Borgenärsområdet
Datum: 2005-12-08
Dnr: 131 674897-05/111
1 Sammanfattning
Skatteverket anser att staten även i fortsättningen kan åberopa bestämmelserna i 13 kap. 17 § aktiebolagslagen för att utkräva betalning av bolagets företrädare.
2 Bakgrund och frågeställning
I rättsfallet NJA 2003 s. 390 har Högsta domstolen (HD) funnit att den som döms för skattebrott inte är skyldig att utge skadestånd enligt 2 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207), SKL, till staten för undandragen skatt. I domskälen har HD uttalat att dagens regler om företrädaransvar i skattebetalningslagen(1997:483), SBL, får anses uttömmande reglera möjligheterna att utkräva undandragen skatt av annan än den skattskyldige. Detta uttalande har på sina håll tolkats så att staten inte längre får föra talan om betalningsskyldighet enligt 13 kap. 17 § aktiebolagslagen (1975:1385),ABL, eller enligt andra civilrättsliga bestämmelser.
3 Gällande rätt m.m.
I NJA 2003 s.390 yrkade allmän åklagare som företrädare för staten såsom målsägande att skadestånd skulle åläggas ett antal personer åtalade för grovt skattebrott respektive medhjälp till sådant brott. Han åberopade att de tilltalade hade åsamkat staten ren förmögenhetsskada på 45 miljoner kr avseende felaktigt avdragen mervärdesskatt. De tilltalade dömdes för brotten. Tingsrätten tillerkände staten skadestånd enligt 2 kap. 2 § SKL, d.v.s. ersättning för ren förmögenhetsskada som vållats genom brott.
Hovrätten ogillade statens skadeståndstalan och refererade bl.a. till vad som anförts i SOU 1983:23 s. 247 f, att beskattningsfrågor är av indispositiv natur och därför svårligen låter sig förenas med principerna för en civilprocess.
HD fann att den som dömts för skattebrott inte är skyldig att utge skadestånd till staten för undandragen skatt. I domskälen anförde HD att statens anspråk på att den som dömts för skattebrott ska ersätta statens förlust i och för sig kan uppfattas som ett anspråk på ersättning för skada enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer. Det måste emellertid samtidigt ses som ett anspråk på betalning av skatt. Efter att ha redogjort för framväxten av reglerna om företrädaransvaret angav HD:
”... Ställföreträdaransvaret har därefter kommit att utvidgas så att det numera avser i stort sett samtliga skatter och avgifter. Det finns därmed ett regelsystem i skattelagstiftningen som omfattar betalningsansvaret för skatter och avgifter såväl för den skattskyldige själv som för företrädare för juridisk person. Det framstår inte som lämpligt att beträffande dessa subjekt tillerkänna staten en alternativ möjlighet att infordra undandragen skatt under åberopande av allmänna skadeståndsrättsliga principer. Det kan visserligen i många fall uppfattas som otillfredsställande att inte alla som medverkat i ett allvarligt skattebrott kan åläggas betalningsansvar för den skatt som undandragits genom brottet. Det måste emellertid beaktas att reglerna om betalningsansvar har övervägts och ändrats vid flera tillfällen utan att kretsen av ansvariga utvidgats. Att i rättstillämpningen komplettera reglerna med en möjlighet att föra skadeståndstalan beträffande endast vissa subjekt kan inte komma i fråga. – Frågan huruvida skadeståndsskyldighet mot staten för undandragen skatt skall kunna åläggas den som dömts för skattebrott innehåller vidare problem av bl.a. det slag som Uppbördsutredningen pekade på i sitt betänkande år 1965.- Mot bakgrund av det anförda får det anses att dagens regler om företrädaransvar uttömmande reglerar möjligheterna att utkräva undandragen skatt av annan än den skattskyldige. Ett eventuellt införande av en möjlighet för staten att föra en skadeståndstalan av ifrågavarande slag förutsätter ingående överväganden som bör ske inom ramen för ett lagstiftningsarbete.”
I 13 kap. 17 § ABL finns bestämmelser om personligt betalningsansvar för bolagets företrädare. Ansvar inträder t. ex om styrelsen underlåter att upprätta och låta revisor granska kontrollbalansräkning, när det finns skäl att anta att bolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet.
I den nya ABL som träder i kraft 1 januari 2006 (2005:551)finns bestämmelserna om personligt betalningsansvar för företrädare i 25 kap.18 §.
4 Skatteverkets bedömning
Fråga har uppkommit hur stor räckvidd HD:s uttalanden har. Målet handlar om skadeståndsansvar för den som dömts för skattebrott. I referatet i NJA 2003 s.390 finns utförliga resonemang; först i hovrättens dom, därefter i revisionssekreterarens betänkande och slutligen i HD:s domskäl (revisionssekreteraren ville f.ö. bifalla statens talan). Dessa resonemang behandlar helt och hållet frågan om skadestånd i anledning av brott. Det ligger i sakens natur att ett skattebrott enbart kan begås mot det allmänna och att frågor då uppkommer om statens roll som målsägande.
I HD:s dom berörs inte alls frågan om statens möjligheter att föra talan enligt rent civilrättsliga regler. Sådana regler finns i så gott som all associationsrättslig lagstiftning men även i familjerättslig lagstiftning. När det gäller juridiska personer finns det möjligheter att föra talan mot bl.a. ägare, styrelseledamöter och revisorer. Enligt flertalet av dessa bestämmelser är en förutsättning för betalningsansvar att någon brutit mot en handlingsregel, ibland genom att förhålla sig passiv. För bolagsmän i handelsbolag gäller dock ett strikt ansvar oavsett bolagsmannens agerande eller underlåtenhet att agera. Vad gäller fysiska personer finns bl.a. möjlighet för en borgenär att föra talan mot en gäldenärs make om maken har blivit gynnad i samband med bodelning eller fått en gåva. Varken de associationsrättsliga eller de familjerättsliga bestämmelserna som nu åsyftas innehåller något krav på att brott ska ha begåtts för att betalningsskyldighet ska inträda. En annan sak är att transaktionen i vissa fall dessutom är straffsanktionerad. Det är dock inte säkert att det är samma person som lagförs för brott som krävs på betalning.
Det har varken i förarbeten, praxis eller doktrin anförts att staten som skatteborgenär skulle vara förhindrad att åberopa den civilrättsliga lagstiftningen för att få annan än den ursprunglige skattskyldige betalningsansvarig. Bestämmelserna i 13 kap. 17 § ABL (tidigare 13 kap. 2 §) om betalningsansvar för annan har åberopats av staten utan att statens talerätt satts i fråga (se t.ex. RH 2000:24). I det av hovrätten åberopade betänkandet, SOU 1983:23, behandlas frågan om regelverket i ABL på s. 249. Utredningen finner att bestämmelserna har kommit till användning endast i begränsad omfattning i fråga om skattefordringar och att bevissvårigheter och andra processuella problem har hindrat ett effektivt tillvaratagande av statens intressen i egenskap av skatteborgenär.
Företrädare för handelsbolag har ålagts personlig betalningsskyldighet enligt 12 kap 6 § SBL och tidigare gällande bestämmelser i UBL, USAL och ML. Detta har inte påverkat statens möjligheter att göra gällande krav mot bolagsmännen enligt 2 kap. 20 § lagen(1980:1102)om handelsbolag och enkla bolag. Det bolagsrättsligt grundade ansvaret kan således utkrävas oberoende av bestämmelserna om företrädaransvar.
Varken i förarbetena till 12 kap. 6 § och 6 a § SBL eller i förarbetena till bestämmelserna om beslut om betalningsskyldighet för bolagsmän i 12 kap 8 a § SBL har det anförts något som tyder på att avsikten har varit att begränsa statens möjlighet att utkräva ansvar enligt civilrättsliga bestämmelser.
Det är Skatteverkets uppfattning att staten – trots HD:s formuleringar – även i fortsättningen som skatteborgenär på samma grunder som andra borgenärer kan åberopa civilrättsliga bestämmelser för att utkräva betalning av annan än den ursprungligen skattskyldige. Staten kan således föra talan enligt 13 kap. 17 § ABL mot bolagets företrädare.