Punktskattedirektivet
I förhandsavgörandet C-326/20, ”MONO” SIA mot Valsts ieņēmumu dienests avseende tolkningen av artikel 12 i punktskattedirektivet vad gällde undantag från punktskatt för varor som levererats till olika staters ambassader och konsulära beskickningar samt till NATO:s representation i Lettland.
Omständigheterna var i huvudsak enligt följande. MONO deklarerade skatt på alkohol och cigaretter som omfattades av punktskatteuppskov och hade förvärvats från ett brittiskt bolag och dess lettiska filial vid den lettiska tullmyndigheten. Varorna var avsedda för övergång till fri omsättning vid olika staters ambassader och konsulära beskickningar samt Natos representation i Lettland. Enligt ett avtal om överlåtelse av fordringar mellan MONO och det brittiska bolaget, genom vilket det brittiska bolaget övertog MONO:s fordringar på kunderna, erhöll bolaget betalning från kunderna och överförde sedan beloppet till MONO, efter avdrag för sitt eget försäljningspris till MONO.
Efter kontroll ålades MONO att betala punktskatt för varornas övergång till fri omsättning samt böter och ränta. I beslutet angavs att eftersom de berörda diplomatiska beskickningarna inte hade betalat MONO för varorna i fråga med andra betalningsmedel än kontanter, var ett villkor för tillämpning av undantaget inte uppfyllt. MONO väckte talan om ogiltigförklaring av beslutet vid förvaltningsdomstol i första instans och gjorde bl.a. gällande att villkoret för tillämpning av undantaget inte var avgörande och att det för övrigt inte uppställdes som villkor för undantag från punktskatt i de internationella avtal som Lettland var bundet av. Domstolen ogillade talan. MONO överklagade domen till en regional förvaltningsdomstol som begärde förhandsavgörande.
EU-domstolen fann att artikel 12 i punktskattedirektivet ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för att värdmedlemsstaten, när den fastställer villkoren och begränsningarna för tillämpningen av undantaget från punktskatt på varor som används inom ramen för diplomatiska och konsulära förbindelser, uppställer som krav för att tillämpa undantaget att priset för förvärv av de nämnda varorna har betalats med andra betalningsmedel än kontanter.
I Sverige tillgodoses möjligheten till skattebefrielse för bl.a. nämnda organisationer genom återbetalning. Ansökningar om återbetalning av moms och punktskatter för utländska diplomater ska skickas till Skatteverket.
I förhandsavgörandet mål C-460/21, Vapo Atlantic SA mot Autoridade Tributária e Aduaneira, avseende tolkningen av artikel 1.2 i punktskattedirektivet samt principerna i unionsrätten om legalitet och rättssäkerhet angående återbetalning av en vägavgift (CSR) som bolaget betalade för år 2016.
Vapo Atlantic är ett bolag som bedriver drift av bensinstationer och grossisthandel med petroleumprodukter. Mot bakgrund av bolagets deklarationer om frisläppande för konsumtion utfärdade skattemyndigheten beslut om samtidigt påförande av skatt på olje- och energiprodukter, CSR och andra skatter och avgifter uppgående till sammanlagt 21.016.425 euro, varav 4.873.427 euro avsåg CSR. Vapo Atlantic överklagade besluten, vilket avslogs av tullmyndigheten. I beslutet fastställdes att CSR var förenlig med punktskattedirektivet och att eftersom avgiften tas ut vid inköp av bränsle så skulle en obehörig vinst uppstå om begäran bifölls. Vapo Atlantic överklagade beslutet och anförde att CSR har införts av rent budgetmässiga skäl för att finansiera det offentliga företag som är koncessionshavare för det nationella vägnätet, vilket strider mot artikel 1.2 i direktiv 2008/118.
Skattemyndigheten genmälde att enligt ett lagdekret, genom vilket koncessionen för det nationella vägnätet tilldelats EP, som sedan dess har blivit Infraestruturas de Portugal, SA (IP), har detta bolag ett mål som består i att minska olycksfrekvensen och ett mål som avser miljömässig hållbarhet, vilka utgör CSR:s särskilda ändamål, i den mening som avses i artikel 1.2 i punktskattedirektivet. CSR utgör en egen intäkt för EP. Detta företag finansieras i första hand av användarna av det nationella vägnätet och endast i andra hand av staten. Vidare förhåller det sig så att man av avgiftens fiskala natur kan sluta sig till att avgiften övervältras på detaljhandelspriset, varför en återbetalning skulle motsvara en situation med obehörig vinst. Den hänskjutande domstolen ville bl.a. få klarhet i om CSR har ett särskilt ändamål, i den mening som avses i artikel 1.2 i punktskattedirektivet.
EU-domstolen fann att artikel 1.2 i punktskattedirektivet ska tolkas på så sätt att en avgift vars intäkter generellt avsätts till ett offentligt företag som är koncessionshavare för det nationella vägnätet och av vars struktur det inte framgår att den avser att motverka förbrukning av de vanligaste drivmedlen för vägtrafik, inte har ”särskilda ändamål”, i den mening som avses i denna bestämmelse.
Vidare fann domstolen att unionsrätten ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för att de nationella myndigheterna ska kunna motivera sitt beslut att neka återbetalning av en indirekt avgift som strider mot punktskattedirektivet genom att presumera att denna avgift har övervältrats på tredje man och att det därmed har uppstått en obehörig vinst för den skattskyldiga personen.
Medlemsstaterna får påföra andra indirekta skatter på punktskattepliktiga varor för särskilda ändamål, förutsatt att dessa skatter var förenliga med gemenskapens regler om punktskatt eller mervärdesskatt i fråga om bestämning av skattebas, skatteberäkning, skattskyldighet och övervakning, men inte innefattar bestämmelser om undantag från skatteplikt. I bl.a. mål C‑553/13 Tallinna Ettevõtlusamet mot Statoil Fuel & Retail Eesti AS har frågan om särskilt ändamål prövats. Att det i förhand beslutats att de lokala myndigheterna ska använda intäkterna från en skatt för att finansiera de befogenheter som tilldelats dem kan vara en omständighet som ska beaktas vid bedömningen av om det finns ett särskilt ändamål. En på förhand bestämd användning, som bara utgör ett led i organiseringen av en medlemsstats interna budget, anses inte utgöra ett tillräckligt villkor, eftersom alla medlemsstater kan besluta att intäkterna från en viss skatt ska användas för att finansiera bestämda utgifter, oavsett vilket mål som eftersträvas. Att det på förhand beslutats hur intäkterna från en skatt på punktskattepliktiga varor ska användas, innebär att skatten ska anses ha ett särskilt ändamål, i den mening som avses i artikel 1.2 i punktskattedirektivet. Skatten måste således i sig syfta till att göra det möjligt att genomföra de särskilda ändamål som åberopats. Det måste således finnas ett direkt samband mellan användningen av skatteintäkterna och det särskilda ändamålet. Utan en mekanism för att på förhand bestämma hur intäkterna ska användas kan en skatt på punktskattepliktiga varor anses ha ett särskilt ändamål endast om den var utformad, till sin struktur – med avseende på bland annat beskattningsunderlaget eller skattesatsen – på ett sådant sätt att den påverkar de skattskyldigas beteende så, att det särskilda ändamål som åberopats kan genomföras, till exempel genom att kraftigt beskatta de aktuella varorna för att motverka att de används. För att CSR ska anses ha ett särskilt ändamål måste den i sig ha till syfte att säkerställa de mål som avser minskad olycksfrekvens och miljömässig hållbarhet och som angetts för koncessionshavaren för det nationella vägnätet. Så är bland annat fallet om intäkterna från avgiften ovillkorligen ska användas för att minska de samhällskostnader och miljökostnader som är knutna specifikt till användningen av detta vägnät och för vilken avgiften tas ut.
Cirkulationsdirektivet
I förhandsavgörandet C-711/20, Generální ředitelství cel mot TanQuid Polska sp. z o.o., prövades tolkningen av artikel 4 c cirkulationsdirektivet gällande indrivning av punktskatter på grund av överträdelse av systemet för uppskov med punktskatt vid flyttning av mineraloljor.
Tjänstemän vid tullkontoret i Tjeckien kontrollerade tre tankbilar som enligt medföljande ledsagardokument transporterade mineraloljor från ett skatteupplag på polskt territorium som drevs av TanQuid och vilka var avsedda för EKOL GAS. Uppgifterna i ledsagardokumenten var felaktiga. EKOL GAS nekade därefter all kommersiell kontakt med TanQuid. På begäran om upplysningar från den tjeckiska tullmyndigheten översände den polska tullmyndigheten 38 ledsagardokument av vilka det framgick att andra kvantiteter oljor påstods ha skickats till EKOL GAS. Följedokumenten hade inte företetts för tullkontoret i syfte att kontrollera att uppgifterna var riktiga och giltiga samt att stämplarna från det tjeckiska tullkontoret, som bekräftade 35 ledsagardokument, var förfalskade. Av en sammanställning framgick att oljorna hade transporterats till en okänd person och hade lastats av i Žďár nad Sázavou (Tjeckien). Tullkontoret i Tjeckien fattade beslut om påförande av punktskatter på mineraloljor på cirka 420.000 euro. Efter att det administrativa överklagandena av besluten avslagits av tullmyndigheten, överklagades besluten till Regiondomstolen. Domstolen upphävde avslagsbesluten med motiveringen dels att det på grund av skattebedrägerier inte hade skett någon flyttning av varor med punktskatteuppskov i Tjeckien, dels att leveranserna inte omfattades av någon säkerhet, eftersom den ställda säkerheten avsåg flyttningen mellan skatteupplag. Domstolen ansåg att utsläppandet av oljan från klagandens skatteupplag utgjorde övergång till fri omsättning. Tullmyndigheten överklagade domen till den hänskjutande Högsta förvaltningsdomstolen i Tjeckien.
EU-domstolen fann att cirkulationsdirektivet ska tolkas så, att en godkänd upplagshavare avsändning av punktskattepliktiga varor, åtföljda av ett ledsagardokument och en obligatorisk säkerhet, utgör flyttning av varor som omfattas av uppskovsreglerna, i den mening som avses i artikel 4 c i detta direktiv, oberoende av om den mottagare som angetts i detta ledsagardokument och i denna säkerhet, på grund av ett bedrägligt handlande från tredje mans sida, inte har kännedom om att dessa varor har sänts till denne, så länge denna omständighet eller en annan oegentlighet eller överträdelse inte har fastställts av behöriga myndigheter i den berörda medlemsstaten.
Vidare uttalade domstolen att den omständigheten att den obligatoriska säkerhet som den godkända upplagshavare ställt för denna sändning preciserar namnet på den godkända mottagaren, men inte dennes egenskap av näringsidkare med punktskatteregistrering, påverkar inte frågan om en sådan flyttning är rättsenlig.
Upplagshavaren har getts en central roll och är i princip ansvarig för samtliga risker som är förknippade med denna ordning, bland annat när en oegentlighet eller överträdelse som medför att skatten blir utkrävbar har begåtts i samband med flyttning av dessa varor. Ansvaret är strikt och grundar sig inte på att det finns bevis eller en presumtion för att upplagshavaren har gjort sig skyldig till oaktsamhet, utan på upplagshavares deltagande i en ekonomisk verksamhet.
Enligt artikel 6.1 i cirkulationsdirektivet inträder skattskyldighet för punktskatt bland annat när punktskattepliktiga varor släpps för konsumtion. Enligt artikel 6.1 andra stycket a i direktivet omfattar detta begrepp även varje avvikelse, inklusive otillåten avvikelse, från uppskovsreglerna. Uppskovsordningen kännetecknas av att den punktskatt som belöper på varor ännu inte kan utkrävas, trots att den civilrättslig transaktion som medför att skattskyldighet inträder redan har ägt rum. För punktskattepliktiga varor medför dessa regler att utkrävandet av punktskatten skjuts upp till dess att ett villkor för skatteuttag är uppfyllt, som exempelvis när varan lämnar ett skatteupplag utan att flytten sker under suspension. Av systematiken följer därför att den avsändande upplagshavarens ansvar inte kan ersättas av ansvaret för ägaren av de punktskattepliktiga varorna. Samma sytematik återfinns i punktskattedirektivet som har ersatt cirkulationsdirektivet.
Punktskattedirektivet och där tillhörande mervärdesskattefrågor
I mål C‑489/20, UB mot Kauno teritorinė muitinė avseende tolkningen av artikel 124.1 e i tullkodex och artikel 2 b och artikel 7.1 i punktskattedirektivet, samt artikel 2.1 d och artikel 70 i mervärdesskatteidrektivet. Målet rör ett beslut om fastställande av punktskatt och mervärdesskatt som UB är skyldig att betala till följd av att cigaretter olagligen förts in till Litauen från Belarus.
UB som, tillsammans med en grupp medbrottslingar, organiserade smugglingen av varorna från Belarus till Litauen kastade på en avlägsen plats 6.000 cigarettpaket över landsgränsen som hämtades upp. Fordonet som transporterade varorna inom Litauen stoppades av gränsvakter som även beslagtog varorna. Genom strafföreläggande beslutade Regionala domstolen i Vilnius att UB skulle dömas för brott, påföras böter på 16.947 euro och att de aktuella varorna skulle förverkas samt förstöras. Tullkontoret beslutade mot bakgrund av strafföreläggandet att UB var skyldig att, solidariskt med utomstående, betala 10.237 euro i punktskatt och 2.679 euro i mervärdesskatt vid import samt dröjsmålsränta. Vad gäller tullen beräknade eller registrerade det regionala tullkontoret inte tullbeloppet, eftersom det ansåg att tullskulden hade upphört i enlighet med artikel 124.1 e i unionens tullkodex. UB begärde omprövning av beslutet, varpå tullavdelningen vid finansministeriet fastställde det beslut som hade fattats av tullkontoret. UB överklagade till förvaltningsdomstolen och hävdade att eftersom tullskulden upphört på den grund som föreskrivs i artikel 124.1 e i unionens tullkodex borde UB:s skyldighet att betala punktskatt och mervärdesskatt vid import också anses ha upphört. Överklagandet ogillades eftersom det bedömdes sakna rättslig grund, då bl.a. tullkodex inte reglerade de grunder som medför att skyldigheten att betala punktskatt och/eller mervärdesskatt vid import upphör. B överklagade till Litauens högsta förvaltningsdomstol som begärde förhandsbesked.
EU-domstolen fann att artikel 124.1 e i tullkodex ska tolkas så, att tullskulden upphör när varor beslagtas och därefter förverkas efter det att de olagligen redan har förts in i Europeiska unionens tullområde. Vidare fann domstolen att artikel 2 b och artikel 7.1 i punktskattedirektivet samt artikel 2.1 d och artikel 70 i mervärdesskattedirektivet ska tolkas så, att upphörande av tullskulden på den grund som föreskrivs i artikel 124.1 e i förordning nr 952/2013 inte medför upphörande av skulden avseende punktskatt respektive mervärdesskatt för de varor som olagligen förts in i Europeiska unionens tullområde.
Alkoholskattedirektivet
I förhandsavgörandet C‑668/20,Y GmbH mot Hauptzollamt, avseende tolkningen av undernumren 1302 19 05, 3301 90 30 och 3302 10 90 i Kombinerade nomenklaturen och av artikel 27.1 e i alkoholskattedirektivet. Avgörandet rör Y GmbH:s skyldighet att betala tull och punktskatter på import till Europeiska unionen av vaniljoleoresin.
Y GmbH importerade till Tyskland en gyllenbrun flytande vara med stark doft av vanilj, bestående av cirka 85 procent etanol, 10 procent vatten, 4,8 procent torrsubstans och med en medelhalt av vanillin på 0,5 procent. Vid tillverkningen extraheras först en mellanprodukt från vaniljstänger med hjälp av etanol. Mellanprodukten, som är mörkbrun, starkt doftande och tjockflytande, späds därefter ut med alkohol och vatten för att erhålla den aktuella varan.Y GmbH klassificerade varan enligt undernummer 3302 10 90 i KN för övergång till fri omsättning. Hauptzollamt fann att varan skulle klassificeras enligt undernummer 1302 19 05 i KN och att den därför även skulle beläggas med punktskatt på spritdrycker Även tull påfördes. Skattedomstolen bekräftade att varan omfattades av undernummer 1302 19 05 i KN och att påförandet av tull och punktskatt var rättsenligt. Y GmbH överklagade domen från till den hänskjutande domstolen och gjorde gällande att varan skulle klassificeras enligt undernummer 3302 10 90 i KN.
EU-domstolen fann att den Kombinerade nomenklaturen ska tolkas så att varan omfattas av undernummer 1302 1905. Vidare fann domstolen att artikel 27.1 e i alkoholskattedirektivet ska tolkas så, att ett vaniljoleoresin som omfattas av undernummer 1302 1905 i Kombinerade nomenklaturen ska betraktas som ett ”smakämne” under förutsättning att det utgör en ingrediens som tillför en särskild smak eller doft för en viss produkt. För kommentar se C-332/21 nedan.
I förhandsavgörandet C‑332/21, Quadrant Amroq Beverages SRL mot Agenţia Naţională de Administrare Fiscală – Direcţia Generală de Administrare a Marilor Contribuabili, prövades tolkningen av artikel 27.1 e i alkoholskattedirektivet, proportionalitetsprincipen och effektivitetsprincipen, vid återbetalning av punktskatt som betalats på etylalkohol.
Concentrate Manufacturing Company Ireland (CMCI). CMCI använde 100 procent odenaturerad etylalkohol, som omfattades av KN-nummer 2207, vid framställning av smakämnen som omfattades av KN-nummer 3302. Dessa har en alkoholhalt som översteg 1,2 volymprocent och var avsedda för framställning av alkoholfria drycker. CMCI tillverkade smakämnen i Irland och sålde dem till Pepsi Cola International Cork (Pepsi). Pepsi sålde smakämnen till klaganden som använde dem för att tillverka ”soft drinks” i Rumänien. CMCI levererade smakämnena direkt till klaganden. Klaganden har inte ställning som registrerad mottagare och Pepsi saknar ställning som godkänd upplagshavare. CMCI är däremot en godkänd upplagshavare. Klaganden betalade cirka 752.787 euro i punktskatt för smakämnena. Bolaget begärde återbetalning av detta belopp. Skattemyndigheten avslog begäran och ansåg att eftersom klaganden tillverkar alkoholfria drycker baserade på smakämnen som innehåller alkohol är skattebefrielsen inte tillämplig. Vidare kan befrielse inte heller beviljas, eftersom klaganden inte är registrerad mottagare och eftersom Pepsi Irland inte är upplagshavare.
Enligt irländsk skattelagstiftning omfattas alkohol som används vid framställning av smakämnen avsedda för tillverkning av livsmedel eller drycker med en alkoholhalt som inte överstiger 1,2 volymprocent av skattebefrielse. Denna skattebefrielse är tillämplig på etylalkohol som används inte bara vid framställningen av smakämnena, utan även vid all senare försäljning. Skattemyndigheten i Rumänien ansåg att smakämnena är punktskattepliktiga och avslog begäran om omprövning, vilket bolaget överklagade till den hänskjutande domstolen, Förstainstansdomstolen i Bukarest.
EU-domstolen fann att artikel 27.1 e i alkoholskattediretivet ska tolkas så, att både etylalkohol som används för framställning av smakämnen som i sin tur används för tillverkning av alkoholfria drycker med en alkoholhalt som inte överstiger 1,2 volymprocent, och etylalkohol som redan använts för framställning av sådana smakämnen, omfattas av den skattebefrielse som avses i den bestämmelsen.
Vidare fann domstolen att artikel 27.1 e i direktivet ska tolkas så, att när etylalkohol som har släppts för konsumtion i en medlemsstat där den är befriad från punktskatt, på grund av att den har använts för framställning av smakämnen avsedda för tillverkning av alkoholfria drycker med en alkoholhalt som inte överstiger 1,2 volymprocent, därefter saluförs i en annan medlemsstat, är den senare skyldig att behandla denna etylalkohol på samma sätt inom sitt territorium, förutsatt att den första medlemsstaten har tillämpat bestämmelsen om skattebefrielse på rätt sätt och att det inte föreligger några indikationer på skatteflykt, skatteundandragande eller missbruk.
Slutligen fann domstolen att artikel 27.1 e i direktivet ska tolkas så, att den utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken det för att en ekonomisk aktör som inom den medlemsstatens territorium saluför varor som köpts från en säljare som är etablerad i en annan medlemsstat, i vilken varorna har tillverkats, har släppts för konsumtion och är befriade från punktskatt enligt den bestämmelsen, ska kunna beviljas skattebefrielse enligt denna bestämmelse krävs att den ekonomiska aktören är registrerad mottagare och säljaren är godkänd upplagshavare, förutom om det följer av konkreta, objektiva och kontrollerbara omständigheter att dessa villkor är nödvändiga för att säkerställa en riktig och smidig tillämpning av denna skattebefrielse och för att förhindra skatteflykt, skatteundandragande eller missbruk.
Det följer av rättspraxis att avgörande för bedömningen av om skattebefrielse ska medges är den slutliga användningen av etylalkoholen (se, analogt, dom C‑163/09 Repertoire Culinaire. Syftet med de skattebefrielser som föreskrivs i direktiv 92/83 är, bland annat, att neutralisera inverkan av punktskatter på alkohol, i fall där alkohol utgör en mellanprodukt som ingår som en beståndsdel i andra varor inom handel eller industri. Skattemyndighetens tolkning skulle innebära att etylalkohol som är avsedd för framställning av smakämnen inte skulle vara punktskattepliktig, medan etylalkohol som redan ingår i dessa smakämnen skulle vara det. Denna tolkning får konsekvensen att etylalkohol som inte var punktskattepliktig under den tid den var avsedd att användas vid framställning av smakämnen åter blev punktskattepliktig efter det att den använts för att framställa dessa smakämnen.
Punktskattedirektivet och tobaksskattedirektivet
I förhandsavgörandet mål C‑55/21 Direktor na Agentsia ”Mitnitsi” mot ”IMPERIAL TOBACCO BULGARIA” EOOD, prövades tolkningen av artikel 11 i punkskattedirektivet och artikel 17 första stycket b i tobaksskattedirektivet vid destruktion av tobak.
Imperial var godkänd lagerhavare med ett skatteupplag i Sofia som inkom med en ansökan om återbetalning av punktskatt på totalt 90.437,69 bulgariska leva. Till stöd för ansökan åberopade Imperial att varorna, som hade frisläppts för konsumtion, var tobaksvaror som bolaget ägde och som hade förstörts under tullmyndighets tillsyn. Tullmyndigheten konstaterade att varorna hade frisläppts för konsumtion av Imperial genom skattedokument avseende punktskatten och att punktskatten på dessa varor hade erlagts. Eftersom varor hade frisläppts för konsumtion avslogs ansökan då den ansågs sakna grund då reglerna endast bedömdes vara tillämpliga om varorna inte har frisläppts för konsumtion för varor som förstörts under tullmyndigheternas kontroll, inklusive sådana som bär ett skattemärke. Av ett utlåtande framgick att äktheten av de skattemärken som anbringats på tobaksvarorna inte hade kontrollerats, trots att detta var nödvändigt led i förfarandet för förstöring. Vidare var vissa varor försedda med ett skattemärke vars giltighetstid hade löpt ut och de fanns inte med bland de varor som var föremål för förfarandet för förstöring. Genom en lagändring infördes villkoret att punktskattebelagda varor inte ska ha frisläppts för konsumtion. Imperial har gjort gällande att Bulgarien inte på ett korrekt sätt har införlivat bestämmelserna i punktskattedirektivet vad gäller möjligheten till återbetalning av punktskatt som erlagts för varor som frisläppts för konsumtion och därefter förstörts på ett rättsenligt sätt och under tullkontroll, eftersom tillvägagångssättet är oförenligt med punktskattens natur.
EU-domstolen fann att artikel 11 i punktskattedirektivet och artikel 17 första stycket b tobaksskattedirektivet ska tolkas så, att medlemsstaterna inte är skyldiga att föreskriva återbetalning av punktskatt för punktskattepliktiga varor, inklusive tobaksvaror, som förstörts under tullmyndighets tillsyn och som redan frisläppts för konsumtion.
Sverige har sedan lång tid tillbaka regler för destruktion av harmoniserade punktskattepliktiga varor. På senare tid har även införts regler för destruktion av vissa icke-harmoniserade punktskattepliktiga varor. Skatteverket har utfärdat föreskrifter med utförliga hanteringsregler.
Energiskattedirektivet
Förhandsavgörandet C‑553/21, Hauptzollamt Hamburg mot Shell Deutschland Oil GmbH, gällde tolkningen av proportionalitetsprincipen jämförd med artikel 5 fjärde strecksatsen i energiskattedirektivet
Målet rör tullkontorets beslut att inte bevilja bolaget befrielse från energiskatt för energiprodukter som detta bolag använt som bränsle i yrkesmässig verksamhet eftersom ansökan lämnats in för sent, men inom en senare tidsfrist för fastställande av skatten i anledning av en skatterevision.
Shell ansökte om skattebefrielse för energiprodukter som företaget använt i yrkesmässig verksamhet, i form av en partiell återbetalning av skatten i enlighet med artikel 6 c i direktiv 2003/96. Det är utrett att samtliga villkor var uppfyllda för att Shell skulle kunna beviljas en sådan skattenedsättning enligt 54 § punkt 1 EnergieStG, med undantag för kravet på ingivande av en ansökan i detta avseende inom den frist som föreskrivs i 100 § EnergieStV. Nämnda ansökan inkom till tullkontoret i maj 2012. Bolaget blev under 2011 föremål för en skatterevision avseende 2010.
Tullkontoret avslog Shells begäran liksom bolagets begäran om omprövning av detta avslagsbeslut. Som motivering härför angavs att Shell inte hade lämnat in sin ansökan om nedsättning av skatten inom den frist som anges i EnergieStV. Finanzgericht Hamburg biföll Shells överklagande och slog fast att den sistnämnda bestämmelsen hade iakttagits med hänsyn till omständigheterna i det aktuella fallet. Domstolen fann vidare att tullkontoret, mot bakgrund av unionsrätten, särskilt proportionalitetsprincipen, borde ha bifallit Shells begäran. Tullkontoret överklagade till Bundesfinanzhof, som är hänskjutande domstol.
EU-domstolen fann att effektivitetsprincipen och proportionalitetsprincipen, i egenskap av allmänna unionsrättsliga principer, ska tolkas så, att vid genomförandet av en bestämmelse såsom den i artikel 5 fjärde strecksatsen energiskattedirektivet – enligt vilken medlemsstaterna på vissa villkor får tillämpa differentierade skattesatser mellan yrkesmässig och icke-yrkesmässig användning av energiprodukter och elektricitet som avses i detta direktiv – utgör dessa principer hinder mot en nationell lagstiftning enligt vilken en medlemsstats nationella myndigheter är skyldiga att, automatiskt och utan undantag, avslå en ansökan om skattebefrielse som lämnats in inom den frist för fastställande av skatten som föreskrivs i nationell rätt redan på den grunden att den sökande inte iakttagit den frist som föreskrivs i nationell rätt för att inkomma med en sådan ansökan.
Det följer av EU-domstolens praxis Polihim-SS (C‑355/14), och Petrotel-Lukoil (C‑68/18), att det strider mot unionsrätten och särskilt proportionalitetsprincipen att beivra överträdelser av formella krav som uppställs i nationell rätt genom att neka en skattefördel som föreskrivs i energiskattedirektivet, s.k. tvingande skattebefrielser. EU-domstolen prövar nu om samma princip ska gälla för skattebefrielser som inte är tvingande och fann att när den frist för fastställande av skatten inte gått ut så kan den myndigheten inte neka rätten till befrielse från eller nedsättning av energiskatt, om de materiella villkoren härför är uppfyllda. För Sveriges del så finns det vad gäller rätt till återbetalning en tidsbegränsning om tre år för att lämna in en ansökan. Mot bakgrund av ovanstående torde Skatteverket inte kunna avvisa en sådan ansökan på grund av att treårsfristen har passerat.
Fredrik Jonsson, skattejurist, PwC