I ett förhandsbesked har Skatterättsnämnden uttalat sig om hur räntor ska beskattas i samband med överlåtelse av portföljer med förfallna lånefordringar. Förhandsbeskedet har överklagats vilket medför att HFD kan behöva ta ställning till huruvida räntekompensation enligt 42 kap. 8 § IL omfattas av den nya räntedefinitionen i 24 kap. 2 § IL. En annan fråga som förhoppningsvis kommer att besvaras är i vad mån den nya definitionen leder till att hittillsvarande praxis avseende gränsdragningen mellan ränta och kapitalvinst inte längre gäller.
1 Inledning
Skatterättsnämnden lämnade den 14 december 2020 ett förhandsbesked om hur räntor ska beskattas i samband med överlåtelse av portföljer med förfallna lånefordringar (dnr 30-19/D). Närmare bestämt gällde ärendet i vad mån gäldenärers betalningar efter överlåtelsen är att anse som ränteinkomst hos den nya ägaren, X AB. Ställning måste därmed tas till vad som avses med ränta vid tillämpning av de nya bestämmelserna om avdragsbegränsning i 24 kap. 21–29 §§ inkomstskattelagen (1999:1229, IL).
Skatterättsnämndens majoritet (fyra ledamöter) konstaterade att den i låneavtalen angivna räntan omfattas av definitionen av ränteinkomster i 24 kap. 3 § IL men att bara den del av räntan som belöper på tid efter överlåtelsen utgör ränteinkomst hos X AB.
Minoriteten (tre ledamöter jämte föredraganden) ansåg att ränta som beräknas enligt den s.k. effektivräntemetoden utgör ränteinkomst enligt 24 kap. 2 och 3 §§ IL för X AB. Om det däremot är räntan enligt de ursprungliga kreditavtalen som ska behandlas som ränta delade minoriteten majoritetens uppfattning att endast den del av räntebetalningarna som avser tid efter bolagets förvärv av fordringarna är att anse som ränteinkomst.
Skatteverket har överklagat förhandsbeskedet och yrkar att det ska fastställas (HFD mål nr 7328-20). HFD väntas avgöra målet i höst.1
På ett sent stadium har jag blivit uppmärksammad på att Skatterättsnämnden den 14 december 2020 lämnade ytterligare ett förhandsbesked avseende räntefrågor i samband med överlåtelse av portföljer med fordringar (dnr 6-19/D). Utgången blev densamma som i förhandsbeskedet dnr 30-19/D (samma fyra ledamöter mot tre). Förhandsbeskedet dnr 6-19/D har överklagats av både sökanden och Skatteverket.
2 Rättsläget
I skattelagstiftningen fanns tidigare inte någon definition av begreppet ränta. De avdragsbegränsningar som gäller från ingången av år 20192 ansågs dock kräva en sådan definition. I 24 kap. 2 § IL föreskrivs sålunda att med ränteutgifter avses ränta och andra utgifter för kredit samt utgifter som är jämförbara med ränta. Enligt 24 kap. 3 § IL gäller att med ränteinkomster avses inkomster som motsvarar ränteutgifter enligt 2 §.
I 24 kap. 2 och 3 §§ IL anges uttryckligen att definitionerna bara gäller räntor i det kapitlet. Detta väcker frågan om termen ränteutgifter har annan innebörd när termen förekommer på andra ställen i IL.3 En närliggande fråga är i vad mån äldre praxis rörande vad som är ränta och hur den ska beräknas alltjämt är giltig.
I förarbetena till de nya reglerna redogörs för vad som ska anses som ränta men det framgår inte klart hur dessa förhåller sig till andra regler eller tidigare praxis. Det sägs exempelvis att pristillägg vid s.k. islamsk finansiering4 ska anses som ränta men att tillskriven ränta på krediter på grund av köp av varor eller tjänster – till skillnad från tillskriven ränta på nollkupongobligationer (nollkupongare) – inte utgör ränta.5 Av särskilt intresse för det aktuella målet är att god redovisningssed anges vara en utgångspunkt vid den skatterättsliga bedömningen av vad som ska anses utgöra en ränteinkomst eller en ränteutgift i den mån annat inte framgår av andra bestämmelser.6 Inte heller detta uttalade har någon direkt täckning i lagtexten.
Sammantaget föreställer jag mig att den räntedefinition som införts i 24 kap. 2 och 3 §§ IL inte är helt identisk med det räntebegrepp som tidigare utvecklats i praxis. Därmed inte sagt att begränsningen till 24 kap. IL ska uppfattas som en uppmaning att använda annorlunda räntebegrepp så snart man är utanför detta kapitel. Bortsett från de fall då det finns särskilda bestämmelser om ränta – och sådana är det som bekant gott om – vore det givetvis önskvärt att termerna ränteutgifter och ränteinkomster gavs samma innebörd vid all tillämpning av IL. Jag återkommer till denna problematik.
SFS 2018:1206.
Som exempel kan nämnas att termen ränteutgifter förekommer i huvudbestämmelsen om avdragsrätt i inkomstslaget näringsverksamhet (16 kap. 1 §). Såväl ränteinkomster som ränteutgifter förekommer i huvudreglerna för inkomstberäkningen i inkomstslaget kapital (42 kap. 1 §).
Prop. 2017/18:245 s. 210. Vid sådan finansiering påförs ett pristillägg om köpeskillingen erläggs långt efter leveransen.
Prop. 2017/18:245 s. 211 och 358. Begreppet tillskriven ränta definieras inte i propositionen men såvitt jag förstår avses prisförändringar som är kopplade till tidigare- eller senarelagda betalningar. – Frågan om tillskriven ränta på varukrediter har prövats av Skatterättsnämnden i ett förhandsbesked den 5 november 2020 (dnr 27-20/D). Med hänvisning till propositionen fann nämnden att nedsättning eller höjning av priset beroende på om köpeskillingen betalades före eller efter angiven betalningsdag inte utgör ränta. För mig synes det dock tveksamt om förhandsbeskedet (överklagat) går att förena med propositionens uttalande om islamsk finansiering och det synsätt som ligger bakom praxis vid s.k. depositionsleasing (RÅ 1990 ref. 73).
Prop. 2017/18:245 s. 208 ff. och 357 ff.
3 Förhandsbeskedet
Den i förhandsbeskedet aktuella överlåtelsen avsåg portföljer av ett stort antal förfallna lånefordringar. Fordringarna bestod av kapitalbelopp, ackumulerad ränta och obetalda avgifter och överläts till ett pris lägre än det nominella värdet. X AB redovisade fordringarna som anläggningstillgångar i sin bokföring. Skatterättsnämnden uttalade sig inte om huruvida fordringarna skattemässigt ska ses som kapitaltillgångar eller omsättningstillgångar. Jag har svårt att se fordringarna som kapitaltillgångar (se 25 kap. 3 § IL) men klassificeringen har inte någon egentlig betydelse för beräkningen av X AB:s ränteinkomster.
3.1 Majoritetens bedömning
Efter att ha konstaterat att den ränta som gäldenären betalade till X AB omfattades av definitionen av ränteinkomster i 24 kap. 3 § IL anförde majoriteten följande.
Vad gäller ränta som belöper på tid före bolagets förvärv av fordringarna följer av god redovisningssed att tidigare borgenär bör redovisa en ränteintäkt det år som räntan belöper sig på. Om räntan skulle få beaktas även av bolaget skulle samma ränteinkomst kunna ingå i räntenettot hos flera parter. Med hänsyn till lagstiftningens systematik och syfte anser Skatterättsnämnden att en ränteinkomst endast bör kunna ingå i räntenettot vid ett tillfälle. Ränta som belöper på tid före bolagets förvärv av fordringarna kan därför inte anses utgöra ränteinkomster hos bolaget och det gäller oavsett om bolaget enligt god redovisningssed ska redovisa räntan som en ränteintäkt det år den faktiskt betalas.
Jag delar majoritetens uppfattning att de belopp som gäldenärerna betalar i ränta inte bör behandlas som inkomstränta två gånger. Vad som däremot är osäkert är vilka betalningar som utgör ränta och hur räntebetalningarna ska delas upp mellan säljaren och X AB. Problematiken kan belysas med följande exempel.
Anta att en riskfri fordran på 100 med en årlig ränta på 6 procent överlåts den 31 augusti under inkomståret för 104, dvs. för summan av det nominella kapitalbeloppet, 100, och den under årets första åtta månader upplupna räntan, 4 (6 procent av 8:12). Med tillämpning av bestämmelserna om räntekompensation i 42 kap. 8 § och 41 kap. 11 § IL leder överlåtelsen till ränteinkomst hos säljaren på 4 och en lika stor ränteutgift hos köparen. När gäldenären senare betalar årsräntan, 6, ska köparen ta upp betalningen som en ränteinkomst.
Bestämmelserna om räntekompensation är formellt sett tillämpliga bara i inkomstslaget kapital. Påpekas kan också att räntekompensation inte utgör ränta i egentlig mening – fråga är ju inte om en betalning för kredit – utan något som enligt 42 kap. 8 § IL ska ”behandlas som ränta”. Detta kan, om överlåtelsen sker mellan två näringsidkare, anföras som argument för att säljaren med bortseende från bestämmelsen om räntekompensation ska ta upp hela köpeskillingen som ”vanlig” rörelseinkomst medan köparen tar upp hela räntebetalningen som en ränteinkomst (eventuellt följt av en nedskrivning av fordringen).7
En fördelning av räntan i enlighet med bestämmelserna om räntekompensation synes förutsätta att uttrycket ”utgifter som är jämförbara med ränta” i 24 kap. 2 § IL tar sikte på sådan kompensation. Jag har inte hittat något uttalande i förarbetena om huruvida räntekompensation omfattas av det nya räntebegreppet. Det förhållandet att räntekompensation utväxlas mellan borgenärerna utan gäldenärens inblandning skiljer kompensationen från verklig ränta. Å andra sidan går det inte att komma ifrån att ersättningen har stark räntekaraktär. Ett ytterligare skäl för att räntekompensation bör anses jämförbar med ränta är att samma regler kan tillämpas oavsett om den som säljer en fordran med upplupen ränta är enskild person (inkomstslaget kapital) eller en näringsidkare (inkomstslaget näringsverksamhet).8
Rättsläget är ovisst men jag anser att det ligger närmast till hands att behandla räntekompensation som ränta även vid tillämpning av 24 kap. IL. Som Skatterättsnämnden anfört synes detta vara förenligt med god redovisningssed och det speglar också överlåtelsens verkliga innebörd. Säljaren i exemplet bör därför ta upp 4 som ränta medan köparen får en ränteutgift på samma belopp. När gäldenären senare betalar årsräntan får köparen en ränteinkomst på 6. Det belopp som gäldenären betalar i ränta, 6, blir lika stort som den sammanlagda ränteinkomst (netto) som borgenärerna ska ta upp, säljaren 4 och köparen 2. Vad nu sagts bör gälla oavsett parternas uppfattning och hur överlåtelsen redovisats i deras bokföring.
Givet att reglerna om räntekompensation gäller även för räntor enligt 24 kap. IL uppkommer frågan hur reglerna ska tillämpas när fordringar överlåts till ett pris under det nominella värdet på grund av risk för kreditförlust. Skatteverket presenterade ett exempel i målet och med detta som förebild kan vi anta att X AB köper en förfallen fordran som består av ett kapitalbelopp på 50, ackumulerad ränta 25 och obetalda avgifter 10, sammanlagt nominellt värde alltså 85, för bara 20.
Enligt min mening kan parterna inte heller vid en överlåtelse under nominella värdet förfoga över hur överlåtelsens olika komponenter ska klassificeras i skattehänseende. Klassificeringen kan rimligen inte göras på annat sätt än att komponenterna reduceras proportionellt, dvs. med faktorn 0,24 (20:85). Detta innebär att säljaren ska ta upp en ränteinkomst på 6 (0,24 x 25) och att X AB får en avdragsgill ränteutgift på samma belopp. Alla gäldenärens betalningar som efter överlåtelse tillfaller X AB och som avser ränta9 bör, inte minst för att upprätthålla symmetrin mellan gäldenär och borgenär, anses utgöra ränteinkomst hos X AB. Huruvida räntan belöper på tid före eller efter bolagets förvärv av fordringarna saknar således betydelse.
Skulle det oväntade inträffa gäldenären omedelbart efter överlåtelsen betalar hela sin skuld till X AB ska bolaget alltså ta upp en ränteinkomst på 25. Samma inkomst hade tagits upp hos säljaren om betalningen skett omedelbart före överlåtelsen och något bärande skäl finns inte för att betalningen ska klassificeras på annat sätt enbart därför att borgenärsbyte ägt rum.
Visar det sig däremot att gäldenären helt saknar betalningsförmåga och inte betalar någon ränta finns det givetvis inte någon ränteinkomst som X AB ska ta upp efter överlåtelsen. Skatteeffekterna på grund av själva överlåtelsen – i exemplet en ränteinkomst på 4 för säljaren och en lika stort ränteutgift för X AB – påverkas inte av kreditförlusten. Resultatet blir en kanske ovälkommen ökning av X AB:s negativa räntenetto. Ökningen beror dock inte på att fordringen förvärvats under nominellt värde utan är något som generellt inträffar när gäldenären inte kan betala ränta som motsvarar det belopp som en ny ägare har betalat i räntekompensation.
De angivna exemplen avser överlåtelse av en enstaka fordran. Majoriteten har till skillnad från minoriteten inte gått in på frågan om antalet fordringar (låneportföljer) kan inverka på den skattemässiga bedömningen. Jag diskuterar denna fråga i nästa avsnitt.
Min bedömning är sammanfattningsvis att majoriteten hamnade fel när den ansåg att ränta som hänför sig till tid före överlåtelsen inte kan utgöra ränteinkomst hos X AB. Beslutet strider enligt min mening mot det krav på symmetri som följer av 24 kap. 2 och 3 §§ IL, dvs. att ränteinkomsterna ska uppgå till samma belopp som ränteutgifterna. Att ta upp alla räntebetalningar som ränteinkomst torde inte heller medföra någon egentlig ökning av X AB:s administrativa kostnader eftersom bolaget under alla omständigheter måste uppfylla skyldigheten att lämna kontrolluppgifter till gäldenärerna om de belopp som tagits emot i ränta.10
Utan räntekompensation blir köparens anskaffningsvärde 104. När gäldenären vid årsskiftet betalar räntan uppkommer en ränteinkomst på 6 men samtidigt sjunker fordringens värde till 100 vilket motiverar en nedskrivning med 4.
Om bestämmelserna om räntekompensation inte skulle vara generellt tillämpliga kommer, om säljaren är en privatperson och köparen en näringsidkare, den vid överlåtelsen upplupna räntan (i vårt exempel 4) tas upp två gånger, först hos säljaren som räntekompensation enligt 42 kap. 9 § (utan krav på motsvarande avdrag hos köparen) och därefter hos köparen som en del av den betalning på 6 som gäldenären gör vid årsskiftet. – Samma fel, men i motsatt riktning, uppkommer – fortfarande såvida bestämmelserna om räntekompensation inte gäller för näringsidkare – vid försäljning från näringsidkare till privatperson. I detta fall uppkommer inte någon ränteinkomst för näringsidkaren.
Enligt branschpraxis är turordningen att gäldenärens betalningar på förfallna skulder i första hand hänförs till avgifter, därefter till ränta och sist till kapitalbeloppet. Denna turordning mellan betalningarna kan nog godtas även i skattesammanhang.
Se 18 kap. skatteförfarandelagen (2011:1244).
3.2 Minoritetens bedömning
Enligt minoriteten bör man utgå från att X AB:s förvärv avsåg en portfölj av fordringar och från vad som enligt vedertaget ekonomiskt synsätt utgör ränta. Med den utgångspunkten fann minoriteten att den metod som tillämpas i redovisningen – effektivräntemetoden11 – bäst definierar vad som är en ränteinkomst.
Minoriteten var medveten om att en tillämpning av effektivräntemetoden kan leda till att sådana avgifter som i ett enskilt kreditförhållande inte anses utgöra ränta kommer att behandlas som ränteinkomster. Att låta bedömning av de mottagna betalningarna styras av vad som överenskommits i kreditavtalet ansågs emellertid inte återspegla den ekonomiska innebörden av avkastningen på portföljen av fordringar. Minoritetens slutsats blev därför att den ränta som beräknas enligt effektivräntemetoden utgör ränteinkomst för X AB.
Minoriteten kommer in på det intressanta ämnet i vad mån en redovisning som är förenlig med god redovisningssed inte bara avgör hur inkomster och utgifter ska periodiseras till intäkter respektive kostnader utan också hur inkomster och utgifter ska klassificeras i skattehänseende. En allmän uppfattning är att god redovisningssed inte styr den skattemässiga bedömningen men att det finns anledning att följa de överväganden som gjorts i redovisningen när dessa inte kommer i konflikt med någon skatteregel.12 Minoriteten hänvisar också till det tidigare nämnda uttalandet i förarbetena att god redovisningssed bör tillämpas som utgångspunkt vid den skatterättsliga bedömningen av vad som ska anses utgöra ränteinkomst eller ränteutgift i den mån inte annat framgår av andra regler.13
Med ränteinkomster i 24 kap. IL avses enligt 3 § inkomster som motsvarar ränteutgifter enligt 2 §. Den inkomstränta som tas fram med stöd av effektivräntemetoden kan mycket väl avvika från de ränteutgifter som gäldenärerna betalar på de aktuella fordringarna. Metoden strider således mot det krav på symmetri som uppställs i 2 och 3 §§. Att X AB:s förvärv avser portföljer med ett mycket stort antal fordringar kan inte legitimera en avvikelse från lagtexten. Minoriteten har enligt min uppfattning gett redovisningen alldeles för stor vikt och metoden kan inte läggas till grund för beskattningen.
Minoriteten uttalar sig också om räntefördelningen mellan säljaren och köparen för det fall att effektivräntemetoden skulle underkännas och räntan i stället knytas till kreditavtalen. Här är minoriteten ense med majoriteten att det endast är den del av räntan som belöper på tid efter förvärvet av fordringarna som utgör ränteinkomst för X AB. Som framgår av föregående avsnitt menar jag att minoriteten har fel även på denna punkt.
Enligt Bokföringsnämndens vägledning K3 Årsredovisning och koncernredovisning (punkt 11.12) är effektivräntemetoden en beräkningsmetod enligt vilken ränteintäkten eller räntekostnaden ett räkenskapsår är lika med den finansiella tillgångens eller finansiella skuldens redovisade värde vid räkenskapsårets början multiplicerat med effektivräntan. – I Jan Bjuvbergs artikel Om ett yttrande från Bokföringsnämnden på en förhandsansökan om anskaffningsvärdet för finansiella instrument som inte får värderas till verkligt värde, Svensk Skattetidning 2020 s. 103 ff., beskrivs hur denna inte helt lättbegripliga metod fungerar (s. 109).
Se bl.a. RÅ 2010 ref. 8, HFD 2014 ref. 10 och HFD 2018 ref. 56. Målen är kommenterade av Margit Knutsson i artikeln Högsta förvaltningsdomstolen och redovisningen, Svensk Skattetidning 2018 s. 485 ff.
Se not 6.
4 Avslutande synpunkter
De nya bestämmelserna i 24 kap. IL om begränsning av avdragsrätten vid stort negativt räntenetto kräver att ställning tas till själva räntebegreppet. Detta innebär att man måste avgöra vad som skiljer räntor från andra inkomster och utgifter som är kopplade till finansiella transaktioner. Som belyses i det aktuella förhandsbeskedet finns inget enkelt svar på frågan och utrymmet för olika tolkningar framstår som stort.14 För en tid framåt kan vi trösta oss med att antalet tvister om tillämpningen av den allmänna avdragsbegränsningen sannolikt inte blir så stort; det låga ränteläget i förening med det höga basavdraget, 5 milj. kr, medför att ganska få företag träffas av begränsningarna.15 En övergång till mer normala räntesatser kommer självfallet mångdubbla antalet berörda företag.
Definitionen av ränta i 24 kap. 2 och 3 §§ IL utgår från gäldenärsperspektivet. Enligt min mening är detta ett klokt val. Kravet på symmetri mellan gäldenärens avdragsrätt och borgenärens inkomstbeskattning är logiskt och minskar risken för skatteflykt. Symmetrikravet löser dock inte det tidigare diskuterade problemet om räntekompensation utgör ränta enligt 24 kap. IL.
En annan fundamental fråga är om symmetrikravet kommer att ändra rättstillämpningen vid överlåtelse av lånefordringar och liknande skuldebrev under värdepapperens löptid. Frågan uppkommer både när skuldebrev med marknadsmässig ränta överlåts och vid överlåtelse av nollkupongare. Anta exempelvis att den överlåtelse som nämnts i avsnittet 3.1 på grund av allmänt höjt ränteläge skett till ett lägre pris, 94 i stället för 100, varav 4 oförändrat avser upplupen ränta på överlåtelsedagen (den 31 augusti). Det lägre priset – med bortseende från räntan 90 – medför att köparen utöver den löpande avkastningen kan räkna med att fordringens värde fram till inlösen ökar med 10 (100 – 90).
Värdenedgången behöver inte påverka hur parterna ska beskattas för ränta på grund av själva överlåtelsen. Redovisningsmässigt kan det dock vara motiverat för köparen att behandla värdestegringen på fordringen som en ränteinkomst som ska periodiseras under den fortsatta innehavstiden. Vad som gäller i skattehänseende är oklart. Såvitt jag kunnat finna synes domstolarna dock utgå från att bara den ränta som anges i skuldebrevet är en ränteinkomst för köparen. Förekommande värdeförändringar beskattas som annat än ränta, normalt som kapitalvinst. Därmed uppnås att ränteinkomsten överensstämmer med ränteutgiften. En obligatorisk koppling till god redovisningssed och en från ekonomisk synpunkt mer rättvisande ränteberäkning är alltså inte en väg som domstolarna hittills valt vid beskattningen.16
En liknande pragmatisk inställning synes också ha präglat praxis avseende värdeökning på nollkupongare. Värdeökning från förvärvet till inlösen av ett sådant värdepapper har i sin helhet beskattats som ränta trots att ökningen till en del kan bero på att förvärvspriset och därmed värdeökningen påverkats av förändringar i det allmänna ränteläget. Att göra denna uppdelning kan dock vara besvärligt. Praxis har därför stannat för den enklare lösningen – all värdeökning är ränta – och bortsett från att detta medför att gäldenärens ränteutgifter kommer att skilja sig från de sammanlagda belopp som borgenärerna ska ta upp som ränteinkomst.17
Min bedömning är att hittillsvarande praxis kan behållas såvitt gäller överlåtelse av riskfria skuldebrev med marknadsmässig ränta. Praxisen strider ju inte mot symmetrikravet i 24 kap. 2 och 3 §§ IL. Däremot kan praxisen beträffande värdeökning på nollkupongare knappast överleva eftersom den kan leda till att en ny ägares ränteinkomst kommer att avvika från gäldenärens ränteutgift. Gissningsvis kommer kravet på symmetri tvinga fram en praxisändring innebärande att köparens avkastning i förekommande fall klyvs i dels en räntedel motsvarande gäldenärens ränteutgift, dels en ”vanlig” rörelseinkomst eller en kapitalvinst. Asymmetrier skapar alltid en marknad för skatteanpassade transaktioner.18
Kravet på symmetri omfattar bara räntor i 24 kap. IL. Fråga uppkommer därmed i vad mån kravet kommer att påverka praxis i inkomstslaget kapital. Måste exempelvis en privatperson som köpt en nollkupongare i förekommande fall fördela avkastningen mellan ränta och kapitalvinst så att räntan överensstämmer med gäldenärens ränteutgift? För en sådan rättstillämpning talar angelägenheten av ett enhetligt räntebegrepp i IL. Motargumentet är givetvis att uppdelningen är komplicerad och oftast är av föga betydelse för privatpersoners skattebelastning.
Huvudfrågan i det nu överklagade förhandsbeskedet är hur man ska hantera räntor när portföljer av lånefordringar på grund av risken för kreditförluster överlåts till ett pris under det nominella värdet. Att målet gäller denna speciella situation hindrar dock inte HFD att uttala sig om flera principiella frågor i anledning av de nya räntebestämmelserna i 24 kap. IL. Förhoppningsvis kommer vi att få besked om huruvida räntekompensation utgör en ränteutgift enligt 24 kap. 2 § IL och hur starkt kravet på symmetri kopplar borgenärers ränteinkomster till gäldenärens ränteutgifter. Det är med spänning som domstolens avgörande inväntas.
Stig von Bahr är f.d. domare i HFD och EU-domstolen.
Detta konstateras också i förarbetena där det hänvisas till behovet av att följa hur reglerna kommer att tillämpas (prop. 2017/18:245 s. 281.
Antalet uppskattas till 2050, prop. 2017/18:245 s. 292 ff.
Fram till 1990 års skattereform var det vanligt med tvister rörande gränsdragningen mellan ränta och (förmånligare beskattade) kapitalvinster men genom reformen förlorade denna gränsdragning det mesta av sin betydelse, låt vara att räntor alltjämt ska periodiseras på annat sätt än kapitalvinster. Med de nya allmänna avdragsbegränsningarna i 24 kap. IL har detta favoritämne för skatteteoretiker kommit tillbaka.
RÅ 1997 ref. 44. En minoritet i rättsfallet (Gustaf Sandström och jag) delade inte majoritetens uppfattning att all värdestegring på nollkupongaren från den nya ägarens förvärv till inlösen skulle tas upp som ränta. Vi menade att den nye ägaren skulle dela upp värdestegringen i en räntedel motsvarande gäldenärens ränta och en kapitalvinstdel.
Ett aktiebolag kan emittera en nollkupongare med nominellt värde till ett annat bolag inom koncernen för 80. Under åberopande av allmänt höjt ränteläge säljs värdepapperet till ett tredje koncernbolag för 70. Överlåtelsen påverkar inte gäldenärsbolagets ränteutgift, 20 (100 – 80), men anses hela värdestegringen fram till inlösen utgöra ränta får bolag nummer tre en ränteinkomst på 30 (100 – 70). Såvida inte förlusten vid den interna överlåtelsen, 10 (80–70), ska ses som en ränteutgift, vilket inte verkar troligt, leder upplägget till att koncernen får ett positivt räntenetto på 10 (30 – 20).