A9 Koncernbeskattning

I förhandsbeskedsärendet HFD 2020 ref. 21 prövades de regler för riktad ränteavdragsbegränsning som infördes den 1 januari 2019, närmare bestämt tillämpningen på ränteutgifter hänförliga till lån som lämnats från ett svenskt investmentföretag till ett dotterföretag.1

I stora drag innebär 2019 års riktade regler, som återfinns i 24 kap. 16–20 §§ IL, följande. Som huvudregel medges ett företag inte avdrag för ränteutgifter till ett annat företag som ingår i samma intressegemenskap. Detta gäller dock inte om det företag inom intressegemenskapen som faktiskt har rätt till den inkomst som motsvarar ränteutgifterna hör hemma inom EES, omfattas av svenskt skatteavtal på vissa villkor eller skulle ha beskattats för inkomsten med minst 10 procent i den stat där det hör hemma om företaget bara haft den inkomsten. En undantagsbestämmelse finns för missbrukssituationer; även om någon av dessa förutsättningar uppfylls får ränteutgifterna inte dras av om skuldförhållandet uteslutande eller så gott som uteslutande uppkommit för att intressegemenskapen ska få en väsentlig skatteförmån (”generella undantaget”). Därutöver finns ett tillkommande villkor om affärsmässiga skäl som aktualiseras om skulden avser förvärv av delägarrätt från ett annat företag inom intressegemenskapen samt regler om tillfälliga skulder och så kallade back-to-back-lån. Med företag avses här juridiska personer och svenska handelsbolag.

Enligt allmänna regler är det företaget som yrkar avdrag för ränteutgifterna som ska visa att rätt till avdrag föreligger. På grund av investmentföretagens speciella situation ska dock enligt förarbetena, på motsvarande sätt som gällde enligt 2013 års riktade regler, vissa presumtioner användas vid tillämpningen av det generella undantaget på detta slag av företag.2 Skälet är den s.k. substansrabatten som i praktiken gör det omöjligt för investmentföretag att anskaffa externt kapital på annat sätt än genom lån.3

Presumtionerna innebär för det första att hänsyn ska tas till investmentföretagets externa upplåning. Om investmentföretagets skulder till externa parter överstiger dess fordringar på sina intresseföretag är utgångspunkten att skuldförhållandet inte har uppkommit uteslutande eller så gott som uteslutande för att ge intressegemenskapen en väsentlig skatteförmån. För att bryta presumtionen behöver Skatteverket visa att det finns andra omständigheter som talar för att det generella undantaget är tillämpligt. Som exempel på sådana omständigheter nämndes i förarbetena att de interna lånen finansierat interna förvärv av delägarrätter eller att räntan på lånen på avviker på ett ”märkbart” sätt. För det andra är utgångspunkten vid bedömningen att investmentföretag saknar möjlighet att lämna kapitaltillskott i stället för lån. Denna presumtion har motiverats med att en återbetalning av kapitaltillskott genom utdelning från ett intresseföretag är skattepliktig för ett investmentföretag och att amortering av extern skuld med hjälp av en sådan utdelning inte skapar något avdragsutrymme hos investmentföretaget. Omständigheterna i det enskilda fallet är dock alltid avgörande för om avdrag ska medges.

Följande omständigheter låg till grund för förhandsbeskedet. Piab Group AB (”Piab”) hade lånat cirka 1,6 miljarder kr av sitt moderbolag, investmentföretaget Investor AB (”Investor”), för att delfinansiera ett företagsförvärv från en utomstående part. Resterande del av köpeskillingen, som totalt uppgick till knappt 7 miljarder kr, finansierades genom tillskott från minoritetsägare och externa banklån. På grund av substansrabatten kunde Investor i praktiken inte anskaffa kapital genom nyemissioner, utan måste tillgodose sitt likviditetsbehov genom externa lån. Koncernen tillämpade en långsiktig finansieringsstrategi som innebar att externa lån togs upp i god tid innan behov av likviditet uppkom. Härigenom var det möjligt för Investor att låna ut medel internt utan att behöva ta upp ett externt lån för ett specifikt tillfälle.

Tack vare sin goda kreditvärdighet kunde Investor erhålla bättre lånevillkor med lägre ränta än sina intresse- och dotterföretag. Den externa upplåningen skedde därför på moderbolagsnivå i koncernen. Som en konsekvens av att investmentföretag saknar koncernbidragsrätt, och att den interna utlåningen därför måste ske på marknadsmässiga villkor, understeg Investors genomsnittliga externa upplåningskostnad under vissa år räntan på den interna utlåningen i koncernen.

Investors genomsnittliga upplåningskostnad för år 2017 uppgick enligt ansökan om förhandsbesked till 4,47 procent. Lånet till Piab lämnades under 2018 och löpte under fem år med effektiv årlig ränta om 3,69 procent. Lånevillkoren för lånet var marknadsmässiga och medgav att Piab kapitaliserade upplupen ränta. I så fall utgick ett så kallat PIK-tillägg om 2 procent vilket innebar en effektiv årlig ränta om 5,8 procent på hela skulden. Den högre räntesatsen utgick dock bara om Piab saknade tillgängliga medel beräknade på visst sätt.

Investor hade skattemässiga underskott från tidigare år, vilket innebar att även om företagets genomsnittliga externa upplåningskostnad understeg räntan på lånet till Piab så skulle Investor inte beskattas för räntedifferensen. Sett över längre tid hade dock Investor gjort överskott vilket förutsattes bli fallet även fortsättningsvis. Räntekostnaderna i Piab skulle bestridas genom koncernbidrag, utdelningar eller en kombination av dessa från andra företag i koncernen.

I ansökan om förhandsbesked önskade Piab få veta om skuldförhållandet med Investor skulle anses ha uppkommit uteslutande eller så gott som uteslutande för att intressegemenskapen ska få en väsentlig skatteförmån och bolaget därför vägras ränteavdrag enligt generella undantaget (fråga 1). Piab frågade också om svaret på denna fråga påverkades av om det ett beskattningsår kunde konstateras att Investor har haft en högre genomsnittlig finansieringskostnad för sin externa upplåning än den ränta som löper på det interna lånet (fråga 2) samt – för det fall svaren på frågorna 1 och 2 medförde att avdrag inte medgavs för ränteutgifterna – om det gjorde någon skillnad om avdrag inte yrkades för hela utgiften enligt olika alternativ (frågorna 3–5). I ansökan förutsattes att Investors externa upplåning översteg den interna utlåningen inom intressegemenskapen.

Enligt Piabs uppfattning borde det ursprungliga skuldförhållandet och eventuell kapitaliserad ränta bedömas som en enhet – på vilken det generella undantaget inte var tillämpligt. Skatteverket ansåg att det ursprungliga skuldförhållandet och kapitaliserad ränta borde ses som olika skuldförhållanden som, bedömda var för sig, båda medförde en väsentlig skatteförmån för intressegemenskapen även att presumtionen för investmentföretag var uppfylld. Man ansåg det dock osäkert om det generella undantaget var tillämpligt på det ursprungliga skuldförhållandet mot bakgrund av att detta finansierat ett externt förvärv samt det uppgivna förhållandet mellan den interna och externa räntenivån. Däremot borde undantaget tillämpas på ett nytt skuldförhållande avseende kapitaliserad ränta eftersom det där saknades en koppling till den externa inlåningen hos Investor. Skatteverket pekade på att det inte presenterats något reellt finansieringsbehov som motiverade ett sådant skuldförhållande och hävdade att det varit både faktiskt och affärsmässigt möjligt för Investor att i stället för lån lämna tillskott till Piab genom att efterskänka den upplupna räntan.

Skatterättsnämnden, som efter visst övervägande fann att de ställda frågorna var lämpliga att pröva inom ramen för ett förhandsbesked, konstaterade att eftersom Investors externa upplåning översteg den interna utlåningen till Piab så var presumtionen för lån från investmentföretag tillämplig. Utgångspunkten var därför att skuldförhållandet inte uteslutande eller så gott som uteslutande uppkommit för att ge intressegemenskapen en väsentlig skatteförmån. Enligt nämnden, som ansåg att det ursprungliga skuldförhållandet och eventuellt kapitaliserad ränta inte skulle bedömas var för sig utan sammantaget, gav övriga omständigheter inte anledning till att bryta presumtionen. Det bedömdes vara affärsmässigt att Investor tog upp det externa lånet då det innebar en lägre kostnad. Vidare hade lånet till Piab getts på marknadsmässiga villkor och använts till ett externt andelsförvärv som normalt görs av affärsmässiga skäl. Beträffande den möjliga kapitaliseringen ansåg nämnden att denna baserades på marknadsmässiga villkor i skuldförhållandet och kunde antas ske utifrån affärsmässiga överväganden. Mot bakgrund av detta fann en enig nämnd att, även om skuldförhållandet kunde medföra en väsentlig skatteförmån för Investor-koncernen, det inte var inte fråga om ett sådant missbruksfall som det generella undantaget avser att förhindra och Piab kunde därför inte vägras avdrag för ränteutgifterna. Övriga frågor förföll.

Bägge parter överklagade. Skatteverket yrkande att eventuell kapitaliserad ränta skulle anses utgöra ett nytt skuldförhållande som skulle bedömas för sig medan Piab ansåg att beskedet skulle fastställas.

HFD, som fastställde förhandsbeskedet, tog först ställning till om kapitaliseringen av räntan kunde anses ge upphov till ett nytt skuldförhållande och därefter till om avdrag för ränteutgifterna kunde vägras med stöd av det generella undantaget.

Vad beträffar kapitaliseringen av räntan ansåg HFD att det av lånevillkoren framgick att parterna i skuldförhållandet betraktade huvudskulden och den kapitaliserade räntan som ett enda skuldförhållande i den mening som avses i de riktade reglerna. Det noterades att det av lånevillkoren framgick att den kapitaliserade räntan ska läggas till huvudskulden, att samma ränta utgår på den kapitaliserade räntan och huvudskulden, att hela skulden inklusive den kapitaliserade räntan förfaller till betalning vid samma tidpunkt och att eventuella amorteringar skulle göras med utgångspunkt i hela skulden utan uppdelning mellan huvudskuld och kapitaliserad ränta. Enligt HFD hade ingenting framkommit som gav anledning att frångå parternas uppfattning att det var fråga om ett enda skuldförhållande.

Detta kan jämföras med bedömningen i HFD 2011 ref. 90 III som gällde tillämpningen av 2009 års regler. I det fallet hade vid förnyelse av låneavtalet på oförändrade villkor det ursprungliga skuldbeloppet avseende ett internt förvärv av delägarrätter ökat genom kapitalisering av upplupen ränta. Även den kapitaliserade räntan ansågs där vara hänförlig till det förvärvet av delägarrätterna.

När det gällde tillämpligheten av det generella undantaget hänvisade HFD till motivuttalandena om betydelsen av substansrabatten för tillämpningen av undantagsregeln. HFD konstaterade att bestämmelsen är avsedd att träffa rena missbruksfall, samt att utgångspunkten när långivaren som i det aktuella fallet är ett investmentföretag är att denne saknar möjlighet att lämna tillskott i stället för lån. Enligt HFD talade det förhållandet att Investors externa upplåning enligt förutsättningarna i förhandsbeskedansökan vida översteg de interna fordringarna starkt mot att skuldförhållandet uteslutande eller så gott som uteslutande uppkommit för att intressegemenskapen ska få en väsentlig skatteförmån.

HFD diskuterade därvid särskilt betydelsen av räntemarginalen mellan den interna och den externa räntan. Skatteverket hade inte ifrågasatt att räntan på det interna lånet var marknadsmässig, men hävdat att Investor hade möjlighet att påverka räntemarginalen. HFD konstaterade att en kapitalisering av räntan påverkade den effektiva räntan och att räntemarginalen mellan den interna och externa räntan maximalt skulle kunna uppgå till 1.33 procentenheter. Enligt domstolen framstod denna skillnad inte som anmärkningsvärd med tanke på att Investor sannolikt hade en starkare position på kreditmarknaden än Piab. Det hade inte heller framkommit att räntevillkoren i avtalet på ett märkbart sätt avvek från vad som kunde bedömas som marknadsmässigt. HFD noterade att kapitaliseringsvillkor av det aktuella slaget inte var ovanliga och även förekommer mellan oberoende företag.

En ledamot var skiljaktig och ville avvisa ansökan och undanröja förhandsbeskedet i den del som avsåg de skattemässiga konsekvenserna av en framtida kapitalisering. Dissidenten hänvisade till den allsidiga bedömning med beaktande av relevanta omständigheter som hade behövt göras om Piab i stället för att kapitalisera räntan tagit upp ett nytt internt lån för att betala den ursprungliga ränteskulden till Investor; utan att samtliga relevanta omständigheter vid kapitaliseringstillfället klarlagts var det inte möjligt att pröva avdragsrätten.

Avgörandet är intressant i flera avseenden. För det första visar det att HFD åter är berett att överpröva förhandsbesked om den riktade avdragsbegränsningen efter det långa uppehållet för 2013 års regler. Domstolen ansåg ju att frågor av detta slag enligt 2013 års regler inte var lämpliga att pröva genom förhandsbesked på grund av de utpräglade utrednings- och bevisfrågor som de aktualiserade.4 I förarbetena till 2019 års regler uttrycktes förhoppningar om att förändringen av de riktade reglerna skulle öka möjligheterna att få dessa prövade genom förhandsbesked, men det har ändå varit osäkert hur HFD skulle ställa sig. Den här aktuella ansökan avsåg dessutom en redan genomförd transaktion.

Skatterättsnämnden diskuterade ganska utförligt om det fanns förutsättningar för att pröva ansökan. Man fäste vikt vid att det generella undantaget kunde liknas vid en ren skatteflyktsbestämmelse jämförbar med skatteflyktslagen som HFD prövat i andra förhandsbeskedsärenden, att de faktiska förhållandena var klarlagda, att det var av vikt för sökanden att få klarhet samt att skulden avsåg väsentliga belopp. Det faktum att skuldförhållandet uppkommit i tiden före ansökan ansågs visserligen tala emot prövning, men uppvägdes av att det var fråga om nya regler av skatteflyktskaraktär och det allmänna intresset av att få fram ett snabbt avgörande.

I HFD berörde majoriteten över huvud taget inte frågan om beskedet borde överprövas eller undanröjas. Uppenbarligen ansåg man att frågorna lämpade sig för förhandsbesked. Som framgått ville dock en ledamot med hänvisning till utredningssvårigheterna avvisa och undanröja en del av beskedet. Mot bakgrund av domstolens praxis avseende 2013 års regler, och att även 2019 års regler kan aktualisera svårbedömda utrednings- och bevisfrågor, hade det enligt min mening varit värdefullt om domstolen i vägledande syfte ändå något berört denna aspekt. Förhoppningsvis får HFD anledning att återkomma i frågan i andra förhandsbeskedsärenden avseende de riktade reglerna.

För det andra tyder avgörandet på att den ”insnävning” av den riktade avdragsbegränsningen som åsyftades genom 2019 års regler har haft effekt. Tillkomsten av dessa regler innebar bland annat att undantaget från tioprocentsregeln ersattes med det generella undantaget, som till skillnad från den förutvarande bestämmelsen är en renodlad missbruksregel. De två bestämmelserna är utformade på samma sätt med den skillnaden att det numera krävs att skuldförhållandet uteslutande eller så gott som uteslutande uppkommit för att intressegemenskapen ska få en väsentlig skatteförmån, medan det tidigare räckte med att detta var det huvudsakliga skälet, för att avdrag ska vägras. Förenklat uttryckt i kvantitativa termer innebär det att låntagaren för att undgå begränsning måste visa 5–10 procent affärsmässiga skäl för skulden jämfört med cirka 25 procent enligt den tidigare bestämmelsen.

Att förändringen haft effekt och ribban sänkts visas av att ränteavdrag vägrats i flera snarlika lånetransaktioner inom Investor-koncernen med stöd av undantaget i tioprocentsregeln i 2013 års regler.5 Kammarrätten ansåg där att det förhållandet att räntenivån på de interna lånen på märkbart sätt avvek från nivån på de externa lånen, tillsammans med kapitaliseringen av räntan och möjligheten för Investor att styra över beskattningsnivån, talade för att det huvudsakliga skälet för de aktuella skuldförhållandenas uppkomst var att ge intressegemenskapen en väsentlig skatteförmån. Även tillskott som tidigare lämnats från Investor beaktades. Vid tillämpningen av det generella undantaget gjorde HFD som framgått en annan bedömning med tonvikten lagd på de kommersiella realiteterna och framhöll också bestämmelsens karaktär av skatteflyktsregel och syfte att träffa rena missbruksfall.

Det kan tilläggas att HFD:s resonemang även allmänt bekräftar att motivuttalanden till den tidigare lagstiftningen i relevanta delar kan vara vägledande för tillämpningen av 2019 års riktade regler.

Man bör enligt min mening inte dra alltför långtgående slutsatser utifrån avgörandet. Sålunda berördes inte betydelsen av att det ursprungliga skuldförhållandet avsåg finansieringen av ett externt förvärv närmare av HFD. Enligt förarbetena till 2019 års regler ska vägledning kunna hämtas från tidigare praxis där interna lån med koppling till externa förvärv undantagits från avdragsbegränsningen (HFD 2011 ref. 90 I), något som också förefaller ha varit avgörande för både Skatterättsnämndens och Skatteverkets bedömning av det ursprungliga skuldförhållandet. Rättsläget får anses osäkert mot bakgrund av att denna praxis ansetts delvis överspelad när 2013 års regler prövats av underrätterna.6 Det framgår inte heller helt klart om det – som i kammarrättsavgörandena – tidigare lämnats tillskott som skulle ha kunnat beaktas vid bedömningen. Man kan även fråga sig om bedömningen blivit densamma om inte varit fråga om utlåning från ett investmentföretag och presumtionen därför inte varit tillämplig. Det är inte så säkert. Som illustreras av Skatterättsnämndens överklagade förhandsbesked den 13 januari 2021 – där nämnden var oenig om tillämpligheten av det generella undantaget – kan bedömningen vara mer komplicerad i andra situationer.7 Fler avgöranden behövs innan det går att tala om en fast och – mer generös – praxis.

Genom HFD 2020 ref. 68 klargjordes hur vissa kontraktsrättsliga fondstrukturer ska bedömas vid tillämpningen av definitionen av intressegemenskap i 2013 års riktade regler om ränteavdragsbegränsning.8 Något av ett förspel till avgörandet ägde rum när en närbesläktad transaktion bedömdes av Skatterättsnämnden knappt fem år tidigare. Förhandsbeskedet undanröjdes dock.9 Den nu föreliggande domen är av stor betydelse då HFDs bedömning fundamentalt skiljer sig från underinstansernas och medför att en förnyad prövning måste göras av frågan om undantag kan medges från avdragsbegränsningen.

En förutsättning för att kunna tillämpa reglerna om ränteavdragsbegränsning är att de aktuella ränteutgifterna avser skulder till ett eller flera företag som befinner sig i intressegemenskap med det låntagande företaget. Med företag avses här endast juridiska personer och svenska handelsbolag; ränteutgifter på skuldförhållanden till långivare som inte är företag i denna bemärkelse berörs alltså inte av avdragsbegränsningen. Mot bakgrund av detta aktualiseras flera frågor: Vem eller vilka är att anse som långivare? Är dessa långivare företag? Är de långivare som är företag och det låntagande företaget i intressegemenskap med varandra? Har det låntagande företaget rätt att dra av ränteutgifterna? Dessa frågor är inte alltid lätta att besvara, och särskilt knivigt kan det vara att bedöma utländska kontraktsrättsliga fondstrukturer utan egen rättskapacitet. I princip aktualiseras samma frågor vid tillämpningen av 2019 års riktade regler.

De faktiska omständigheterna i målet var i följande. Apolus Holding AB (”Apolus”) ingick i en fond som organiserats av ett riskkapitalbolag. Apolus ägdes till 100 procent av det luxemburgska bolaget Alimak som i sin tur till större delen ägdes av fem partnerships (”partnerskapen”) vilka tillsammans utgjorde fonden. Dessa var hemmahörande i Jersey där de bildats av cirka 130 organisationer och personer både inom och utom EU (”investerarna”). Varken fonden eller partnerskapen var juridiska personer eller skattesubjekt utan utgjorde kontraktsrättsliga konstruktioner som i princip saknade rättskapacitet och därför inte själva kunde ingå avtal eller inneha tillgångar eller skulder. Fonden förvaltades av två general partners (”GP-bolagen”). För att kunna finansiera ett externt företagsförvärv erhöll Apolus flera lån från Alimak. Efter att förvärvet slutförts genomförde Alimak ett återköp av egna aktier som betalades genom att fordringarna på Apolus överläts till GP-bolagen som därvid förvärvade fordringarna för fondens räkning.

Skatteverket vägrade Apolus avdrag för ränteutgifter hänförliga till lånen för beskattningsåren 2013 och 2014 med motiveringen att GP-bolagen var långivare till Apolus och att det förelåg intressegemenskap mellan GP-bolagen och Apolus. Skatteverket ansåg också att det saknades förutsättningar för att göra undantag från avdragsbegränsningen. Enligt Apolus uppfattning var investerarna långivare, men de kunde inte anses samverka på ett sätt som innebar intressegemenskap med låntagaren. Förvaltningsrätten fann att GP-bolagen var att anse som långivare till Apolus, men att intressegemenskap endast förelåg i förhållande till det ena av dessa. Kammarrätten ansåg att båda GP-bolagen var såväl långivare till Apolus som i intressegemenskap med detta. Underinstanserna fäste bland annat vikt vid GP-bolagens befogenheter och att investerarna saknade möjlighet att ge bindande handlingsdirektiv till dessa bolag.

Efter att Apolus överklagat meddelade HFD prövningstillstånd på frågan om förvaltaren av fonden ska anses vara den faktiska mottagaren av ränteinkomster hänförliga till fonden vid tillämpning av ränteavdragsbegränsningsreglerna.

HFD tog först ställning till vem eller vilka som kunde anses vara långivare till Apolus. Det noterades att det framgick av fondavtalen mellan GP-bolagen och investerarna att de sistnämndas skyldighet främst är att bidra med kapital till fonden, men att de inte ska ta del i förvaltningen eller kontrollen av fondens verksamhet. Vidare ska varje investerares del av tillgångarna redovisas på ett separat konto med rätt för investerarna att ta del av vinster som uppstår när tillgångarna realiseras. GP-bolagen förvaltar fonden, företräder investerarna mot utomstående och kan binda dem mot tredje man. De är också är skyldiga att ta emot amorteringar och räntebetalningar för fondens räkning och ska uteslutande handla i investerarnas intresse mot en ersättning som utgår ur fondens förmögenhet. Fondens tillgångar får inte sammanblandas med GP-bolagens tillgångar eller tas upp i deras redovisningar och är dessutom sakrättsligt skyddade mot GP-bolagens borgenärer.

Enligt HFD innebar denna avtalskonstruktion att den egentliga äganderätten till fondförmögenheten hade separerats från förvaltningen av tillgångarna. Investerarna i fonden ansågs därför äga fordringarna och de andra tillgångarna i fonden gemensamt och ha rätt till ränta och annan avkastning från dessa. Investerarna, och inte GP-bolagen, var därför att betrakta som långivare till Apolus. Domstolen hänvisade till HFD 2020 ref. 31 där andelsägarna i en kontraktsrättslig värdepappersfond, som bildats i enlighet med UCITS-direktivet och vars tillgångar förvaltades av ett fondbolag och förvarades av ett förvaringsinstitut, ansågs äga tillgångarna i fonden gemensamt och därmed vara berättigade till utdelning från denna. Även i det fallet ansågs äganderätten till fondförmögenheten ha separerats från såväl förvaltningen som förvaringen av tillgångarna genom den kontraktsrättsliga konstruktionen.

Därefter övergick HFD till att diskutera frågan om investerarna och Apolus kunde anses vara i intressegemenskap med varandra. Utgångspunkten var definitionen av intressegenskap i dåvarande 24 kap. 10 a § första stycket IL enligt vilken företag anses vara i intressegemenskap med varandra bland annat om ett av företagen, direkt eller indirekt, genom ägarandel eller på annat sätt har ett väsentligt inflytande i det andra företaget. Det noterades att det i bestämmelsens förarbeten uttalats att i vart fall en ägarandel strax under 50 procent kan beaktas, men att även andra faktorer än ägarandelens storlek kan vara av betydelse. Av förarbetena framgick också att uttrycket väsentligt inflytande förekommer på flera ställen i IL och att tidigare motivuttalanden avseende detta uttryck fortfarande ägde giltighet i tillämpliga delar.

HFD konstaterade att i princip samma definition av intressegemenskap finns skalbolagsreglerna i 49 a kap. IL, och att det av förarbetena till dessa regler framgår att uttrycket väsentligt inflytande är avsett att omfatta även det fallet att ett stort antal samverkande fysiska personer äger ett och samma skalbolag via bolag som ägs av var och en av dem. Detta gäller även om ägarbolagens respektive ägarandel i skalbolaget är liten. Enligt HFD kunde förarbetsuttalandet tjäna som vägledning även vid tolkningen av definitionen av intressegemenskap i ränteavdragsbegränsningsreglerna.

Mot bakgrund av detta blev domstolens slutsats att investerarna och GP-bolagen gemensamt hade ett väsentligt inflytande i Apolus och att de investerare som utgjorde företag var i intressegemenskap med Apolus vid tillämpningen av ränteavdragsbegränsningsreglerna. Det konstaterades att ägarandelen för var och en av investerarna visserligen var så liten att den i sig inte medförde ett väsentligt inflytande, men att investerarna genom fondavtalet fick anses ha överlåtit förvaltningen av tillgångarna i fonden på GP-bolagen varigenom det inflytande som följer av ägandet i Apolus samlats hos dessa. GP-bolagen ansågs genom den valda avtalsstrukturen samverka på ett sådant sätt att de tillsammans utövade förvaltningen av fonden för samtliga investerares räkning.

HFD fann således till skillnad från underinstanserna att Apolus erhållit lånen från investerarna i fonden och att Apolus och investerarna var i intressegemenskap med varandra genom det väsentliga inflytande som utövades tillsammans med GP-bolagen.

Av bedömningen följer att – eftersom ränteavdragsbegränsningen bara är tillämplig på skuldförhållanden där långivaren är företag (dvs. juridisk person eller svenskt handelsbolag) – den del av ränteutgifterna som avser skulder till investerare som inte är företag i denna bemärkelse är fullt ut avdragsgilla. För resterande del får prövas i förhållande till varje enskild investerare om undantag från avdragsbegränsningen kan medges med stöd av tioprocentregeln eller ventilen. Då underinstanserna hade prövat avdragsrätten utifrån premissen att det var GP-bolagen som var långivare kunde HFD emellertid inte som första instans ta ställning till avdragsfrågan. Målet visades därför åter till Skatteverket för en förnyad prövning av avdragsrätten utifrån förutsättningen att det är investerarna som är långivare och har rätt till den inkomst som motsvarar ränteutgifterna.

Utgången i målet kan jämföras med den bedömning som Skatterättsnämnden gjorde i det sedermera undanröjda förhandsbeskedet år 2015. Nämnden fann där att de investerare som var företag och ett GP-bolag var i intressegemenskap med låntagaren genom den samverkan som skedde genom avtalet för fonden. Som utgången nu blev kan man tycka att det hade varit bättre om HFD prövat beskedet.

Genom avgörandet har likväl klargjorts hur reglerna ränteavdragsbegränsning ska tillämpas på kontraktsrättsliga fondstrukturer inom riskkapitalsektorn, en fråga som måhända inte penetrerades till fullo vid lagstiftningens tillkomst. Domen har vägledande betydelse i första hand för 2009 och 2013 års regler, där underinstanserna i ett antal avgöranden avseende liknande fondstrukturer gjort bedömningen att avdragsbegränsningen ska prövas i förhållande till förvaltaren av fonden och inte till investerarna.10 I dessa fall, som väckt en del uppseende då bedömningen varit svår att förena med ett civilrättsligt synsätt, kan det nu bli aktuellt med en ändrad bedömning. Domen kan även ge vägledning för tillämpningen av 2019 års riktade regler som i grunden är konstruerade på samma sätt med en i princip identisk definition av intressegemenskap, samt för bedömningen av liknande avtalskonstruktioner på andra områden.11 Även om avgörandet har återgetts som ett referatmål, bör man dock vara försiktig med att generalisera med hänsyn till att innehållet i dylika fondavtal torde kunna variera en del.

Den förnyade prövningen av om ränteutgifterna får dras av med stöd av någon av undantagsreglerna kan antas bli komplicerad då den förutsätter att utgifterna fördelas mellan de olika investerarna och det avgörs vilken regel som är tillämplig i förhållande till respektive investerare. Med hänsyn till att ingen av investerarna har tillräckligt stort innehav i Apolus för att att grunda koncernbidragsrätt torde emellertid utgången i Lexel-målet inte kunna åberopas till stöd för avdragsrätt.12

HFD 2020 ref. 68 får betraktas som en framgång för riskkapitalbranschen, vars fonder och förvaltningen av dessa ofta är lokaliserade till skatteparadis, även om man nog ännu hellre sett att intressegemenskap inte ansetts föreligga mellan investerarna och låntagaren. En prövning av avdragrätten i förhållande till förvaltare som hör hemma i lågskattejurisdiktioner är dock liktydigt med undantagslöst avdragsförbud såväl enligt 2013 som enligt 2019 års regler. Nu kommer avdragsrätten istället att vara beroende av de enskilda investerarnas skatterättsliga hemvist och status.

Avslutningsvis kan de lege ferenda ifrågasättas om det är helt ändamålsenligt med en reglering där avdragsrätten för vad som i praktiken framstår som ett enda skuldförhållande kan behöva prövas i förhållande till ett stort antal långivare. Dessutom öppnar eventuellt det förhållandet att avdragsbegränsningen inte är tillämplig på skulder till andra subjekt än juridiska personer och svenska handelsbolag vissa möjligheter att lägga upp långivningen så att begränsningen undviks. Enligt min mening bör dessa aspekter noteras vid en kommande översyn av den riktade avdragsbegränsningen.