Cejie bedriver för närvarande ett projekt om Inkomstskatter och socialavgifter i gränsöverskridande situationer, vilket finansieras av Torsten Söderbergs stiftelse (R13/18).
Commission v Belgium, EU:C:2022:172, Judgement of the Court (Sixth Chamber) of 10 March 2022, Not yet published.
IBFD, Document – Summary, C-60/21 Commission v. Belgium (Déduction des rentes alimentaires), 10 March 2022 – Tax Research Platform – IBFD (uu.se).
Se även C-182/06 Lakebrink p. 34 om skatteförmåner generellt.
Frågan om huvuddelen kan uttryckas i procent har diskuterats i doktrin. Se exempelvis Berglund, Schumackerdoktrinen (2018) s. 83–98 där slutsatsen dras att en bedömning i det enskilda fallet bör göras.
Mål C-283/15 X mot Staatssecretaris van Finaciën, EU:C:2017:102.
Se Berglund, EU-domstolens domar, SkatteNytt 2018 s. 336 och mål C-283/15 X (n 5).
63 kap. 2 § IL.
Min fantasi sätter i dagsläget lite gränser för när detta skulle kunna ske.
Se exempelvis mål C-283/15 X (n 5).
I mål C-60/21Kommissionen mot Konungariket Belgien1 prövade EU-domstolen om det var förenligt med fri rörlighet för arbetstagare att neka avdrag för underhåll m.m. från den beskattningsbara inkomsten för icke-bosatta personer, i de fall då dessa tjänade mindre än 75 % av sin inkomst i Belgien. Av omständigheterna framgår att de skattskyldiga inte kunde ta del av motsvarande avdrag i bosättningsstaten, p.g.a. låga beskattningsbara inkomster där. Min sammanfattning och analys av målet bygger i det följande på en engelsk sammanfattning tillsammans med digitala översättningsverktyg, då målet endast finns publicerat på franska.2
Målet faller enligt min bedömning in i den s.k. Schumacker-doktrinen. Doktrinen innebär i korthet att det är bosättningsstatens ansvar att beakta den skattskyldiges skatteförmåga (personliga förhållanden och familjesituation), eftersom denna stat har bäst överblick över den skattskyldiges totala situation.3 Om den skattskyldige inte har tillräckliga inkomster i hemviststaten övergår ansvaret att beakta skatteförmågan på verksamhetsstaten (i det följande källstaten). Doktrinen har tidigare tolkats som att denna endast behöver beaktas av källstaten om den skattskyldige har huvuddelen av sina inkomster i den staten. Olika medlemsstater har därefter tolkat ”huvuddelen” olika, exempelvis som procentsatser om 90 % eller 75 %.4 Av efterföljande praxis framgår dock att man inte kan stirra sig blind på procentsatser. Det avgörande är snarare om bosättningsstaten de facto kan beakta skatteförmågan eller inte och att källstaten kan behöva beakta skatteförmågan även vid en lägre andel av inkomsterna.5 En tentativ tolkning och förklaring till detta är att den skattskyldige måste ha haft ”huvuddelen” av sina inkomster någon annan stat än i bosättningsstaten, dvs. dessa kan ha varit utspridda på flera källstater.6
I nu aktuell dom, meddelar EU-domstolen att det strider mot fri rörlighet för arbetstagare om källstaten (Belgien) inte medger avdrag för underhåll (personliga förhållanden och familjesituation), eftersom den skattskyldige inte hade några nämnvärda inkomster i hemviststaten. Detta innebär att även om en skattskyldig tjänar mindre än 75 % av sin inkomst i källstaten så övergår skyldigheten på källstaten att beakta den skattskyldiges skatteförmåga (baserat på personliga förhållanden) om skatteförmågan inte kan beaktas i hemviststaten.
Målet är intressant av flera skäl och jag ställer mig fundersam till varför målet inte har översatts till andra språk än enbart franska. Flera exempel finns i svensk skatterätt där justeringar har skett mot bakgrund av EU-domstolens praxis och Schumacker-doktrinen. Som exempel kan rätten till grundavdrag för begränsat skattskyldiga personer nämnas. Dessa får grundavdrag om de ”uteslutande eller så gott som uteslutande” har överskott från förvärvsverksamhet i Sverige (jfr strax ovan om huvuddelen av inkomsterna).7 Innebär den nya domen från EU-domstolen att grundavdrag i vissa fall måste ges även om den skattskyldige inte har sina inkomster uteslutande eller så gott som uteslutande i Sverige? Sannolikt är det så i de fall då den skattskyldige inte förvärvar inkomst som gör det möjligt för hen att få sin skatteförmåga beaktad i bosättningsstaten.8
Skälet till att EU-domstolen inte har översatt målet är sannolikt att liknande slutsatser kan dras från tidigare praxis, om än – enligt min bedömning – inte fullt lika tydligt.9
Katia Cejie, professor i finansrätt, Uppsala universitet