Områden: Mervärdesskatt
Datum: 2010-09-22
Dnr: 131 602507-10/111
En ny mervärdesskattelag (2023:200) trädde i kraft den 1 juli 2023. Det medför att paragrafhänvisningarna till mervärdesskattelagen (1994:200) och vissa begrepp i ställningstagandet är inaktuella. Skatteverkets uppfattning är att den rättsliga bedömningen dock kvarstår oförändrad varför ställningstagandet ska finnas kvar. Du hittar jämförelsetabeller mellan gamla mervärdesskattelagen och nya mervärdesskattelagen (paragrafnyckel) i jämförelsetabeller mervärdesskattelagen.
1 Sammanfattning
Avdragsförbudet för ingående skatt som hänför sig till stadigvarande bostad får enligt Skatteverkets mening anses innebära att då en byggnad eller del därav omfattas av avdragsförbudet gäller avdragsförbudet även anskaffning av sådan lös egendom som kan hänföras till bostaden. Lös egendom som kan hänföras till bostaden är sådan inredning eller inventarier som kan anses vara typiska för boende i en normal bostad. Detta innebär att oavsett vilken slags verksamhet som bedrivs i en byggnad eller del därav som omfattas av avdragsförbudet gäller detta även sådana tillgångar i byggnaden som exempelvis möbler, köksutrustning, TV-apparater och andra för boende typiska tillgångar. Även om sådana tillgångar, exempelvis kontorsmöbler, används i verksamhet som medför skattskyldighet gäller avdragsförbudet när de är placerade i en byggnad eller del därav som omfattas av avdragsförbudet.
I verksamhetslokaler som omfattas av avdragsförbudet för stadigvarande bostad kan det finnas inredning eller inventarier som är anskaffade för verksamheten och inte är sådana för boende typiska tillgångar som nämnts i det föregående. Sådan lös egendom bör inte hänföras till bostaden varför avdragsförbudet enligt Skatteverkets mening inte blir tillämpligt enbart på den grunden att egendomen finns i en byggnad eller del därav som omfattas av avdragsförbudet. De allmänna reglerna för avdragsrätt i 8 kap. mervärdesskattelagen (1994:200), ML, gäller därför beträffande sådana tillgångar. Till denna kategori lös egendom kan hänföras datorutrustning, telefax, säkerhetsskåp m.m. som anskaffats för användning i den bedrivna verksamheten.
2 Bakgrund och frågeställning
Av bestämmelserna i 8 kap. 9 § första stycket 1 ML framgår att avdrag inte får göras för sådan ingående skatt som hänför sig till stadigvarande bostad. Frågor har uppkommit beträffande omfattningen av detta avdragsförbud. Kan exempelvis möbler eller annan lös egendom omfattas av avdragsförbudet?
3 Gällande rätt m.m.
Enligt bestämmelserna i 8 kap. 3 § ML får den som bedriver en verksamhet som medför skattskyldighet göra avdrag för den ingående skatt som hänför sig till förvärv eller import i verksamheten. Av 8 kap. 9 § första stycket 1 ML framgår dock att avdrag inte får göras för sådan ingående skatt som hänför sig till stadigvarande bostad.
Regeringsrätten har i RÅ 2003 ref. 100 I och II, tolkat innebörden av avdragsförbudet när det gäller byggnader av bostadskaraktär som används både för näringsverksamhet och för sedvanligt boende. Härvid konstaterar Regeringsrätten inledningsvis att avdragsförbudet, som måste uppfattas som en schablonregel, inte kan anses vara avsett att omfatta enbart privat konsumtion eftersom något särskilt avdragsförbud i så fall inte hade behövts. Samtidigt anger Regeringsrätten att bestämmelsen inte kan ges en sådan innebörd att avdrag för all ingående skatt som hänför sig till en byggnad av bostadskaraktär alltid ska vägras oavsett på vilket sätt byggnaden används i verksamheten. Av domskälen i Regeringsrättens båda avgöranden framgår följande: "Enligt Regeringsrättens mening måste avdrag för ingående mervärdesskatt som hänför sig till en byggnad eller del av en byggnad i vissa fall kunna medges även om byggnaden till sin karaktär är en bostad. Detta bör vara fallet då byggnaden eller byggnadsdelen på något sätt anpassats för verksamheten och den del där verksamheten bedrivs är klart avskild från bostadsdelen. Det förhållandet att det utan alltför stora ingrepp går att åter göra en sådan byggnad anpassad för boende bör inte medföra ett annat synsätt. Omständigheterna i det enskilda fallet måste vara avgörande".
Utredningen om teknisk EG-anpassning av de indirekta skatterna anger i sitt slutbetänkande Mervärdesskatten och EG, SOU 1994:88, att avdragsförbudet för stadigvarande bostad avser all ingående skatt som kan hänföras till bostaden, dvs. såväl kostnader för inventarier som reparationer samt kostnader för drift och underhåll (s. 242).
Kammarrätten i Göteborg har i dom 2010-04-27, mål nr 5622—5624-09, ansett att avdragsförbudet för stadigvarande bostad i 8 kap. 9 § första stycket 1 ML var tillämpligt avseende anskaffning av sådana inventarier som skrivbord, stolar och besöksmöblemang som uppgavs användas som arbetsredskap i författarverksamhet som bedrevs i en lägenhet med karaktären av stadigvarande bostad.
Kammarrätten i Stockholm har i dom 2010-06-16, mål nr 6982-09 och 707709, ansett att kontorsmöbler (soffbord, hyllor, bänkar, skrivbord och hurts) som var placerade i utrymmen med karaktär av stadigvarande bostad var att hänföra till bostaden och att dessa således omfattades av avdragsförbudet.
4 Skatteverkets bedömning
Av rättspraxis (RÅ 2003 ref. 100) framgår att avdragsförbudet i 8 kap. 9 § första stycket 1 ML måste uppfattas som en schablonregel varför det inte kan anses vara avsett att omfatta enbart privat konsumtion eftersom något särskilt avdragsförbud i så fall inte hade behövts. Avdragsförbudet kan således även omfatta anskaffningar som används i en verksamhet som medför skattskyldighet och som skulle ha medfört rätt till avdrag för den ingående skatten om avdragsförbudet inte hade funnits.
Av uttalande i förarbetena vid anpassningen av den svenska mervärdesskattelagstiftningen till unionsrätten framgår att avdragsförbudet avser all ingående skatt som kan hänföras till bostaden inklusive kostnader för inventarier (SOU 1994:88). Även utgången i de återgivna kammarrättsmålen innebär att avdragsförbudet vid tillämpningen ansetts omfatta, utöver byggnaden som sådan, också sådan lös egendom som kan hänföras till bostaden.
Ordalydelsen av avdragsförbudet i 8 kap. 9 § första stycket 1 ML "ingående skatt som hänför sig till stadigvarande bostad" har således inte tolkats så att avdragsförbudet är begränsat till att omfatta endast den egentliga bostadsbyggnaden utan avdragsförbudet har ansetts innebära att en vidare avdragsbegränsning än enbart för byggnaden gäller.
Mot bakgrund av nämnda förarbetsuttalanden och kammarrättstillämpning anser Skatteverket att då en byggnad eller del därav omfattas av avdragsförbudet för stadigvarande bostad gäller avdragsförbudet även anskaffning av sådan lös egendom som kan hänföras till den stadigvarande bostaden. Lös egendom som kan hänföras till bostaden är enligt Skatteverkets uppfattning sådan inredning eller inventarier som kan anses vara typiska för boende i en normal bostad. Detta innebär att oavsett vilken slags verksamhet som bedrivs i en byggnad eller del därav som omfattas av avdragsförbudet gäller detta även sådana tillgångar i byggnaden som exempelvis möbler, köksutrustning, TV-apparater och andra för boende typiska tillgångar. Även om sådana tillgångar, exempelvis kontorsmöbler, används i verksamhet som medför skattskyldighet gäller avdragsförbudet när de är placerade i en byggnad eller del därav som omfattas av avdragsförbudet.
I verksamhetslokaler som omfattas av avdragsförbudet för stadigvarande bostad kan det finnas inredning eller inventarier som är anskaffade för verksamheten och inte är sådana för boende typiska tillgångar som nämnts i det föregående. Sådan lös egendom bör inte hänföras till bostaden varför avdragsförbudet enligt Skatteverkets mening inte blir tillämpligt enbart på den grunden att egendomen finns i en byggnad eller del därav som omfattas av avdragsförbudet. De allmänna reglerna för avdragsrätt i 8 kap. ML gäller därför beträffande sådana tillgångar. Till denna kategori lös egendom kan hänföras datorutrustning, telefax, säkerhetsskåp m.m. som anskaffats för användning i den bedrivna verksamheten.