1 Mål C-565/18 Société Générale SA mot Agenzia delle Entrante – Direzione Regionale Lombardia Ufficio Contenzioso (meddelad den 30 april 2020)
I mål C-565/18 Société Générale SA mot Agenzia delle Entrante – Direzione Regionale Lombardia Ufficio Contenzioso behandlade EU-domstolen förhållandet mellan en italiensk skatt på finansiella transaktioner i förhållande till de fria kapitalrörelserna. Målet hade tagits upp av EU-domstolen genom en begäran om förhandsavgörande från den regionala skattedomstolen för Lombardiet i Italien.
Det franska bolaget Société Génerale SA hade en italiensk filial som hade bedrivit viss handel med värdepapper, närmare bestämt avseende derivatinstrument. Det franska bolaget blev skyldigt att erlägga en italiensk skatt på finansiella transaktioner, som skulle betalas när det var fråga om derivatinstrument där det underliggande instrumentet hade emitterats av ett subjekt (”enhet”) med hemvist i Italien (p. 6). Om subjektet inte hade hemvist i Italien utgick ingen skatt. Syftet med uttaget av den ifrågavarande skatten var att säkerställa att subjekt som utförde transaktioner med dessa finansiella instrument bidrog till att finansiera de offentliga utgifterna (p. 31). Enligt EU-domstolen medförde uttaget av den italienska skatten på finansiella transaktioner inget hinder i förhållande till de fria kapitalrörelserna. Den italienska skatten togs ut oberoende av var investeraren hörde hemma. Utländska och inhemska investerare behandlades på samma sätt när det gällde uttaget av skatt på derivatinstrument där det underliggande instrumentet hade emitterats av ett subjekt hemmahörande i Italien (p. 31–32).
Visserligen medförde den italienska skatten att det allt annat lika blev mindre fördelaktigt att investera i derivatinstrument grundande i instrument emitterade av italienska subjekt. Det var dock en konsekvens av att medlemsstater utövade sin beskattningsmakt parallellt, och medförde inte något hinder mot de fria kapitalrörelserna (p. 34).
2 Mål C-78/18 Europeiska kommissionen med stöd av Konungariket Sverige mot Ungern (meddelad den 18 juni 2020)
I mål C-78/18 Europeiska kommissionen med stöd av Konungariket Sverige mot Ungern behandlades ungersk lagstiftning om vad som kallades ”insyn i de organisationer som mottar stöd från utlandet” (p. 1). Enligt ingressen till den ungerska lagstiftningen träffades ”stöd från utländska källor som är okända [till civila samhällsorganisationer] kan användas av utländska intressegrupper för att, genom dessa organisationers sociala inflytande, främja sina egna intressen i stället för gemensamma mål inom det sociala och politiska livet i Ungern” (p. 3). Det angavs vidare att ett sådant stöd ”kan äventyra landets politiska och ekonomiska intressen samt rättsliga institutioners möjligheter att bedriva sin verksamhet utan inblandning” (p. 3). Den ungerska lagstiftningen innebar bland annat en rapporteringsplikt till ungerska myndigheter om en civil samhällsorganisation hade mottagit stöd från utlandet, och ytterst kunde sådana organisationer upplösas av domstol på begäran av åklagare (p. 12).
Enligt kommissionen samt Sverige, som intervenerat på kommissionens sida, var den ungerska lagstiftningen i strid mot Ungerns skyldigheter enligt artikel 63 FEUF om de fria kapitalrörelserna samt artiklarna 7, 8 och 12 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (”stadgan”).
Ungern invände att kommissionens talan vid EU-domstolen skulle avvisas på formella grunder. Enligt Ungern hade kommissionen inte iakttagit de formella tidsfrister som gällde för Ungerns svaromål när medlemsstaten hade underrättats om kommissionens inställning till den ifrågavarande lagstiftningen (p. 25–29). Kommissionen och Sverige bestred dessa invändningar. EU-domstolen fann inte heller någon laglig grund för Ungerns formella invändningar, utan prövade målet i sak.
Här ska jag behandla hur EU-domstolen behandlade förhållandet till de fria kapitalrörelserna. EU-domstolen konstaterade att artikel 63.1 FEUF förbjuder alla restriktioner för kapitalrörelser mellan medlemsstater samt mellan medlemsstater och tredje land. För att bestämma vad en kapitalrörelse är hänvisade EU-domstolen som brukligt till den nomenklatur för kapitalrörelser som finns i bilaga 1 till rådets sedan länge upphävda direktiv 88/361/EEG av den 24 juni 1988 för genomförandet av artikel 67 i [EG-]fördraget (p. 47). EU-domstolen konstaterade att de penningtransaktioner som den ungerska lagstiftningen träffade också omfattades av de fria kapitalrörelserna (p. 50–51), som får sägas ha ett brett tillämpningsområde.
Den ungerska lagen om insyn ansågs av EU-domstolen medföra en restriktion av de fria kapitalrörelserna, närmare bestämt en indirekt diskriminering på grund av nationalitet. Lagen innehöll nämligen en rad olika delar som tillsammans medförde hinder mot de fria kapitalrörelserna (p. 54–64). De organisationer som erhöll stöd från utlandet skulle registrera sig. Ett ungerskt ministerium skulle på en informationsportal sprida information om dessa organisationer till allmänheten, utan någon kostnad för allmänheten. Om organisationerna inte fullföljde sin upplysningsskyldighet till ungerska myndigheter, skulle de betala vite. Slutligen kunde det bli fråga om att upplösa organisationerna om de inte fullföljde åtagandena.
EU-domstolen konstaterade att den ungerska lagstiftningen olikbehandlade ungerska civilorganisationer mot bakgrund av varifrån de erhöll ekonomiskt stöd. Lagstiftningen var också ett hinder för utländska bidragsgivare till ungerska civilorganisationer (p. 61).
Ungern invände att ett eventuellt hinder mot de fria kapitalrörelserna kunde rättfärdigas av behovet av insyn i finansieringen av civila samhällsorganisationer och att skydda allmän ordning och säkerhet genom att bekämpa penningtvätt, finansiering av terrorism och organiserad brottslighet (p. 67).
Enligt EU-domstolen gick den ifrågavarande ungerska lagstiftningen långt utanför de rättfärdigandegrunder som Ungern hade åberopat. Visserligen kan hänsyn till allmän ordning och säkerhet rättfärdiga undantag, men den ungerska lagstiftningen träffade på ett mycket bredare sätt (p. 91). EU-domstolen uttalade dessutom att Ungern föreföll att inte grunda lagen om insyn på ett verkligt hot, ”… utan på en principiell och odifferentierad presumtion om att ekonomiskt stöd från andra medlemsstater eller tredjeländer och de civila samhällsorganisationer som mottar sådant ekonomiskt stöd kan utgöra ett sådant hot” (p. 93).
Den ungerska lagstiftningen medförde följaktligen ett hinder mot de fria kapitalrörelserna och var dessutom i strid mot artiklarna 7, 8 och 12 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
Utgången i EU-domstolen är förstås glädjande för den Europeiska unionen som helhet. Det är klart att Ungern genom den ifrågavarande lagstiftningen avsåg att motverka demokratiska fri- och rättigheter. Det är beklämmande att en medlemsstat i EU tar till medel av detta slag för att begränsa demokratin. Att Sverige intervenerade på kommissionens sida är enligt min mening lovvärt, men nog borde fler medlemsstater ha gjort detsamma.
3 Mål C-156/17 Köln-Aktienfonds Deka mot Staatssecretaris van Financiën (meddelad den 30 januari 2020)
I mål C-156/17 Köln-Aktienfonds Deka mot Staatssecretaris van Financiën behandlades nederländsk beskattning av företag för kollektiva investeringar, det vill säga ett slags värdepappersfonder. Det nederländska beskattningssystemet beträffande företag för kollektiva investeringar avsåg att stimulera fysiska personers aktieinvesteringar och att skapa neutralitet mellan att å ena sidan äga aktierna direkt, och att å andra sidan äga aktierna genom ett företag för kollektiva investeringar. För att skapa likformighet i beskattningen mellan dessa investeringsalternativ, beskattades inte företag för kollektiva investeringar. Härutöver hade dessa företag rätt till återbetalning av den skatt på utdelning som de hade erlagt i Nederländerna, och som innehölls på utbetalningar till företag för kollektiva investeringar. Dessutom hade dessa fondföretag också rätt till kompensation för källskatt som hade tagits ut på utlandsinvesteringar.
Köln-Akienfonds Deka (”KA Deka”) var en investeringsfond som hade bildats enligt tysk rätt. Denna investeringsfond var inte en egen juridisk person, och den var befriad från vinstskatt i Tyskland. Det fanns inte någon skyldighet för KA Deka att i Nederländerna innehålla skatt på utdelning som fondföretaget självt hade delat ut. Fram till år 2004 medgav Tyskland att enskilda fondandelsägare fullt ut kunde avräkna den skatt på utdelning som innehölls av en fond för kollektiva investeringar, som de i Nederländerna. Tysk lagstiftning ändrades emellertid för åren 2004–2008, vilket medförde att endast hälften av den nederländska källskatten kunde avräknas. Under den perioden kunde inte heller avräkning göras om en fond för kollektiva investeringar valde att dra av den utländska källskatten från vinsten (p. 20). Det synes som om KA Deka ansökte hos den nederländska skattemyndigheten om att få återbetalning av nederländsk skatt som inte kunde avräknas i Tyskland (p. 21). Denna begäran avslogs i Nederländerna. Frågan var om det var i strid mot de fria kapitalrörelserna i artikel 63 FEUF. EU-domstolen ansåg inte att det var fallet, utan den nederländska lagstiftningen var endast en naturlig följd av medlemsstaternas självbestämmande i skattefrågor (p. 44).
Den andra fråga som EU-domstolen behandlade var följande. Var det förenligt med de fria kapitalrörelserna att en investeringsfond utan hemvist i Nederländerna inte beviljades återbetalning av skatt på utdelning, på grund av att den inte hade bevisat att dess aktieägare eller andelsägare uppfyllde vissa villkor (p. 48)? För att få denna rätt till återbetalning krävdes nämligen att olika tröskelvärden skulle uppnås vad gällde andelsägande i fonden. Det avgörande kriteriet för tröskelvärdena var om aktierna eller fondandelsbevisen var noterade på Amsterdambörsen. Tröskelvärdena var högre om notering inte förelåg på Amsterdambörsen. I praktiken medförde detta en nackdel för investeringsfonder som inte hade hemvist i Nederländerna, eftersom sannolikheten för notering på Amsterdambörsen var större för nederländska investeringsfonder än för utländska investeringsfonder (p. 55–56). Denna olikbehandling kunde inte rättfärdigas med hänsyn till allmänintresset, och medförde följaktligen ett hinder för de fria kapitalrörelserna. I anknytning till den andra frågan prövade EU-domstolen också vilka beviskrav som kunde uppställas för att fondföretag skulle erhålla en återbetalning av skatt. Det var möjligt att det även här fanns en olikbehandling i förhållande till gränsöverskridande situationer som var oförenlig med de fria kapitalrörelserna, men det ankom på den nationella domstolen att utreda detta (p. 61–67).
Det fanns ytterligare villkor i nederländsk skatterätt för att en investeringsfond skulle få återbetalning av skatt erlagd på utdelning som den erlagt i Nederländerna. Detta villkor innebar bland annat att investeringsfonden årligen, inom åtta månader efter räkenskapsårets utgång, skulle dela ut hela sin avkastning till sina aktieägare eller andelsägare (p. 68). Frågan var om ett sådan villkor i praktiken missgynnade utländska investeringsfonder (p. 70). Enligt EU-domstolen fanns det här en risk för olikbehandling av en gränsöverskridande situation. Skälet var att investeringsfonder med hemvist i den ifrågavarande staten (Nederländerna) nämligen i allmänhet kunde anses uppfylla de villkor som uppställs i lagen i den stat där de har hemvist. Vad gäller investeringsfonder utan hemvist i staten i fråga kan de dock i allmänhet endast uppfylla de villkor som gäller i den stat där de har sin hemvist (p. 73).
Enligt EU-domstolen kunde det därför inte uteslutas att kravet i nederländsk rätt om att en investeringsfond skulle ha utdelat hela sin avkastning för att erhålla en viss skattelättnad, medförde ett hinder mot de fria kapitalrörelserna. Det ankom på den nationella domstolen att pröva om detta var fallet.