Mål C-414/21VP Capital NV mot Belgische Staat (meddelad den 10 november 2022) avser i huvudsak belgisk skatterätt i förhållande till etableringsfriheten. I bakgrunden fanns dock även luxemburgsk skatterätt. Det var den belgiska Hof van Cassatie (Högsta domstolen) som hade begärt förhandsavgörande från EU-domstolen.
Omständigheterna i målet vid den nationella domstolen var i huvudsak följande. VP Capital var ett bolag bildat i Luxemburg, och som ursprungligen hade sitt säte där. När bolaget var hemmahörande i Luxemburg gjorde det nedskrivningar på olika innehav i andra bolag, och dessa nedskrivning kostnadsfördes också i Luxemburg. Det medförde underskott för bolagets verksamhet. Härefter flyttade bolaget sitt säte från Luxemburg till Belgien.
Efter flytten av bolaget till Belgien företog bolaget en återföring av nedskrivningarna på aktierna. I normalfallet var återföringar av sådana nedskrivningar skattepliktiga i Belgien, men enligt en undantagsbestämmelse fanns en möjlighet till skattebefrielse. Enligt en undantagsbestämmelse var emellertid en återföring av nedskrivna tillgångar som härrörde från utländska tillgångar ändå skattepliktig, om återföringen inte hade bokförts på ett särskilt sätt (p. 13). I det ifrågavarande fallet blev återföringen skattepliktig. Bolaget ansåg att detta stred mot etableringsfriheten.
EU-domstolen ansåg emellertid inte att den belgiska beskattningen utgjorde ett hinder mot etableringsfriheten. För det första uttalade EU-domstolen att etableringsfriheten inte garanterar att en flytt av säte mellan medlemsstater ska vara ”neutral” i skattehänseende (p. 19). En medlemsstat ska inte behöva anpassa sin interna skattelagstiftning efter lagstiftningen i andra stater för att förhindra att betungande beskattningskonsekvenser uppstår. I det här fallet omfattades bolaget successivt av två medlemsstaters beskattningsrätt (p. 25). Det fanns ingen skyldighet för Belgien att anpassa sin skattelagstiftning efter hur den var utformad i Luxemburg, där bolaget tidigare hade varit hemmahörande.
Enligt min mening är utgången rimlig. Utgångspunkten är att medlemsstaterna har självbestämmanderätt inom skatteområdet, och det vore praktiskt svårgenomförbart att anpassa nationell skatterätt i förhållande till andra staters nationell skatterätt så att betungande situationer av detta slag inte kan uppkomma.
Mål C-431/21X GmbH & Co KG mot Finanzamt Bremen (meddelad dom 13 oktober 2022). Detta fall behandlade tysk skatterätt i form av dokumentationskrav inom internprissättningsområdet och skattetillägg i förhållande till etableringsfriheten. Det var Finanzgericht Bremen (Skattedomstolen i Bremen) som hade begärt förhandsavgörande från EU-domstolen. Omständigheterna i det underliggande målet var i generella drag följande. X GmbH (”X”) var ett tyskt bolag som ingick i en koncern med framförallt olika tyska bolag. X hade en delägare (komplementär) som hade hemvist i Nederländerna, vilket var ett bolag kallat Y. Det nederländska bolaget tillhandahöll förvaltningstjänster till X. Det tyska bolaget blev föremål för en skatterevision, och den tyska skattemyndigheten underkände den dokumentation för internprissättningsändamål som detta bolag tillhandahöll. Avdragsrätten för delar av förvaltningskostnaderna ifrågasattes också av den tyska skattemyndigheten. X påfördes ett skattetillägg. EU-domstolen hade att ta ställning till om dokumentationskravet och skattetillägget var förenligt med etableringsfriheten.
Vad gäller dokumentationskravet konstaterade EU-domstolen att något helt motsvarande krav inte fanns vid en rent intern tysk situation. Även om det är dunkelt uttryckt i domen synes EU-domstolen bedöma situationerna som objektivt jämförbara, och att det ändå föreligger ett slags restriktiv åtgärd (p. 35–36). Jag gör den bedömningen eftersom EU-domstolen därefter prövar om olika rättfärdigandegrunder är tillämpliga. Hade det inte varit fråga om en restriktiv nationell åtgärd hade det ju inte funnits anledning att pröva rättfärdigandegrunder.
EU-domstolen ansåg att dokumentationskraven kunde rättfärdigas med hänsyn till en effektiv skattekontroll och säkerställandet av fördelningen av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna (p. 42). Kraven ansågs också vara proportionerliga (p. 47).
Även skattetillägget kunde enligt EU-domstolen innebära en inskränkning av etableringsfriheten eftersom den i detta fall var kopplad till dokumentationskravet (p. 49–50). EU-domstolen ansåg också här att skyddet av en välavvägd fördelning av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna var en tillämplig rättfärdigandegrund. Ett ganska utförligt resonemang fördes om skattetillägget kunde anses vara proportionerligt, och slutsatsen var jakande (p. 54–57).
Jag delar den bedömning som EU-domstolen gör. Om dokumentationskrav för internprissättning skulle anses strida mot etableringsfriheten, skulle det allvarligt försvåra tillämpningen av armlängdsprincipen som den kommer till uttryck i OECD:s internprissättningsregler.
Mål C-538/20Finanzamt B mot W AG (meddelad den 22 september 2022). W AG var ett aktiebolag hemmahörande i Tyskland och bedrev värdepappershandel. Det hade haft en filial i Storbritannien, som numera var nedlagd. I filialen hade det funnits förluster (”underskott”, med gängse svensk terminologi). Förlusterna kunde inte utnyttjas med skatterättslig verkan i Storbritannien. Inte heller i Tyskland medgavs avdrag för förlusterna från den brittiska filialen, vilket W AG ansåg stred mot etableringsfriheten. EU-domstolen valde att i detta fall jämföra den gränsöverskridande situationen med en rent intern situation i Tyskland. I en rent intern situation skulle både vinst och förlust ha beaktats i Tyskland. I den gränsöverskridande situationen skulle emellertid vinst inte ha beskattats i Tyskland, eftersom skatteavtalet mellan Tyskland och Storbritannien i den situationen föreskriver friställningsmetoden. Den rent interna situationen och den gränsöverskridande situationen var därmed inte jämförbara, och något hinder mot etableringsfriheten förelåg inte.
Ett parallellt fall från EU-domstolen är mål C-650/16 A/S Bevola, Jens W. Trock ApS mot Skatteministeriet (meddelad den 12 juni 2018). I det fallet var fråga om ett danskt bolag som hade en filial i Finland som hade förluster. Kortfattat var det enligt dansk rätt inte möjligt att göra avdrag för de finska förlusterna i Danmark. I detta fall tillämpades dock avräkningsmetoden enligt det tillämpliga skatteavtalet, som var det nordiska skatteavtalet. Det innebar att en vinst i den finska filialen i princip skulle vara skattepliktig i Danmark. Utgången i Bevolafallet är förenlig med den i W AG-fallet. Om skatteavtalet föreskriver friställningsmetoden är vinster inte skattepliktiga i hemviststaten, och i det fallet är det förenligt med etableringsfriheten att neka avdrag för förluster. Skulle skatteavtalet däremot föreskriva avräkningsmetoden är vinster i princip skattepliktiga i hemviststaten, och i det fallet är det oförenligt med etableringsfriheten att neka förlustavdrag.
Mattias Dahlberg, professor i finansrätt, Uppsala universitet