A2 Fri rörlighet för kapital

Mål C-537/20L Fund gällde tysk beskattning av en luxemburgsk fastighetsfond. Fonden hade bildats i Luxemburg som en särskild investeringsfond. Den var sluten och hade endast två investerare.1 Eftersom fonden var en särskild investeringsfond var den inte skattskyldig i Luxemburg (med undantag för vissa särskilda skatter). De utdelningar som fonden lämnar till sina investerare källbeskattas inte i Luxemburg och beskattas heller inte hos investerarna.

Fonden hade under 2008–2010 inkomster från uthyrning och försäljning av fastigheter i Tyskland. Den tyska skattemyndigheten och en lägre domstolsinstans behandlade fonden som begränsat skattskyldig till bolagsskatt och tog upp nämnda inkomster till beskattning. Inhemska fastighetsfonder var undantagna från skatteplikt för motsvarande inkomster. Beskattningen skedde i stället hos investerarna. Om investerarna var utländska genomfördes beskattningen på löpandebasis. För att säkerställa denna beskattning var dock de inhemska fonderna skyldiga att innehålla källskatt. Bundesfinanzhof frågade EU-domstolen om beskattningen utgjorde en otillåten restriktion mot fria kapitalrörelser.

EU-domstolen konstaterade att de nationella skattereglerna utgjorde en restriktion, eftersom utländska fonder var skattskyldiga för inkomsterna medan inhemska fonder inte var det. Det spelade ingen roll att vinster i inhemska fastighetsfonder beskattades hos investerarna. Det var nämligen inget krav för skattefrihet på fondnivån att beskattning hade skett på ägarnivån.

Vid bedömningen av om det förelåg objektivt jämförbara situationer beaktade EU-domstolen syftet med de nationella reglerna. Domstolen beaktade att fastighetsinkomster i inhemska fonder med utländska ägare beskattades hos ägarna för att säkerställa att beskattning av fondinkomster endast skedde en gång. Förklaringen till att utländska fonder med utländska ägare beskattades på fondnivån var att det ”på grund av den territorialitetsprincip som gäller för den offentliga makten” inte gick att beskatta utländska ägare till utländska fonder.

EU-domstolen förklarade dock att jämförbarhet förelåg. Utländska fonder kunde också ha inhemska ägare, varvid det inte skulle finnas skäl att genomföra en särbehandling. Syftet att åstadkomma att fondinkomster enbart beskattades på investerarnivån var dessutom relevant för såväl inhemska som utländska fonder. Det hade varit möjligt att i lagstiftningen föreskriva att skattefriheten för en utländsk fond var avhängig av att investerarna beskattades för inkomsterna (oavsett om detta skedde i Tyskland eller utomlands).

Bundesfinanzhof och den tyska regeringen ansåg att den aktuella beskattningen motiverades av behovet att upprätthålla skattesystemets inre sammanhang. Beträffande inhemska fonder säkerställdes en beskattning på ägarnivån, antingen genom det ordinarie skattesystemet för inhemska ägare eller genom källbeskattning av utländska ägare. Även om denna beskattning inte lagtekniskt var en förutsättning för skattefriheten på fondnivån, ansåg EU-domstolen att detta kunde vara ett relevant inre sammanhang i skattesystemet. Den nationella domstolen behövde dock kontrollera om skatteuttaget på investerarnivån verkligen kompenserade för skattefriheten på fondnivån, och om investerarna i inhemska fonder verkligen beskattades systematiskt för dessa inkomster.

Nästa steg var att pröva om det var nödvändigt för att upprätthålla skattesystemets inre sammanhang att beskatta utländska fondinkomster på fondnivån. EU-domstolen konstaterade härvid att när en inhemsk investerare investerar i en utländsk fastighetsfond kommer inkomsterna att beskattas två gånger, och det var inte säkert att denna dubbelbeskattning kunde undanröjas helt enligt tysk rätt. Den tyska lagstiftningen var därför inte proportionerlig och kunde inte rättfärdigas med hänvisning till skattesystemets inre sammanhang.

EU-domstolens resonemang om skattesystemets inre sammanhang i detta avgörande är principiellt mycket intressant. Enligt min bedömning sträcker domstolen ut möjligheten att tillämpa detta undantag något längre än tidigare i förhållande till nationell fondbeskattning. Skattefördelen att inte beskatta inhemska fondinkomster på fondnivån synes i EU-rättslig mening kunna kompenseras av en beskattning på ägarnivån. Därigenom etableras ett relevant inre sammanhang i skattesystemet mellan skatteplikt och skattefrihet, vilket kan användas som argument för att beskatta fonder på fondnivån när beskattning på ägarnivån inte är möjlig. Även om rättfärdigandegrunden i slutänden inte tillämpades innebär avgörandet att tidigare praxis om investeringsfonder kan behöva betraktas i ett nytt ljus.

Mål C-258/22H Lebensversicherung gällde en påstådd diskriminering av utdelningar från utländska investeringsbolag vid beräkningen av den tyska näringsskatten (Gewerbesteuer). Vid beräkningen av denna skatt användes som utgångspunkt samma beskattningsunderlag som för den ordinarie bolagsskatten (Körperschaftsteuer). Vid bolagsbeskattningen togs utdelningar från inhemska investeringsbolag upp i sin helhet. Utdelningar från utländska investeringsbolag togs däremot upp till endast 80 procent. Återstående 20 procent av sistnämnda utdelningar togs dock enligt en specialregel upp vid beräkningen av näringsskatten. Både för utdelningar från inhemska och utländska investeringsbolag blev resultatet att utdelningarna i sin helhet ingick i beskattningsunderlaget för näringsskatt. Även om detta lagtekniskt åstadkoms på olika sätt medförde reglerna självklart ingen restriktion mot fria kapitalrörelser.2 För mig är det svårt att se varför den nationella domstolen begärde förhandsavgörande i detta mål, som avgjordes av EU-domstolen på tremannaavdelning.

Mål C-15/22RF gällde tysk beskattning av inkomster från anställning i en verksamhet som hade samband med offentligt utvecklingsbistånd. Enligt tyska skatteregler kunde sådana inkomster skattebefrias, men enbart om de hade finansierats av det tyska ministeriet med ansvar för utvecklingssamarbete eller av ett privat företag för utvecklingsbistånd med statligt ägande. Om verksamheten finansierades av en europeisk utvecklingsfond var inkomsterna i fråga inte skattebefriade. I det aktuella fallet hade verksamheten finansierats av sjunde och nionde Europeiska utvecklingsfonden, varför anställningsinkomsterna inte skattebefriades.

En av frågorna i målet var om detta stred mot fria kapitalrörelser. EU-domstolen konstaterade att bidrag från en europeisk utvecklingsfond i och för sig utgjorde en kapitalrörelse enligt den nomenklatur som gäller vid tillämpningen av reglerna om fria kapitalrörelser. Dessa regler är dock endast tillämpliga vid kapitalrörelser mellan medlemsstater eller mellan en medlemsstat och tredje land. De aktuella europeiska utvecklingsfonderna finansierades visserligen av medlemsstaterna, men enligt EU-domstolen skulle bidragen som lämnades från fonderna inte anses ha lämnats från en medlemsstat. Fördelningen av bidrag sköttes av särskilda enheter som hade inrättats genom folkrättsliga traktater. Bidragen ansågs därför ha lämnats från dessa enheter till ett tredje land. Detta betydde att reglerna om fri rörlighet för kapital inte var tillämpliga i det aktuella fallet.

Detta rättsfall är ganska särpräglat men visar att det finns gränser för tillämpligheten av fördragsfriheterna när det rör sig om transaktioner med organ som har etablerats genom mellanstatliga avtal. Det är svårt att se att målet skulle få någon större inverkan på skatteområdet.

I mål C-670/21BA prövades tyska arvsskatteregler för fastigheter. En avliden person som var bosatt i Tyskland hade testamenterat hälften av en kanadensisk fastighet till sin son, som också var bosatt i Tyskland. Fastigheten hyrdes ut för bostadsändamål. Vid arvsbeskattningen värderades fastigheten till sitt fulla marknadsvärde. Om fastigheten hade varit belägen i Tyskland, i en annan medlemsstat eller i en EES-stat, skulle den ha värderats till 90 procent av marknadsvärdet. Eftersom fastigheten var belägen i Kanada omfattades situationen av reglerna om fria kapitalrörelser. Beskattningen var uppenbarligen negativt särbehandlande och utgjorde därför en restriktion för den fria rörligheten av kapital. De intressanta frågorna var om arvsbeskattningen för fastigheten i Kanada var objektivt jämförbar med beskattningen för en motsvarande fastighet i Tyskland, och om beskattningen i så fall kunde rättfärdigas.

De aktuella skattereglerna syftade till att minska skattebelastningen för fastigheter som hyrs ut för bostadsändamål. Därigenom skulle risken minska att arvtagare tvingades avyttra sådana fastigheter som förvärvats genom arv. EU-domstolens slutsats synes ha varit att det saknades stöd för att detta ändamål skulle vara irrelevant beträffande fastigheter som var belägna utanför EES-området.

Den tyska regeringen hävdade att reglerna var rättfärdigade med hänsyn till behovet att upprätthålla den sociala bostadspolitiken i Tyskland (samt även i andra medlemsstater och i EES-stater). Tankegången synes ha varit följande. Om arvtagare inte beskattas alltför högt för fastigheter som hyrs ut för bostadsändamål, tvingas de inte avyttra fastigheterna exempelvis till institutionella investerare. Detta betyder att bostäder i högre grad kommer att hyras ut av privatpersoner, vilket i sin tur skulle leda till att befolkningen skulle få bättre tillgång till bostäder ”till överkomliga hyror” (punkt 69).

EU-domstolen förklarade att främjande och tillhandahållande av bostäder till överkomliga hyror utgör ett sådant socialpolitiskt mål som i princip kan rättfärdiga en inskränkning av fria kapitalrörelser. Domstolen synes också ha accepterat att rättfärdigandegrunden skulle kunna tillämpas på skatteområdet. I det aktuella fallet träffade dock skattelättnaden för brett. Den var därför inte ägnad att ”på ett sammanhängande och systematiskt sätt” säkerställa det angivna socialpolitiska målet. Domstolen konstaterade att ”i stället för att fokusera på områden där bristen på sådana bostäder är särskilt stor, såsom särskilt är fallet i tyska storstäder, är denna bestämmelse allmänt tillämplig, även i de stater som är parter i EES-avtalet, och om fastigheten är belägen i landsbygds- eller stadsområden saknar härvid relevans” (punkt 75). I samma punkt påpekades också att skattelättnaden omfattade ”alla typer av fastigheter som hyrs ut för bostadsändamål – från den enklaste till den mest luxuösa”.

Det är således principiellt möjligt att införa socialpolitiskt motiverade skattelättnader i medlemsstaternas skattesystem.3 Sådana skattelättnader behöver dock vara mer specifikt inriktade mot att uppnå detta ändamål. I det aktuella fallet kanske den särskilda värderingsregeln hade kunnat rättfärdigas om den endast hade omfattat vissa typer av fastigheter i specifika geografiska områden. En sådan skatteregel hade varit diskutabel ur exempelvis ett neutralitetsperspektiv.

Mål C-312/22FL gällde portugisiska regler för beskattning av ränteinkomster. FL, som var en fysisk person med hemvist i Portugal, hade fått räntor på skuldinstrument utbetalda av en schweizisk bank. Ränteinkomsterna lades ihop med FL:s övriga inkomster och beskattades med en progressiv skatteskala (med högsta marginalskattesats på 40 procent). Om skuldinstrumenten i stället hade betalats ut eller emitterats av en ”portugisisk enhet” (t.ex. en bank) skulle FL ha beskattats med en proportionell skattesats på 20 procent. Frågan som ställdes av den nationella domstolen avsåg reglernas förenlighet med både EUF-fördragets regler om fri rörlighet för kapital och avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om åtgärder likvärdiga med dem som föreskrivs i rådets direktiv 2003/48/EG om beskattning av inkomster från sparande i form av räntebetalningar. Nedan behandlas främst tolkningen av reglerna om fria kapitalrörelser.

En första fråga var om de nationella reglerna omfattades av fri rörlighet för kapital eller fri rörlighet för tjänster. Endast om fri rörlighet för kapital var aktuell kunde EUF-fördraget tillämpas i fallet, eftersom det rörde sig om transaktioner mellan en medlemsstat och tredje land. EU-domstolen förklarade att det fanns en viss koppling till fri rörlighet för tjänster såtillvida att det räckte att antingen emittenten eller betalningsförmedlaren fanns i Portugal. Genom att anlita en betalningsförmedlare i Portugal kunde FL således ha åstadkommit en lägre beskattning. Kopplingen till fri rörlighet för kapital var dock betydligt starkare vilket medförde att de nationella reglerna omfattades av denna fördragsfrihet. Detta framstår som självklart med tanke på att det rörde sig om beskattning av ränteinkomster.

EU-domstolen förklarade att den aktuella lagstiftningen missgynnade ränteinkomster som härrörde från skuldinstrument som emitterats av någon i en annan medlemsstat än Portugal eller i ett tredje land. Vidare var FL:s situation jämförbar med en obegränsat skattskyldig person i Portugal som uppbär motsvarande ränteinkomster från en portugisisk emittent. Båda dessa slutsatser framstår som helt givna.

I artikel 2.4 i det aktuella avtalet med Schweiz finns en särskild regel mot diskriminerande beskattning av ränteinkomster. Även denna regel kunde enligt EU-domstolen vara tillämplig i fallet och förbjuda den aktuella beskattningen. Det var dock inte klart om alla rekvisit i regeln var uppfyllda, vilket EU-domstolen överlämnade till den nationella domstolen att bedöma.

Målet avgjordes på tremannaavdelning. Enligt min mening framkommer inget nytt gällande tolkningen av reglerna om fria kapitalrörelser jämfört med tidigare praxis.

Mål C-472/22NO har vissa likheter med det ovannämnda fallet C-312/22 FL. Detta fall gällde en obegränsat skattskyldig person i Portugal som hade sålt 47,5 procent av andelarna i ett bolag som var hemmahörande i Frankrike. Bolaget var onoterat och klassificerades enligt portugisisk rätt som ett småföretag. En kapitalvinst togs upp i Portugal för NO. Enligt portugisisk rätt fanns det i vissa fall en möjlighet att ta upp endast 50 procent av kapitalvinsten vid avyttring av onoterade småföretag. Det fanns en etablerad praxis att endast medge en sådan reduktion av beskattningsunderlaget när det rörde sig om överlåtelser av andelar i bolag som var etablerade i Portugal. NO beskattades därför för hela kapitalvinsten utan tillämpning av regeln om reducerat beskattningsunderlag.

EU-domstolen förklarade att det var reglerna om fri rörlighet för kapital som var tillämpliga i målet, eftersom den nationella lagstiftningen inte var begränsad till andelsinnehav av en viss storlek. Genom lagstiftningen missgynnades uppenbarligen investeringar i bolag som var etablerade utanför Portugal jämfört med investeringar i bolag som var etablerade i Portugal. Vid bedömningen av om dessa situationer var objektivt jämförbara noterade EU-domstolen att syftet med den nationella lagstiftningen var att stödja portugisiska bolag och stimulera ekonomisk verksamhet i Portugal. Detta är inte ett relevant syfte i sammanhanget, varför EU-domstolen konstaterade att jämförbarhet förelåg.

Det nämnda ändamålet med lagstiftningen kunde heller inte utgöra ett tvingande skäl av allmänintresse, eftersom det utgjorde ett rent ekonomiskt ändamål. Skattesystemets inre sammanhang var inte relevant. Det hade inte presenterats att skattefördelen att undanta 50 procent av beskattningsunderlaget kompenserades med ett skatteuttag.

Detta mål är enligt min mening lika okontroversiellt som C-312/22 FL. Målet avgjordes på tremannaavdelning.

Martin Berglund, professor i finansrätt, Uppsala universitet