Energiskattedirektivet
I mål C‑571/21, RWE Power Aktiengesellschaft mot Hauptzollamt Duisburg prövades tolkningen av artikel 14.1 a och artikel 21.3 i energiskattedirektivet. Målet avsåg ett beslut om att inte bevilja ett bolag, RWE Power, skattebefrielse för den el som bolaget använde, under åren 2003 och 2004, i sin utvinning av energiprodukter i dagbrott och i sina kraftverk inom ramen för dess verksamhet avseende framställning av el.
RWE Power ansökte om skattebefrielse för el som företaget använde för att framställa el och för att upprätthålla möjligheten till elproduktion. Bolaget använde el i samband med utvinning av brunkol i dagbrott, bearbetning och behandling av brunkol i kraftverk, drift av anläggningar för bunkring av brunkol och transport av brunkol från dagbrott till kraftverk.
Tullkontoret avslog RWE:s begäran liksom bolagets begäran om omprövning av beslutet. Som motivering angavs att RWE Power inte hade rätt till skattebefrielse för el som användes för att utvinna, transportera och lagra brunkol, eftersom dessa användningsområden inte omfattades av artikeln. Finanzgericht Düsseldorf biföll överklagandet och slog fast att bolaget hade rätt till skattebefrielse för all el som användes i samband med brunkolsproduktion och elproduktion, eftersom dessa användningsområden utgjorde en integrerad process för elproduktion. Tullkontoret överklagade till Bundesfinanzhof, som är hänskjutande domstol.
EU-domstolen fann att artikel 14.1 a första meningen i energiskattedirektivet, jämförd med artikel 21.3 andra och tredje meningen i samma direktiv, ska tolkas som att den befrielse från skyldigheten att betala skatt på ”elektricitet som används för elproduktion” som föreskrivs i denna bestämmelse omfattar inte el som används i samband med utvinning av en energiprodukt, såsom brunkol, i ett dagbrott, när denna el inte används i den tekniska processen för att producera el utan för att tillverka en energiprodukt. Denna skattebefrielse kan däremot omfatta bearbetning och senare behandling av denna energiprodukt i kraftverk för elproduktion, förutsatt att dessa förfaranden är nödvändiga och direkt bidrar till den tekniska processen i denna produktion.
Vidare fann domstolen att skattebefrielsen för ”elektricitet som används för att upprätthålla möjligheten till elproduktion”, som föreskrivs i denna bestämmelse omfattar el för drift av anläggningar för bunkring av en energiprodukt, såsom brunkol, och transportmedel som gör det möjligt att transportera denna produkt när dessa transaktioner äger rum inom ett kraftverk om dessa är nödvändiga och direkt bidrar till att bibehålla kapaciteten i den tekniska processen för att producera el, eftersom sådana transaktioner är nödvändiga för att säkerställa att kapaciteten för en oavbruten elproduktion bibehålls.
Det följer av EU-domstolens dom att skattebefrielsen i artikel 14.1 a i energiskattedirektivet ska tolkas relativt restriktivt och att den endast omfattar användning av el som bidrar till den tekniska processen för elproduktion eller till att upprätthålla möjligheten till elproduktion. Jämfört med den nuvarande svenska tillämpningen öppnar domen möjligen upp för att utvidga skattebefrielsen för hjälpkraft till att även omfatta bearbetning av bränslen. Vad gäller skattebefrielse för skattepliktiga bränsle som förbrukats för produktion av hjälpkraft har denna fråga nyligen prövats i HFD 2023 ref. 47.1
I mål C-833/21, Endesa Generación SAU mot Tribunal Económico Administrativo Central tolkades artikel 14.1 a i energiskattedirektivet. Målet avsåg beskattningen av kol som förbrukats av ett värmekraftverk för att producera el.
Omständigheterna i målet berörde Endesa, som är ett bolag vars verksamhet består i att producera el, bland annat genom förbränning av kol som det förvärvar genom ett närstående bolag. Efter en skattekontroll år 2013 avseende värmekraftverket Litoral de Almeria (Spanien) fann skatteinspektionen att det kol som Endesa hade förvärvat skulle beskattas, eftersom det var avsett att användas för elproduktion. Endesa ansåg att kolet var skattebefriat enligt artikel 14.1 a i energiskattedirektivet, som föreskriver att medlemsstaterna ska bevilja skattebefrielse för energiprodukter som används för att framställa elektricitet, med undantag för de fall då medlemsstaterna beskattar dessa produkter ”av miljöpolitiska skäl”.
Tribunal Económico Administrativo Central (TEAC) fastställde skatteinspektionens bedömning att kolets högre värmevärde skulle beaktas vid fastställandet av beskattningsunderlaget för kolskatten. Endesa överklagade TEAC:s beslut till Audiencia Nacional, som beslutade att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen. I sin begäran framhöll domstolen att EU-domstolen ännu inte hade klargjort under vilka omständighetern en skatt på energiprodukter som används för att producera el kan anses vara ”av miljöpolitiska skäl” enligt artikel 14.1 a. Den hänskjutande domstolen önskade således få klarhet i om den spanska lagstiftning, genom vilken det införts en skatt på kol avsett för elproduktion, var förenlig med denna bestämmelse i ljuset av skattens utformning och syfte att finansiera kostnaderna för elsystemet.
EU-domstolen fann att artikel 14.1 a ska tolkas så, att en skatt ska anses tas ut ”av miljöpolitiska skäl” i det fall där det 1) finns ett direkt samband mellan användningen av intäkterna och ändamålet med den aktuella skatten eller 2) där skatten, utan att ha ett rent statsfinansiellt ändamål till sin struktur, är utformad på ett sådant sätt att den påverkar de skattskyldigas beteende i en riktning som gör att ett bättre miljöskydd uppnås, till exempel genom att kraftigt beskatta de aktuella varorna för att minska konsumtionen av dem eller genom att främja användning av andra varor som anses ha mindre miljöskadliga effekter.
Genom domen preciserade EU-domstolen följaktligen vilka kriterier som ska tillämpas för att avgöra om en medlemsstat har gjort undantag från den obligatoriska skattebefrielsen för energiprodukter som används för att producera el ”av miljöpolitiska skäl”. En sådan skatt kan inte motiveras enbart med att den har ett statsfinansiellt syfte eller att den är kopplad till kostnaderna för elsystemet, utan att den måste ha ett direkt eller indirekt samband med miljöskyddet.
I mål C‑391/22, Tüke Busz mot Nemzeti Adó- és Vámhivatal Fellebbviteli Igazgatósága, prövades tolkningen av artikel 7.3 b i energiskattedirektivet.
Målet berörde bolaget Tüke Busz, som ansökt om återbetalning av skatt på dieselolja som företaget använt för yrkesmässig användning, i form av en differentierad skattesats i enlighet med artikel 7.3 b. Alla villkor var uppfyllda för att bevilja en sådan skattenedsättning enligt ungersk rätt, med undantag för kravet på att dieseloljan endast skulle användas för passagerartransport. Bolaget utförde regelbunden passagerartransport med bussar. Tüke Busz begäran avslogs och även bolagets begäran om omprövning. Beslutet motiverades med att Tüke Busz inte hade använt dieseloljan för yrkesmässig användning som drivmedel för passagerartransport, eftersom sträckorna som kördes för reparationer, underhåll och tankning inte omfattades av detta begrepp. Domstolen i Pécs vilandeförklarade målet och frågade EU-domstolen om artikeln skulle tolkas så, att den dieselbrännolja som används på sträckor som körs för att utföra reparation, underhåll eller tankning av fordon som används för passagerartransport omfattas av begreppet ”dieselbrännolja för yrkesmässig användning som används som drivmedel” i den mening som avses i artikel 7.3b i energiskattedirektivet
EU-domstolen fann att artikeln ska tolkas så, att den dieselolja som används på sträckor som körs för att utföra reparation, underhåll eller tankning av fordon som används för passagerartransport inte omfattas av begreppet ”dieselbrännolja för yrkesmässig användning som används som drivmedel”. Bestämmelsen i direktivet ska således inte tolkas extensivt, utan avgränsas endast till de fall där dieselbrännoljan faktiskt används för att utföra en passagerartransporttjänst. Sverige har inte infört någon motsvarande regel om skattenedsättning för passagerartransporter med buss.
Se avsnitt F2.
Punktskattedirektivet
I mål C-412/21, Dual Prod mot Directia Generala Regionala a Finantelor Publice Cluj-Napoca, gällande tolkningen av artikel 16.1 i punktskattedirektivet jämförd med artiklarna 48 och 50 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Målet avsåg en rumänsk myndighets beslut att tillfälligt återkalla ett bolags godkännande som upplagshavare för punktskattepliktiga varor på grund av misstankar om brott mot den rumänska skattelagstiftningen. Bolaget i fråga hette Dual Prod och hade tillstånd att tillverka alkohol och alkoholdrycker som omfattas av punktskatt. 2018 genomfördes en husrannsakan i bolagets lokaler, som ledde till att ett brottmål inleddes mot bolaget för misstänkta överträdelser av skattelagen. Som en följd beslutade myndigheten att tillfälligt återkalla Dual Prods godkännande som upplagshavare för punktskattepliktiga varor, först för en period av tolv månader och sedan till dess att brottmålet avgjorts genom lagakraftvunnen dom.
Dual Prod överklagade myndighetens beslut till den regionala domstolen, som avslog överklagandet. Bolaget överklagade till den nationella domstolen, som vilandeförklarade målet och ställa två frågor till EU-domstolen. Den första frågan gällde om principen om oskuldspresumtion i artikel 48.1 i stadgan utgör hinder för att ett godkännande som upplagshavare kan återkallas tillfälligt på grund av brottsmisstankar i ett pågående brottmål. Den andra frågan gällde om principen ne bis in idem i artikel 50 i stadgan utgör hinder för att en och samma person kan ådömas två påföljder av samma slag för samma gärning.
EU-domstolen fann att Artikel 48.1 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för att ett godkännande som upplagshavare för punktskattepliktiga varor kan återkallas tillfälligt genom ett förvaltningsbeslut till dess att ett brottmål mot den berörda godkända upplagshavaren har avgjorts, enbart av det skälet att åtal har väckts mot denne i detta brottmål. Detta gäller dock under förutsättning att återkallelsen av godkännandet utgör en påföljd av straffrättslig karaktär.
Vidare fann domstolen att artikel 50 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna ska tolkas på så sätt att den inte utgör hinder för att en påföljd av straffrättslig karaktär ådöms en juridisk person för brott mot lagstiftningen om punktskattepliktiga varor, när personen redan för samma gärning har ådömts en påföljd av straffrättslig karaktär genom ett beslut som vunnit laga kraft. Detta gäller dock under förutsättning att:
möjligheten att kumulera dessa båda påföljder föreskrivs i lag,
den nationella lagstiftningen inte medger att samma gärning lagförs och bestraffas som samma brott eller för att uppnå samma mål, utan endast att dubbel lagföring och dubbla straff är möjligt enligt olika lagstiftningar,
det som eftersträvas med den dubbla lagföringen och de dubbla straffen utgör komplementära mål, eventuellt avseende olika aspekter av samma överträdelse,
det finns klara och exakta bestämmelser som gör att det går att förutse vilka handlingar och underlåtenheter som kan bli föremål för dubbel lagföring och dubbla straff och även möjliggör en samordning mellan de olika myndigheterna,
att de två förfarandena har genomförts på ett tillräckligt samordnat sätt och i ett tillräckligt nära tidsmässigt sammanhang samt
att den påföljd som eventuellt ålades i samband med det tidsmässigt sett första förfarandet har beaktats vid bedömningen av den andra påföljden, på sådant sätt att den belastning som dubbel lagföring och dubbla straff medför för de berörda personerna begränsas till vad som är absolut nödvändigt och att de samlade påföljderna står i proportion till överträdelsernas allvar.
Det följer av EU-domstolens praxis att principen om oskuldspresumtion innebär att en person inte får anses skyldig till ett brott förrän hans eller hennes skuld har lagligen fastställts. Principen gäller inte bara i brottmål, utan också i förvaltningsförfaranden som kan leda till påföljder av straffrättslig karaktär. För att avgöra om en påföljd är av straffrättslig karaktär sker en sammanvägd bedömning utifrån den rättsliga kvalificeringen av överträdelsen, överträdelsens art och strängheten i den påföljd som den berörde kan ådömas. Om en påföljd är av straffrättslig karaktär, så gäller principen ne bis in idem, vilken innebär att en person inte får åtalas eller straffas två gånger för samma gärning.
För Sveriges del så finns det ett system för godkännande som upplagshavare för punktskattepliktiga varor. Godkännandet kan återkallas av Skatteverket om vissa villkor inte uppfylls. Inför godkännandet görs en relativt utförlig prövning av den sökandes vandel och ekonomiska förhållanden.
I mål C‑820/21, Vinal mot direktor na Agentsia ”mitnitsi” prövades tolkningen av artikel 34 FEUF samt artiklarna 7 och 9 i punktskattedirektivet. Målet berör den bulgariska skatteordningen som innebär att cigarettpaket som överskrider en viss kvantitet per år ska beskattas enligt den punktskattesats som gäller vid en senare tidpunkt än den då de släpptes för konsumtion.
Omständigheterna i målet tog sikte på Vinal, som är ett bolag som bedriver grossistverksamhet med tobaksvaror i Bulgarien. Bolaget släppte för konsumtion ett antal cigarettpaket under åren 2018 och 2019, som översteg den högsta tillåtna kvantiteten för frisläppande för konsumtion som anges i den bulgariska skattelagstiftningen. Enligt denna lagstiftning ska sådana cigarettpaket beskattas enligt den punktskattesats som gäller vid den tidpunkt då en deklarationen inges, det vill säga vid en senare tidpunkt än den då de släpptes för konsumtion. Bolaget ansåg att denna skatteordning strider mot punktskattedirektivet, som harmoniserar reglerna för punktskatt, och väckte talan mot skattemyndigheten vid Administrativen sad Sofia-grad (förvaltningsdomstolen i Sofia, Bulgarien).
Skattemyndigheten försvarade den bulgariska skatteordningen och hävdade att den syftar till att bekämpa att stora mängder tobaksvaror lagras i förväg för att undvika höjningar av punktskattesatserna. Skattemyndigheten ansåg också att den bulgariska skatteordningen inte påverkar den tidpunkt då punktskatten kan tas ut, utan endast den skattesats som är tillämplig på vissa cigarettpaket. Förvaltningsdomstolen beslutade att begära ett förhandsavgörande om tolkningen av artikel 34 FEUF samt artiklarna 7 och 9 i punktskattedirektivet.
EU-domstolen fann att artiklarna 7 och 9 i punktskattedirektivet ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken cigarettkvantiteter som överskrider den högsta tillåtna kvantitet för frisläppande för konsumtion som anges i denna lagstiftning ska beskattas enligt den punktskattesats som gäller vid en senare tidpunkt än den då de frisläpps för konsumtion. Domstolen anförde att punktskattedirektivet syftar till att harmonisera den tidpunkt då punktskatten kan tas ut, som i princip är den då varan släpps för konsumtion, samt att medlemsstaterna endast har en begränsad skönsmässig bedömning att fastställa skattesatserna för punktskattepliktiga varor. Domstolen konstaterade att den bulgariska skatteordningen innebär att den skattesats som är tillämplig på cigarettpaket som överskrider den föreskrivna kvantiteten är den som gäller vid en senare tidpunkt än den då varan släpps för konsumtion, vilket strider mot artikel 9 i punktskattedirektivet. Domstolen avvisade också skattemyndighetens argument om att den bulgariska skatteordningen syftar till att bekämpa missbruk, eftersom den inte uppfyller kraven på lämplighet, nödvändighet och proportionalitet.
Domen torde innebära att Bulgarien måste ändra sin skatteordning för att följa punktskattedirektivet och respektera den harmoniserade tidpunkten för uttag av punktskatt så att huvudregeln om att skattskyldigheten inträder vid tidpunkten för frisläppandet för konsumtion och att den skattesats som var tillämplig vid tillfället ska tillämpas. Domen bekräftar också att medlemsstaterna inte kan införa åtgärder som strider mot den inre marknadens principer, såsom artikel 34 FEUF, som förbjuder kvantitativa importrestriktioner och åtgärder med motsvarande verkan, i syfte att skydda sina ekonomiska intressen eller bekämpa missbruk.
I mål C-96/22, CDIL mot Autoridade Tributária e Aduaneira, prövades tolkningen av artikel 34 FEUF och artiklarna 7 och 9 i punktskattedirektivet. Målet rörde en nationell lagstiftning som begränsade den kvantitet cigaretter som fick frisläppas för konsumtion under en viss period till ett tak som motsvarade den genomsnittliga månatliga kvantiteten som frisläppts för konsumtion under de föregående tolv månaderna, samt den skattesats som skulle tillämpas på den överskjutande kvantiteten cigaretter. CDIL, ett bolag som bedriver grossistverksamhet med tobaksvaror, frisläppte för konsumtion i Portugal en större kvantitet cigaretter än den högsta tillåtna kvantiteten under perioden 1 september–31 december 2011. Bolaget efterbeskattades för den överskjutande kvantiteten, med den skattesats som gällde vid tidpunkten för ingivandet av kontrolldeklarationen i januari 2012, vilken var högre än den som gällde vid tidpunkten för frisläppandet för konsumtion. CDIL överklagade beslutet skattedomstolen, som ogillade överklagandet. Bolaget överklagade vidare till HFD, som var hänskjutande domstol.
CDIL gjorde gällande att den nationella lagstiftningen som begränsade den kvantitet cigaretter som fick frisläppas för konsumtion utgjorde en kvantitativ importrestriktion som var förbjuden enligt artikel 34 FEUF och som inte kunde rättfärdigas enligt artikel 36 FEUF. Bolaget anförde även att tillämpningen av den punktskattesats som var i kraft vid tidpunkten för ingivandet av deklarationen strider mot artiklarna 7 och 9 i punktskattedirektivet, som föreskriver att villkoren för skattskyldighet och den tillämpliga skattesatsen ska vara de som gällde den dag då varan frisläpptes för konsumtion.
EU-domstolen fann att artiklarna 34 FEUF och 36 FEUF ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning i vilken det, i syfte att bekämpa skatteflykt och missbruk och för att skydda folkhälsan, föreskrivs att den kvantitet cigaretter som en näringsidkare frisläpper för konsumtion per månad under perioden 1 september–31 december varje kalenderår inte får överstiga den genomsnittliga månatliga kvantitet cigaretter som näringsidkaren har frisläppt för konsumtion under de föregående tolv månaderna, ökad med 10 procent. Vidare fann domstolen att artiklarna 7 och 9 i punktskattedirektivet ska tolkas så att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken den punktskattesats som är i kraft vid ett senare datum än det datum då cigaretterna frisläpps för konsumtion ska tillämpas på den kvantitet cigaretter som överstiger den kvantitativa gräns för frisläppande för konsumtion som föreskrivs i denna lagstiftning.
I målet bekräftar EU-domstolen sin tidigare praxis att skattskyldigheten, utifrån punktskattedirektivets lydelse, inträder vid tidpunkten för frisläppandet för konsumtion och att den skattesats som var tillämplig vid tillfället ska tillämpas. Bestämmelserna i punktskattedirektivet ger inte möjlighet till att göra några undantag från dessa villkor. Sverige har inte några kvantitativa regleringar för tobaksvaror.
Övriga indirekta skatter i ljuset av funktionsfördraget
I mål C-105/22, P.M. mot Dyrektor Izby Administracji Skarbowej w Warszawie prövades tolkningen av artikel 56 FEUF, principen om att punktskatt ska tas ut en enda gång och proportionalitetsprincipen. Målet avsåg polska skattemyndighetens beslut att inte återbetala en punktskatt som erlagts av klaganden i det nationella målet för en personbil som denne exporterat till Norge.
Målet berörde P.M., som år 2018 ansökt om återbetalning av punktskatt med anledning av exporten av en personbil till Norge. Skattemyndigheten avslog ansökan om återbetalning med motiveringen att P.M. inte uppfyllde villkoret att det berörda fordonet inte skulle vara registrerat i landet. Fordonet hade nämligen, efter ansökan om registrering av fordonet, automatiskt registrerats tillfälligt i landet den 9 augusti 2017, det vill säga ungefär sju månader innan fordonet exporterades till Norge i mars 2018.
Skattemyndigheten ansåg att datumet för registrering av ett fordon är det datum då fordonet automatiskt registreras tillfälligt, vilket är en del av den registreringsprocess som syftar till att fordonet permanent ska tas i bruk i landet. P.M. överklagade skattemyndighetens beslut till Wojewódzki Sąd Administracyjny w Warszawie som avslog överklagandet. P.M. överklagade domen till HFD, den hänskjutande domstolen och ställde frågan om artikel 56 FEUF och principen om att punktskatt – i egenskap av en skatt på faktisk konsumtion – ska tas ut en enda gång samt proportionalitetsprincipen tolkas så, att de utgör hinder för tillämpningen av en nationell bestämmelse, i den mån den utgör hinder för den skattskyldige att vid export av en registrerad personbil få tillbaka punktskatt beräknad i proportion till hur länge den användes inom det nationella territoriet?
EU-domstolen fann att artikel 110 FEUF, som förbjuder medlemsstaterna att införa eller upprätthålla någon inre skatt som direkt eller indirekt diskriminerar varor från andra medlemsstater, samt principen om ett enda uttag av punktskatt och proportionalitetsprincipen, ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning i vilken det inte föreskrivs någon återbetalning, när fordonet exporteras, av den punktskatt som betalats för en personbil som är registrerad i den berörda medlemsstaten i proportion till användningen av fordonet i nämnda medlemsstat.
Denna och liknande frågor rörande registreringsskatter och återbetalning vid gränsöverskridande handel med motorfordon har prövats vid ett stort antal tillfällen av EU-domstolen. Sverige har inte någon registreringsskatt/accis/försäljningsskatt på motorfordon sedan slutet av 90-talet. Vad gäller principen om att punktskatt ska tas ut en enda gång har EU-domstolen, i avsaknad av harmonisering på unionsnivå, slagit fast att de nackdelar som kan följa av att olika medlemsstater utövar sin beskattningsrätt parallellt inte utgör restriktioner för den fria rörligheten, så länge utövandet av beskattningsrätten inte är diskriminerande.
I mål C‑676/21, A prövades tolkningen av bestämmelserna i EUF-fördraget om fri rörlighet för varor och artikel 110 FEUF. Målet rör den finska fordonsskattelagen som inte medger återbetalning av fordonsskatt vid utförsel av begagnade fordon som har varit i bruk i mer än tio år.
A förde in ett begagnat motorfordon till Finland från en annan medlemsstat, som hade tagits i bruk för första gången under år 2004. Genom beskattningsbeslut år 2015 påförde Skatteförvaltningen fordonskatt med ett belopp motsvarande 4 146,29 euro. År 2017 ansökte A, efter att ha sålt fordonet i en annan medlemsstat, om att Skatteförvaltningen skulle återbetala bilskatten vid utförseln. Skatteförvaltningen avslog begäran med motiveringen att skatten enligt bilskattelagen inte återbetalas för ett fordon om det vid tidpunkten för utförseln har förflutit tio år eller längre från det att fordonet första gången togs i bruk. A:s begäran om omprövning av detta beslut avslogs, liksom A:s överklagande till förvaltningsdomstolen. A överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen, som är hänskjutande domstol. Domstolen frågade om den begränsning avseende fordonets ålder som är tillämplig på återbetalning av bilskatten vid utförsel strider mot unionens primärrätt, så att A vid tidpunkten för utförseln av fordonet borde ha fått återbetalning av den del av den återstående skatten som ingår i fordonets värde.
EU-domstolen fann att artikel 110 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en fordonsskatt, som ingår i värdet på det begagnade fordonet, inte i huvudsak återbärs fordonets ägare under omständigheter som i de ifrågavarande omständigheterna, när fordonets ägare permanent för ut fordonet ur landet för bruk i en annan medlemsstat. EU-domstolen ansåg att den finska fordonsskattelagen inte säkerställer att fordonsskatten på importerade begagnade fordon motsvarar den återstående skatt som ingår i värdet på liknande inhemska begagnade fordon, eftersom den inte tar hänsyn till den faktiska användningen av fordonet i Finland. EU-domstolen fann också att den finska fordonsskattelagen inte kan motiveras av ett miljöskyddssyfte, eftersom den inte är lämplig för att uppnå detta mål och går utöver vad som är nödvändigt för att hindra utförsel av ”gamla motorfordon”.
Domen torde innebära att Finland behöver ändra sin fordonskattelag så att den inte diskriminerar importerade begagnade fordon i förhållande till inhemska begagnade fordon, och så att den inte hindrar den fria rörligheten för varor inom unionen. Domen kan även ha betydelse för andra medlemsstater som har liknande system för beskattning av motorfordon. EU-domstolen tillämpar en strikt prövning av proportionaliteten och ändamålsenligheten av nationella skatteåtgärder som påverkar den inre marknaden.
Fredrik Jonsson, skattejurist, PwC