RR:s dom den 11 juni 1997, målnr 6626-1996. Fråga om betydelsen av definitionen ”företag i avtalsslutande stat” i artikel 7 i 1992 års skatteavtal med Tyskland. Jfr protokoll nr 29/96, sid 7 – 11. Överklagat förhandsbesked angående inkomstskatt taxeringsåren 1997 – 1999.

Område: Förhandsbesked

SRN meddelade följande förhandsbesked:

Den rörelseinkomst som A förvärvar i enlighet med samarbetsavtalet med det tyska bolaget X.X. skall enligt artikel 7 punkt 1 i dubbelbeskattningsavtalet med Tyskland (SFS 1992:1193) beskattas i Sverige. Till den del inkomsten kan komma att anses hänförlig till fast driftställe beläget i Tyskland och därmed får beskattas där, undanröjs den dubbelbeskattning av inkomsten som kan uppkomma i Sverige enligt reglerna i artikel 23 i avtalet.

A överklagade förhandsbeskedet.

RR gjorde samma bedömning som SRN och fastställde SRN:s beslut.

Kommentar

Inledningsvis kan konstateras att Regeringsrätten tyvärr inte utvecklade skälen för sitt avgörande utan endast gjorde samma bedömning som Skatterättsnämnden (SRN:s motivering har tidigare redovisats i protokoll nr. 29/96, sid 7 – 11). Jag kommer i det följande att redovisa de argument som RSV framfört i sin inlaga till Regeringsrätten.

Den som är bosatt eller stadigvarande vistas i Sverige är oinskränkt (obegränsat) skattskyldig här. Detta innebär att skattskyldighet föreligger för all inkomst oavsett om inkomsten förvärvats inom eller utom Sverige och för all förmögenhet som finns i Sverige eller i utlandet. Sverige använder således i den interna rätten hemvistprincipen som huvudmetod vid beskattningen.

Det kan också nämnas att även Tyskland tillämpar hemvistprincipen, vilket innebär att i Tyskland bosatta fysiska personer är skattskyldiga för inkomstskatt och förmögenhetsskatt för all inkomst och förmögenhet. Detta gäller i princip oavsett varifrån inkomsten härrör eller var förmögenheten är belägen. Fysisk person som inte är bosatt i Tyskland beskattas för inkomst som härrör från Tyskland. Såsom sådan inkomst anses bl.a. inkomst av näringsverksamhet bedriven genom fast driftställe i Tyskland. Bolag som är hemmahörande i Tyskland är skattskyldiga där för all inkomst oavsett varifrån den härrör medan bolag som inte är hemmahörande där endast är skattskyldiga för den inkomst som uppbärs därifrån. Internationell dubbelbeskattning av utländska inkomster undanröjs enligt tysk intern lagstiftning med hjälp av avräkningsmetoden. Således i detta avseende samma regelverk som i den svenska interna rätten.

Enligt 18 § andra stycket KL hänförs all inkomst av näringsverksamhet som bedrivs av en fysisk person till en och samma förvärvskälla såvida inte annat följer av 18 § fjärde stycket KL. Sådan näringsverksamhet i utlandet som enligt sistnämnda stycket bedrivits självständigt, ska dock alltid hänföras till en särskild förvärvskälla. Detta har endast betydelse ur kvittningssynpunkt. Skattskyldighet i Sverige föreligger således även för självständigt bedriven näringsverksamhet i utlandet.

Även för det fall att fysisk person är delägare i en utländsk juridisk person, som bedriver näringsverksamhet i utlandet, ska beskattning i Sverige för hans andel ske, om den utländska juridiska personen inte är ett självständigt skattesubjekt i sitt hemland.

Definitionsmässigt är dock ett ”GbR” inte en utländsk juridisk person i den betydelse som stadgas i 16 § 2 mom. första stycket SIL, eftersom ett ”GbR” bl.a. saknar rättskapacitet. Resultatet av ett ”GbR” ska då, oavsett om det definitionsmässigt ska behandlas som ett handelsbolag eller ett enkelt bolag, enligt 53 § anv. p. 10 första stycket KL redovisas av respektive delägare för den del av bolagets resultat som belöper på den enskilde delägaren. Det har därvid ingen betydelse att ”bolaget” inte haft något fast driftställe i Sverige.

Tolkning av skatteavtal

De flesta svenska avtal är förhandlade på grundval av OECD:s modellavtal. Detta understryks alltid i propositionerna om dubbelbeskattningsavtal. Avvikelser från OECD-modellen kommenteras alltid och det anges ofta varifrån en bestämmelse hämtats om det är från OECD-modellen eller FN-modellen eller om det är en helt ny bestämmelse som tillkommit efter önskemål från någon av avtalsparterna. Modellavtalen och deras kommentarer såväl som andra rapporter kan därför, enligt RSV:s uppfattning, tjäna som vägledning vid tolkning av avtal. Denna uppfattning stöds av vissa domstolsavgöranden (se bl.a. RÅ 1987 ref. 158). Rapporter som publicerats av OECD används således inte bara för att tolka avtal utan även för tolkning av intern rätt; något som kan sägas ha varit lagstiftarens avsikt när man i svensk intern internationell skatterätt har tagit in bestämmelser som är direkt kopierade på OECD-modellen. Detta har gjorts för att få en överensstämmelse med avtalsbestämmelser och på så sätt underlätta tillämpningen av avtalen och samspelet med den svenska interna rätten.

Eftersom de flesta svenska avtal bygger på OECD-modellen så överensstämmer avtalen i relativt stor utsträckning med varandra. Om det i förarbeten görs ett uttalande om en bestämmelse som redan är i kraft och som inte berörs av de i förarbetena föreslagna ändringarna har detta uttalande normalt sett ingen betydelse för tolkningen av den äldre bestämmelsen. Man kan således inte ändra tillämpningen av en redan existerande bestämmelse genom ett uttalande i förarbetena till andra bestämmelser. Situationen är annorlunda när det gäller avtalsbestämmelser. Skillnaden i förhållande till övriga interna skattebestämmelser är att avtalsbestämmelserna ofta är identiska. Det som skiljer är endast avtalspartnern. Därför torde allmänna uttalanden bli tillämpliga inte bara på det aktuella avtalet utan även på redan existerande och kommande avtal. Bestämmelser som har samma lydelse bör således tolkas på samma sätt såvida inte sammanhanget föranleder annat.

I prop. 1992/93:177 om dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Estland s. 51 har departementschefen – såvitt avser tolkning av skatteavtal – även hänvisat till Riksskatteverkets Handledning för internationell beskattning och Sveriges bidrag till IFA-kongressen i Florens i oktober 1993. Departementschefen framhöll att Wien- konventionen om traktaträtten tillhandahåller regler för tolkning av avtal vid tvist mellan parterna, dvs. staterna, om avtalets innebörd. Däremot reglerar konventionen inte – beträffande dubbelbeskattningsavtal – förhållandet mellan de skattskyldiga och staten. I propositionen uttalas också att dubbelbeskattningsavtalen i princip skall tolkas som annan svensk skattelagstiftning, dvs. enligt sin ordalydelse och med stöd av offentliga förarbeten. Regeringsrätten (RÅ 1987 ref. 162) har emellertid slagit fast att skatteavtal skall tolkas i enlighet med de avtalsslutande parternas syfte sådant det kommit till uttryck i propositionen om godkännande av avtalet och inte endast enligt den svenske lagstiftarens syfte. Den skattskyldige får således indirekt nytta av tolkningsprinciperna i Wienkonventionen.

Som anförts ovan är rättsläget helt klart när det gäller de svenska interna reglerna om beskattning av såväl fysisk som juridisk person som bedriver näringsverksamhet i utlandet. Fråga är då hur dessa regler ställs emot, dels de uttalanden som finns i OECD:s modellavtal, dels den avsikt avtalsparterna haft vid förhandlingarna om ingåendet av ett skatteavtal mellan Sverige och Tyskland.

När det gäller OECD:s modellavtal behövs en historisk återblick för att kunna förstå det regelverk som modellavtalet är i dag.

På grundval av 1923 års rapport till finansiella kommittén för Nationernas förbund, utsågs en grupp av tekniska experter som fick i uppdrag att vidare studera frågorna rörande dubbelbeskattning och skatteundandragande. I samband med sin rapport presenterade denna grupp år 1925 två resolutioner: en om dubbelbeskattning och den andra om skatteundandragande. Resolutionen om dubbelbeskattning innehöll bl.a. rekommendationer rörande (I) Impersonal or Schedular Taxes, (II) Personal or General Income Tax, (III) Wealth Taxes and Succesion Duties och (IV) Fiscal Domicile. I rekommendationen rörande de olika typer av inkomster mellan två avtalsslutande stater (I), talas om:

1) ”When the whole of an undertaking is carried...

2) If the enterprise has its headoffice...

3) In the case of shipping enterprises, railway companies... in which the business is actually carried on.”

I dessa tre förslag anges både ”undertaking”, ”enterprises” och ”companies”. Ingen direkt ledning kan fås huruvida uttrycken hänvisar till fysisk eller juridisk person. Snarare avses en affärsorganisation som sådan.

Även den andra rekommendationen avseende Personal or General Income Tax (II), synes använda begreppet ”undertaking” för att beteckna en ”business organisation”.

I 1927 års ”Draft Convention”, som är en utveckling av 1925 års resolution sägs i artikel 5(1):

”Income from any industrial, commercial or agricultural undertaking and from any other trade or profession shall be taxable...

I kommentaren till artikel 5 sägs vidare:

”The word undertakings must be understood in the widest sense, so as to cover all undertakings, including mines and oilfields, without making any distinction between natural and legal persons.”

I 1931 års ”Draft Plurilateral Convention” gjordes ett försök att göra en distinktion mellan ”company” och ”enterprise”. Tyvärr lämnades i den slutliga avtalstexten ingen definition av dessa begrepp. Däremot sades i artikel 1(2) att... ”the fiscal domicile of a natural person is considered to be the place of his normal residence, while the fiscal domicile of a juristic person is considered to be its real centre of management”.

I 1933 års ”Draft Convention of the Allocation of Income” formulerades ett speciellt modellavtal rörande ”the allocation on business income”.

Termerna ”enterprise” och ”fiscal domicile” definieras i protokollet till avtalet:

Protocol

2 (a) ”As used in this convention, the term ”enterprise” includes every form of undertaking, whether carried on by an individual, partnership, corporation or any other entity.

(b) The term ”fiscal domicile” for the purposes of this Convention means the place where an enterprise, as defined under (a) above, has its real centre of management.”

Efter utbrottet av andra världskriget möttes en decimerad kommitté i Mexico och publicerade år 1943 ”the Mexico Draft”. Efter kriget sammanträdde åter en fulltalig kommitté i London år 1946 och publicerade en förbättrad version, ”the London Draft”.

Föreskrifterna som följer är gemensamma i de båda avtalen:

Protocol Article II

1. For the purpose..., the term ”fiscal domicile” means, in the case of an individual or of an enterprise belonging to an individual, the place where the individual has his normal residence...

Protocol Article IV

”The term ”enterprise includes any kind of enterprise whether it belongs to an individual, a partnership, a company or any other legal entity or de facto body”.

Den historiska återblicken visar att användandet av begreppet ”företag” i 1977/1992 års OECD-modellavtal, är en substansiell förbättring gentemot den ganska oregelbundna terminologi som förekommit i tidigare års modellavtal. Innebörden av begreppet ”företag” är dock fortfarande densamma i 1977/1992 års modellavtal som i de äldre avtalen.

Kees van Raad, som är professor i internationell skatterätt vid universitetet i Leiden i Holland, anser att termen ”enterprise”, som är en av de mest använda termerna i OECD:s modellavtal, skulle kunna tas bort ur avtalstexten utan att innehållet skulle förändras.

Artikel 7 skulle enligt Kees van Raad kunna ha följande lydelse:

”Business profits derived by a resident of a Contracting State shall be taxable only in that State unless the business is carried on through a permanent establishment situated in the other State. If the business is carried on through such a permanent establishment, the profits.....may be taxed in the other State...”

Genom att ta bort företag och i stället skriva person med hemvist i avtalsslutande stat, skulle texten bli klarare; detta skulle inte innebära någon som helst förändring av den innebörd som texten har i dag. Med andra ord, med ”företag i avtalslutande stat”, menas såväl idag som i tidigare modellavtal fysisk eller juridisk person som bedriver rörelse.

Bedömning enligt skatteavtalet (SFS 1992:1193) med Tyskland

Avtalet mellan Sverige och Tyskland är utformat i nära överensstämmelse med de bestämmelser som Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) rekommenderat för bilaterala dubbelbeskattningsavtal (”Model Double Taxation Convention on Income and on Capital”, 1977).

Bestämmelser om undvikande av dubbelbeskattning av inkomst och förmögenhet finns i artikel 23. Sverige tillämpar genomgående avräkningsmetoden för att undvika dubbelbeskattning. Innebörden av avräkningsbestämmelserna är att en person med hemvist i Sverige taxeras här för inkomst resp. tillgång som enligt avtalet får beskattas i Tyskland. Förevarande avtal syftar, liksom alla liknande avtal, till att förhindra att samma inkomst eller tillgång beskattas fullt ut hos samma person under jämförlig tidsperiod i mer än en stat.

Avtalet syftar dessutom till att förhindra skatteflykt och total skattefrihet. Artikel 43 punkt 2 innehåller dels en allmän tolkningsregel dels bestämmelser som medger en stat att tillämpa intern lagstiftning som innebär att delägare direkt beskattas för inkomst som förvärvats av en utländsk sammanslutning. Avtalets utformning har påverkats av att detta tillkommit genom förhandlingar och av att svensk och tysk skattelagstiftning inte har samma terminologi. Den nämnda allmänna tolkningsregeln (punkt 2 A) har tillkommit för att understryka att avtalet måste tolkas med beaktandet av syftet att förhindra skatteflykt och att den omständigheten att avtalet på grund av det sätt på vilket detta tillkommit fått en från intern lagstiftning avvikande utformning inte får leda till en tolkning som innebär att någon kan undgå skattskyldighet i en avtalsslutande stat.

Med en annorlunda tolkning av ”företag i avtalsslutande stat” än den som nu såväl Skatterättsnämnden som Regeringsrätten givit skulle Sverige således inte kunna beskatta en fysisk eller juridisk person med hemvist i Sverige som endast bedriver rörelse i utlandet. Trots att Sverige förhandlat fram ett creditavtal skulle denna felaktiga tolkning av innebörden av artikel 7 punkt 1 innebära att Sverige ”förhandlat” fram en exemptbestämmelse.

Detta har inte varit avtalsparternas avsikt vid förhandligarna om ingåendet av det nya skatteavtalet.

I prop. 1992/93:3 s. 61 anförs:

”Art.3 innehåller definitioner av vissa uttryck som förekommer i avtalet. Definitionerna överensstämmer i princip med de som återfinns i OECD:s modellavtal. Definitionerna av de avtalsslutande staterna inkluderar dess kontinentalsocklar... Definitionen av ”internationell trafik” avviker något från modellavtalets definition... Anledningen till avvikelsen... Observeras bör att dessa definitioner endast har betydelse för tillämpningen av dessa artiklar medan de i art. 3 angivna definitionerna har betydelse också för tolkningen av bestämmelser i andra artiklar. När det gäller tolkning av dubbelbeskattningsavtal och då bl.a. den i art. 3 punkt 2 intagna bestämmelsen får jag hänvisa till vad som anförts därom i propositionen om dubbelbeskattninghsavtal mellan de nordiska länderna. (prop. 1989/90:33 s. 42 ff.). I den angivna punkten i förevarande avtal har intagits en påminnelse om möjligheten att de behöriga myndigheterna för att uppnå en gemensam tolkning kan ingå en särskild överenskommelse. En sådan överenskommelse måste ha införlivats i svensk rätt genom författning för att gälla på svensk sida.”

I propositionen anges således uttryck som har en annan innebörd än den som givits i modellavtalet. Dessa avvikelser har gemensamt förhandlats fram av avtalsparterna och kommit till uttryck i den avtalstext som sedan paraferats av förhandlarna. I RÅ 1987 ref. 162 fastställde Regeringsrätten vissa grundläggande principer för tolkning av skatteavtal. I domen hänvisade Regeringsrätten till ett uttalande som gjorts av Skatterättsnämnden:

”Interna beskattningsregler skall tillämpas endast om sammanhaget (the context) inte kräver annat. Innebörden av denna inskränkning kan enligt nämndens mening sammanfattas enligt följande. Om ett avtalsuttryck, såsom det används i en aktuell bestämmelse, inte ger något klart besked, är det nödvändigt att med ledning av avtalets terminologi i övrigt, dess uppbyggnad och systematik, den aktuella bestämmelsens funktion, tillkomst och historiska sammanhang samt andra sådana förhållanden försöka klarlägga vad som kan anses ha varit de avtalsslutande parternas avsikt. Först om en sådan undersökning inte ger något resultat finns det skäl att söka ledning av den tillämpande statens interna beskattningsregler.”

Regeringsrätten uttalade vidare att:

”Avgörande för avtalets tolkning är sålunda främst vad avtalsparterna avsett med bestämmelserna i avtalet, när dessa tillkom.”

RR:s beslut den 19 juni 1997, mål nr 7895–7897-1996. Miljöskatt på inrikes flygtrafik (punktskatt). Fråga om en skattskyldigs ansökan om anstånd med betalning av skatt kan anses ha förfallit när den skattskyldige redan har betalt in den skatt ansökan avser, eller om skattemyndigheten (SKM) eller domstol ändock kan pröva en sådan ansökan i sak.

Område: Regeringsrätten

Omständigheterna och underrättsdomarna finns refererade i rättsfallsprotokoll 1996-12-10, nr 37/96. Sammanfattningsvis ansåg Kammarrätten i Sundsvall i de överklagade domarna att den omständigheten att den skattskyldige redan hade betalat skatt inte innebar hinder mot prövning av en anståndsansökan om det kunde anses att den skattskyldige hade ett rättsligt beaktansvärt intresse att få saken prövad trots att betalning hade skett.

RSV överklagade och hävdade att en ansökan om anstånd av redan inbetald skatt skall avisas. RSV:s argumentation i övrigt finns redovisad i sammanfattning i nämnda protokoll.

RR beslutade att inte medge prövningstillstånd, varför kammarrättens avgörande står fast.

RSV:s dnr 10340–10341-96/6243.

Kommentar:

Aktuella anståndsregler finns för närvarande i 5 kap. 5 § lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter, 16 kap. 6 § mervärdesskattelagen (1994:200) och 49 § uppbördslagen (1953:272). Den 1 november 1997 träder skattebetalningslagen i kraft, vilken ersätter nämnda regler i de båda sistnämnda lagarna. Nuvarande förutsättningar för anstånd i samband med omprövning och överklagande ändras därvid inte.

Tidigare har RSV hävdat att en ansökan om anstånd med betalning av skatt inte kan prövas när skatten är betald. En konsekvens av besluten blir att den skattskyldige, i de fall skatten är betald och får anstånd med att betala skatt, slipper att betala eventuell dröjsmålsavgift. Fr.o.m. den 1 november 1997 slopas reglerna om dröjsmålsavgiften i nämnda lagar, men ersätts för punktskatternas del av en särskild lag om dröjsmålsavgift. På mervärdesskatte- och uppbördsområdet ersätts dröjsmålsavgiften av en kostnadsränta i skattebetalningslagen (se prop. 1996/97:100 s. 624 f).

RR:s dom den 23 juni 1997, mål nr 2379-1994. Fråga om den vinstfördelning som delägarna i ett kommanditbolag kommit överens om kan ligga till grund för beskattningen. Överklagande av den skattskyldige.

Område: Regeringsrätten

Inkomsttaxering 1988.

A äger tillsammans med B och C lika delar i ett aktiebolag (bolaget). A är också delägare i ett kommanditbolag (kommanditbolaget). Kommanditbolaget redovisade en vinst om 762 974 kr, före avdrag för avsättning för egenavgifter. Vinsten fördelades med 100 991 kr på C och B vardera, 100 992 kr på A och 460 000 kr på bolaget.

Taxeringsnämnden avvek ifrån deklarationen genom att påföra A ytterligare 153 000 kr, före avdrag för avsättning för egenavgifter, under inkomstslaget rörelse. Nämnden motiverade sitt beslut enligt följande. Enligt kommanditbolagsavtal daterat den 15 december 1987 ingår bolaget som kommanditdelägare i kommanditbolaget med ett begränsat ansvar om 1 000 kr. I bolagets och kommanditbolagets balansräkningar har insatskapitalet inte redovisats. Det föreligger visserligen ett avtal där bolaget skall vara kommanditdelägare med begränsat ansvar. Inkomstfördelningen kan emellertid frångås om bolagsmännen har nära personliga relationer till varandra och det kan antas att enbart skattemässiga synpunkter varit avgörande för vinstfördelningen. På grund av detta har nämnden begränsat vinsten i bolaget till skälig avkastning på insatt kapital 1 000 kr. Resterande belopp (459 000 kr) har fördelats på A, B och C.

A överklagade till LR som inte biföll A:s yrkande. LR anförde.

”DOMSKÄL

Av kommanditbolagets balansräkning framgår att det endast är A, B, C och D som är delägare i kommanditbolaget. Det framgår inte något i bolagets redovisningar som skulle tyda på att bolaget är kommanditdelägare i kommanditbolaget eftersom något innehav av andel i kommanditbolaget inte redovisats i bolagets räkenskaper före utgången av 1987. Det får härigenom anses framgå att någon sådan andel inte har förvärvats. Den omständigheten att bolaget har ingått kommanditbolagsavtal den 15 december 1987 föranleder ingen annan bedömning. Till följd härav kan A:s yrkande inte bifallas.”

A överklagade till kammarrätten som avslog överklagandet. Kammarrätten anförde.

”DOMSKÄL

Kammarrätten konstaterar att kommanditbolaget bildades före 1987 års utgång och att bolaget, såvitt utredningen visar, har varit kommanditdelägare i bolaget sedan tidpunkten för bildandet. Fråga uppkommer då om den vinstfördelning som bolagsmännen i kommanditbolaget kommit överens om kan läggas till grund för beskattningen av delägarna.

Om delägarna i ett kommanditbolag kommit överens om hur vinsten skall fördelas skall den avtalade fördelningen i princip läggas till grund för beskattningen av delägarna. Fördelningen kan dock frångås vid beskattningen om den innebär en obehörig överföring av inkomst mellan bolagsmännen (se RÅ 1988 not 291, RÅ 1990 not 274 och GRS Skattehandbok s 53:33).

Enligt kommanditbolagsavtalet mellan delägarna i kommanditbolaget skall delägarna inte få ränta på sina insatser. För utfört arbete skall delägarna dock få ett skäligt arvode. Vinst som därefter uppkommer skall tillföras kommanditdelägaren, dvs. bolaget.

Kommanditbolaget säljer livsmedel. Delägarna i kommanditbolaget, utom bolaget, drev tidigare samma verksamhet i ett handelsbolag. I samband med att bolaget skulle gå in som delägare ombildades handelsbolaget till kommanditbolag. Bolaget driver sport- och motionsinrättningar. Det finns alltså inget samband mellan aktiebolagets och kommanditbolagets verksamheter.

Av bolagets balansräkning framgår att bolaget inte hade några tillgångar vid 1986 års utgång. Vid samma tidpunkt uppgick aktiebolagets kortfristiga och långfristiga skulder till sammanlagt 153 338 kr. Bolaget saknade alltså eget kapital vid 1986 års utgång och kunde egentligen inte redovisa aktiekapitalet på 51 000 kr till sitt fulla belopp i balansräkningen. Aktiebolaget var därför likvidationspliktigt enligt 13 kap. 2 § aktiebolagslagen. Bolaget var allså i behov av ett kapitaltillskott. En möjlighet att undanröja likvidationsplikten hade varit ett kapitaltillskott från aktieägarna, s.k. aktieägartillskott. Aktieägare i bolaget under 1987 var förutom A även B och C. Samtliga var delägare i ett handelsbolag och är numera delägare i kommanditbolaget med samma namn. Med hänsyn till den ägaridentitet som finns mellan bolaget och kommanditbolaget och till vad som kommit fram om aktiebolagets verksamhet och ekonomiska ställning är det vid en helhetsbedömning svårt att se att syftet med bildandet av kommanditbolaget och den avtalade vinstfördelningen var något annat än att tillföra aktiebolaget kapitaltillskott. Om vinstfördelningen godtagits av taxeringsnämnden hade A genom att avstå från del i kommanditbolagets vinst till förmån för bolaget fått avdrag för ett aktieägartillskott. Sådana tillskott är inte avdragsgilla vid taxeringen. Mot bakgrund av det nu sagda anser kammarrätten att vinstfördelningen i kommanditbolaget innebär en obehörig inkomstöverföring mellan bolagsmännen (jfr RÅ 1957 fi 2409). Överklagandet skall därför avslås.”

A överklagade till Regeringsrätten som avslog överklagandet. Regeringsrätten anförde.

”SKÄLEN FÖR REGERINGSRÄTTENS AVGÖRANDE

Regeringsrätten ansluter sig till kammarrättens uppfattning att bolaget till följd av ett civlirättsligt giltigt avtal var att anse som kommanditdelägare i kommanditbolaget vid 1987 års utgång.

Fråga uppkommer då om den vinstfördelning som delägarna i kommanditbolaget kommit överens om kan ligga till grund för beskattningen.

Av bestämmelserna i 53 § 2 mom. kommunalskattelagen (1928:370) framgår att ett kommanditbolags skattemässiga resultat skall fördelas mellan delägarna. Har andel i bolaget bytt ägare under beskattningsåret gäller, åtminstone så länge parterna inte kommit överens om annat, att beskattningsårets resultat skall delas upp mellan dem som är delägare vid årets utgång (jfr RÅ 1994 ref. 52 II).

I princip gäller att den fördelning av överskott eller underskott som beslutats av delägarna i ett kommanditbolag skall ligga till grund för beskattningen. Den beslutade fördelningen kan dock enligt praxis frångås om den innebär en obehörig inkomstöverföring eller framstår som orimlig och väsentligen är betingad av skatteskäl (jfr RÅ 1957 not. Fi 2409, 1988 not. 291, 1990 not. 274 och RÅ 1995 ref. 35).

I förevarande fall innebär kommanditbolagsavtalet att – sedan tre av de fyra fysiska personer som är komplementärer erhållit ersättning för sin arbetsinsats – återstoden av inkomsten i kommanditbolaget skall tillfalla bolaget. Aktiebolaget, som är kommanditdelägare med en insats på 1 000 kr, ägs av de nyssnämnda tre komplementärerna i kommanditbolaget.

Med hänsyn framför allt till att aktiebolaget är kommanditdelägare med en påfallande låg insats framstår den avtalade fördelningen som anmärkningsvärd. I målet har anförts att delägarna önskat ombilda verksamheten till aktiebolag men inte haft möjlighet till detta på grund av de ekonomiska förhållandena. Även om det skattemässiga resultatet väsentligen motsvarar vad som skulle ha kunnat bli effekten vid en sådan ombildning, har fördelningen under det aktuella beskattningsåret haft ett sådant inslag av skattemässigt obehörig inkomstomfördelning att den inte bör godtas vid beskattningen.”

Regeringsrätten avkunnade samma dag domar med samma utgång även för övriga delägare i kommanditbolaget.

RSV:s dnr 4952-96/6203.

RR:s målnr 363-1996 Meddelade prövningstillstånd

Område: Meddelade prövningstillstånd

Saken: Fråga om verkan av att en tvistig fråga avgjorts av en tjänsteman i stället för i skattenämnd.

Klagande: RSV

Lagrum: 2 kap. 4 § och 4 kap. 14 § taxeringslagen (1990:324)

RR:s målnr 5596-5599-1995 Meddelade prövningstillstånd

Område: Meddelade prövningstillstånd

Saken: Fråga om fritidshus, som används av ägaren under två veckor under året men är uthyrt övrig tid, skall räknas som privatbostad.

Klagande: De skattskyldiga

Lagrum: 5 § kommunalskattelagen (1928:370)