Denna artikel är en uppmuntran till metoddiskussion; ett debattinlägg, eller åtminstone ett diskussionsinlägg. Det bygger på egen forskarerfarenhet, men påståendena är obestyrkta och framställningen tar inte sikte på att på ett vetenskapligt sätt beskriva och citera vad andra forskare har sagt eller gjort – det här är populärrättsvetenskap. Vad som här beskrivs är varför vad som här kallas innovationsskatterättsdogmatik behövs, vid sidan av mer traditionell rättsdogmatik, och hur dess utmaningar och möjligheter ser ut. Artikeln är en populärvetenskaplig text om fördelar och nackdelar med, i stilistiska syften, polariserade metodologiska orienteringar. Ingen kritik över någon enskild person är avsedd, men framställningen är lite tillspetsad – sådan är populärrättsvetenskapen...
1 INNOVATIONER – VARMT VÄLKOMNA, UTOM I RÄTTSSYSTEMET? ”AGE BEFORE BEAUTY”...
Världen behöver innovationer! Behovet av nya, t.ex. mer effektiva eller miljövänliga, sätt att lösa våra individuella och samhälleliga behov är oomtvistat. Med innovationer tänker jag här framförallt på ny teknik eller nya affärsmodeller.1 I och för sig intressanta innovationer kan naturligtvis vara juridiskt oproblematiska, men inte sällan ger de upphov till svårlösta juridiska frågeställningar. Framförallt är så fallet vid konceptuellt nydanande innovationer, dvs. mer eller mindre helt nya sätt att göra något. Då ställs så att säga nya frågor till rättssystemet, som det inte är förberett på. Ett exempel på en sådan affärsmodell är funktionsförsäljning, som innebär att det som säljs är en funktion, snarare en vara eller ett bestämt slag av tjänst. Ett exempel på en teknik som av liknande skäl ger upphov till nya frågor till rättssystemet är s.k. balanserade termiska nät, som innebär att överskottsenergi delas mellan byggnader med olika energibehov med hjälp av vattenledningar och värmeväxlare – istället för att ventileras ut i universum. Både balanserade termiska nät och funktionsförsäljning är, juridiskt sett, lite som att försöka köra ned en triangel i ett kvadratiskt hål i ett barns sorteringslåda – de passar liksom inte riktigt in i gällande regler och terminologi och företer olikheter mot de företeelser lagstiftaren hade för ögonen vid tillkomsten av gällande regler.2
Det är inte lätt att vara lagstiftare. Regler skapas utifrån historiska erfarenheter, i medvetenhet om att framtiden kommer att medföra nyheter man inte kan förutse. Lagen är därför, typiskt sett, rimligt bra på att hantera traditionella, vid tiden för lagstiftningsarbetet aktuella, samhällsföreteelser. När det gäller framtiden är det ofrånkomligen svårare. Lagförarbeten är förstås i samma mån tidsbundna. Rättspraxis utgör en reaktion på historiska händelser, utifrån ”gammal” lagtext, och ligger på så sätt ofrånkomligen några år efter. När lagregler har varit stabila i några år kan emellertid rättspraxis vara den rättskälla där nyheter, i förhållande till vad lagstiftaren föreställde sig, har kommit upp till prövning. Här skapas ny ledning för nya fall, må så vara med utgångspunkt i regler som, som sagt, är skapta med utgångspunkt i tidigare samhällsföreteelser. Doktrinens uppmärksamhet har, om jag tar mig friheten att teckna med bred pensel, en tendens att gravitera mot lag, rättspraxis och finlir på kända fall och frågor (se vidare nedan).
Det är mot denna bakgrund ofrånkomligt att det, i det praktiska ekonomiska livet, blir svårt att med säkerhet veta vilka frågor innovationerna ger upphov till och ännu mer vilka svar dessa frågor har. Kan det vara på annat sätt? Kanske inte. Men detta innebär att många innovationer som bär på ett löfte om en bättre framtid kämpar i juridisk uppförsbacke. Vem vill investera i lösningar som inte bara är okända för omgivningen och där kanske hittillsvarande marknadsaktörer inte är så villiga att maka på sig eller sina arbetsmetoder, utan som också har rättsliga, inte minst skatterättsliga, effekter som är svårare att kartlägga än traditionell teknik dito affärsmodeller?! Rätten får här en avhållande effekt. Domstolar dömer i alla fall (non liquet), det är sant, men om förutsebarheten är påtagligt låg görs inte investeringen och rättsläget förblir icke klarlagt av domstol. Eller så ges ett svar på just den konkreta variant som var aktuell i rättsfallet. Oavsett vilket är eftersläpningen betydande – först i form av gammal lag, därefter i form av att praxisbildning tar tid, om den ens kommer. Risken finns att innovationer självdör i en sådan situation. Därtill kan det förstås vara så att innovationer rent materiellt behandlas mindre förmånligt än traditionell teknik och dito lösningar – fast de möjligen istället borde gynnas mer än dessa. ”Age before beauty”...
Samtidigt synes ovanstående förhållanden och logik vara obestridlig – juridiken är ju ”gammal” och innovationer nya och ”då blir det mindre bra ibland”. Vad kan göras åt detta förhållande? Förhandsbesked är en väg att gå för att förhållandevis snabbt få fram tolkningar av gällande regler i relation till innovationer innan de faktiska investeringarna behöver göras. Det är en metod med begränsningar, men den bör utan tvekan nämnas. Utöver möjligheten till förhandsbesked är det dock viktigt att lagstiftaren ”håller ett öga mot marken” för att fånga upp nya idéer och analysera hur de ”landar” i den gällande rätten. Det måste också finnas en beredskap att snabbt förtydliga och kanske styra om rättsläget. Det är inte alltid lagstiftarens och teoretikernas egna idéer som (”top down”) bör föras ned i syfte att styra det ekonomiska livet, utan det kan finnas rättspolitiskt, ekonomiskt, miljömässigt, eller liknande, ”guld i marken”, som behöver hjälp i starten.3
Ny teknik skapar f.ö. i sin tur inte sällan ett behov av nya affärsmodeller, eftersom den måste paketeras i en form som gör den rättvisa i det ekonomiska livet.
Se om dessa problem, för funktionsförsäljning, http://www.trasp.org/aas/ och andra publikationer på temat av forskargruppen bakom densamma och samt Energimyndighetens forskningsprojekt Balanserade Termiska Nät, nydanande småskalig energidelning – rättsliga och ekonomiska förutsättningar (Dnr 2018-001245).
Se även Karlsson & Kellgren, “The Bottom-Calling-the-Top” – the Selling of Function (PSS) as a Business Model for Sustainability, In Need of Some Assistance from the Legislator, i Florida Tax Review, 2020 (kommande).
2 BEHOVET AV INNOVATIONSRÄTTSDOGMATIK: ”IGNORANTIA JURIS NOCET II”
Det framstår mot denna bakgrund som tydligt att det finns ett behov av att fånga upp innovationer och behov och att relatera dessa till rätten och utvärdera situationen. Här kan den rättsutredande doktrinen göra stor nytta. Den kan på ett mer effektivt sätt än förhandsbesked belysa dessa frågor. Här finns möjlighet att ge en bredare bild, där också ändamål, effekter m.m. kommer i dagen. Därtill kan doktrinen modellera scenarier för hur innovationer realistiskt sett kan komma till användning och problematisera dessa scenarier med avseende på dels vad som får antas utgöra gällande rätt, dels om rättsläget är ändamålsenligt. Självklart kan doktrinen också ge tolkningsargument m.m.
Det kan konstateras att okunskap om rätten skadar, men inte bara på det sätt jurister traditionellt har fått lära sig (att ovetskap om att någonting är brottsligt inte innebär frihet från straffrättsligt ansvar). Det är också så att okunskap om rätten skadar samhället, därför att innovationer motverkas.4 Frågan är dock om den rättsutredande rättsdogmatiken (i dess mest traditionella tappning) har redskap för att fylla den här skisserade uppgiften. Närmast ges en stiliserad, lätt överdriven, bild vad som får betecknas som den traditionella rättsdogmatiska inriktningen/metodiken. Syftet är att visa att den stöter på problem vid undersökningar av innovationer.
Det ska sägas att ”ignorantia” i första hand synes avse okunskap om något som finns att veta, t.ex. att känna till ett förbud, medan det här används i betydelsen något som ännu inte är känt om rätten.
3 ”TRADITIONELL RÄTTSDOGMATIKS RIKA KÄLLOR” VS INNOVATIONSRÄTTSDOGMATIKENS TUNNA BARKBRÖD
Först behöver vi, så att säga i ena ringhörnan, en schabloniserad bild av en tydligt traditionell (i hög grad rättsutredande) rättsdogmatik, n.b. över dess arbetsmetoder och -förutsättningar samt kvalitetsideal. Den ges här i form av en punktlista, upprättad i form av fiktiva uttalanden:
”Håll dig till det juridiska, som ju är det du kan och som är det ämne inom vilket du vill meritera dig! Varför lägga kraft på (t.ex.) tekniska eller ekonomiska frågor när du ändå vare sig kan det bra eller kommer att disputera inom (t.ex.) energiteknik?!”
”Se till att du penetrerar alla rättskällor och all doktrin i frågan/inom området!”
”De samhällsföreteelser som du vill diskutera bör, om du inte, vilket egentligen är praktiskt för en jurist, låter undersökningen avse rent rättssysteminterna frågor, där fallen, affärsmodellerna och över huvud taget samhällslivet får en undanskymd roll, bygga på exempel redan kända från det ekonomiska livet. Utgå t.ex. från några leasingavtal eller från fall du har sett prövade i domstol!”
”Analysen ska primärt avse innehållet i nämnda rättskällor! Vrid på förarbetena, vänd på rättspraxis, granska kritiskt kollegan X:s uppfattning rörande den tolkningen eller det rättsinstitutet eller rättsprincipen.”
”Absolut att du kan föra ändamålsresonemang, med då är det väl bäst att fokusera på ändamål förhållandevis explicit angivna i lagförarbetena!?”
”Välj i första hand forskningsfrågor som låter sig behandlas med sådana metoder – då får du ju juridiska texter och empiriskt säkra sakförhållande att förhålla dig till, något att analysera, och du slipper att bli spekulativ eller gå in på andra vetenskapsfält.”
Den som följer dessa (förvisso tillspetsade, men inte utan varje spår av grund) postulat kan tvivelsutan producera värdefull rättsvetenskap. Denna forskning kan absolut ha ett nyhetsvärde, inom det sålunda valda paradigmet. Den kan bli välförtjänt hyllad.
Men så kommer vi till innovationer och det tunna barkbröd med vilket rättsdogmatikern här får låta sig nöja... Hur tar sig en rättsvetenskap, så beskriven, an innovationer? Det blir lätt en smula problematiskt, vilket följande, fingerade, uttalanden syftar till att illustrera:
”Det saknas inte sällan rättskällor avseende väsentliga rättsliga aspekter av innovationerna. Företeelsen är t.ex. över huvud taget inte nämnd i en enda rättskälla. Vad ska jag då analysera?”
”Det är oklart hur dessa innovationer egentligen sannolikt skulle komma till användning. Därför får innovationsrättsdogmatikern själv komma på de scenarier som inom ramen för traditionell rättsdogmatik i hög grad kunde tas ur erfarenhet, rättspraxis och empiri”
”...dessutom, vilka affärsmodeller och organisationsformer etc. som torde bli aktuella är ju bara delvis en rättslig fråga. T.ex. är rätten bara en av många faktorer när en företagsledning väljer väg. Det där kan man som jurist ju inte mycket om!”
”Förresten blir det så juridiskt udda när de lösningar som eventuellt blir aktuella möter en rätt som inte är rustad för dem – och ingen har skrivit om detta.”
Varken rättskällor och doktrin eller kända scenarier och problem således. Kanske bättre att skriva om något där den traditionella rättsutredande rättsdogmatikens metoder fungerar? Jo, det är nog många gånger ett klokt råd – men i så fall kan rättsdogmatiken inte möta ovan skisserade behov. Och ingen forskare utan juridisk kunskap kan det heller. Moment 22 och därmed innovationernas död? Eller att rättsdogmatiken inväntar lagstiftning, förarbeten och rättspraxis och skrider till verket tio-tjugo år senare, på det som en gång var en innovation? Det verkar inte optimalt, åtminstone inte ur ett samhälleligt perspektiv. Nedan tecknas en modell för innovationsskatterättsdogmatisk forskning som tar sikte på innovationer. Jag påstår inte att sådan forskning inte redan förekommer, utan den text du läser är en populärvetenskaplig text om fördelar och nackdelar med, i stilistiska syften, här polariserade metodologiska orienteringar. Ingen kritik över någon enskild person är avsedd.
4 INNOVATIONSSKATTERÄTTSDOGMATIKERNS METOD...
Här används suffixet rättsdogmatik, som en del av ordet innovationsskatterättsdogmatik. Innovationsskatterättsdogmatiken är en del av rättsdogmatiken och delar dess grundläggande mål (här åsyftas i första hand dess rättsutredande syfte) och metod.5 Den har dock särskilda förutsättningar och lite speciella metoder. Dessa ska här kort beskrivas, utifrån tre punkter, där det finns skäl att hävda att innovationsrättsdogmatiken har en särprägel jämfört med den traditionella dogmatiken. Ordet särprägel används här för att beteckna att det rör sig om gradskillnader, snarare än artskillnader. Dessa kan dock vara betydande och behöver beaktas när innovationsrättsdogmatisk forskning planeras, utförs och utvärderas – samt även i den mån den kommer till användning i det praktiska rättslivet och det ekonomiska livet.
Rättsdogmatiken kan inriktas på många olika frågor, men här avses i första hand vad som ändå får sägas vara dess huvudfråga: den rättsutredande inriktningen.
A. ”Innovationens poäng”
God rättsdogmatik förutsätter, vill jag hävda, ett mått av för-rättslig förståelse för den samhällsföreteelse som, inom den rättsdogmatiska analysen, ska relateras till rätten. Vad är då den så att säga för-rättsliga ”poängen” med samhällsföreteelsen? Jo, det kan vara att den sparar energi, underlättar avtalsslut eller motverkar dataintrång. Ofta kan det göras enkelt, även om det alltid går att fördjupa: den centrala poängen med biltransporter är att transportera människor och bagage. Här finns i vissa fall sidopoänger, som hobbyaspekter eller självförverkligande, men också nackdelar, som trafikolyckor och avgaser. Poängen kan i sin tur ha en metapoäng, t.ex. så att transporten av människor bidrar till rekreation eller deltagande i arbetslivet (vilket i sin tur... osv.). Liknande exempel kan t.ex. ges om funktionsförsäljning eller balanserade termiska nät, eller snart sagt varje konceptuell innovation. Under alla omständigheter behöver rättsdogmatikern förstå vad den aktuella samhällsföreteelsen tjänar till. Annars går det inte att t.ex. beakta dessa funktioner och intressen vid tolkning och utvärdering av de regler som påverkar densamma.
Situationen är densamma med innovationsskatterättsdogmatiken, men innovationers användningsområden, ändamål, fördelar och nackdelar är ännu inte särskilt kända – det har ännu inte hunnit ”sätta sig”. Innovationsskatterättsdogmatiken behöver dock bilda sig en uppfattning om detta ändamål, som alltså är i första hand för-rättsligt. Denna process underlättas av att man ”knådar frågorna” i en kontext av marknadsaktörer och tvärvetenskapliga forskningsteam, som kan ge sin bild av innovationens risker, möjligheter och användningsområden. Nämnda analys bör inte ges alltför stort utrymme i rättsdogmatikerns forskning, för det är inte i det för-rättsliga som hens kärnkompetens finns. Det är ju, typiskt sett, inte en rättsvetenskapsman som ska avgöra vilken samhällsnytta t.ex. en ny energiteknik eventuellt kan göra. Rättsvetaren behöver dock en grundläggande förståelse för dessa frågor.
Det vore dock inte korrekt att rättsvetenskapsman inte skulle ha något eget och unikt bidrag till här aktuella analys. Rättens regler kan ju tänkas vara orsaken, eller en del av orsaken, till en innovation eller samhällsföreteelse – så att en innovation (eller blott en nyhet) är så att säga är ett svar på ett rättsläge. Det vore t.ex. ett misstag att försöka förstå plötsligt uppblomstrande gränshandel enbart som ett rent underhållningsintresse för att shoppa utomlands. Istället kan skattemässiga skillnader (momssatser, skattekilen på löner etc.) utgöra en viktig del av skälet till samhällsföreteelse gränshandel. ”Innovationen” tjocka, mer hållbara, plastpåsar var ett försök att undgå plastpåseskatten. Ett annat exempel är transaktioner som, på ett sätt, kan ses som att de har en för-rättslig logik, men som i själva verket utgör en sakligt sett meningslös skattekringgåendetransaktion. På så sätt är den ovan som för-rättslig benämnda förståelsen för en samhällsföreteelse inte enbart för-rättslig – utan innovationens (om det nu är rätt ord i detta sammanhang) drivkraft var istället just rättslig. Här är metoden återblickande proaktiv, dvs. man riktar i rekonstruerande syfte sökarljuset mot det förflutnas rationalitet och futurum.
B. Innovationens praktiska tillämpning, inte minst tillämpningens rättsliga dräkt
Den sålunda erhållna förståelsen för ”innovationens poäng” övergår därefter till skapandet av en bild av hur den kan komma att användas i det praktiska livet. Här tänker jag närmast på det ekonomiska livet och vilka affärsmodeller och avtalstyper som kan vara realistiska för implementeringen av innovationen i samhället. En grundläggande förutsättning för att kunna skapa kunskap av värde är att analysen sker utifrån klara utgångspunkter, till exempel så att det är tydligt vem eller vilka aktörer som egentligen är avtalsparter och vem som ansvarar för vad etc. Den rättsliga analysen förutsätter trovärdiga, verklighetsförankrade, scenarier att analysera – åtminstone blir den mer praktiskt relevant då. Ingen driver oljeindustriell verksamhet inom ramen för enskild firma eller hyr ut köttbullar, även om det i och för sig är möjligt, och då är det klokare att undersöka mer realistiska scenarier. Detta steg får den traditionella rättsdogmatikern ofta mer eller mindre gratis.
Arbetsmetoden för att skapa sin en bild av innovationens tänkbara praktiska tillämpning är i grund och botten proaktiv, och utgår från frågan hur det kunde vara relevant att använda sig av detta något. Analysen är här holistisk och innefattar t.ex. hänsynstagande till ekonomi, teknik och juridik. Dialog med t.ex. ekonomer, tekniker och inte minst representanter från marknadsaktörer (t.ex. hyresvärdar) kan vara av stor vikt. Det ska dock framhållas att en proaktiv metod, som den här används, inte når samma grad av ”situationsinsikt” som är möjlig i ett verkligt scenario, där parter och andra förutsättningar är fullt kända.
Rättsdogmatikern bör emellertid inte göra sig några illusioner om att finna de ”allra bästa” organisationsformerna, den värderingen måste göras av beslutsfattare i det ekonomiska livet. Det proaktiva arbetssättet är nödvändigt, men det finns gränser för hur långt man kan nå. För det första är metoden hypotetisk och generell, emedan vi inte utgår från verkliga förutsättningar, t.ex. ett verkligt företag och dito fastigheter. För det andra finns det en gräns för hur långt det är rationellt att gå i att beakta så många typer av generella förutsättningar, som skulle kunna beaktas i en proaktiv situation. Det går t.ex. i princip att beakta många organisationsteoretiska aspekter eller alternativa transaktionsmodellers påverkan på diverse nyckeltal och även diverse olika andra juridiska förutsättningar. Innovationsskatterättsdogmatikern ska naturligtvis inte ”blunda” för en komplex verklighet eller för att många varianter på exemplen i princip kan tänkas, men måste i praktiken välja ut ett begränsat antal scenarier att analysera.
För att finna innovationens praktiska tillämpning kan det också vara relevant att reflektera över innovationens tänka praktiska tillämpning i relation till en tidsaxel, för att bättre se tillämpningens ”livscykel” med olika faser eller steg som är, eller kan vara, förenade med ifrågavarande tillämpning. Det kan vara ett sätt att söka efter de mest relevanta fallen och därmed de rättsliga frågorna att behandla i analysen. Sålunda kan man t.ex. tänka sig att 1) en organisation behöver bildas, 2) vissa licenser, maskiner och råvaror införskaffas, 3) tillverkning, försäljning och leverans äga rum, 4) en enskild aktörs engagemang i organisationen upphör och, senare, 5) hela organisationen avslutas. Det är också värt att betänka att skattemässiga skillnader också kan uppstå mellan avtal och organisationer som visserligen är uppbyggda på exakt samma sätt, men som sedermera används, utfaller och fungerar olika. Sådana skillnader kan t.ex. få betydelse för gränsvärden i beskattningen eller för vilket normsystem som blir gällande i redovisningsrätten. Att tänka i sådana banor kan uppdaga relevanta skillnader att beakta i den rättsdogmatiska analysen.
C. Rättsutredningsproblematisering eller tungt underbyggda svar på rättsfrågor?
När vi sedan börjar att analysera dessa scenarier rättsligt uppstår problemet att de inte sällan skiljer sig ganska drastiskt från de fall vi är vana att behandla i relation till regelverken. Juridiken, som vi hittills känt den, ”passar liksom inte” – det är ett betydande avstånd att överbrygga mellan den gamla rätten och den nya företeelsen, i dess olika tänkbara varianter. Tänk på jämförelsen mellan å ena sidan en breddning av konceptet semlor till att omfatta vaniljsemlor (juridiskt mycket lätthanterligt) och å andra sidan introduktionen, i Sverige på 1960-talet, av finansiell leasing i det ekonomiska livet (det tog tid för rättssystemet att mogna i förhållande till denna innovation). Regler är som sagt i första hand anpassade för historiska beteenden, men vi står där relativt nakna inför något helt nytt. Av förklarliga skäl saknas ju också doktrin, förarbeten och rättspraxis att söka ledning i, eller kritisera, till den del det rör sig om en innovation. Den rättsutredande uppgiften blir därmed inte bara bredare, utan också svårare.
En uppgift framstår därvid som ännu mer trängande, än när etablerade tekniker och beteende analyseras: att problematisera, med avseende på utmaningar förenade med att fastställa gällande rätt. Det är här i flera fall svårt att ge säkra svar på rättsfrågor, och svaren blir mer genomtänkta av att det accentueras, dels vad som gör dem särpräglade i relation till existerande regler och kunskap, dels vilka skäl som synes tala för olika synsätt på hur dessa innovationer ska anses förhålla sig till gällande rätt. Detta har utan tvekan varit erfarenheten, under arbete med tidigare nämnda forskningsprojekt om funktionsförsäljning respektive balanserade termiska nät – att det i vissa delar är rejält svårt att fastställa gällande rätt. Svårigheten ligger dock inte i avgöra om Andersson eller Bengtsson har de bästa argumenten för sina respektive uppfattningar eller om HFD dömde ”rätt”. Det finns i princip ingen sådan källa att ösa ur, när vi kommer till många konceptuella innovationer! Detta gör att fullständighetskravet lätt blir uppfyllt, men istället måste ersättas av något annat – närmast en friare, mer ändamålsorienterad eller analogiserande analys.
Det är naturligtvis i princip av intresse också av att gå ytterligare ett steg och ”föra båten i hamn”, med en, helst tungt vägande, rättsutredande rättsdogmatisk analys, som också ger svar på rättsfrågorna. Här finns två förhållanden att beakta:
För det första kan det mycket väl vara så, att dessa svar måste ges från ett så osäkert underlag, att de blir en smula korthuggna eller rentav spekulativa. Så måste inte vara fallet, men det är svårare att dra säkra slutsatser och föra ingående, träffsäkra resonemang om juridiska frågor som i hög grad avviker från vad som är känt. I andra delfrågor avseende en innovation finns naturligtvis mer ledning att hämta i rättskällorna eller så är den aktuella delfrågan som sådan tämligen trivial.
För det andra: Rena nyttoargument synes tala för att rättsdogmatiken, när den tar sig an innovationer av här beskrivet slag, ofta gör störst nytta om den börjar med att förstå innovationen i ljuset av de inledande punkterna, rörande trolig och relevant användning av innovationen, vilka närmare former detta kan antas ta och hur dessa former ”kommer in på tvären” i juridiken (jämfört med traditionella tekniker och affärsmodeller). Mot bakgrund av förutsättningarna torde dessa frågor faktiskt vara det viktigaste, när en potentiellt betydande innovation ska undersökas. Den djupgående analysen för att ge svar på rättsfrågorna är då åtminstone påtagligt inledd, men kanske inte förd lika säkert i mål som när ”gamla och kända” frågor och fall på nytt har varit föremål för undersökning. På detta sätt får man snabbt fram en bred analys, som kan ge affärsidkare, lagstiftare och rättstillämpare viss ledning, men där en del av svaret återstår att ge.
Den proaktiva analys som nämndes tidigare bygger naturligtvis delvis på bedömningar av rättsläget (som ligger inom ramen för senare fält). Den här typen av analyser har således en hermeneutisk dimension: Scenarierna modelleras i ljuset av bl.a. föreställningar om rättslägets innebörd, men styr sedermera, i sin tur, i viss mån vilka regler som blir diskuterade. Här föreligger en viktig skillnad mellan, å ena sidan, den proaktiva situationen i det verkliga livet, där verkliga aktörer i ett verkligt fall ska genomföra någon idé, t.ex. att starta en obemannad taxiverksamhet, och, å andra sidan, rättsdogmatisk forskning: I det verkliga ekonomiska livet skrinlägger man i princip omedelbart affärsalternativ som upplevs som oattraktiva (t.ex. som ger upphov till onödiga skattekostnader, krångliga beslutsvägar eller oacceptabla nyckeltal) men i forskningen är sådana problem ofta till och med lockande och viktiga – de utgör ju viktiga data, t.ex. till en utvärdering av neutraliteten i rättssystemet. En annan sak är att det i forskningen synes rimligt att inte överdriva detaljgraden i analysen av lösningar som definitivt är olagliga eller på annat sätt oattraktiva.
5 AVSLUTANDE REFLEKTION
Så, två delvis olika metodologiska orienteringar i jämförelse. Den ena kan sägas ge bättre förutsättningar för rättsvetenskaparen, som kan göra det hen typiskt sett är bäst på – dvs. en mer eller mindre renodlat juridisk analys, med stöd av doktrin och rättskällor. Det kan bli utmärkt forskning, men dess metoder och vanliga inriktning passar mindre väl för konceptuella innovationer. När sådana ska beforskas rättsdogmatiskt förskjuts, hävdas här, arbetsuppgifterna mer mot att förstå innovationernas poäng och troliga användning samt mot att undersöka hur och varför det är svårt att klarlägga rättsläget för dem. Denna innovationsskatterättsdogmatik rör sig i ett mer prematurt land, än vad som är fallet när den mest traditionella rättsdogmatiken tar sig an kända problem rörande kända samhällsföreteelser. Innovationsrättsdogmatiken har dock en viktig uppgift, eftersom världen behöver innovationer och innovationer behöver juridisk forskning. Ingen av dessa två, här lätt överpolariserade, metodologiska orienteringarna är ”finare” än den andra, men de bör värderas utifrån sina egna förutsättningar. Det kan, t.ex., vara aningslöst att kritisera innovationsrättsdogmatikern för att inte anföra särskilt många rättskällor och den traditionella rättsdogmatikern för att inte analysera innovationer.
Jan Kellgren är professor i skatterätt vid Linköpings universitet och gästprofessor i samma ämne vid Örebro universitet.