A7 Statliga stöd

I de förenade målen C-649/20 P, C-658/20 och C-662/20 PSpanien m.fl. mot kommissionen prövades det spanska regelverket för leasing.1 Reglerna, som tidigt kritiserats för att lämna stort skönsmässigt utrymme åt staten och de spanska skattemyndigheterna, möjliggjorde vissa skattelättnader för rederisektorn, som vid förvärv och leasing genom s.k. ekonomiska intressegrupperingar kunde disponera stora avskrivningar i förtid. Som en följd av att förmånerna gick oavkortat till den spanska rederisektorn initierade kommissionen redan år 2006 ett formellt granskningsförfarande, vilket sedermera följdes upp med ett beslut år 2013 vari kommissionen konstaterade att den spanska ordningen för skatteleasing utgjorde otillåtet statsstöd. Enligt kommissionen syftade det spanska regelverket till att skapa förmånliga villkor för såväl de ekonomiska intressegrupperna som de investerar som i slutändan möjliggjorde för rederierna att ta del av skatteförmånerna.

Kommissionens beslut överklagades till tribunalen som i motsats till kommissionen ansåg att det ytterst var investerarna som tog del av förmånerna. Eftersom de ekonomiska intressegrupperna som juridisk form var öppna för alla och endast förmedlade skatteförmånerna till sina investerare ansåg tribunalen att det inte förelåg någon selektiv fördel som riskerade att snedvrida konkurrensen mellan medlemsstaterna. Kommissionen delade inte denna uppfattning och överklagade till EUD, som redan år 2018 i målet C-128/16 P gav tribunalen bakläxa i frågan om selektivitet. Enligt EUD kunde inte tribunalen avfärda frågan om selektivitet enbart på den grunden att de ekonomiska intressegruppernas juridiska form var öppna för allmänheten. Vidare konstaterade EUD att nämnda intressegrupper inte enbart kunde ses som en förmedlare av skatteförmånerna, utan även var mottagare av desamma. Målet återförvisades därför till tribunalen som utifrån EUD:s anvisning bekräftade att stödet skulle återkrävas i enlighet med kommissionens beslut. Vidare avvisade tribunalen argumenten om berättigade förväntningar och kravet på en rättssäker prövning, givet att återkravet av stödet från kommissionen hade föranletts av en granskning av ett liknande regelverk i Frankrike, vilket hade bedömts utgöra otillåtet statsstöd.

Avgörandet överklagades till EUD och efter sammanlagt fyra avgöranden från två domstolar och närmare tio år av processer skulle den sista spiken i kistan sättas i det som av generaladvokat Pikamäe närmast benämndes som en saga (”une véritable saga judiciaire”) genom de förenade målen C-649/20 P, C-658/20 och C-662/20 P Spanien m.fl. mot kommissionen.2 Föga förvånande var EUD inte helt nöjd med tribunalens dom, som enligt EUD varken uppfyllde motiveringsskyldigheten i den del som avsåg återkravet av själva stödet eller tillräckligt ifrågasatte den vaga del av beslutet som kommissionen fattat vad gäller identifieringen av stödmottagarna och beslutet om återkrav. Efter en ingående granskning av besluten fastslog EUD att de spanska leasingreglerna utgjorde en stödordning som inte bara var avsedd att ge en fördel till de ekonomiska intressegrupperna utan även till rederierna. Det faktum att investerarna i de ekonomiska intressegrupperna var förbundna genom avtal att överföra en del av skatteförmånerna till rederierna, vilket i sin tur låg till grund för att den spanska skattemyndigheten skulle godkänna de förtida avskrivningarna, talade särskilt för detta. Även om domstolen klargjorde vem som skulle ha ansetts vara stödmottagare förhindrade emellertid art. 263 FEUF, som ytterst möjliggör för en laglighetsprövning och inte en faktisk materiell prövning i det enskilda beslutet, EUD från att rätta kommissionens beslut. Domstolen valde därför att ogiltigförklara den del av beslutet som avsåg investerarna och de ekonomiska intressegrupperna, varpå Spanien förpliktades att återkräva stödet i sin helhet från investerarna. Huruvida denna mindre eleganta lösning innebar ett lyckligt slut på sagan om den spanska leasingavgifterna, eller om återkravet i den efterföljande verkställigheten även den kommer att överklagas, kommer tiden att få utvisa.

Utöver frågan om vem som kan anses utgöra stödmottagare i selektivitetstestet skulle EU-domstolen under rättsfallsåret 2023 även återkomma om vad som utgör en ekonomisk fördel i ljuset av nationell rätt med stöd i det föregående årets mest uppmärksammade mål (förenade målen C-885/19 P och C-898/19 P Fiat).

Mål C-831/21 PFachverband Spielhallen och LM mot Kommissionen berörde de tyska beskattningsreglerna för offentliga kasinon, vilka ålade offentliga kasinon i delstaten Nordrhein-Westfalen att betala en avgift på minst 75 procent av verksamhetens överskott. Oaktat regelns generella karaktär innebar det i praktiken att enbart en verksamhet berördes i delstaten, närmare bestämt WestSpiel, som genom samma regelverk fick en möjlighet att dra av andra inkomster som inte var relaterade till spel mot denna avgift. Frågan var om denna avdragsmöjlighet innebar en sådan ekonomisk fördel att den konstituerade otillåtet statsstöd.

Medan tribunalen ansåg att den ekonomiska fördelen för WestSpiel näppeligen var i relation till den ofördelaktiga beskattningssituation som följde av de tyska beskattningsreglerna ansåg GA och senare EUD att tribunalen var lite väl snabb på att avfärda avdragsmöjligheten som otillåtet statsstöd. I EUD:s dom konstaterade domstolen att avsaknaden av en ekonomisk fördel inte i sig innebar att frågan om selektivitet inte skulle prövas, eftersom dessa villkor tillsammans utgör en och samma referensram. Med stöd i Fiat underströk domstolen vikten av att granska referenssystemet vid bedömningen av vad som utgjorde statlig stöd, vilket i det här fallet var det ”normala” skattesystemet i medlemsstaten, med en prövning av såväl den ekonomiska fördelen som selektivitetstestet.

I de förenade målen C-451/21 PLuxemburg mot Kommissionen och C-454/21 PEngie Global LNG Holding m.fl. mot Kommissionen var företaget Engie och medlemsstaten Luxemburg återigen i skottgluggen, som efter ett par beskattningsbeslut av de nationella skattemyndigheterna hade blivit ifrågasatta av kommissionen. I sitt ursprungliga beslut framförde kommissionen att de luxemburgska myndigheterna givit ett otillåtet statsstöd till Engies företagskoncern, som genom två beskattningsbeslut medgetts så långtgående lättnader att företagsgruppens mer eller mindre inte beskattades för det överskott som verksamhetens dotterbolag gjort i Luxemburg. Efter att kommissionen fått medhåll i tribunalen överklagades målet till EU-domstolen, som tog upp målet i stor avdelning i syfte att klargöra ett och annat om hur kommissionen bör tänka när de etablerar en referensram vid bedömningen av vissa statsstödsfrågor.

Först konstaterade domstolen enligt gängse rutin att kommissionen, för det fall de anser att det föreligger statsstöd, måste demonstrera att åtgärderna medför en selektiv fördel för förmånstagaren. Denna bedömning bör ske genom en närmare jämförelse av åtgärdens beskattningseffekt och den situation som uppstår inom det ”normala” skattesystemet. Hur denna beskattningssituation i sin tur fastställs bör ske med stöd i gällande rätt, såsom det förklaras och utförligt beskrivs av medlemsstaten – att i likhet med tribunalen låta kommissionens uppfattning om vad som konstituerar gällande rätt i Luxemburg var följaktligen inte korrekt. I stället borde tribunalen tagit fasta på de argument som Luxemburg och Engie framförde för att undvika att den missuppfattning som förelåg om såväl rättsläget som omständigheterna i målet i kommissionens beslut fick genomslag i tribunalens bedömning.

Därefter framhöll EU-domstolen att kommissionen, som inför tribunalen framgångsrikt anfört att den luxemburgska missbruksregeln var tillämplig, inte på ett övertygande sätt hade argumenterat för att den luxemburgska skattemyndigheten avvikit från sin egen praxis. Enligt EU-domstolen räckte det inte att, i likhet med tribunalen, konkludera att missbruksregeln var tillämplig – kommissionen måste även visa på att de omtvistade beskattningsbesluten innefattade en avvikelse från hur myndigheten normalt sätt brukar tillämpa bestämmelsen.

Med anledning av de brister som framkommit i målet – särskilt vad gäller frågan om selektivitet – upphävde EU-domstolen tribunalens dom och ogiltigförklarade därutöver kommissionens beslut.

Även i mål C-457/21 PKommissionen mot Amazon.com m.fl. var det Luxemburgs skattemässiga behandling av dotterbolag som stod i fokus. Målet berörde ett antal beslut som avsåg Amazons skattemässiga situation fr.o.m. år 2003 till år 2014, varigenom de luxemburgska skattemyndigheterna utan invändning hade godkänt företagsgruppens internprissättning av royaltyutbetalningar från ett i Luxemburg etablerat dotterbolag (Amazon EU) till ett holdingbolag som genom sin bolagsform inte beskattades för verksamhetens överskott i Luxemburg (Amazon Europe Holding Technologies). Enligt kommissionen, som inledde sin granskning när myndigheten under 2014 utarbetade en ny strategi för att komma åt skatteundandraganden genom statsstöd, var royaltyutbetalningarna uppblåsta i syfte att förflytta värden från det operativa luxemburgska dotterbolaget till holdingbolaget, för att därefter överföras från holdingbolaget till det amerikanska bolaget Amazon US i enlighet med ett cost-sharing agreement, vilket förpliktade holdingbolaget att bekosta utvecklingen av det amerikanska bolagets immateriella tillgångar. Genom att godkänna den internprissättning som låg till grund för värdeöverföringen hade de luxemburgska skattemyndigheterna möjliggjort för detta upplägg, vilket enligt kommissionens bedömning utgjorde ett otillåtet statsstöd om ca 250 miljoner euro. Föga förvånande överklagade Amazon, som tillsammans med medlemsstaten Luxemburg vidhöll att internprissättningen var korrekt. Tribunalen, som gick på företagets linje, ansåg att kommissionen inte hade lyckats påvisa att det förelåg en selektiv fördel, eftersom de royaltyutbetalningarna som skett inte avvek från ett armlängdsmässigt pris såsom det kunde förstås i ljuset av OECD:s ram för internprissättning.

Målet överklagades till EU-domstolen som i linje med Fiat gick hårt åt tribunalen för att domstolen i första instans hade viktat in soft law-instrument i sin bedömning av referenssystem. Enligt EU-domstolen hade armlängdsprincipen varken en autonom ställning inom unionsrätten eller ett sådant långtgående erkännande i luxemburgsk intern rätt att den skulle få fullt genomslag vid en bedömning av vad som konstituerar otillåtet statsstöd. Förvisso medgav EU-domstolen att nämnda princip var av central betydelse för många internprissättningssituationer, men att principen endast kunde få genomslag i bedömningen av referenssystemet om Luxemburgs interna rätt hade gjort en explicit hänvisning till OECD:s riktlinjer. Även om tribunalen härigenom gjort fel i sak, konkluderade EU-domstolen att tribunalen gjort en riktig bedömning i det att Amazon-koncernen inte åtnjutit en fördel i den mening som avsågs i artikel 107.1 FEUF och därigenom ogiltigförklarat kommissionens beslut. Överklagandet ogillades följaktligen i sin helhet.

Richard Croneberg, biträdande universitetslektor i finansrätt, Lunds universitet