2012-12-18 Skattetillägg vid avdrag för felaktigt debiterad mervärdesskatt

Områden: Mervärdesskatt, Skattebetalning & borgenärsarbete, Skattetillägg & andra sanktionsavgifter (Skattetillägg)

Datum: 2012-12-18

Dnr: 131 854335-12/111

Ställningstagandet gäller när bestämmelsen om befrielse från skattetillägg i 51 kap. 1 § skatteförfarandelagen (2011:1244), SFL, är tillämplig. I de fall befrielse från skattetillägg ska bedömas enligt 15 kap. 10 § skattebetalningslagen (1997:483), SBL, tillämpas i stället ställningstagandet ”Skattetillägg vid avdrag för felaktigt debiterad mervärdesskatt” med diarienummer 131 783128-10/111.

1 SAMMANFATTNING

En köpare ska delvis befrias från skattetillägg som tas ut på grund av att denne dragit av felaktigt debiterad mervärdesskatt, om säljaren redovisat och betalat in beloppet till staten. Befrielse ska som huvudregel ske ned till en fjärdedel. Om en fjärdedels skattetillägg överstiger 140.000 kr ska skattetillägget i stället sättas ned till 140.000 kr.

Någon nedsättning av skattetillägget ska inte ske om det finns skäl att anta att köparen och säljaren, i syfte att undanhålla skatt, kommit överens om att säljaren felaktigt ska debitera köparen mervärdesskatt.

2 BAKGRUND OCH FRÅGESTÄLLNING

I RÅ 2009 ref. 73 hade säljaren felaktigt debiterat mervärdesskatt. Köparen hade av sitt moderbolag köpt tillgångar som omfattades av mervärdesskattelagens (1994:200), ML:s, fastighetsbegrepp och som därför var undantagna från skatteplikt. Köparen hade dragit av den felaktigt debiterade mervärdesskatten som säljaren redovisat och betalat in till staten. Högsta förvaltningsdomstolen undanröjde skattetillägget eftersom tillägget inte ansågs stå i rimlig proportion till köparens försummelse. Domstolen motiverade detta bl.a. med att risken för skattebortfall framstod som synnerligen begränsad.

Innebär rättsfallet att hel befrielse från skattetillägget alltid ska medges om en köpare dragit av felaktigt debiterad mervärdesskatt som redovisats och betalats av säljaren? Har det någon betydelse för frågan om befrielse att de inblandade parterna ingår i samma intressegemenskap?

3 GÄLLANDE RÄTT M.M.

Sedan den 1 januari 2008 är, enligt 1 kap. 1 § tredje stycket, 2 e § och 13 kap. 27 § ML, en säljare som felaktigt debiterat mervärdesskatt skyldig att betala in beloppet till staten. För att säljaren ska få tillbaka det inbetalda beloppet krävs att han utfärdar en kreditnota till köparen (13 kap. 28 § första stycket ML). Vidare är en köpare som fått avdrag för beloppet skyldig att återföra det om han mottagit en kreditnota (13 kap. 26 § första och andra styckena ML).

En skattskyldig ska helt eller delvis befrias från särskild avgift om det är oskäligt att ta ut avgiften med fullt belopp (51 kap. 1 § SFL). Av paragrafens andra stycke framgår det att man särskilt ska beakta om avgiften inte står i rimlig proportion till felaktigheten eller underlåtenheten.

Bestämmelsen i 51 kap. 1 § SFL ska tillämpas på uppgifter som ska lämnas efter utgången av 2011. Den innehåller, till skillnad från sin föregångare i 15 kap. 10 § SBL, inte några nedsättningsnivåer som ska tillämpas vid delvis befrielse från skattetillägget. Enligt 51 kap. 1 § SFL kan således skattetillägget sättas ned helt eller till vilket belopp eller vilken nivå som helst.

I RÅ 2009 ref. 73 uttalade Högsta förvaltningsdomstolen att köparens förfarande, att utan egen granskning eller bedömning förlita sig på den faktura som säljaren ställt ut, var förståeligt men medförde inte att bolagets felaktiga redovisning av mervärdesskatt framstod som ursäktlig. Domstolen konstaterade att köparens felaktiga redovisning av den ingående skatten inte medfört något skattebortfall, eftersom säljaren redovisat och betalat in den på fakturan felaktigt angivna mervärdesskatten till staten. Risken för skattebortfall i en situation som den i målet aktuella ansågs i det närmaste vara obefintlig med den numera gällande lagstiftningen. Trots att målet avsåg tid före den 1 januari 2008, dvs. före nu gällande lagstiftning, ansåg Högsta förvaltningsdomstolen att risken för skattebortfall varit synnerligen begränsad, eftersom Skatteverket vid den i målet aktuella tiden (mars 2005) som huvudregel ställde som villkor att säljaren för att få tillbaka felaktigt debiterad mervärdesskatt utfärdade en kreditnota. Mot denna bakgrund och med beaktande av omständigheterna i övrigt ansåg Högsta förvaltningsdomstolen att det påförda skattetillägget, 590.632 kr, inte stod i rimlig proportion till köparens försummelse och uttalade följande.

”Ett skattetillägg som framstår som oproportionerligt ska enligt SBL antingen undanröjas i sin helhet eller sättas ned till hälften eller en fjärdedel. En nedsättning till en fjärdedel innebär i detta fall att skattetillägget uppgår till knappt 150.000 kr. Enligt Regeringsrättens mening står inte heller detta belopp i rimlig proportion till bolagets försummelse. Vid sådant förhållande ska skattetillägget undanröjas.”

4 SKATTEVERKETS BEDÖMNING