Begreppet den faktiska mottagaren av ränteinkomster

1.2.1 Del ett – Begreppet den faktiska mottagaren i samband med Skatteverkets syn på reglernas bärande princip

Artikeln består av två delar. Del ett börjar med en redogörelse om begreppet ”det företag inom intressegemenskapen som faktiskt har rätt till inkomsten som motsvarar ränteutgiften” (den faktiska mottagaren av ränteinkomsten) som förekommit i ränteavdragsbegränsningsreglerna sedan 2009 (avsnitt 2). I avsnitt 3 beskriver jag en enkel fondstruktur på vilken jag tillämpar den slutsats som framgår av avsnitt 2. Avsnitt 4 avhandlar Skatteverkets syn på regelverkets bärande princip och hur den synen påverkat verkets tolkning av de olika centrala begreppen vid tillämpning av regelverket. Skatteverkets tolkningar tillämpar jag sedan på fondstrukturexemplet.

1.2.2 Del två – Tillämpning av reglerna när den faktiska mottagaren av ränteinkomster befinner sig utanför intressegemenskapen

Del två börjar med en beskrivning av effekten av lagtextens ordalydelse när den faktiska mottagaren av ränteinkomsten inte befinner sig inom intressegemenskapen (avsnitt 5). I avsnitt 6 beskriver jag några alternativ till en ändamålsenlig tolkning i samband med begreppet den faktiska mottagaren av ränteinkomster och tillämpar dem på fondstrukturexemplet. I avsnitt 7 avslutar jag med några sammanfattande slutsatser.

Jag skriver artikeln utifrån det regelverk som trädde i kraft 2013, men den bör även vara tillämpligt avseende de regler som gäller från och med 2019.6

2.1 Innebörden av begreppet den faktiska mottagaren av ränteinkomster enligt lagtext och förarbeten

Begreppet den faktiska mottagaren av ränteinkomster fanns redan i tioprocentsregeln i 2009 års regler.7 I 2013 års regler blev begreppet även relevant för tillämpningen av ventilen.8 I 2019 års regler återfinns begreppet i de s.k. riktade ränteavdragsbegränsningsreglerna.9 Trots att begreppets ordalydelse delvis har ändrats sedan 2009 har begreppets innebörd alltid varit densamma.10

Enligt förarbetena till 2009 års regler kan ledning för att tolka uttrycket det företag inom intressegemenskapen som faktiskt har rätt till inkomsten hämtas från uttrycket ”beneficial owner”. Enligt lagstiftaren motsvarar dessa begrepp i princip varandra. Det som avses är att mottagaren ska ta emot den inkomst som motsvaras av ränteutgiften för egen del. Det räcker med andra ord inte att endast ha en formell rätt till inkomsten, utan företaget ska vara den verkliga och rättmätiga ägaren som åtnjuter de ekonomiska fördelarna.

Syftet med formuleringen ”den som faktiskt har rätt till inkomsten” är att förhindra s.k. slussning där den faktiska ägaren till inkomsten är ett företag i intressegemenskapen som hör hemma i ett lågskatteland, men lånet ”slussas” via ett eller flera företag i intressegemenskapen där beskattningen är högre än tio procent. Ränteutgifter som avser ett lån från ett företag i intressegemenskapen som hör hemma i ett lågskatteland ger således inte rätt till avdrag, oavsett om lånet slussats via ett företag som hör hemma i ett högskatteland.11

2.2 Några enkla exempel

Innebörden av ovanstående blir mycket tydlig när den tillämpas på några enkla exempel och ger upphov till några grundläggande slutsatser.

3.1 Begreppet den faktiska mottagaren av ränteinkomster i fondstrukturer

I avsnitt 2 har jag förklarat hur begreppet den faktiska mottagaren av ränteinkomster ska tolkas enligt rättskällor och tillämpat den tolkningen på några enkla exempel. Eftersom fondstrukturer finns i många olika former och kan vara komplicerade, väljer jag att tillämpa begreppen på en förenklad fondstruktur. De grundläggande principerna gäller dock oavsett om de tillämpas på en enkel eller komplicerad struktur.

3.2 Är FV AB den faktiska mottagaren av ränteinkomster?

Något som många fondstrukturer har gemensamt är att själva fonden, i avsaknad av rättskapacitet, inte själv kan låna ut till eller äga aktier i det bolag i strukturen som gör investeringen. Det är bl.a. av den anledningen det behövs ett förvaltningsbolag inom en fondstruktur för att kunna sköta den delen. Det är dock inte meningen att förvaltningsbolaget ska kunna förfoga över investeringsmedlen. Det ska nämligen inte vara möjligt för förvaltningsbolagets externa borgenärer att komma åt fondens investeringar. Det regleras därför civilrättsligt att fondens tillgångar är skyddade från förvaltarens borgenärer. Innehavet i och fordran på investeringsbolaget eller det mellanliggande holdingbolaget finns alltså inte i förvaltarens utan i fondens balansräkning. Detsamma gäller för ränteintäkterna, de är enbart med i fondens resultaträkning.

Att H AB inte är den verkliga och rättmätiga ägaren som åtnjuter de ekonomiska fördelarna från Fast AB:s räntebetalning behöver ingen närmare motivering. H AB:s ränteintäkter från Fast AB används i sin helhet för att betala räntan på skulden till FV AB. Då återstår frågan om FV AB kan vara den faktiska mottagaren.

För att FV AB i exemplet ska vara den faktiska mottagaren av ränteinkomsten från Fast AB ska FV AB enligt förarbetena ta emot den inkomst som motsvaras av ränteutgiften för egen del, FV AB ska vara den verkliga och rättmätiga ägaren som åtnjuter de ekonomiska fördelarna. Eftersom FV AB inte tar emot räntan från Fast AB för egen del, inte är den rättmätiga ägaren av ränteinkomsten samt att det faktiskt är omöjligt för FV AB att åtnjuta de ekonomiska fördelarna, är den enda rimliga slutsatsen enligt min uppfattning att FV AB inte är den faktiska mottagaren av ränteinkomsten.14

Mot bakgrund av vad som framgår av förarbetena kring begreppet den faktiska mottagaren av ränteinkomster är det svårt att förstå hur Skatteverket – med bifall från förvaltningsdomstolarna – kan komma till slutsatsen att FV AB är den verkliga och rättmätiga ägaren som åtnjuter de ekonomiska fördelarna av Fast AB:s räntebetalningar. Orsaken verkar bero på en relativt aggressiv tolkning grundad i Skatteverkets felaktiga syn på den bärande principen bakom regelverket, som även har påverkat Skatteverkets tolkning av begreppen skatteförmån och affärsmässigt motiverat.

4.1 Syftet med reglerna enligt förarbetena

Syftet med 2013 års ränteavdragsbegränsningsregler framgår av förarbetena.

”Trots de ränteavdragsbegränsningsregler som infördes 2009 och som gäller vissa skuldförhållanden inom en intressegemenskap har företagen stora möjligheter att genom skatteplanering med ränteavdrag undgå bolagsbeskattning i Sverige. Eftersom denna möjlighet utnyttjas i mycket hög utsträckning bör avdragsmöjligheterna för ränteutgifter begränsas ytterligare för att skydda den svenska bolagsskattebasen.”15

Den bärande principen bakom regelverket är alltså att förhindra skatteplanering med ränteavdrag som minskar bolagsbeskattningen i Sverige och på så sätt skydda den svenska skattebasen. Angående H AB:s och Fast AB:s skulder kan i alla fall konstateras att varken H AB:s eller Fast AB:s skuld urholkar den svenska skattebasen. Det sker inte någon överföring av svenska obeskattade vinster genom räntebetalningen på skulderna. H AB använder lånet för att finansiera skattepliktiga intäkter i form av ränteintäkter på sin vidareutlåning och Fast AB använder sitt lån för att förvärva en fastighet som också genererar skattepliktiga intäkter.

En ändamålsenlig tolkning med dessa förutsättningar hade således inneburit att båda bolag medges avdrag för sina räntekostnader då bolagen genom sina skuldförhållanden ökar den svenska skattebasen. Om det däremot sker en urholkning av den svenska skattebasen (Fast AB använder lånet exempelvis för att finansiera en vinstutdelning till Fonden) skulle det vara rimligt att ifrågasätta och eventuellt vägra ränteavdrag.

4.2 Skatteverkets uppfattningar

Trots uttalandena i förarbetena har Skatteverket av någon anledning alltid varit av uppfattningen att den bärande principen i 2013 års regelverket är att avdrag för ränteutgifter ska vägras när det inte sker någon motsvarande beskattning hos ett företag inom samma intressegemenskap. Skatteverket har från början låst fast sig vid den uppfattningen och helt och hållet anpassat tillämpningen av reglerna därefter. De centrala begreppen den faktiska mottagaren av ränteinkomsten, skatteförmån och affärsmässigt motiverat (och därmed indirekt begreppet skuld) har av Skatteverket tilldelats ett innehåll som skapar förutsättningar för verket att tillämpa reglerna på ett sätt som är i linje med verkets förståelse av syftet bakom reglerna, men som inte nödvändigtvis har stöd i rättskällor.

4.3 Skatteverkets uppfattningar tillämpat på fondstrukturexemplet

Enligt Skatteverkets uppfattningar har Fast AB en skuld till H AB och H AB har i sin tur en skuld till FV AB. På grund av huvudregeln är räntan på båda skulderna i princip inte avdragsgill.

Eftersom Skatteverket anser att den faktiska mottagaren av ränteinkomster alltid befinner sig inom intressegemenskapen är det FV AB (lånet har ju slussats genom H AB) som är den faktiska mottagaren av både Fast AB:s och H AB:s räntebetalningar. Eftersom FV AB inte beskattas för ränteinkomsterna uppstår det en väsentlig skatteförmån för intressegemenskapen enligt Skatteverket (avdrag i Fast AB och H AB utan motsvarande beskattning hos FV AB). Tioprocentsregeln är inte tillämplig (FV AB har inte några ränteintäkter i resultaträkningen och klarar av den anledningen inte det hypotetiska testet enligt Skatteverket)17, vilket innebär att endast ventilen återstår. Med anledning av den ”väsentliga skatteförmån” för intressegemenskapen (avdrag utan motsvarande beskattning) som enligt Skatteverkets tolkning uppstår, anser verket att skuldförhållandena inte är huvudsakligen affärsmässigt motiverade.18 Då det dock inte är meningen att avdrag ska vägras både hos Fast AB och H AB, ska avdrag endast vägras i det led där ”skatteförmånen” uppkommer, dvs. skuldförhållandet mellan FV AB och H AB, där H AB:s avdrag inte motsvaras av en faktisk beskattning inom intressegemenskapen.

Det ska betonas att det i Skatteverkets bedömning inte spelar någon roll om skuldförhållandena urholkar den svenska skattebasen eller inte. Om Fast AB hade använt lånet för att dela ut en vinst till Fonden (vilket onekligen hade urholkat den svenska skattebasen), hade det inte på något sätt påverkat Skatteverkets bedömning.

4.4 Skatteverkets uppfattningar saknar stöd i rättskällor

Utifrån Skatteverkets förståelse av den bärande principen bakom ränteavdragsbegränsningsreglerna verkar de olika begreppens innebörd helt rimlig. Problemet är dock att Skatteverkets förståelse inte på något sätt har stöd i lagtext eller förarbeten och strider dessutom mot reglernas syfte (att skydda den svenska skattebasen). Det finns inget i lagtext eller förarbetena som tyder på att 2013 års regelverk bygger på att ränteavdrag ska vägras när det inte sker någon motsvarande beskattning. För att få avdrag under ventilen krävs ju enbart åtminstone 75 % affärsmässighet, trots den låga beskattningen hos mottagaren.

Skatteverkets uppfattning att det framgår av lagtexten att den faktiska mottagaren av ränteinkomster alltid befinner sig inom intressegemenskapen, läser jag inte i lagtextens ordalydelse. Det framgår inte heller av förarbetena att det alltid ska pekas ut ett företag inom intressegemenskapen för att regelverket ska fungera.

Skatteverkets definition av begreppet skatteförmån (och affärsmässigt motiverat) återfinns inte heller i några rättskällor.19 Den strider dessutom tydligt mot reglernas syfte, då den angriper många gånger skulder som inte urholkar den svenska skattebasen. Samtidigt utesluter definitionen vissa skulder som faktiskt urholkar den svenska skattebasen, vilket skapar möjligheten till (aggressiv) skatteplanering på bekostnad av den svenska skattebasen. Mycket talande för att Skatteverkets definition av skatteförmån saknar stöd i rättskällor, är verkets aktuella argumentation i pågående ränteärenden där den skattskyldige anmodar Skatteverket att redovisa stöd för sin definition med hänvisning till rättskällor. Då är svaret att skatteförmånsdefinitionen framgår av lagtexten.20

Även uppfattningen att avdrag kan vägras i flera led saknar helt stöd i rättskällor. Inte någonstans i förarbetena tas problemet upp kring avdragsbegränsning när det gäller in- och utlåning i flera led och hur det påverkar tillämpningen av regelverket.

Eftersom Skatteverkets definitioner av de olika centrala begreppen saknar stöd i rättskällor kan verkets syn på den bärande principen bakom reglerna inte heller vara resultatet av begreppens tolkning enligt rättskällor. Skatteverket har helt enkelt i ett väldigt tidigt skede bestämt sig för vad de anser att reglerna syftade till att åstadkomma och därefter tolkat de aktuella begreppen på ett sätt som uppnår det syftet. Från mina tidigare artiklar framgår det att Skatteverkets definitioner av begreppen skatteförmån och affärsmässigt motiverat inte ska ligga till grund för tillämpningen av ränteavdragsbegränsningsreglerna. Jag anser att detsamma borde gälla begreppet den faktiska mottagaren av ränteinkomster.

Med anledning av vad som framgår av förarbetena kring begreppet den faktiska mottagaren av ränteinkomster kan Högsta förvaltningsdomstolen svårligen komma till slutsatsen att en förvaltare av en fond ska anses vara den faktiska mottagaren av ränteinkomster som är hänförliga till fonden om bedömningen görs mot bakgrund av förarbetsuttalanden kring den rättsfrågan isolerad. Det skulle dock vara till stor hjälp för rättsutvecklingen om Högsta förvaltningsdomstolen i samband med avgörandet tar ett bredare grepp kring regelsystemet och även uttalar sig om de övriga centrala begreppen i ränteavdragsbegränsningsreglerna. Inte en enda förvaltningsdomstol har hittills aktivt tagit ställning till innebörden av begreppen skatteförmån och affärsmässigt motiverat såsom Skatteverket tolkar dem vid tillämpningen av regelverket, trots att dessa tolkningar har sin grund i en syn på reglernas bärande princip som saknar stöd i rättskällor och strider mot reglernas syfte.

Om Högsta förvaltningsdomstolen kommer fram till att en förvaltare av en fond inte ska anses vara den faktiska mottagaren av ränteinkomster som är hänförliga till fonden, uppstår frågan hur detta påverkar tillämpningen av reglerna. Den frågan tittar jag närmare på härefter i del två.

5.1 Tillgång till tioprocentsregeln och ventilen

När man har konstaterat att ett bolag har en skuld till ett företag i intressegemenskapen enligt 24 kap. 10 b § IL är räntan i princip inte avdragsgill. Avdragsrätt föreligger ändå om tioprocentsregeln eller ventilen är tillämpliga. Här kan man tycka att lagtexten är en aning olyckligt formulerad. Enligt tioprocentsregelns ordalydelse är tioprocentsregeln endast tillämplig under förutsättningen att den faktiska mottagaren av ränteinkomsten befinner sig inom intressegemenskapen.

”Ränteutgifter avseende sådana skulder som avses i 10 b § ska dras av om inkomsten som motsvarar ränteutgiften skulle ha beskattats med minst 10 procent enligt lagstiftningen i den stat där det företag inom intressegemenskapen som faktiskt har rätt till inkomsten hör hemma, om företaget bara skulle ha haft den inkomsten.”21

Enligt förarbetenas definition av begreppet den faktiska mottagaren av ränteinkomster kan detta företag dock mycket väl befinna sig utanför intressegemenskapen. Därmed kan man tycka att uttalandena i förarbetena förhindrar tillgång till tioprocentsregeln och ventilen vid slussade externa lån (exempelvis en koncernmoder lånar externt från en bank och lånar internt vidare till det svenska dotterbolag A AB). Att vägra avdrag enbart för att tioprocentsregeln eller ventilen inte är tillämpliga på grund av lagtextens ordalydelse i kombination med förarbetsuttalanden är orimligt och har såklart aldrig varit lagstiftarens mening. Att vägra A AB eller DD AB i exempel 2 avdrag för sina räntekostnader enbart för att den faktiska mottagaren av ränteinkomster (den externa banken eller M AB) befinner sig utanför intressegemenskapen är såklart oacceptabelt. Det hade inneburit att alla externt slussade lån hade nekats avdrag för. Uppfattningen att detta inte är rimligt förefaller delas av Skatterättsnämnden, då den kommit fram till att ett bolag inte ska nekas avdrag för ränteutgifter på en intern skuld enbart på grund av att någon som inte är i intressegemenskap med bolaget anses vara den som faktiskt har rätt till inkomsten.22

5.2 Ändamålsenlig tolkning

Eftersom det inte kan vara meningen att vägra ränteavdrag i alla situationer där den faktiska mottagaren av ränteinkomster befinner sig utanför intressegemenskapen (slussade externa lån), är det oundvikligt med någon form av en ändamålsenlig tolkning av regelverket. Håller man fast till lagtextens ordalydelse, skulle det innebära att både H AB och Fast AB i fondstrukturexemplet inte får ränteavdrag, trots att deras skuldförhållanden inte på något sätt urholkar den svenska skattebasen. En sådan ändamålsenlig tolkning ska såklart göras utifrån syftet med ränteavdragsbegränsningsreglerna.

6.1 Ändamålsenlig tolkning av begreppet skuld

Mot bakgrund av reglernas syfte enligt förarbetena (se avsnitt 4.1) skulle det förenkla tillämpningen av regelverket väsentligt om det finns utrymme för att tolka begreppet skuld i 24 kap. 10 b § IL på ett ändamålsenligt sätt. Med en ändamålsenlig tolkning menar jag att begreppet skuld endast avser skulder som urholkar den svenska skattebasen. Utifrån den tolkningen skulle det direkt kunna konkluderas att Fast AB:s och H AB:s skuld inte är skulder i reglernas mening, då de inte urholkar den svenska skattebasen. Avdrag kan medges redan av den anledningen. Det ovan diskuterade problemet med att det inte finns tillgång till tioprocentsregeln eller ventilen enligt lagtextens ordalydelse (på grund av slussade externa lån) skulle därmed också vara löst.

Det skulle även innebära att avdragsrätt föreligger om FV AB är ett lågbeskattat företag i ett land utan skatteavtal. Visserligen är det meningen med lagstiftningen att ventilen inte kan tillämpas på skulder till lågbeskattade företag i länder som inte har ett skatteavtal med Sverige – hur affärsmässiga de än är – men utifrån reglernas syfte gäller det enbart de skulder som urholkar den svenska skattebasen.23 Det tjänar inget syfte att vägra ränteavdrag på skulder till sådana företag så länge de inte urholkar den svenska skattebasen. Det hade varit orimligt att vägra Fast AB och H AB ränteavdrag om FV AB hade varit ett lågbeskattat företag i ett land utan skatteavtal. Det hade nämligen inte på något sätt påverkat intressegemenskapens beskattning eller den svenska skattebasen om FV AB har sin hemvist i Sverige eller i ett land utan skatteavtal.24

Om det däremot sker en urholkning av den svenska skattebasen (Fast AB använder lånet exempelvis för en vinstutdelning till Fonden), då kan man konstatera att Fast AB:s skuldförhållande i princip urholkar den svenska skattebasen (genom räntebetalningen förs obeskattade vinster över till Fonden). Detta gäller dock inte H AB:s skuld, där motsvaras ränteutgifterna nämligen av lika stora ränteinkomster. Att Fast AB:s skuldförhållande urholkar den svenska skattebasen ska dock inte påverka avdragsbedömningen för H AB:s skuld. Det handlar om två olika bolag, två olika skulder och två olika skuldförhållanden. Det är även grundläggande för svensk beskattning att varje bolag beskattas för sig. Den här tolkningen skulle också läka Skatteverkets uppenbara konflikt med likabehandlingsprincipen. I en situation med vidareutlåning i flera led kan det endast finnas ett skuldförhållande som urholkar den svenska skattebasen och det är därför det skuldförhållandet som Skatteverket ska angripa. Att Fast AB på grund av lagtextens ordalydelse inte får tillgång till tioprocentsregeln eller ventilen (och därför inte får avdrag) är möjligen inte helt meningen, men samtidigt inte helt orimligt mot bakgrunden av reglernas syfte.

Frågan är dock om det finns tillräckligt mycket stöd i förarbetena för att kunna tolka begreppet skuld på detta sättet. Möjligen finns det utöver reglernas syfte stöd i 2009 års regler, där begreppet skuld också endast avsåg skulder som i princip urholkade den svenska skattebasen, för att reglerna var begränsade till skulder i samband med interna förvärv av delägarrätter. En sådan skuld minskar ju alltid ett företags beskattning genom överföring av obeskattade vinster. Begränsningen till interna aktieförvärv togs bort 2013, för att det fanns fler sätt att minska bolagsbeskattningen än genom interna förvärv av delägarrätter. Att den togs bort 2013, betyder det då att begreppet skuld från och med 2013 avser samtliga koncerninterna skulder eller samtliga koncerninterna skulder som urholkar den svenska skattebasen? Med anledning av reglernas karaktär av skatteflyktsregler bör det även finnas ett större utrymme för ändamålstolkning än övrig skattelagstiftning. Lagstiftningsmetoden med subjektiva rekvisit som sådan är inte något som talar mot detta.

6.2 Ändamålsenlig tolkning av begreppet den faktiska mottagaren av ränteinkomster

Om det inte finns något utrymme att tolka begreppet skuld ändamålsenligt utifrån förarbetena och reglernas syfte, då avser begreppet samtliga skulder inom en intressegemenskap, oavsett om skulden urholkar den svenska skattebasen eller inte. Detta innebär att både H AB:s och Fast AB:s skuld omfattas av 24 kap. 10 b § IL. Trots att skuldförhållandena inte urholkar den svenska skattebasen, är räntan på skulderna i princip inte avdragsgill enligt huvudregeln. Avdrag kan endast medges med stöd av tioprocentsregeln eller ventilen.

Här uppstår problemet med lagtextens ordalydelse eftersom den faktiska mottagaren av H AB:s och Fast AB:s räntebetalningar inte befinner sig inom intressegemenskapen. En möjlig lösning till problemet är att alltid peka ut ett företag inom intressegemenskapen för att få tillgång till tioprocentsregeln eller ventilen. Trots att man då måste bortse från begreppens innebörd enligt förarbetena och kopplingen till beneficial owner (i exempel 2 och fondstrukturexemplet finns det ju enligt förarbetena ingen faktisk mottagare inom intressegemenskapen), skulle det lösa problemen i de flesta fall. Eftersom skuldförhållandena i frågan ändå inte ger upphov till en skatteförmån eller urholkar den svenska skattebasen föreligger alltid avdragsrätt, oavsett om prövningen sker enligt tioprocentsregeln eller ventilen. Om FV AB pekas ut som verklig mottagaren föreligger alltså avdragsrätt för H AB och Fast AB, antingen med stöd av tioprocentsregeln (om FV AB klarar det hypotetiska testet) eller med stöd av ventilen för att skuldförhållandet är affärsmässigt motiverat (skuldförhållandena urholkar inte den svenska skattebasen).

Detta leder dock till orimliga konsekvenser i de situationer där det handlar om en skuld till ett lågbeskattat företag i ett land utan skatteavtal med Sverige. I så fall föreligger nämligen inte avdragsrätt om FV AB är ett lågbeskattat företag i ett land utan skatteavtal, trots att det avser skuldsättningar som ökar och inte minskar den svenska skattebasen och att situationen faktiskt inte skiljer sig från den situationen att FV AB har sin hemvist i Sverige. I enlighet med vad som framgår av ovan så är inte reglerna tänkta att tillämpas vid skulder som inte urholkar den svenska skattebasen.

Även när det handlar om en skuld som urholkar den svenska skattebasen (Fast AB använder lånet exempelvis för att finansiera en vinstutdelning till Fonden) leder den här lösningen till orimliga konsekvenser. Urholkningen uppkommer i så fall oavsett om FV AB har sin hemvist i Sverige eller är ett lågbeskattat företag i ett land utan skatteavtal. Om FV AB då pekas ut som faktisk mottagare skulle räntan vara avdragsgill med stöd av tioprocentsregeln inklusive undantaget om FV AB har sin hemvist i Sverige (om FV AB klarar det hypotetiska testet), vilket kanske inte tjänar reglernas syfte.25 Är FV AB däremot ett lågbeskattat företag i ett land utan skatteavtal, kan ventilen inte tillämpas (vilket är i enlighet med reglernas syfte). Utifrån reglernas syfte finns det ingen motivering att behandla dessa situationerna på olika sätt.

Möjligtvis finns det ytterligare alternativ till en ändamålsenlig tolkning. Det som är viktigt är att det blir en tolkning som tar hänsyn till reglernas syfte och som ger rimliga utfall i så många fall som möjligt.