Jag fick förmånen att under knappt åtta månader verka som adjungerad ledamot i Kammarrätten i Stockholm, mellan 2018 och 2019, på avdelning två under lagmannen Marie Jönsson. Det var inte lätt att få chansen, hela tre gånger fick jag söka. Antagligen fanns en viss misstro mot en professor, som kanske antogs vara en riktig besserwisser. Nåväl, domstolen gav med sig efter allt tjat från min sida.
Ett antal personer har efter fullgjort tjänst frågat om jag inte borde beskriva min tid i domstolen. Vad var svårt/lätt, vad var kul/jobbigt? I denna artikel gör jag ett försök att sammanfatta alla intryck. Självklart, det mest intressanta kan jag inte beröra, nämligen överläggningar kring domar och beslut som är under sträng sekretess. Jag kommer också kort ta upp några erfarenheter som jag har tagit med mig tillbaka till akademin
Vad är då en adjunkt? Enligt SAOB är en adjunkt en biträdande person, en medhjälpare. Att adjungera är att ”till biträde antaga”, eller mer vanligt nu; vara ”tillfällig ledamot”. Det stämmer mycket bra med hur rollen som adjunkt är. Jag var en under en tid fullvärdig domare, må vara av låg intern ranking. Jag kunde aldrig vara ordförande och i sitsen av tre domare kunde jag aldrig sitta med annan domare utan fullmakt (t.ex. ”tassarna”, t.f. assessorerna som är i utbildning). Annars fanns inga direkta begränsningar. Min roll i avgörandena var ofta tudelad då jag var såväl föredragande som referent i sitsen. Samtidigt satt jag enligt det normala föredragningsschemat som referent eller ”tredje man”, vid föredragningar av de särskilt anställda föredragandena eller fiskalerna.
Ett annat sätt att beskriva adjunktionen är som att vara gäst. Pär Lagerkvist är författare till ”Gäst hos verkligheten”, en bok som jag läste på gymnasiet. Boken handlar om en person som är rädd att förlora allt som är väldigt värdefullt för honom. Samma saker kan uppfylla honom med glädje och hopp i ena stunden, med skräck och panisk fruktan i andra. Identiska är knappast mina upplevelser från kammarrätten, men visst är det utmanande att lämna en välkänd komfortzon för att pröva vingarna i ett okänt element. Att föredra ett förslag till beslut eller dom kan vara underbart roligt men också mycket nervöst. Vad ska de lärda domarna tycka och säga? Vad har jag missat? Var det fel med förslag om avskrivning? Hade jag missförstått något papper i akten? Många ”unknown unknowns” skulle man kunna säga.
Men sann lärdom vinnes av att försöka och av att lära sig av misstag, det är så sant som det är skrivet. Utbildningen utmärktes alltså av ”trial and error” och hög tilltro till min förmåga att under eget ansvar driva målen framåt. Jag kastades liksom i bassängen.
Först fick jag ett antal socialförsäkringsmål av enklare beskaffenhet, sedan fick jag lite mer komplicerade. Det handlade bl.a. om sjukpenning, sjukersättning (”förtidspension”), bostadsanpassning, färdtjänst och arbetslöshetsersättning. Jag fick också mål om revisorer och läkare som påstods ha förfarit felaktigt, mål som gällde personer som ville få lärarbehörigheter eller psykologlegitimation. Krav på prövningstillstånd gäller för de flesta måltyperna för prövning i kammarrätten, varför ofta beredningen ledde fram till ett kort beslut om ej PT. Bakom ett sådant beslut kan alltså ligga mycket hårt arbete och även omfattande diskussioner under föredragningen.
Efter en tid kom jag också in i arbetet med MIG-målen (mål i Migrationsöverdomstolen ”MIÖD”). I dessa mål handlar det i första hand om att pröva frågan om prövningstillstånd. Målmängden får anses extrem (över 20 000 prövade mål per år) varför särskilda rutiner tagits fram för hanteringen. I korthet fördelas MIG-målen ut på varje avdelning där en första grovsortering äger rum. Anser referenten att det kan finnas anledning till PT läggs målet i ”balansen”. Föredraganden med särskild expertis tar då över och bereder målet. Anser en sits på avdelning att PT bör meddelas lämnas målet över till den speciella MIG avdelningen ett, som slutligen deltar i beslutet om PT ska lämnas. Det är alltså ett intressant sätt att arbeta decentraliserat och centraliserat på samma gång. Undantag gällde för t.ex. processuella misstag som kunde leda till återförvisning till migrationsdomstolen. Det kunde avdelningen självständigt besluta om. MIG-målen omfattar många olika typer av rättsfrågor, asyl, verkställighet, visering och medborgarskap bland mycket annat. Målen som ofta gäller prövning av en individ, som kan ha flytt från förföljelse eller krig, måste naturligtvis hanteras med största omsorg.
Lagmannen tyckte efter några månader att nu var det dags för sekretessmål. Dessa är spännande eftersom kammarrätten är första domstolsinstans, och att referenten därför omedelbart sätter sig och skriver dom. Förutom av att vara intressanta så är de också komplicerade. Vad gäller t.ex. för förundersökningar, domstolar, personalärenden i högskolan, kamerabevakning? En föredragande och referent måste komma med ett skarpt lösningsförslag, och då är det tur för en adjunkt att det finns mycket kunniga personer i den omedelbara närheten som kan svara på dumma frågor.
Instoppat lite då och då var ”bokstavsmålen”, LVU, LVM och LPT. I dessa mål används nämnd och ofta muntlig förhandling. Målen handlar i princip alltid om svåra förhållanden och stor utsatthet. Målen tas givetvis på största allvar. Det är en svår balansgång mellan olika legitima intressen som måste hanteras med största omsorg. Nämndemännen kan jag bara säga gott om, alla jag mötte var seriösa och uppmärksamma personer.
Slutligen tyckte chefen efter halva adjunktstiden att min skattekarens skulle upphöra, och jag fick ta hand om några skattemål att föredra och referera. Skattekarensen motiverades inte alls av allmän misstänksamhet mot mig, p.g.a. de kritiska studier jag lagt fram gällande kammarrättspraxis (företrädaransvar, F-skatt, skattetillägg i TP-mål). Istället var tanken att först och främst pröva min förmåga till det allmänna dömandet.
Nåväl, skatt är onekligen min turf och det kändes. Problemen med skattemålen jag fick ta fram till avgörande var inte så mycket rättsfrågorna, som var bl.a. påstådda oredovisade inkomster, moms, utländska stiftelser och CFC-beskattning. Det var istället de minst sagt omfångsrika akterna. Inte sällan handlar det om många år som ska prövas, där frågorna de enskilda åren kan påverka de andra åren på komplicerade sätt. Bevisningen och inlagorna var ofta mycket omfattande. Det kunde ibland kännas som ombuden inte ville bringa klarhet i rörigheterna, om det berodde på dolus, culpa eller missuppfattning från min sida vill jag lämna därhän. Jobbet kändes som ett detektivjobb – vad är det allt material egentligen utvisar? Någon muntlig förhandling i skattemål fick jag tyvärr inte uppleva.
Det tveklöst mest positiva med adjunktionen var att få uppleva den starkt välvilliga kollegiala stämningen och arbetsformen. Alla anställda på avdelningen var mycket trevliga och hjälpsamma, från att ge råd och vägledning om hur en akt ska organiseras till att ge vägledning i intrikata juridiska frågor. Ingen fråga, hur obetydlig den kunde te sig, lämnades utan svar. Särskilt utsatta var mina närmaste rumsgrannar, som turligt nog var klippor på det mesta. De svåraste frågorna var helt klart de processuella, där även små frågeställningar kunde vara knepiga att hitta lösningen på. Jag vill passa på att framhålla att respekten för den enskilde domarens (även min) slutliga uppfattning vid avgörande var absolut.
Mitt rum, som lagmannen presenterade som en ”skrubb”, låg strategiskt placerat mitt i avdelningen. På nära håll fanns min kloka mentor, kammarrättsrådet Karin Nilsson Edin, som alltid tog sig tid för mina funderingar och bryderier. Ett riktigt fint stöd. Och åt andra hållet låg sessionssalarna, där föredragningarna ägde rum.
Arbetsmiljön var alltså socialt angenäm. Vi hade dessutom bra IT, lyxigt med dubbla skärmar (tänk att swisha från ena skärmen till den andra, rent magiskt), bärbar dator, bra databaser och ett mycket fint och välordnat bibliotek. Kansliet utmärktes av hög proffsighet och hjälpsamhet.
Vad var mer utmanande? Till att börja med var arbetstempot högt. Från föredragning av domsförslag max fyra veckor som skulle fördelas mellan referent, tredje man och ordföranden. Referenten ska skriva dom efter vad som förevarit på föredragningen, och sedan ska tredje man och ordförande ges tid att gå igenom alla handlingar i målet och ytterligare fundera såväl på skälen som slutet. Det är inte mycket tid att vinka på, utan det gäller att arbeta systematiskt och fokuserat samt synnerligen noggrant. Särskilt det sista var krävande. Man kan säga att domstolens lägsta accepterade standard är perfekt.
Jag upplevde stort fokus på genomströmning. Regelbundet hade vi genomgångar hur vi låg till med statistiken i de olika måltyperna. Samtidigt gällde det att ta sig tid med de mål som förtjänade mer uppmärksamhet. Dessa aspekter av arbetet tyckte jag var tuffa, vi var verkligen där för att prestera på topp. Annat hade naturligtvis varit mycket konstigt men samtidigt sätter det press på organisationen och på ledarskapet.
Ledarna på avdelning två var tre kvinnor. Lagman (sic) och två vice ordförande, varav en ”BAC” (biträdande avdelningschef) och en ”trad VOF” (traditionell vice ordförande). Den traditionella hade särskilt ansvar för rättsliga frågor. BAC var ledare för den icke dömande personalen. Om ledarskapet utmärktes av att det just var kvinnligt har jag svårt att säga något om, eftersom jag saknar referens av annat domstolsledarskap. Däremot kan jag konstatera att alla tre ledarna var utmärkta personer. Kvinnodominansen var för övrigt mycket stor bland domarna, det var dock inget som jag upplevde relevant för hur arbetet bedrevs.
Vad var då min personliga största utmaning? Det var tveklöst att släppa forskarens och seminarieledarens löst åtsittande myskläder och spänna åt tvångströjan. En underinstans (som jag räknar Kammarrätten till) uppdrag är att skipa rätt i det föreliggande målet utifrån lagar, bestämmelser och praxis. No more no less. Det låter inte komplicerat men bakgrunden som forskare, som gärna ska tänka kritiskt och utanför boxen, är inte väl anpassad till den domarrollen. Jag har visserligen också jobbat som praktiker, och sysslat med processer och med rådgivning i strukturfrågor och skatteplanering. Även dessa uppgifter handlar dock mycket om att tänka utanför boxen och utanför de initialt uppsatta ramarna för uppdraget. Anta t.ex. att du i arbetet med en förvärvsstruktur möter ett rättsligt hinder, då gäller det att komma runt detta hinder genom att välja ett annat förfarande. Som ombud ska du kunna komma på smarta argument som talar för din sak. Domaren kan inte arbeta på det sättet utan är helt bunden till processramen och till vad målet gäller. Domaren kan inte heller nöja sig med en opinion ”more likely than not” utan måste jobba domen in i kaklet och faktiskt komma fram till det ”rätta svaret”. Eftersom det rätta svaret, i alla fall som vi akademiker ser på det hela, kan vara ganska många, är ju uppdraget egentligen omöjligt. Men ändå måste det ske – på ett övertygande sätt dessutom. Samtidigt – tvångströjan måste kunna spännas upp eftersom ett mål inom dess ram kan kräva kreativitet och hög analysförmåga. Det sistnämnda är inte lätt att balansera utan kräver stor kompetens och erfarenhet som jag tror tar många år att behärska fullgott. Det var helt enkelt lätt att imponeras av domarna som alla var mycket kunniga och seriösa. Inte blev jag förvånad när lagmannen utnämndes till justitieråd i Högsta förvaltningsdomstolen.
En intressant fråga är om jag ändrats som forskare och akademiker. Jag tror inte att jag ändrats på något genomgripande sätt, däremot tror jag att vissa tendenser jag alltid haft kan ha förstärkts. Jag skulle beskriva mig själv som en traditionell rättsdogmatiker som tror på en strikt tillämpning av rättskälleläran. I min avhandling från 1997, till exempel, uttryckte jag mig skeptiskt mot tanken att beskattningsprinciper skulle kunna ges starka normativa värden. Skatteförmågeprincipen har jag i olika sammanhang varit tveksam inför. Det är lag och prejudikat som gäller. Just det senare har jag alltid intresserat mig för, prejudikaten som rättskälla. Nils Mattsson skrev i en avlägsen forntid i ett utlåtande om min kompetens, att Persson Österman alltid kunde göra något av ett rättsfall. Mitt intresse för domstolsjuridik har nog ökat ännu mer efter en tid som domare. Jag anklagas ibland av kollegor att ha en alltför underdånig och okritisk inställning mot HFD. För mig bygger den ”underdånigheten” på en slags statsvetenskaplig inställning till HFD:s verksamhet, den har helt enkelt givits makten att normprecisera. Någon måste ha den makten – det sista ordet. En gnällig professor i Skattenytt ändrar inte detta faktum. Och det är fascinerande att ha fått möjligheten att i praktiken fått vara med att ha sista ordet i ett antal tvister.
Vågar jag då slutligen rekommendera akademiska kollegor att pröva adjunktion? Absolut! Go for it!
Roger Persson Österman är professor i finansrätt vid Stockholms universitet.