A3 Inkomst av kapital

HFD 2022 ref. 52 (förhandsbesked)

HFD bedömde i fallet skattekonsekvenser av en s.k. syntetisk option. Som HFD anger i rättsfallet är syntetiska optioner ett slags optioner som ger innehavaren en rätt att vid en framtida tidpunkt få ett kontantbelopp istället för ett värdepapper. Syntetiska optioner som en anställd förvärvar på grund av sin tjänst kan behandlas som värdepapper om optionerna kan överlåtas fritt och inte är villkorade av fortsatt anställning. En konsekvens av att optionerna behandlas som värdepapper är att värdeförändringar, efter förvärvet, beskattas i inkomstslaget kapital. Det sistnämnda är en stor fördel eftersom skattebelastningen blir lägre. Såväl den anställde som arbetsgivaren önskar således att värdepappret kan anses utgöra värdepapper.1

HFD kom i målet fram till att den syntetiska optionen behöll sin karaktär av värdepapper även om arbetsgivaren enligt villkoren hade rätt att återköpa optionen om den anställde lämnade sin anställning. Det sistnämnda kan sägas vara ett villkor om en mycket ”mjuk” inlåsning. Den anställde skulle alltså förlora en framtida möjlig värdestegring på optionen. Skatteverket, som tappade målet, ansåg att återköpsvillkoret medförde att optionen tappade sin karaktär av värdepapper. Detta på grund av villkorets nära koppling till anställningsavtalet. HFD valde att följa vad domstolen tidigare kommit fram till i rättsfallet HFD 2021 ref. 67 trots att det fallet inte handlade om en syntetisk option. Den juridiska formen var således inte relevant enligt HFD. Det bör dock uppmärksammas att det fortfarande finns utestående frågor om vilka återköpsvillkor som kan accepteras.

Det kan avslutningsvis noteras att HFD:s dom var förhållandevis kortfattad med avseende på ratio decidendi. Det framstår därför anmärkningsvärt att både förvaltningsrätten och kammarrätten höll med om Skatteverkets bedömning. Det hävdas inte sällan att underinstanserna förhåller sig okritiska till Skatteverkets beslut. Turerna i målet torde därför kunna ge lite bensin på brasan om rättssäkerheten och påståenden om underinstansernas följsamhet till Skatteverkets uppfattningar.

HFD 2022 not. 22 (förhandsbesked)

I målet prövades hur inkomsterna från en viss typ av fond skulle beskattas. HFD ansåg dock att det först skulle prövas vem som är rätt skattesubjekt för inkomsterna. Svenska värdepappersfonder och specialfonder är inte juridiska personer. Vid inkomstbeskattningen tillämpas ändå bestämmelserna om juridiska personer på dem. De är därför skattesubjekt i formellt hänseende.

Av de lämnade förutsättningarna följde enligt HFD att äganderätten till tillgångarna har separerats från förvaltningen av tillgångarna, vilket enligt HFD innebar att det är andelsägarna som gemensamt äger tillgångarna i fonden och därmed har rätt till avkastningen på dem (i enlighet med HFD 2020 ref. 68). HFD kom därför fram till att de fysiska personerna (ägarna) var skattesubjekt. Ägarna skulle schablonbeskattas enligt lagregleringen. Härnäst prövade HFD relevansen av den alternativa lämnade förutsättningen att endast grundarna skulle investera. HFD bedömde att det inte var av vikt för grundarna att få svar på den ställda frågan. Frågan var inte heller sådan att det är av vikt för en enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning att förhandsbesked lämnas. Ergo undanröjde HFD beskedet och avvisade ansökan.

Avgörandet är mycket tekniskt komplicerat och torde i sin helhet inte ha någon större betydelse för den allmänna rättstillämpningen. Min bedömning är att om ett krav på PT funnits i gällande rätt hade HFD inte beviljat det i målet, eftersom det var så särpräglat och tekniskt snårigt. HFD har visat ovilja mot att ta upp tekniskt komplicerade mål till prövning.

En intensiv debatt förs om problemen med svårigheten att få förhandsbesked. Ett alternativ som tagits upp är att HFD endast skulle pröva förhandsbesked om prövningstillstånd skulle meddelas.2

Roger Persson Österman, professor i finansrätt, Stockholms universitet