128777-12/111). Ställningstagandet innebär delvis en ändrad syn på vilka utländska fonder som kan motsvara en svensk specialfond. Ställningstagandet innehåller också en uppdatering i fråga om lagtext och ändrade begrepp.