Områden: Mervärdesskatt
Datum: 2016-05-09
Dnr: 131 219909-16/111
Kammarrätten i Sundsvalls dom den 13 april 2016, mål nr 2896-15
Sammanfattning
Kammarrätten har prövat en kommuns rätt till ersättning för måltidsutgifter i samband med representation enligt lagen (2005:807) om ersättning for viss mervärdesskatt för kommuner, landsting, kommunalförbund och samordningsförbund, LEMK. Kammarrätten ansåg att bestämmelsen om avdragsbegränsning i 4 § LEMK ska tolkas på samma sätt som vid en direkt tillämpning av mervärdesskattelagen (1994:200), ML. Beräkningen av ersättning för måltidsutgifter i samband med representation skulle därför inte utgå från den begränsning som gäller vid inkomstbeskattningen (90 kr per person och måltid).
Regeringen har föreslagit en lagändring avseende avdragsrätt för representation. Ändringen föreslås även avse kommunernas rätt till ersättning för mervärdesskatt enligt LEMK. Mot bakgrund av de nya reglerna som föreslås kommer Skatteverket inte att överklaga domen till Högsta förvaltningsdomstolen och begära prövningstillstånd. Skatteverket kommer istället följa den bedömning som Kammarrätten har gjort. Det innebär att kommunernas rätt till ersättning för mervärdesskatt på representationskostnader ska bedömas på samma sätt som för en verksamhet med avdragsrätt enligt ML (se vidare Skatteverkets ställningstaganden den 19 juni 2014, dnr 131 222261-14/111, 131 222269-14/111 och 131 222275-14/111).
Motsvarande bedömning gäller även för landsting, kommunalförbund och samordningsförbund.
Referat
Målet gäller en kommuns rätt till ersättning för måltidsutgifter i samband med representation enligt 4 § LEMK.
Kommuner har en rätt till ersättning för ingående skatt som inte får dras av enligt ML. Enligt reglerna i LEMK ska avdragsbegränsningen i 8 kap. 9 § första stycket 2 ML tillämpas när det gäller ersättning. Enligt 8 kap. 9 § ML får avdrag inte göras för ingående skatt som hänför sig till utgifter för representation och liknande ändamål för vilka den skattskyldige inte har rätt att göra avdrag vid inkomstbeskattningen. För lunch, middag och supé är avdraget vid inkomstbeskattningen begränsat till 90 kr exklusive mervärdesskatt per person och måltid.
Den nuvarande avdragsbegränsningen i ML för representation när det gäller utgifter för lunch, middag eller supé är dock i strid med den s.k. standstill-klausulen i artikel 176 i rådets direktiv 2006/112/EG, mervärdesskattedirektivet. Skatteverket har därför ansett att bestämmelsen i ML inte ska tillämpas i den mån avdragsbegränsningen innebär en inskränkning av avdragsrätten i förhållande till vad som har gällt sedan den 1 januari 1995 och samtidigt är i strid med standstill-klausulen. Det innebär att om kostnaden kan hänföras till en verksamhet som medför skattskyldighet enligt ML får avdraget för mervärdesskatt istället beräknas på ett underlag som högst motsvarar de avdragsramar som gällde inkomstskattemässigt för utgifter under 1995 eller 1996 (Skatteverkets ställningstagande den 19 juni 2014, dnr 131 222261-14/111).
Frågan i målet gällde dock inte avdragsrätt enligt ML utan istället en kommuns rätt till ersättning enligt LEMK. Skatteverket beslutade att inte medge begärd ersättning för de aktuella kostnaderna till den del de ansågs omfattas av avdragsförbudet i 4 § LEMK. Som skäl för beslutet uppger Skatteverket att rätten till ersättning enligt LEMK inte är en sådan avdragsrätt som beskattningsbara personer har enligt ML och inte heller en sådan rätt till avdrag som följer av reglerna i mervärdesskattedirektivet. Rätten till ersättning enligt LEMK omfattas därför inte i något avseende av reglerna i mervärdesskattedirektivet och således inte heller av standstill-klausulen. Skatteverket ansåg att bestämmelsen i LEMK var tillämplig och giltig i detta ärende och begränsade därför rätten till ersättning till högst mervärdesskatten på den avdragsram som gäller vid inkomstbeskattningen (90 kr exklusive mervärdesskatt per person och måltid).
Även Kammarrätten konstaterade att standstill-klausulen i artikel 176 i mervärdesskattedirektivet inte är direkt tillämplig på LEMK, eftersom LEMK är en reglering som står utanför mervärdesskattesystemet. Den rätt till ersättning som kommuner har enligt 2 § LEMK avser dock sådan ingående skatt som inte får dras av enligt ML. Vid utbetalning av ersättning enligt 4 § LEMK måste alltså en bedömning göras av i vad mån den aktuella ingående skatten är avdragsgill eller inte enligt ML. Syftet med ersättningssystemet är att så långt som möjligt begränsa den konkurrenssnedvridning som annars kan uppstå när mervärdesskattefri verksamhet bedrivs i kommunal eller privat regi. För att uppnå syftet med 4 § LEMK måste vid denna bedömning bestämmelsen i ML tolkas på samma sätt som vid en direkt tillämpning av ML. Enligt Kammarrättens bedömning ska därför beräkningen av ersättningen inte utgå från begränsningen som gäller vid inkomstbeskattningen.
Skatteverkets kommentar
Regeringen har föreslagit en lagändring avseende avdragsrätt för representation. Ändringen görs bl.a. i syfte att få mervärdesskatterättsliga regler som är förenliga med EU-rätten och att förenkla tillämpningen. Ändringen föreslås även avse kommunernas rätt till ersättning för mervärdesskatt enligt LEMK (Fi2016/00776/S2).
Mot bakgrund av de nya regler som föreslås kommer Skatteverket inte att överklaga domen till Högsta förvaltningsdomstolen och begära prövningstillstånd. Skatteverket kommer istället följa den bedömning som Kammarrätten har gjort. Det innebär att kommunernas rätt till ersättning för mervärdesskatt på representationskostnader ska bedömas på samma sätt som för en verksamhet med avdragsrätt enligt ML (se vidare Skatteverkets ställningstaganden den 19 juni2014, dnr 131 222261-14/111, 131 222269-14/111 och 131 222275-14/111).
Motsvarande bedömning gäller även för landsting, kommunalförbund och samordningsförbund.
Referenser
2 § LEMK
4 § LEMK
8 kap. 9 § ML
artikel 176 i rådets direktiv 2006/112/EG
Fi2016/00776/S2