Anmälan av Hanna Grylins doktorsavhandling Passivitetsrätten vid skattetillägg

Örebro Studies in Law 10, 2019, 356 sidor.

1 INLEDNING

Jag var opponent när Hanna Grylin med godkänt betyg disputerade för doktorsgraden med avhandlingen Passivitetsrätten vid skattetillägg vid Örebro universitet den 29 november 2019.1 Jag ska i denna artikel recensera Grylins avhandling baserat på den kritik jag framförde vid disputationen, men även andra frågor. Uppgiften att vara opponent innebär en kritisk granskning av en avhandling. Denna recension kommer följaktligen att fokusera på mina kritiska synpunkter, men även framhålla dess förtjänster.

Passivitetsrätten innebär enligt min mening kortfattat i skatterättsliga sammanhang att den skattskyldige har rätt att vara passiv vid anklagelse för brott och att vissa rättssäkerhetsgarantier träder i kraft. Den skattskyldige behöver då inte lämna ut information till Skatteverket som kan vara belastande för honom. Numera anses påförande av skattetillägg kunna jämställas med anklagelse för brott. En viktig och kontroversiell fråga är vid vilken tidpunkt passivitetsrätten inträder. Ibland framförs kritik mot passivitetsrätten med argumentet ”att den som inte har något att dölja behöver inte vara rädd att lämna information till Skatteverket”. Bakom sådana resonemang döljer sig en brist på kunskap och/eller förståelse för rättssäkerhetsaspekter. Sammanfattningsvis kan man säga att avhandlingens huvudområde är den skattskyldiges rättigheter att vara passiv i skatteärenden men också den andra sidan av myntet, nämligen dennes skyldigheter att lämna information till Skatteverket. Det finns ett stort behov av forskning inom detta område, inte minst av rättssäkerhetsskäl.

Det är ett intressant och viktigt ämne som Grylin har valt att behandla ur ett svenskt och europarättsligt perspektiv.2 Jag tycker att Grylin uppvisar ett mod då hon vill skriva om passivitetsrätten som inte bara är komplicerad utan också mycket föränderlig. Problematiken beror till stor del på att Europarätten är en kompromissprodukt mellan många länder med sina olika språk, intressen och rättstraditioner. Rättsakterna kan därför bli medvetet vaga kompromissprodukter för att lösa de olika intressekonflikterna och de kulturella skillnaderna.

I denna artikel ska jag först diskutera avhandlingens disposition i avsnitt 2, för att sedan kritiskt granska syfte och frågeställningar i avsnitt 3 samt metod och avgränsningar i avsnitt 4. I avsnitt 5 Övriga frågor diskuterar jag i kapitelordning vissa utvalda problem som jag har funnit intressanta. I avsnitt 6 Sammanfattande omdöme lämnar jag en konkluderande bedömning av Grylins avhandling.

2 DISPOSITION

Avhandlingen är indelad i tio kapitel inklusive en sammanfattning på engelska. Efter det inledande kapitlet med syfte, delsyften och frågeställningar, utgångspunkt för framställningen, metod och material, avgränsningar, terminologi, forskningsläget och disposition följer sju kapitel inför kapitel 9 Uppföljning. Kapitel 2 till 5 behandlar passivitetsrätten ur olika aspekter, från en allmän introduktion till passivitetsrätten enligt Europakonventionen och EU-rätten. Kapitel 6 behandlar skyldigheten att lämna inkomstdeklaration och upplysningar i samband därmed enligt svensk lag. I kapitel 7, som är det mest omfattande i avhandlingen, analyseras de svenska bestämmelserna för skattetillägg vid oriktig uppgift och skönsbeskattning mot bakgrund av europarätten. I kapitel 8 genomförs en undersökning av passivitetsrättens tillämpningsområden och innebörder i förfarandet om skattetillägg. Vid undersökningen inkluderas slutsatserna om passivitetsrättens autonoma innebörder. Därutöver genomförs en undersökning om det föreligger konflikter mellan uppgiftsskyldigheten och passivitetsrätten i olika situationer avseende förfarandet om skattetillägg. I kapitel 9, som är det egentliga avslutningskapitlet, besvarar författaren de frågor som ställdes inledningsvis samt lämnar förslag på förbättringar, de lege ferenda.

Framförallt artikel 6 i Europakonventionen och artikel 48 i EU:s rättighetsstadga är viktiga för avhandlingens huvudtema. Men även artikel 3 i EU:s direktiv (2012/13/EU) om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden och artikel 7 i EU:s direktiv (2016/343/EU) om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden samt rättsfallet från Högsta domstolen i USA, Miranda v. Arizona (”Miranda-rights” även kallad ”Mirandavarningen” på svenska) har betydelse för avhandlingens syfte.

Grylin beskriver först det allmänna för att därefter behandla alltmer specifika spörsmål i avhandlingen i en logisk och lättbegriplig struktur. Däremot tycker jag inte att titeln på det avslutande kapitlet, Uppföljning, är särskilt upplysande även om man med lite fantasi kan begripa vad författaren åsyftar. En lämpligare titel hade varit Sammanfattning och avslutande kommentarer. Det kan också diskuteras om kapitlen om europarätt behövde ha varit så långa i förhållande till den svenska rätten och de avslutande kommentarerna. ”Transportsträckan” till ”pudelns kärna” känns kanske lite väl lång, även om kapitlen dessförinnan både är intressanta och viktiga.

3 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR

Syftet kan beskrivas som vad som ska undersökas och metoden hur man undersöker det valda problemområdet. Enligt mitt tycke är frågeställningarna minst lika viktiga som syftet och styr egentligen detta. En bra avhandling har således väl avvägda frågeställningar.

Avhandlingens huvudsyfte är att undersöka förhållandet mellan passivitetsrätten och skattetillägget. Därefter anges tre olika delsyften. I det första delsyftet genomförs en analys av passivitetsrätten enligt Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga, artikel 3 i direktiv 2012/13/EU och artikel 7 i direktiv 2016/343/EU. I det andra delsyftet genomförs en analys av skyldigheten att lämna inkomstdeklaration och övriga upplysningar enligt skatteförfarandelagen i förfarandet om skattetillägg. Vid analysen genomförs också en undersökning av skillnaden mellan oriktiga uppgifter, som kan föranleda uttag av skattetillägg, och andra uppgifter som t.ex. oriktiga yrkanden och tillräckliga uppgifter, som inte får föranleda uttag av skattetillägg. I det tredje delsyftet genomförs en analys av passivitetsrättens tillämpningsområden och innebörder i förfarandet om skattetillägg. I samband med detta undersöks också om det skulle kunna föreligga konflikter mellan passivitetsrätten och uppgiftsskyldigheten i förfarandet om skattetillägg samt hur dessa i så fall skulle kunna lösas. Genom de tre delsyftena kan man säga att Grylin konkretiserar frågeställningarna. Genom att använda sig av såväl europarätt som svensk rätt får avhandlingen ett omfattande ämnesområde.

Fokus för analysen i avhandlingen har angetts till följande:

1. Att undersöka hur Europadomstolen och EU-domstolen har prövat passivitetsrättens tillämpningsområden.

2. Att undersöka hur Europadomstolen och EU-domstolen har prövat om passivitetsrätten kan anses kränkt.

3. Att söka dra slutsatser om passivitetsrättens tillämpningsområden och innebörder så som detta kommer till uttryck i Europadomstolens rättspraxis, EU-domstolens rättspraxis, artikel 3 i direktiv 2012/13/EU och artikel 7 i direktiv 2016/343/EU.3

Avhandlingens fem frågeställningar är:

1. Hur förhåller sig uppgiftsskyldigheten till passivitetsrätten i förfarandet om skattetillägg?

2. Under vilka förutsättningar är passivitetsrätten tillämplig i förfarandet om skattetillägg?

3. Vilka innebörder har passivitetsrätten i förfarandet om skattetillägg?

4. Under vilka förutsättningar kan skattetillägget i sig utgöra en kränkning av passivitetsrätten?

5. Vilka åtgärder bör vidtas för att passivitetsrätten ska få ett bättre genomslag i förfarandet om skattetillägg?

Vid analys av punkt 5 ges förslag till förändringar i lagstiftningen, det som inom juridiken brukar kallas de lege ferenda.4

4 METOD OCH AVGRÄNSNINGAR

Av tradition används oftast den rättsdogmatiska metoden i skatterättsliga avhandlingar, även det finns undantag från denna.5 Det finns skilda uppfattningar avseende hur man ska beskriva metoden. Jag väljer dock av utrymmesskäl inte att återge diskursen om rättsdogmatisk metod, men finner att det är en allvarlig brist att Grylin inte i högre grad har beskrivit hur hon uppfattar den rättsdogmatiska metoden och om rättspolitiska resonemang kan anses ingå i den eller inte.6 Inte heller rättskälleläran, vilka rättskällor som ingår i den rättsvetenskapliga analysen, värdet av de olika rättskällorna och kritik av dessa får enligt min mening tillräckligt utrymme i Grylins avhandling. Stumer har i The Presumption of Innocence: Evidential and Human Rights Perspectives ställt frågan hur och i vilken utsträckning Europadomstolens praxis kan implementeras i nationell rätt, dels mot bakgrund av språkliga skillnader, dels med hänsyn till skillnader i nationella rättssystem.7 Sådana frågor hade varit intressanta att få belysta. Grylin anger inte heller hur urvalet av rättsfall gjorts och om tolkningen av domar från Europadomstolen, EU-domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen ska tolkas på samma sätt eller om det finns några skillnader. En annan fråga som kunde ha diskuterats är vad som utgör doktrin. Det hade också varit intressant att få Grylins uppfattning om rättskällevärdet av Skatteverkets allmänna uttalanden och vilket genomslag de kan ha på domstolarna.8

Genom att använda sig av doktrinen kan olika uppfattningar komma till tals och ställas mot varandra. Författaren kan då föra resonemanget vidare till en ny och förhoppningsvis högre nivå. Grylin har på olika sätt hänvisat till doktrinen i sin avhandling, men har enligt min mening använt dessa källor i alltför liten omfattning. En allvarlig sådan brist är när Grylin för fram förslag om införande av Skatteverkets informationsskyldighet om passivitetsrätten i skatteförfarandelagen, någon slags ”Miranda-right”. Liknande förslag har tidigare förts fram av Mutén, Hultqvist samt Höglund, utan att Grylin angett detta.9 Ett annat exempel på doktrin som omnämns men som sedan inte används är Katarina Fasts artikel om ”Taxpayers’ Charter”.10 Här skulle Grylin ha kunnat föra en intressant diskussion om införandet av en sådan alternativt en rättssäkerhetslag väsentligt skulle ha stärkt den skattskyldiges ställning.

Även frågan om objektivitet eller val av perspektiv borde ha behandlats av Grylin.11 Enligt min mening kan man vara objektiv även om man som författare behandlar problemet ur en viss synvinkel. Det finns avhandlingar som tar ställning för staten, dvs. skatteverket, och avhandlingar som tar ställning för den skattskyldige.12 Huvudsaken är att författaren öppet redovisar argument för och emot en slutsats och att den är logisk och väl underbyggd.13

Avgränsningar kan närmast liknas vid ”friskrivningsklausuler”. Man kan givetvis diskutera huruvida en viss avgränsning är lämplig eller inte, men det är viktigt att relevanta sådana finns med som tecken på författarens medvetenhet om det behandlade ämnets omfång och räckvidd.

Delvis stämmer Grylins uppfattning om avgränsningar med min. Vissa skatterättsliga begrepp som skattetilläggets beräkningsgrunder, deklarationsskyldig, skattskyldig och uppgiftsskyldig, behöver inte definieras i detalj för att man ska förstå avhandlingens huvudområde.

Jag anser att det många gånger är viktigt med en historisk bakgrund eftersom den både kan ge ett perspektiv och en förståelse för de nuvarande rättsreglernas utformning. Grylin anger i avsnitt 1.5.8 att hon inte ska beskriva passivitetsrätten ur ett historiskt perspektiv. Denna avgränsning kan givetvis diskuteras, men är dessutom inte korrekt då hon har vissa korta historiska återblickar. I avsnitt 2.2 har hon ett historiskt exempel med en atensk krigsflotta. Det hade också varit mer naturligt och intressantare med senare rättshistoria, t.ex. med exempel från tysk rätt med en omfattande och långvarig rättssäkerhetstradition eller att Gustav III avskaffade tortyren i Sverige 1772. Det hade enligt min mening varit mycket intressant och underlättat förståelsen för skattetilläggets konstruktion med en kort historik, från att uppfattas som administrativ avgift till att jämställas med straff. Frågan är om en oinitierad läsare till fullo kan förstå utformningen av de nuvarande bestämmelserna om skattetillägg, utan en historisk bakgrund. Rättsläget för skattetillägg har sedan dess införande 1972 radikalt förändrats under åren genom europarättens inflytande. Sista ordet är förmodligen inte sagt i denna fråga, utan vi kan sannolikt förvänta oss fler förändringar i framtiden.

Avgränsningar har gjorts mot vissa internationella konventioner som ICCPR, ICC, ICTY och ICTR.14 Jag finner denna avgränsning lämplig men förkortningarna finns inte förklarade i löptext eller i not. De finns inte heller med i förkortningslistan, vilket givetvis är en brist.

Grylin anger på sidan 42 att med hänsyn till att syftet är att undersöka förhållandet mellan passivitetsrätten och skattetillägget så har analyser av tillämpningsområden och innebörder av tortyrförbudet, oskyldighetspresumtionen, rätten till advokat och andra rättigheter med nära samband till passivitetsrätten avgränsats från studien. Även här är Grylin inkonsekvent och behandlar t.ex. passivitetsrätten i förhållande till tortyrförbudet i avsnitt 3.2.5. Dessutom hade det enligt min mening varit intressant att diskutera rätten till advokat och dennes passivitetsrätt i förhållande till sin klient. Jag är starkt kritisk till avgränsningen avseende oskyldighetspresumtionen eller oskuldspresumtionen som den också kallas eftersom den enligt min mening utgör grunden för passivitetsrätten. Enligt Danelius anses passivitetsrätten ingå i lokutionen ”rätt till en rättvis rättegång” i artikel 6.1 och av oskuldspresumtionen 6.2 EKMR.15 Enligt Danelius framgår det av artikel 6.1 att en rättegång ska vara rättvis och rättssäker. En viktig men ej uttryckligen uttalad princip är jämställdhet i processen (”equality of Arms”, ”Waffengleichheit”). Båda parter ska ha samma möjlighet att lägga fram sin sak och ingen av dem ska ha processuellt övertag. Även frågan om en jämställd skatteprocess borde ha berörts av Grylin eftersom den har viktiga beröringspunkter med frågan om passivitetsrätt. Enligt Nowak är oskuldspresumtionen en del av begreppet rättvis rättegång men den har med tiden fått en sådan betydelse att Europadomstolen varit benägen att behandla den särskilt.16

I avsnitt 1.5.6 avgränsar Grylin passivitetsrätten i förhållande till andra uppgiftsskyldigheter. Såvitt jag förstår är det en avgränsning mot tredjeman. Advokater, läkare och psykologer har ju i stor utsträckning en sådan lagstadgad passivitetsrätt i förhållande till sina klienter och patienter. Revisorer och skattekonsulter saknar däremot denna rätt och det hade varit intressant med en diskussion om inte även denna kategori borde omfattas av passivitetsrätten. En annan fråga som inte tas upp i avsnittet om avgränsningar eller på annat ställe i avhandlingen är passivitetsrättens omfång till interna intressenter som VD, vice VD, styrelseledamöter eller andra anställda i företag. Vilken rätt att tiga eller vägra lämna ut information har de?

I avsnitt 1.5.7 anges att andra sanktioner och straff än skattetillägget avgränsats av utrymmesskäl. Även här är Grylin inte konsekvent och jämför t.ex. på sidan 69 och 84 trafikförseelser som fortkörning med skattetillägg.

Grylin har inte gjort någon regelrätt komparation av utländsk rätt, trots att någon sådan avgränsning inte finns omnämnd. Jag skulle dock gärna ha sett en komparation av utländsk rätt eftersom en sådan kan vara ett mycket viktigt jämförelsematerial och ge impulser till förbättringsförslag. Det hade varit intressant med jämförelser av skattetillägget i andra länder, t.ex. Danmark, som har en förvaltningsrättslig rättssäkerhetslag, eller USA. Visserligen kan man säga att utländsk rätt indirekt behandlas genom domar från Europa- och EU-domstolarna, men det är ändå inga regelrätta jämförelser.

Grylin har inte heller avgränsat avhandlingen till inkomstskatterättens område eller området för mervärdesskatt.17 Detta är naturligtvis inte fel och kanske till och med en fördel, men det är under sådana omständigheter viktigt att framhålla skillnaderna mellan inkomstskatterätten, som till stor del styrs av inhemska bestämmelser, och mervärdesskatten, som till stor del styrs av EU-rätten.

Grylin har inte heller angett tidpunkten för när rättsläget beaktats. Det är viktigt att ange en sådan ifall läsaren skulle sakna rättsfall som tillkommit efter avhandlingens slutdatum.

5 ÖVRIGA FRÅGOR

I detta avsnitt kommer jag att diskutera olika frågor som jag har funnit intressanta och viktiga i Grylins avhandling.

Jag saknar en allmän beskrivning av Europakonventionen och Europadomstolen samt deras tillkomst och utveckling i kapitel 2 Passivitetsrätten – en introduktion. En sådan hade definitivt ökat förståelsen för den vagt utformade konventionen.

I kapitel 3 beskrivs passivitetsrättens innebörd enligt Europakonventionen. Artikel 6 i Europakonventionen omfattar civila rättigheter och skyldigheter. Enligt min mening skulle skatter mycket väl omfattas av artikeln, men Europadomstolen ansåg i rättsfallet Ferrazzini mot Italien att skattefrågor ingick i den hårda kärnan av statsmaktens maktutövning och därför föll utanför artikel 6.18 Personligen tycker jag att det är olyckligt att skattetillägg omfattas av Europakonventionen men att övriga skatter inte gör det. Även här hade det varit intressant att få ta del av Grylins uppfattning i frågan.

Grylin hävdar på olika ställen i sin avhandling att det framgår av rättsfallet RÅ 1982 Aa191 att varje vuxen person har en skyldighet att kunna redovisa hur den skattskyldige har täckt sina levnadskostnader för Skatteverket. Jag finner att Grylins slutsatser är alltför långtgående då de grundas på dåvarande regeringsrådet Petréns uttalanden i notismålet.

I kapitel 4 beskrivs passivitetsrätten enligt EU-rätten. EU:s rättighetskatalog och de tidigare nämnda EU-direktiven är de viktigaste rättsakterna avseende passivitetsrätten. Rättsakterna är enbart tillämpliga på det EU-rättsliga området, vilket i många fall torde exkludera inkomstskatterätten. Det hade varit en stor fördel om detta framgått i avhandlingen eftersom det är en mycket viktig fråga.

I kapitel 5 analyserar Grylin passivitetsrättens autonoma innebörder. Jag hade helst sett en mer omfattande beskrivning och förklaring av begreppet autonom innebörd då det kan tolkas på olika sätt och vad som anses ingå i detta.

När det gäller passivitetsrätten så finns det bestämmelser om denna i svensk rätt, EU-rätten och i Europakonventionen, vilket innebär att rättsakterna såväl överlappar som kompletterar varandra. Europakonventionen är sedan 1995 inte enbart en konvention utan också svensk lag.19 Av 2 kap. 19 § regeringsformen (1974:152) framgår att lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av Europakonventionen. Enligt Europakonventionen föreligger en anklagelse om brott när en enskild väsentligen har påverkats av en myndighetsåtgärd som riktats mot den enskilde. Det säger sig självt att det är svårt att ange gränsen för när den enskilde påverkats av en myndighetsåtgärd, vilket också skapar bristande förutsebarhet och likformighet. Europadomstolen får därmed en stort inflytande och betydelse för rättstillämpningen genom sin rättspraxis.

Sverige är som konventionsland direkt bundet av Europakonventionen och dessutom genom sitt medlemskap i EU ytterligare och indirekt bundet till Europakonventionen. I artikel 6.2 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, FEUF, anges det att EU ännu inte har anslutit sig till Europakonventionen, men att unionen ska ansluta sig till denna. Anslutningen ska dock inte ändra unionens befogenheter såsom de definieras i fördragen. I artikel 6.3 i FEUF anges också att de grundläggande rättigheterna, såsom de garanteras i Europakonventionen, och såsom de följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner, ska ingå i unionsrätten som allmänna principer. I artikel 51.3 i EU:s rättighetsstadga anges att i den mån som stadgan omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av Europakonventionen ska rättigheterna i EU:s rättighetsstadga ha samma innebörd och räckvidd som i Europakonventionen. Bestämmelsen i artikel 51.3 i EU:s rättighetsstadga hindrar inte unionsrätten från att tillförsäkra ett mer långtgående skydd.

Europakonventionen ingår såväl i svensk rätt som i EU-rätten, men det hade varit intressant om Grylin hade diskuterat i vilken mån svensk rätt, EU-rätt och Europakonventionen kompletterar varandra, dvs. då svensk rätt eller EU-rätten ger ett högre skydd än Europarätten (se bild nedan). Men inte minst de fall där rättsakterna kan kollidera med varandra hade varit intressant att få belysta. Det finns således tre olika utfall av de olika rättsakterna: när de överensstämmer med varandra, när de kompletterar varandra och när de skulle kunna kollidera med varandra.

I kapitel 6 behandlas skyldigheten att lämna inkomstdeklarationer och övriga uppgifter. På sidan 163 skriver Grylin:

”Enligt Europadomstolens och EU-domstolens rättspraxis finns det inte en tidpunkt när passivitetsrätten blir tillämplig. Den frågan måste prövas genom att bedöma om en enskild kan anses ha blivit väsentligt påverkad av en åtgärd som företagits av en myndighet.”

Enligt min mening kan det vara så att passivitetsrätten enligt Europakonventionen infaller tidigare än enligt svensk rätt som innebär att det måste föreligga en officiell anklagelse för att passivitetsrätten ska träda in.20 Frågan om eventuella skillnader i passivitetsrättens inträdande borde ha diskuterats av Grylin. En annan viktig fråga är vad som händer med material som Skatteverket omhändertagit efter att verket har fattat konkreta misstankar om brott utan att anmäla det till åklagare. I svensk processrätt råder principen om fri bevisprövning, vilket innebär att parterna i ett mål får åberopa all bevisning. Men får material som Skatteverket olovligen fått in utan att misstanke delgivits den skattskyldige användas i en påföljande brottsprocess? Om det får användas i en efterföljande brottsprocess, kan den skattskyldige rikta några skadeståndskrav eller andra krav mot Skatteverket?

I kapitel 7 beskriver Grylin de svenska bestämmelserna för skattetillägg. Jag har tidigare i recensionen angett att jag saknar den historiska bakgrunden, från skattetilläggets införande som administrativ avgift till att betraktas som straff. Jag saknar också Persson Östermans och Moëlls artikel om skattetillägg i Skattenytt. Författarna till artikeln anser att man tillspetsat kan säga att förutsebarheten avseende eftergiftsgrunderna i skattetilläggsmålen tidigare varit väl tillgodosedd genom den tidigare stränga bedömningen hos Skatteverket och domstolar. Man har nämligen kunnat förutse att eftergift av påfört skattetillägg inte kommer att beviljas. Det är enligt Moëll och Persson Österman sannolikt att eftergiftsgrunderna ”räddat” det svenska skattetillägget avseende Europakonventionens krav.21

Även frågan hur länge en skatteprocess avseende skattetillägg kan pågå utan att en dom avkunnats i målet borde ha diskuterats. I rättsfallen Janosevic mot Sverige samt Vulic och Västberga Taxi mot Sverige fann Europadomstolen att Sverige brutit mot artikel 6.1 i Europakonventionen.22 I fallet Janosevic hade skatteprocessen tagit nästan tre år hos Skatteverket och två år och nio månader i förvaltningsrätten. För Vulic tog det fyra och ett halvt år att få saken prövad av förvaltningsrätten. Domarna kan anses ange den yttre gränsen för när ett skattetillägg måste prövas av domstol, men tidpunkten kan förmodligen ligga tidigare än så.

Visserligen finns en del lagtext med i löptexten, men jag hade gärna sett att viktig svensk lagtext och viktiga europarättsliga rättsakter funnits med som bilagor. På så sätt hade läsaren haft viktig lagtext samlad på ett ställe, vilket hade underlättat läsningen. Vid lagändringar skulle läsaren dessutom enkelt kunna se den lagtext som var aktuell när avhandlingen skrevs.

Jag saknar även ett sakregister, även om det inte finns något formellt krav på ett sådant så hade även det underlättat sökningen i avhandlingen. Det är också synd att det saknas sidhänvisningar i rättsfallsregistret. Genom sidhänvisningar hade läsaren snabbt och enkelt hitta intressanta rättsfall.

I litteraturförteckningen anges ibland den intetsägande tryckorten istället för förlagsorten. Med tanke på att böcker av ekonomiska skäl kan tryckas överallt i världen så är tryckorten av mindre betydelse.

Även om Grylin i allmänhet skriver lättförståeligt, så finns det många irriterande felstavningar som borde ha rensats bort, t.ex. ”tystanden” istället för ”tystnaden”. Sådana felstavningar borde ha rensat på bort på ett tidigt stadium.

6 SAMMANFATTANDE OMDÖME

Jag har i min recension av Grylins avhandling påtalat de brister som jag har funnit i denna. Detta innebär inte att jag är kritisk till avhandlingen i sin helhet. Jag tycker, som tidigare angetts, att passivitetsrätten både är ett viktigt och aktuellt rättssäkerhetsämne. Jag uppfattar europarätten som en snårskog, men Grylin har på ett tydligt, logiskt och bra sätt lyckats redogöra för den omfattande rättspraxis som finns på området. Hon har också lämnat insiktsfulla kommentarer till den rättspraxis som finns på området. Grylin har också lämnat konkreta och bra förslag till lagändringar.

Avhandlingen är på sitt sätt välskriven eftersom det oftast är lätt att följa Grylins resonemang, men det finns alltför många besvärande stavfel som borde ha gallrats bort vid en sista genomgång. Det finns vissa upprepningar i avhandlingen, men jag tycker inte att de stör nämnvärt utan kan ses som nödvändiga. Läsaren kan också i allmänhet enkelt se vad som är Grylins egna uppfattningar genom uttryck som ”enligt min mening” eller ”enligt min tolkning”.

Det finns många hänvisningar till viktiga källor i avhandlingen även om jag saknar vissa viktiga sådana, t.ex. Stumer. Men det är en allvarlig brist att Grylin inte i högre utsträckning använder sig av det källmaterial som hon trots allt har referenser till. Genom ett bättre utnyttjande av källorna kunde Grylin ha diskuterat vissa frågor som nu saknas i avhandlingen. Dessutom kunde hennes resonemang ha utvecklats ytterligare genom att utgå från tidigare forskning.

Jag önskar Hanna Grylin lycka till med sin fortsatta forskarkarriär.

Mats Höglund, docent i finansrätt vid Karlstads universitet.