Områden: Förvaltningsrätt & förfarande (Ersättning för ombudskostnader)
Dnr: 8-3170839
HFD 2024 ref. 52 (Högsta förvaltningsdomstolens dom den 22 oktober 2024 i mål nr 4524-23)
Sammanfattning
Den som i ett ärende eller mål om skatt har haft kostnader för ombud, biträde, utredning eller annat som denne skäligen har behövt för att ta till vara sin rätt har, efter ansökan, rätt till ersättning bl.a. om yrkandena i ärendet eller målet bifalls.
Ersättning får inte beviljas i vissa situationer, exempelvis för kostnader som avser skyldigheten att lämna föreskrivna uppgifter. Ersättningen får även minskas om någon har varit försumlig eller orsakat att ärendet eller målet blivit mer omfattande än nödvändigt.
Högsta förvaltningsdomstolen har bedömt att det inte är möjligt att minska ersättningen om den enskilda genom skatteplaneringsåtgärder eller liknande kan sägas ha orsakat eller varit en bidragande orsak till processen.
Ersättning får minskas om den enskilda har varit försumlig eller orsakat att ärendet eller målet blivit mer omfattande än nödvändigt (43 kap. 5 § 2 skatteförfarandelagen [2011:1244], SFL). Den bestämmelsen tar enbart sikte på den enskildas agerande under själva förfarandet hos myndigheten eller domstolen. Bestämmelsen ger således inte stöd för att minska ersättningen med hänvisning till den enskildas agerande dessförinnan.
Referat
När en enskilds make avled i slutet av 1990-talet gav makens arbetsgivare henne möjlighet att placera makens tjänstepensionskapital i en utländsk trust, vilket accepterades.
I inkomstdeklarationen för beskattningsåret 2016 redovisade den enskilda ett antal inkomster, utgifter och förluster från transaktioner hänförligt till den utländska trusten. Allt redovisades såsom inkomst av kapital.
Skatteverket bedömde att utbetalningarna skulle behandlas som periodiskt understöd eftersom trusten ansågs motsvara en svensk familjestiftelse. Den enskilda beskattades därför i inkomstslaget tjänst.
Den enskilda överklagade till Förvaltningsrätten i Uppsala som biföll överklagandet. Förvaltningsrätten fann att det av bevisningen framgick att hon hade haft ett kontinuerligt inflytande över tillgångarna, även om hon enligt trusturkunden och stadgarna saknade formell rätt att bestämma över tillgångarna. Enligt förvaltningsrätten låg det därför närmare till hands att betrakta trustens verkliga innebörd som ett upplägg för förvaltning av hennes kapital, snarare än en från henne avskild förmögenhetsmassa. Trusten kunde därför inte jämställas med en svensk familjestiftelse.
Den enskilda yrkade ersättning för kostnader i förvaltningsrätten med 879.016 kr. Förvaltningsrätten beviljade ersättning för kostnader för ombud och utlägg med skäliga 482.500 kr.
Skatteverket och dödsboet efter den enskilda överklagade förvaltningsrättens dom i den del som avsåg ersättning för kostnader.
Kammarrätten bestämde ersättningen för ombudskostnader till 48.000 kr och beslutade att ersättning för utlägg inte skulle medges. Som motivering angav kammarrätten att den enskilda genom sitt agerande orsakat eller i vart fall till stor del bidragit till processen.
Frågan som Högsta förvaltningsdomstolen prövade var om det är möjligt att minska ersättningen om den skattskyldige genom skatteplaneringsåtgärder eller liknande hade orsakat eller varit en bidragande orsak till processen.
Högsta förvaltningsdomstolen bedömde att det vid skälighetsbedömningen enligt 43 kap. 1 § första stycket skatteförfarandelagen inte ska beaktas om den enskilda kan sägas ha orsakat eller bidragit till processen genom att vidta skatteplaneringsåtgärder eller liknande.
Ersättning får vidare inte beviljas för kostnader som avser skyldigheten att lämna deklaration, uppgifter och att ha underlag för kontroll av uppgiftsskyldighet (43 kap. 2 § SFL). Av förarbetena framgår att den som själv har orsakat processen genom att inte fullgöra sin skyldighet att deklarera eller att lämna uppgifter, bevismaterial eller liknande inte har rätt till ersättning. Detsamma gäller om den skattskyldiges framgång i ärendet eller målet beror på att han eller hon först i processen har tillhandahållit sådant material som borde ha tillhandahållits tidigare (prop. 1993/94:151 s. 133 och 137).
Enligt Högsta förvaltningsdomstolen fanns det inget stöd för att denna bestämmelse om begränsning skulle vara tillämplig i en situation där den enskilde argumenterade för att det som angavs i bildandehandlingarna för en trust inte återspeglade den verkliga innebörden.
Rätten till ersättning får även minskas om den enskilde har varit försumlig eller orsakat att ärendet eller målet blivit mer omfattande än nödvändigt (43 kap. 5 § 2 SFL). I förarbetena uttalas att den bestämmelsen avser exempelvis fallet att den enskilde under ärendets eller målets gång i onödan tillfört nya omständigheter, utnyttjat möjligheten att komma med nya yrkanden eller liknande och på så sätt orsakat ökad skriftväxling eller nödvändiggjort muntlig förhandling som annars inte hade behövts (prop. 1993/94:151 s. 175).
Enligt Högsta förvaltningsdomstolen talade såväl bestämmelsens ordalydelse som förarbetsuttalanden för att bestämmelsen bara tar sikte på den enskildas agerande under själva skatteförfarandet hos myndigheten eller domstolen. Bestämmelsen gav således inte stöd för att minska ersättningen med hänvisning till den enskildas agerande dessförinnan.
Skatteverkets kommentar
Den som i ett ärende eller mål om skatt har haft kostnader för ombud, biträde, utredning eller annat som denne skäligen har behövt för att ta till vara sin rätt har, efter ansökan, rätt till ersättning bl.a. om yrkandena i ärendet eller målet bifalls.
Ersättning får inte beviljas i vissa situationer, exempelvis för kostnader som avser skyldigheten att lämna föreskrivna uppgifter. Ersättningen får även minskas om någon har varit försumlig eller orsakat att ärendet eller målet blivit mer omfattande än nödvändigt.
Högsta förvaltningsdomstolen har nu klargjort att det inte är möjligt att minska ersättningen om den enskilda genom skatteplaneringsåtgärder eller liknande kan sägas ha orsakat eller varit en bidragande orsak till processen.
Högsta förvaltningsdomstolen har även uttalat att bestämmelsen i 43 kap. 5 § 2 skatteförfarandelagen enbart tar sikte på den enskildas agerande under själva förfarandet hos myndigheten eller domstolen. Bestämmelsen ger således inte stöd för att minska ersättningen med hänvisning till den enskildas agerande dessförinnan.
Nu aktuell process avsåg möjligheten att minska ersättningen om den skattskyldige genom skatteplaneringsåtgärder eller liknande kunde sägas ha orsakat eller varit en bidragande orsak till processen. Skatteverket vill framhålla att det framöver alltjämt kan bli aktuellt att minska ersättningen för kostnader som avser skyldigheten att lämna deklaration, uppgifter och att ha underlag för kontroll av uppgiftsskyldighet. Den som själv har orsakat processen genom att inte fullgöra sin skyldighet att deklarera eller att lämna uppgifter, bevismaterial eller liknande har inte rätt till ersättning. Detsamma gäller om den skattskyldiges framgång i ärendet eller målet beror på att han eller hon först i processen har tillhandahållit sådant material som borde ha tillhandahållits tidigare (jfr RÅ 2010 not. 90).