Energiskatt (67-23/I)

Omständigheterna i ärendet

X AB (Bolaget) planerar att uppföra tre nya byggnader (byggnader A, B och C) på Bolagets egen fastighet (…). På fastigheten finns även tre befintliga byggnader (byggnader D, E och F).

Av underlaget i ansökan kan utläsas följande.

I dagsläget har Bolaget installerat solceller på byggnad F. I samband med utbyggnaden avser Bolaget att installera solceller på byggnader A, B och C. Intill byggnader A och F ska även ett mindre antal solpaneler installeras på fristående skärmtak. Dessa paneler tillhör tekniskt installationerna på byggnader A och F.

Därutöver avser Bolaget att installera solceller på mark på intilliggande fastighet (…) som ägs av (…).

Var och en av dessa fem installationer kommer att ha en sammanlagd installerad effekt av mindre än 500 kilowatt.

Byggnaderna med solceller kommer att anslutas till det koncessionspliktiga nätet via en gemensam högspänningsservis. Det kommer även att byggas ett internt ledningsnät för delning av energi inom området. Till nätet kommer byggnaderna med solceller, solcellerna på mark och snabbladdare för bilar att anslutas. Nätet ger även möjlighet att installera ett större energilager i form av ett batteri.

Frågan och parternas inställning

Bolaget vill veta om solcellsinstallationerna på respektive byggnad och på mark ska ses som separata anläggningar enligt bestämmelserna om energiskatt på elektrisk kraft.

Bolaget anser att installationerna ska betraktas som separata anläggningar och anför bl.a. följande.

Solcellsinstallationerna är inte geografiskt eller tekniskt sammankopplade. Mätpunkten mot överliggande koncessionspliktigt nät flyttats från respektive byggnad till den kundägda högspänningsstationen för att möjliggöra delning av energi mellan byggnaderna. Med undantag för den ändrade mätpunkten är solcellsinstallationerna uppbyggda på samma sätt som vid ett traditionellt förfarande med separata serviser till respektive byggnad. Lågspänningskablarna till de olika byggnaderna går ur ett tekniskt perspektiv att likställa med de lågspänningsanslutningar som installeras i de fall en byggnad kopplas mot det koncessionspliktiga nätet via en egen lågspänningsservis.

Skatteverket anser att installationerna ska ses som en och samma anläggning och anför bl.a. följande.

Produktionsenheterna är både geografiskt och tekniskt sammanhängande eftersom solcellerna ska placeras på byggnader och mark på intilliggande fastigheter och kopplas till samma interna nät. Elen ska sedan delas mellan byggnaderna via det interna nätet utan att matas in på det koncessionspliktiga nätet.

Skatteverket påpekar att förhållandevis stora volymer av el annars kommer undantas från beskattning, även el som förbrukas av annan än producenten, och framhåller att det är angeläget att bestämmelserna inte ges en innebörd som kommer i konflikt med EU:s statsstödsregler.

Om Skatterättsnämnden bedömer att produktionsenheterna inte utgör en och samma anläggning anser Skatteverket att det behöver klargöras hur en uppdelning ska ske.

Rättsligt

Enligt 11 kap. 1 § lagen (1994:1776) om skatt på energi, LSE, är elektrisk kraft som förbrukas i Sverige skattepliktig till energiskatt, om inte annat följer av 2 §.

Vad gäller elektrisk kraft som framställs från sol framgår av 11 kap. 2 § första stycket 1 a–c samt andra stycket 2 LSE att sådan kraft inte är skattepliktig om den framställs i en anläggning med en sammanlagd installerad toppeffekt av mindre än 500 kilowatt (a), av någon som förfogar över en sammanlagd installerad toppeffekt av mindre än 500 kilowatt (b) och den elektriska kraften inte har överförts till ett koncessionspliktigt nät (c).

Den som är skattskyldig till energiskatt och som framställt elektrisk kraft från sol får enligt 11 kap. 10 § första stycket och andra stycket 2 LSE göra avdrag för skatten, om denne framställt kraften i en anläggning med en sammanlagd installerad toppeffekt av mindre än 500 kilowatt och den elektriska kraften inte har överförts till ett koncessionspliktigt nät.

I förarbetena till bestämmelserna om skattebefrielse sägs att produktionsenheter som geografiskt och tekniskt är sammanhängande, exempelvis genom att dela generator eller som på annat sätt är sammanhängande, bör ses som en enda anläggning och inte som flera anläggningar. Vad beträffar mobila enheter uttalas att sådana ensamma eller tillsammans med andra sammankopplade produktionsenheter kan anses utgöra en elproduktionsanläggning (prop. 2015/16:1, s. 300).

I HFD 2023 ref. 52 konstaterade Högsta förvaltningsdomstolen att produktionsenheter för solenergi som inte är tekniskt sammanhängande inte ska anses som en enda anläggning. Målet gällde en kommun som skulle installera solceller i två enheter på en idrottsanläggning som bestod av sammanbyggda huskroppar. Vardera enhet skulle ha ett eget elabonnemang och en egen anslutningspunkt till det koncessionspliktiga nätet. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att installationen bestod av två anläggningar. Detta motiverades med att förarbetsuttalanden talar för att två tekniskt sett åtskilda produktionsenheter ska ses som två anläggningar och att det alltså inte är tillräckligt att produktionsenheterna geografiskt sett är sammanhängande för att de ska betraktas som en enda anläggning.

Skatterättsnämndens bedömning

Bolaget planerar att installera solceller på byggnader på egen fastighet och på mark på intilliggande kommunägd fastighet. I likhet med förhållandena i HFD 2023 ref. 52 är installationerna egna produktionsenheter. En skillnad är dock att nu aktuella enheter ska anslutas till ett internt ledningsnät för delning av energi mellan byggnader på den egna fastigheten som får en gemensam anslutningspunkt till det koncessionspliktiga nätet. Frågan är om detta innebär att enheterna ska ses som en enda anläggning.

Inledningsvis kan konstateras att det inte finns någon begränsning för tillämpningen av bestämmelserna om skattebefrielse för el som överförs till ett internt nät motsvarande den för el som överförs till ett koncessionspliktigt nät i 11 kap. 2 § första stycket 1 c och 11 kap. 10 § första stycket 2 LSE. Det är alltså inte det förhållandet att elen överförs till ett internt nät utan i stället att produktionsenheterna ansluts till ett internt nät som i så fall skulle kunna medföra att bestämmelserna om skattebefrielse inte är tillämpliga. Detta med stöd av anläggningsbegreppet i 11 kap. 2 § första stycket 1 a och 11 kap. 10 § första stycket 1 LSE.

Vad avser det interna ledningsnätet kan konstateras att det är en anläggning i sig som används för överföring av el. Byggnader som är kopplade till nätet kan dela el från flera produktionsenheter och på så sätt öka användningen av lokalproducerad el. Det interna nätet har därigenom en annan funktion än anslutna anläggningar för produktion (jfr Förordningsmotiv 2007:1, s. 7 f.). Produktionsenheterna är också oberoende av både det interna nätet och varandra för att kunna producera solel. Det förhållandet att enheterna är kopplade till ett sådant nät kan enligt Skatterättsnämndens mening därför inte anses innebära att de är tekniskt sammanhängande. Inte heller det förhållandet att byggnaderna med solceller delar anslutningspunkt till det koncessionspliktiga nätet föranleder en annan bedömning.

Det kan tilläggas att en annan tolkning av anläggningsbegreppet skulle innebära att den skattemässiga bedömningen kan ändras om befintlig produktionskapacitet kopplas från det interna nätet eller om ytterligare produktionskapacitet kopplas på. Detta skulle medföra en osäkerhet, särskilt i de fall där flera aktörer är anslutna till samma nät.

En sådan tolkning av bestämmelserna kan inte anses vara förenlig med lagstiftarens övergripande syfte att stimulera egen solelproduktion samt att underlätta delning av sådan el (jfr t.ex. prop. 2016/17:141 s. 27, prop. 2020/21:113 s. 1 och SOU 2019:30 s. 87 ff.).

Mot bakgrund av ovanstående anser Skatterättsnämnden att enheterna är tekniskt åtskilda och därmed ska ses som separata anläggningar i förhållande till varandra.

Slutligen kan nämnas att bestämmelsernas överensstämmelse med EU:s regler om statligt stöd har utretts i förarbetena (se t.ex. prop. 2020/21:113).