Område: Mervärdesskatt

Datum: 2015-08-31

Dnr: 131 378239-15/111

2021-04-13

Detta ställningstagande ska inte längre tillämpas. Det ersätts av Skatteverkets ställningstagande 2021-04-13, dnr. 8-902676.

Sammanfattning

De konkreta förutsättningar som ska vara uppfyllda för att en person ska vara en beskattningsbar person är att verksamheten bedrivs självständigt och med avsikt/syfte att fortlöpande tillhandahålla varor eller tjänster mot ersättning. Den som vill bli betraktad som en beskattningsbar person ska kunna styrka (visa) med objektiva omständigheter att förutsättningarna är uppfyllda.

Enligt Skatteverkets uppfattning innebär begreppet fortlöpande att syftet ska vara att sälja varor eller tjänster kontinuerligt och med viss frekvens. Bedömningen av om kravet på fortlöpande försäljningar är uppfyllt ska enligt Skatteverkets uppfattning göras utifrån vad som är normalt för den typ av verksamhet som bedrivs och vad det är för varor eller tjänster som tillhandahålls.

En person som säljer, hyr ut eller på annat sätt utnyttjar sina privata tillgångar är som huvudregel inte en beskattningsbar person. Sådan försäljning eller uthyrning sker normalt inte fortlöpande. För att det ska vara fråga om fortlöpande tillhandahållanden anser Skatteverket att syftet ska vara att försäljningen, uthyrningen eller utnyttjandet av tillgången sker med en kontinuitet och frekvens som är jämförbar med hur en motsvarande ekonomisk verksamhet normalt bedrivs. Det förutsätter att personen vidtar aktiva åtgärder för att få intäkter av egendomen och att verksamheten därmed bedrivs på ett affärsmässigt sätt.

I ställningstagandet ges exempel på objektiva omständigheter som har betydelse för bedömningen av om en person är en beskattningsbar person när det är fråga om verksamheter som gränsar till privat verksamhet.

Frågeställning

Skatteverket får många frågor som rör förutsättningarna för att någon ska anses vara en beskattningsbar person och vad som krävs för att styrka (visa) att förutsättningarna är uppfyllda.

I detta ställningstagande redogör Skatteverket för sin uppfattning i följande frågor.

  • Vilka konkreta förutsättningar ska vara uppfyllda enligt mervärdesskattelagen (1994:200), ML, för att en person ska betraktas som en beskattningsbar person?

  • Vilken bevisning behövs för att styrka dessa förutsättningar när det är fråga om verksamheter som gränsar till det privata?

Med verksamhet som gränsar till det privata avses verksamheter som även kan bedrivas privat som fritidssyssla och/eller där verksamheten baseras på tillgångar som även kan användas privat.

Ställningstagandet är en komplettering till ställningstagandet ”Begreppen beskattningsbar person och ekonomisk verksamhet – Mervärdesskatt” daterat den 9 juni 2014, dnr 131 323526-14/111.

Gällande rätt m.m.

ML och mervärdesskattedirektivet

Med beskattningsbar person avses den som, oavsett på vilken plats, självständigt bedriver en ekonomisk verksamhet, oberoende av dess syfte eller resultat. Anställda och andra personer anses inte bedriva verksamhet självständigt i den mån de är bundna till en arbetsgivare av ett anställningsavtal eller av ett annat rättsligt förhållande som skapar ett anställningsförhållande vad avser arbetsvillkor, lön och arbetsgivaransvar (4 kap. 1 § första stycket ML).

Med ekonomisk verksamhet avses varje verksamhet som bedrivs av en producent, en handlare eller en tjänsteleverantör, inbegripet gruvdrift och jordbruksverksamhet samt verksamheter inom fria och därmed likställda yrken. Utnyttjande av materiella eller immateriella tillgångar i syfte att fortlöpande vinna intäkter därav ska särskilt betraktas som ekonomisk verksamhet (4 kap. 1 § andra stycket ML).

Motsvarande bestämmelser finns i artikel 9 och 10 i rådets direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt, mervärdesskattedirektivet.

Praxis från EU-domstolen

Ekonomisk verksamhet omfattar alla verksamheter av producenter, återförsäljare och personer som tillhandahåller tjänster, däribland utnyttjande av materiella eller immateriella tillgångar i syfte att fortlöpande vinna intäkter. Kriteriet ”fortlöpande vinna intäkter” gäller inte enbart utnyttjandet av en tillgång utan samtliga transaktioner som avses i artikel 9.1 i mervärdesskattedirektivet. En verksamhet är i allmänhet ekonomisk när den är fortlöpande och utförs mot vederlag som utgår till den person som utfört transaktionen (C-408/06, Götz, punkt 18).

Bedömningen att ekonomisk verksamhet förutsätter att en person fortlöpande tillhandahåller varor och tjänster mot ersättning framgår även av 235/85 kommissionen mot Nederländerna, punkterna 9 och 15 samt C-246/08 kommissionen mot Finland, punkterna 37–42.

En solcellsanläggning som producerade el som levererades till nätet uppfyllde de villkor som uppställs för att anses som ekonomisk verksamhet. Anläggningen drevs i syfte att vinna intäkter eftersom den producerade el som överfördes till nätet mot ersättning. Avtalet om tillträde till nätet hade ingåtts ”på obestämd tid”. Eftersom avsikten därmed var att driva solcellsanläggningen under en längre tid konstaterade domstolen att anläggningen fortlöpande och inte enbart tillfälligt levererade el till nätet (C-219/12, Fuchs, punkterna 26–28).

Endast den omständigheten att en ägare utövar sin äganderätt är inte tillräckligt för att det ska vara fråga om ekonomisk verksamhet. Antalet och omfattningen av de försäljningar som genomförts är inte avgörande i sig. Även betydande försäljningar kan ske genom aktörer som agerar i egenskap av privatpersoner. Inte heller längden på den tidsperiod som transaktionerna ägt rum och omfattningen av de inkomster som de inbringat är avgörande eftersom dessa omständigheter skulle kunna vara ett led i förvaltningen av personens privata tillgångar. Om personen däremot vidtar aktiva åtgärder för att saluföra t.ex. en fastighet genom att använda medel som liknar dem som används av en producent, en handlare eller en tjänsteleverantör ska personen anses bedriva ”ekonomisk verksamhet” och följaktligen anses som en beskattningsbar person (de förenade målen C-180/10 och C-181/10, Slaby, punkterna 36–38 och 50–51).

Den omständigheten att en materiell tillgång förvärvats för eget bruk hindrar inte att tillgången därefter används i en ekonomisk verksamhet (C-263/11, Redlihs, punkt 39).

Ett tillhandahållande sker ”mot ersättning” endast om det finns ett rättsförhållande som innebär ett ömsesidigt utbyte av prestationer mellan den som tillhandahåller tjänsten och mottagaren och där ersättningen för tjänsten utgör det faktiska motvärdet av tjänsten (C-16/93, Tolsma, punkt 14 och C-246/08, kommissionen mot Finland, punkterna 43–45).

Det är den person som begär avdrag för mervärdesskatt som ska styrka att villkoren för avdragsrätten är uppfyllda och särskilt att han är en beskattningsbar person. Skattemyndigheten kan kräva att den påstådda avsikten styrks genom objektiva omständigheter (268/83, Rompelman, punkt 24).

Om en tillgång uteslutande är ägnad att utnyttjas ekonomiskt, är detta i allmänhet tillräckligt för att visa att ägaren utnyttjar den för ekonomisk verksamhet och följaktligen i syfte att fortlöpande vinna intäkter. Om en tillgång emellertid på grund av sin karaktär kan utnyttjas för såväl ekonomiska som privata ändamål, finns det anledning att utifrån samtliga omständigheter avgöra om den verkligen utnyttjas för att fortlöpande vinna intäkter. En jämförelse kan göras mellan hur tillgången faktiskt utnyttjas och hur motsvarande ekonomiska verksamhet i vanliga fall utövas (C-230/94, Renate Enkler, punkterna 27–28).

Även om kriterier avseende resultaten av den berörda verksamheten inte i sig själva kan göra det möjligt att avgöra om verksamheten bedrivs i syfte att fortlöpande vinna intäkter, så kan sådana omständigheter som den faktiska tid en tillgång hyrs ut, antalet kunder och intäkternas belopp, tillsammans med övriga omständigheter i det enskilda fallet, tas i beaktande vid denna bedömning (C-230/94, Renate Enkler, punkt 29).

Bedömning

Begreppet ”beskattningsbar person” enligt ML

Med beskattningsbar person avses den som, oavsett på vilken plats, självständigt bedriver en ekonomisk verksamhet, oberoende av dess syfte eller resultat.

EU-domstolen har i ett stort antal mål bedömt begreppen ”beskattningsbar person” och ”ekonomisk verksamhet”. Enligt Skatteverkets uppfattning innebär domstolens praxis att det är fråga om ekonomisk verksamhet när en person ”fortlöpande tillhandahåller varor eller tjänster mot ersättning”. Det räcker att det finns ett syfte att fortlöpande tillhandahålla varor eller tjänster mot ersättning, dvs. det finns inget krav på att försäljningar faktiskt kommer till stånd. Begreppet ”beskattningsbar person” innebär dessutom att verksamheten ska bedrivas självständigt.

Verksamheten bedrivs självständigt under förutsättning att den inte bedrivs inom ramen för ett anställningsavtal eller ett annat rättsligt förhållande som skapar ett anställningsförhållande. Skatteverket har närmare redogjort för bedömningen av självständighetskriteriet i ställningstagandet ”Begreppen beskattningsbar person och ekonomisk verksamhet” daterat den 9 juni 2014, dnr 131 323526-14/111.

Enligt Skatteverkets uppfattning innebär begreppet fortlöpande att syftet ska vara att sälja varor eller tjänster kontinuerligt och med viss frekvens. Vad som är normal försäljningsfrekvens skiljer sig åt mellan olika branscher. Enligt Skatteverkets uppfattning måste därför bedömningen av om kravet på fortlöpande försäljningar är uppfyllt göras utifrån vad som är normalt för den typ av verksamhet som bedrivs och vad det är för varor eller tjänster som tillhandahålls. Det innebär att försäljning av skog på en skogsfastighet kan uppfylla kravet på fortlöpande även om försäljning endast sker vart tionde år. Den försäljningsfrekvensen kan anses som normal för den typen av verksamhet. På samma sätt kan försäljning av hästar från egen uppfödning anses vara fortlöpande även om försäljningen är begränsad till en häst om året. För uthyrning av tillgångar, t.ex. uthyrning av en båt, kan däremot krävas att syftet är uthyrning med hög grad av kontinuitet och frekvens för att det ska uppfylla kravet på fortlöpande. Försäljning kan vara fortlöpande även om den är begränsad till viss säsong.

En person som säljer, hyr ut eller på annat sätt utnyttjar sina privata tillgångar är som huvudregel inte en beskattningsbar person. Sådan försäljning eller uthyrning sker normalt inte fortlöpande. För att det ska vara fråga om fortlöpande tillhandahållanden och därmed ekonomisk verksamhet anser Skatteverket att syftet ska vara att försäljningen, uthyrningen eller utnyttjandet av tillgången sker med en kontinuitet och frekvens som är jämförbar med hur en motsvarande ekonomisk verksamhet normalt bedrivs. Det förutsätter att personen vidtar aktiva åtgärder för att få intäkter av egendomen och att verksamheten därmed bedrivs på ett affärsmässigt sätt.

Tillhandahållande av varor och tjänster mot ersättning förutsätter att det finns ett direkt samband mellan den vara eller tjänst som tillhandahålls och ersättningen för denna. Ett direkt samband finns t.ex. när ett sponsorbidrag lämnas till en idrottsutövare som ersättning för att idrottsutövaren gör reklam för sponsorn och bidraget motsvaras av värdet på reklamtjänsten. Om sponsorbidraget inte motsvaras av värdet på reklamtjänsten kan ett direkt samband däremot saknas. Sponsorbidraget är i sådant fall en gåva till idrottsutövaren och inte ersättning för ett tillhandahållande.

Bevisning för att någon är en beskattningsbar person

I vissa fall kan det vara helt klarlagt att förutsättningarna är uppfyllda för att en person ska anses som en beskattningsbar person. Det gäller t.ex. när det är fråga om en pågående affärsverksamhet. Om det däremot är fråga om en nystartad verksamhet som ännu inte kommit igång kan det vara svårare att avgöra om förutsättningarna är uppfyllda. Det gäller framför allt när det är fråga om en verksamhet som gränsar till privat verksamhet. Egenskapen av beskattningsbar person måste alltid kunna styrkas.

Vad ska bevisas och av vem?

Det som ska bevisas är att förutsättningarna för att anses vara en beskattningsbar person enligt ML är uppfyllda, dvs. att verksamheten bedrivs

  • självständigt

  • med avsikt/syfte att

  • fortlöpande

  • tillhandahålla varor eller tjänster mot ersättning.

Det är som huvudregel den som vill bli betraktad som en beskattningsbar person som ska kunna styrka att förutsättningarna är uppfyllda och som därmed har bevisbördan.

Vad kan användas som bevisning och hur mycket måste visas?

Förutsättningarna för att vara en beskattningsbar person ska kunna styrkas med objektiva omständigheter. Objektiva omständigheter är något vars existens går att konstatera, t.ex. inköp av inventarier, ingångna försäljningsavtal, lokalinnehav m.m. Förekomsten av en objektiv omständighet kan i sin tur behöva styrkas med hjälp av avtal, fakturor, ritningar på lokaler etc. Inköp av en tillgång är en objektiv omständighet som kan behöva styrkas med faktura eller avtal. På samma sätt kan förekomsten av lämpliga affärslokaler visas genom hyresavtal, ritningar och besiktning av lokalerna.

Bevisningen ska göra sannolikt att förutsättningarna för att vara en beskattningsbar person är uppfyllda, dvs. det finns inget krav på att det ska vara helt klarlagt att förutsättningarna är uppfyllda. För verksamheter som gränsar till det privata kan dock höga krav ställas på de objektiva omständigheterna för att bevisningen ska nå upp till nivån ”sannolikt”.

Bedömningen av om bevisningen når upp till sannolikt måste alltid göras i det enskilda fallet och utifrån samtliga objektiva omständigheter som kommit fram i ärendet. Även eventuell motbevisning som Skatteverket har tagit fram har betydelse. Antalet omständigheter som kommit fram i ett ärende kan vara mycket stort, liksom kombinationer av olika omständigheter. Det innebär att vid en värdering av bevisning i det enskilda fallet kan till synes likartade situationer bedömas olika utan att någon av bedömningarna för den skull är felaktig.

Exempel på objektiva omständigheter och bevisvärde

Bevisvärde

Objektiva omständigheter kan ha olika bevisvärde. Man talar om starkt och svagt bevisvärde. I vissa fall kan det räcka med en enda objektiv omständighet för att göra sannolikt att det är fråga om en beskattningsbar person medan det i andra fall kan behövas betydligt fler omständigheter. En bedömning av bevisvärdet måste göras i samband med den bevisvärdering som görs i ett enskilt ärende.

Nedan följer exempel på objektiva omständigheter som kan förekomma vid bedömning av om en person uppfyller förutsättningarna för att vara en beskattningsbar person. De objektiva omständigheterna har räknats upp utan hänsyn till vilket bevisvärde var och en av dem har.

Självständigt

Bedömningen av om en verksamhet bedrivs självständigt ska som huvudregel göras på samma sätt som följer av bestämmelserna i inkomstskattelagen (1999:1229), IL. En bedömning i det enskilda fallet måste dock göras när det är fråga om inkomst av sådan verksamhet som enligt IL varken beskattas som inkomst av anställning eller inkomst av näringsverksamhet (Skatteverkets ställningstagande daterat den 9 juni 2014, dnr 131 323526-14/111). Vid en sådan bedömning i det enskilda fallet kan följande exempel på objektiva omständigheter tyda på att en verksamhet bedrivs självständigt.

  • Avtalet med uppdragsgivaren är utformat som ett uppdragsavtal och inte ett anställningsavtal.

  • Det finns flera uppdragsgivare.

  • Uppdragen är avgränsade jämfört med det arbete en anställd hos uppdragsgivaren utför.

  • Uppdragen genomförs under kortare tid.

  • Arbetet utförs i egna lokaler.

  • Uppdragstagaren tillhandahåller egen utrustning och verktyg för att utföra uppdraget.

  • Uppdragstagaren bestämmer hur arbetet ska utföras och organiseras.

  • Det finns ett ekonomiskt risktagande.

En helhetsbedömning måste göras av samtliga objektiva omständigheter för att avgöra om verksamheten bedrivs självständigt. Bedömningen måste göras utifrån vad som är normalt i en viss typ av verksamhet. Det förhållandet att uppdrag utförs i uppdragsgivarens lokaler och att uppdragsgivaren tillhandahåller utrustning och verktyg behöver därför inte innebära att verksamheten inte är självständigt bedriven. På samma sätt kan ett begränsat ekonomiskt risktagande vara normalt i en bransch där investeringskostnaderna är låga.

Ekonomisk verksamhet

Ekonomisk verksamhet innebär att det ska finnas en avsikt att fortlöpande tillhandahålla varor och tjänster mot ersättning. För verksamheter som gränsar till det privata kan en jämförelse göras med hur en motsvarande ekonomisk verksamhet normalt bedrivs. En ekonomisk verksamhet förutsätter att en person vidtar aktiva åtgärder för att fortlöpande få intäkter på ett sätt som skiljer sig från hur en privatperson agerar.

Skatteverket anser att följande objektiva omständigheter har betydelse vid bedömning av om det är fråga om ekonomisk verksamhet.

  • Inköp av tillgångar/lager: Inköp av tillgångar som enbart kan användas ekonomiskt är i normalfallet tillräckligt för att göra sannolikt att det är fråga om en ekonomisk verksamhet, t.ex. inköp av en grävmaskin. Det innebär inte att inköp av tillgångar som även kan användas privat saknar bevisvärde. För sådana tillgångar kan det t.ex. ha betydelse vilket antal som köps in eller hur väl lämpad tillgången är för den verksamhet som ska bedrivas. När det är fråga om inköp av tillgångar av privat karaktär krävs i normalfallet att det finns fler objektiva omständigheter än inköpet för att göra sannolikt att det finns en avsikt att bedriva en ekonomisk verksamhet. Exempel på tillgångar som kan användas för både ekonomiska och privata ändamål är datorer, kameror, hästar, bilar och båtar.

  • Avtal om försäljning av varor eller tjänster: Ett skriftligt avtal som innebär kontinuerlig försäljning av varor eller tjänster har ett starkt bevisvärde och innebär normalt att det är sannolikt att det är fråga om en ekonomisk verksamhet. Avtal om enstaka försäljningar har inte lika starkt bevisvärde utan det kan behövas ytterligare objektiva omständigheter för att styrka att det är en ekonomisk verksamhet. Bedömningen måste även göras utifrån vad som är normalt för den typ av verksamhet som bedrivs. Bevisvärdet av avtal kan variera. Bevisvärdet av ett avtal som ingåtts med en oberoende köpare är vanligtvis starkare än avtal som har ingåtts med en köpare som är närstående eller i intressegemenskap med säljaren. På samma sätt har ett detaljerat avtal högre bevisvärde en ett avtal som är allmänt hållet. Även muntliga avtal har ett bevisvärde men det kan vara svårt att styrka att ett muntligt avtal existerar och vad avtalet innebär.

  • Avtal om franchising: Ett franchiseavtal är normalt tillräckligt för att styrka att det är fråga om en ekonomisk verksamhet.

  • Lokal (ägd eller hyrd): Det förhållandet att det finns tillgång till en lokal som är lämplig för verksamheten har betydelse för bedömningen. Om den som ska bedriva verksamheten äger eller hyr en fastighet eller lokal som är särskilt anpassad för verksamheten har det ett högre bevisvärde jämfört med om verksamheten bedrivs i den privata bostaden.

  • Anställda: Att det finns anställda kan ha betydelse vid bedömningen av om det är fråga om en ekonomisk verksamhet. Det kan dock förekomma anställda även i en privat verksamhet, t.ex. för att ta hand om privat egendom. Bevisvärdet är högre om den anställde är en utomstående person än om det är en familjemedlem eller annan närstående.

  • Marknadsföring (annons, webbplats eller på annat sätt visa upp företaget): En aktiv marknadsföring i form av annonsering, deltagande med egen monter vid mässor eller liknande visar att en person aktivt försöker värva kunder. På vilket sätt marknadsföring sker och när det sker kan variera mellan olika branscher. Avsaknad av marknadsföring kan t.ex. vara normalt i en nystartad verksamhet där försäljning beräknas komma igång först längre fram. Bevisvärdet av att det finns en webbplats är beroende av hur webbplatsen är utformad. En webbplats där det går att beställa eller göra bokningar kan ha ett högt bevisvärde jämfört med en webbplats där det endast finns kort information om företaget samt kontaktuppgifter. Det har även betydelse hur väl anpassad webbplatsen är för att nå ut med marknadsföring, t.ex. hur lätt eller svårt det är att hitta sidan med hjälp av sökmotorer på Internet och om det finns länkar till webbplatsen från andra webbplatser. Även antal besökare på webbplatsen kan ha betydelse.

  • Försäkring och finansiering: Om den som bedriver verksamheten har tecknat en företagsförsäkring för sin verksamhet är det en omständighet som kan tyda på att det är fråga om en ekonomisk verksamhet. Motsvarande gäller om verksamheten finansieras med företagslån.

  • Ekonomiskt beroende (fritids- deltids- eller heltidssyssla): Det får anses normalt att finansiera en nystartad verksamhet genom annat arbete. Det förhållandet att en verksamhet bedrivs som fritidssyssla talar vanligtvis varken för eller emot att verksamheten är en ekonomisk verksamhet. Det förhållandet att verksamheten bedrivs på heltid eller deltid är däremot objektiva omständigheter som talar för att det är fråga om en ekonomisk verksamhet.

  • Affärsplan: Det förhållandet att det finns en affärsplan är en objektiv omständighet som kan ha ett visst bevisvärde om affärsplanen är genomarbetad och detaljerad. Det är trots det inte tillräcklig bevisning när det är fråga om verksamhet som gränsar till privat verksamhet utan det behövs ytterligare objektiva omständigheter för att göra sannolikt att det finns en avsikt att fortlöpande sälja varor eller tjänster.

  • Intäkter/resultat (vinst eller förlust): Har det redan förekommit försäljningar i verksamheten så är det en objektiv omständighet som kan tyda på att det är fråga om en ekonomisk verksamhet. Detsamma gäller om verksamheten uppvisar vinst. En verksamhet som under en längre tid har bedrivits med förlust kan på motsvarande sätt tyda på att det inte är fråga om en ekonomisk verksamhet. Vid bedömningen är det viktigt att tänka på att intäkter och vinst även kan uppkomma som ett led i en privatpersons privata användning och förvaltning av sin egendom. Det är samtidigt inget krav att det ska förekomma intäkter för att det ska vara en ekonomisk verksamhet och det är inte heller ett krav att verksamheten ska ge vinst. Bevisvärdet av intäkter respektive resultat får därför bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.

  • Utbildning och/eller tidigare erfarenhet från branschen: Lämplig utbildning för att bedriva den aktuella verksamheten och/eller erfarenhet från branschen är objektiva omständigheter som kan påverka bedömningen av om det är fråga om ekonomisk verksamhet. Vilken typ av utbildning och nivån på utbildningen kan ha betydelse. En utbildning avsedd för blivande yrkesfotografer talar t.ex. i högre grad för att en person har en avsikt att bedriva ekonomisk verksamhet som fotograf än enstaka fotokurser riktade till en bredare allmänhet.

  • Tillstånd: I vissa fall behövs tillstånd för att bedriva en verksamhet. Exempel är tillstånd enligt 16 § djurskyddslagen (1988:534) att bedriva verksamhet med hästar eller sällskapsdjur respektive tillstånd enligt lag (1966:742) om hotell- och pensionatsrörelse.

Förutom de objektiva omständigheter som framgår ovan kan det finnas objektiva omständigheter som är specifika för viss verksamhet. I avsnitt 4.2.4, 4.2.5 och 4.2.6 följer exempel avseende tre verksamheter som gränsar till privat verksamhet.

Särskilt om idrottsverksamhet

Exempel på idrottsverksamhet är skidsport, golf, tennis, motorsport och ridsport. Till ridsport hör t.ex. hästhoppning och dressyr.

En idrottsutövare som deltar i tävlingar och vinner prispengar kan agera i egenskap av privatperson eller i egenskap av beskattningsbar person. Endast det förhållandet att idrottsutövare vinner prispengar och har vissa sponsorintäkter behöver inte innebära att det är fråga om en ekonomisk verksamhet. Det måste finnas ett syfte att fortlöpande tillhandahålla varor eller tjänster mot ersättning. För att det ska finnas ett syfte att fortlöpande vinna intäkter anser Skatteverket att idrottsutövaren ska vidta aktiva åtgärder för att kontinuerligt vinna prispengar och/eller få ersättning för reklamtjänster (sponsorersättning). Det är dessa förutsättningar som ska styrkas med objektiva omständigheter. Vid bedömningen kan en jämförelse göras med hur en motsvarande ekonomisk verksamhet normalt bedrivs, t.ex. verksamheter inom elitidrott. Vid en sådan jämförelse kan det ha betydelse att det finns en tydlig strävan att på sikt få intäkter som motsvarar kostnaderna för verksamheten.

Utöver de objektiva omständigheter som framgår ovan i avsnitt 4.2.3 kan följande omständigheter ha betydelse för bedömningen av om idrottsverksamhet är ekonomisk verksamhet. Exemplen på objektiva omständigheter har räknats upp utan hänsyn till vilket bevisvärde var och en av dem har.

  • Tävlingsnivå

  • Antal tävlingar per år

  • Placering i genomförda tävlingar och prispengar

  • Nivån på prispengar i aktuell idrottsgren

  • Sponsoravtal (ersättning för reklamtjänster)

Tävlingsverksamhet, och reklamtjänster som har samband med tävlingsverksamheten, ska ses som en enda verksamhet vid bedömning av om det är en ekonomisk verksamhet. För att ett sponsoravtal ska ha betydelse för bedömningen av om idrottsutövaren bedriver ekonomisk verksamhet ska sponsorersättningen vara en ersättning för tjänster som idrottsutövaren tillhandahåller sponsorn. Det innebär att det ska finnas ett direkt samband mellan sponsorersättningen och reklamtjänsten. Ett tecken på att ett sådant direkt samband saknas är om reklamvärdet av den tjänst som idrottsutövaren tillhandhåller är obefintligt eller mycket lågt i förhållande till ersättningen från sponsorn. Vid bedömningen av om det finns ett direkt samband mellan reklamvärdet och sponsorersättningen kan det även ha betydelse om sponsorn är oberoende i förhållande till idrottsutövaren eller om det är någon med intressegemenskap med idrottsutövaren, t.ex. en anhörig eller arbetsgivare. Bevisvärdet av ett sponsoravtal kan variera. Ett avtal som sträcker sig över flera år och som innebär att idrottsutövaren fortlöpande ska tillhandahålla reklamtjänster mot ersättning har ett högt bevisvärde jämfört med ett avtal som avser tjänster vid ett enstaka tillfälle, t.ex. för viss tävling. Det har även betydelse hur många sponsoravtal som idrottsutövaren har ingått, ersättningsnivån enligt avtalen samt hur aktiv idrottsutövaren är att hitta ytterligare sponsorer.

En idrottsutövare kan även få ersättningar från sin idrottsklubb, t.ex. bonus och tävlingsbidrag. För sådana ersättningar måste en bedömning göras av om idrottsutövaren är självständig gentemot sin idrottsklubb eller om ersättningarna lämnas inom ramen för ett anställningsförhållande. Det är endast om kravet på självständighet är uppfyllt som ersättningarna kan vägas in i bedömningen av om det är fråga om en ekonomisk verksamhet.

Den omständigheten att en idrottsutövare tävlar på elitnivå i en idrottsgren som ger möjlighet till betydande prispengar och där det finns goda möjligheter till sponsorintäkter är normalt tillräckligt för att göra sannolikt att det är en ekonomisk verksamhet.

För idrottsutövare som tävlar på en lägre nivå måste en helhetsbedömning göras av storleken på prispengar för den aktuella tävlingsnivån, om sponsoravtalen löper under flera år eller endast gäller enstaka tävling, nivån på den ersättning som idrottsutövaren får enligt sponsoravtalen och om det finns andra avtal om ersättningar som har samband med tävlingsverksamheten. En låg nivå på prispengar kan t.ex. uppvägas av sponsorbidrag som löper under flera år. Enstaka avtal om sponsring är normalt inte tillräckligt för att göra sannolikt att det finns en avsikt att fortlöpande tillhandahålla varor eller tjänster mot ersättning.

Särskilt om trav- och galoppsport

En hästägare kan använda en häst för trav- och galoppsport i egenskap av privatperson eller i egenskap av beskattningsbar person. Endast det förhållandet att en häst tävlar och vinner prispengar behöver inte innebära att det är fråga om en ekonomisk verksamhet. För att en hästägare ska anses bedriva trav- och galoppsport i egenskap av beskattningsbar person ska hästägaren vidta aktiva åtgärder med syfte att kontinuerligt vinna prispengar. Det är dessa förutsättningar som ska styrkas med objektiva omständigheter. Vid bedömningen kan en jämförelse göras med hur en motsvarande ekonomisk verksamhet normalt bedrivs. Vid en sådan jämförelse kan det ha betydelse att det finns en tydlig strävan att på sikt få intäkter som motsvarar kostnaderna för verksamheten.

Utöver de objektiva omständigheter som framgår ovan i avsnitt 4.2.3 kan följande omständigheter ha betydelse för bedömningen av om trav- och galoppsport är ekonomisk verksamhet. Exemplen på objektiva omständigheter har räknats upp utan hänsyn till vilket bevisvärde var och en av dem har.

  • Lämplig häst för ändamålet (stamtavla/tidigare resultat)

  • Hästägarens övriga anknytning till trav- eller galoppsport

  • Hästens ålder (utvecklingspotential)

  • Registrerad häst hos trav- eller galoppförbundet

  • Professionell tränare eller amatörtränare

  • Antal lämpliga hästar

  • Kusk vid travtävling (professionell körlicens eller amatörlicens)

  • Tävlingsfrekvens

  • Tävlingsresultat/insprungna prispengar

Inom travverksamhet har en professionell travtränare A-licens och en amatörtränare B-licens. Det motsvaras inom galoppverksamhet av professionell tränare och amatörtränare med AT1- eller AT2-licens.

Skatteverket anser att följande objektiva omständigheter normalt är tillräckligt för att göra det sannolikt att det är fråga om en ekonomisk verksamhet.

  • Hästen är lämplig för tävling,

  • registrerad hos trav- eller galoppförbundet och

  • i professionell träning.

Om en häst tränas av en tränare med amatörlicens, t.ex. travtränare med B-licens, behövs det enligt Skatteverkets uppfattning ytterligare objektiva omständigheter för att göra det sannolikt att det är en ekonomisk verksamhet. Sådana omständigheter kan vara tränarens tidigare erfarenheter från trav- eller galoppbranschen, hur länge tränaren har haft sin licens, att tränaren har flera hästar i träning, att det finns tillgång till träningsmöjligheter såsom t.ex. travbana. Skatteverket anser att det kan ställas höga krav på objektiva omständigheter för att göra sannolikt att det är en ekonomisk verksamhet i de fall hästar tränas av en tränare med amatörlicens.

En förutsättning för att anmäla en travhäst till tävling är att det finns en ansvarig licensierad tränare. För att en galopphäst ska få delta i en offentlig tävling (= tävling med totalisatorvadhållning) gäller att tränare och ryttare har giltig licens utfärdad av Svensk Galopp eller motsvarande utländsk organisation. Enligt Skatteverkets uppfattning är det därför en förutsättning för att en trav- eller galoppverksamhet ska bedömas som ekonomisk verksamhet att hästen antingen tränas av en professionell tränare eller av en tränare med amatörlicens.

Särskilt om avel och uppfödning av hästar

Försäljning av avkomma från husdjur är som huvudregel ingen ekonomisk verksamhet utan får anses ingå i ägarens privata användning av sin egendom. Det är endast när det finns en avsikt att föda upp och sälja hästar med en kontinuitet och frekvens som är jämförbar med en motsvarande ekonomisk verksamhet som det är fråga om fortlöpande tillhandahållanden mot ersättning. Enligt Skatteverket kännetecknas detta av att det i verksamheten förekommer aktiva och systematiska åtgärder för att få fram föl för försäljning. Det är dessa förutsättningar som ska styrkas med objektiva omständigheter. Vid bedömningen kan en jämförelse göras med hur en motsvarande ekonomisk verksamhet normalt bedrivs. Vid en sådan jämförelse kan det ha betydelse att det finns en tydlig strävan att på sikt få intäkter som motsvarar kostnaderna för verksamheten.

Utöver de objektiva omständigheter som framgår ovan i avsnitt 4.2.3 kan följande omständigheter ha betydelse för bedömningen av om avel och uppfödning av hästar är ekonomisk verksamhet. Exemplen på objektiva omständigheter har räknats upp utan hänsyn till vilket bevisvärde var och en av dem har.

  • Lämpligt sto för avel (stamtavla/tidigare prestationer)

  • Lämplig hingst används, dvs. hingsten uppfyller de krav som rasens/hästtypens avelsorganisation har (t.ex. hingstlicens eller avelsvärdering)

  • Hästens ålder (möjlighet att avla)

  • Antal sålda föl

  • Tester och bedömningar av avelsston och avkommor

  • Uppfödarens utbildning och erfarenhet av avel

  • Vem tränar/förädlar hästen (professionell hjälp)?

  • Ersättningsnivån vid försäljning av hästar

När en uppfödningsverksamhet bedrivs i begränsad omfattning kan mycket höga krav ställas på objektiva omständigheter för att göra sannolikt att det är fråga om en ekonomisk verksamhet. Avel med ett eller två ston kan visserligen uppfylla kravet på ekonomisk verksamhet men en verksamhet av så begränsad omfattning skiljer sig inte nämnvärt från en privatpersons agerande för att få avkomma av ett husdjur. För att styrka att det är fråga om en ekonomisk verksamhet måste det finnas objektiva omständigheter som visar att verksamheten bedrivs aktivt och systematiskt med syfte att fortlöpande få fram föl för försäljning. Det kan i vissa fall innebära att det är först när verksamheten varit igång under en tid som det finns tillräckligt med objektiva omständigheter för att göra det sannolikt att det är en ekonomisk verksamhet.

Exempel på omständigheter som kan visa att en verksamhet bedrivs på ett aktivt och systematiskt sätt är att avelsverksamheten är specialiserad, dvs. inriktad på viss typ av häst (trav-, galopp- eller ridhäst eller viss ras), det finns flera avelsston som är lämpliga för avel, den som bedriver verksamheten har tidigare erfarenhet av avelsverksamhet, verksamheten är tydligt avskild från privat hästverksamhet, hästarna tränas professionellt, det sker en aktiv marknadsföring av verksamheten och hästar till försäljning, åtgärder för att sälja hästarna sker så snart de är färdigutbildade och att möjlig ersättningsnivå vid försäljning av den typ av häst som avlas fram står i proportion till kostnaderna för att bedriva verksamheten.