Mervärdeskattesystemet är utformat så att varje produktionsled belastar efterföljande produktionsled med en skatt baserad på försäljningspriset. Säljaren betalar in ett belopp motsvarande erhållen ersättning till staten. Köparen får ett krav på staten för ett belopp motsvarande det som betalats till säljaren. Nettoeffekten är alltså att någon skatt inte belastar produktionen och inte erhålls av staten. Inte förrän försäljning sker till allmänheten eller till en köpare som inte är en beskattningsbar person uppkommer nettobetalning av skatt till staten.
När mervärdesskatten (momsen) en gång i tiden ersatte omsättningsskatten (omsen) prisades den av både jurister och ekonomer. Kumulativa effekter undveks. Det uppstod konkurrensneutralitet mellan helintegrerade företag och bolagiserade koncerner. Exporten belastades inte och importen fick ingen konkurrensfördel framför inhemsk produktion. Den var lätt att begripa och för allmänheten lätt att acceptera. Varje produktionsled betalade sin lilla andel; det kändes inte så tungt, och det var lätt att bestämma underlaget. Man brukade rent av hävda att momsen var självreglerande eller självkontrollerande – säljare och köpare hade ju tummen i ögat på varandra. Det fanns visserligen en massa branscher som var undantagna, men det gjorde inte så mycket. Om det undantagna företaget låg sent i produktionskedjan och fick betala moms, som därmed drabbade det som kostnad eftersom de inte kunde få tillbaka den, blev det i alla fall inte så stor kumulativ effekt så att det störde.
Just detta att momsen fungerade så bra trots att alla företag inte var momssubjekt gjorde den till en mycket bättre skatt än omsen. Samtidigt medförde just det faktum att många företag inte var momssubjekt, att det var nödvändigt – eller i vart fall närmast självklart eller åtminstone lämpligt – att skatten hanterades som den gjorde, dvs. så att den beräknades på varje försäljning (från momssubjekt) och att även momssubjekt fick betala moms till sin leverantör. Och köparen fick ju ändå i förekommande fall snart tillbaka skatten från skattemyndigheten.
Det låg kort och gott ett stort pedagogiskt värde i att skatten skulle debiteras på varje faktura, oavsett vem som var köpare. Men egentligen var det inte nödvändigt ens då att göra på det viset. Numera är det främst i bank- och försäkringsverksamhet och i fastighetsbranschen som stora delar av verksamheten inte är momspliktig. I övrigt är skatten heltäckande. Därför är det idag helt onödigt att debitera skatt på andra fakturor än sådana som skickas till köpare som är helt eller delvis utanför momssystemet.
Varför tas moms fortfarande ut på transaktioner mellan momsskattskyldiga? Det är helt onödigt och dumt. Den skatt som netto levereras in till staten, är den som icke momspliktiga subjekt betalat. Varje enskild momsdeklaration innehåller bruttotal av in- och utgående moms för under perioden företagna transaktioner mellan momssubjekt. Teoretiskt är positiva och negativa totalsummor lika med 0. Tiotusentals deklarationer lämnas varje redovisningsperiod med underlag från hundratals miljoner eller miljarder fakturor. Meningslösa bruttotal för utgående och ingående moms på miljardbelopp redovisas; meningslösa skattedebiteringar belastar faktureringssystemen. Felriskerna är monumentala. Oavsiktliga fel är ofrånkomliga.
Därtill kommer komplicerade och svårlösliga rättsliga problem. Genom att olika skattesatser tillämpas uppkommer konkurrenssnedvridningar beroende på när i produktionskedjan den avvikande skattesatsen ska tillämpas. Ett annat problem är det som uppkom i tryckeri- och förlagsbranscherna när EU-domstolen ändrade förutsättningarna för beskattning av tryckeritjänster. En etablerad branschpraxis omfattad av alla berörda vältes över ända, och tryckerier fick plötsligt rätt att kräva tillbaka skatt från staten, som – naturligen – krävde förlagen, som fått för stora avdrag för ingående moms, på skatter dessa saknade beredskap att betala. Tusentals mål belastade domstolsväsendet för detta meningslösa rättelseförfarande. En lagändring har – förhoppningsvis – eliminerat risken för att något liknande händer igen.
För att tillgodose det seriösa näringslivets berättigade krav måste hanteringen ske med skyndsamhet. Är deklarationen negativ ska staten – skyndsamt – skicka tillbaka moms till företagen. Även om hanteringen är starkt automatiserad och datoriserad, måtte den sysselsätta massor av människor. Dessutom binds en gigantisk kreditvolym upp i bankväsendet. Har någon någonsin försökt beräkna den och vilka konsekvenser den har?
Oseriösa företagare har insett att systemet kan manipuleras. Kriminella personer kan snabbt och närmast riskfritt kvittera ut stora belopp. För att hindra detta har i takt med att fusket uppdagats det införts bl.a. omvänd moms. Det är svårt att ta metoden på riktigt allvar. Säljaren ska – beroende på branschtillhörighet och produkt/tjänst – underlåta att debitera moms på sina fakturor. I stället skall köparen, som ju köpt utan moms, dels ta upp momsen i sin momsdeklaration som om det vore hans försäljning och betala in ett momsbelopp på en försäljning han inte haft, dels dra av en ingående moms som han aldrig blivit fakturerad och inte betalat. Det blir visserligen (om reglerna följs) rätt till slut men på det krångligaste sättet. Det kräver också att kontrahenternas branschtillhörighet och varans/tjänstens karaktär kan bestämmas, vilket leder till osäkerhet vid tillämpningen. Skatten ska hanteras med kort – för att inte säga – omedelbart varsel. Blir det fel kan det bli omöjligt att reparera de ekonomiska skadeeffekterna.
Problemen kan elimineras genom att moms bara tas ut av köpare som inte kan visa att de är beskattningsbara personer.
Omvänd skattskyldighet tillämpas numera vid handel med guld, byggtjänster, utsläppsrätter för växthusgaser samt avfall och skrot av vissa metaller. Nu har man märkt att också handel med mobiltelefoner, integrerade kretsanordningar, telekommunikationstjänster, spelkonsoler, pekdatorer och bärbara datorer förekommer på ett sådant sätt att momsen undviks. Det kan antas att det beror på att produkterna efterfrågas av privatpersoner och är värdefulla, samtidigt som de är små och lättransporterade. Ytterligare ett bransch- och produktområde behöver nu legaldefinieras. Om lagändringen blir effektiv, kan man vara förvissad om att den oseriösa marknaden finner en ny marknad och nya produkter för karusellaffärer. Katalogen i 1 kap. 2 § 4 a–4 i kommer att svälla ut.
Jag är förstås medveten om att Sverige har att följa EU:s regler på momsområdet, men effekten av en eliminering av skattskyldigheten mellan momsskatteskyldiga personer läcker inte ut ur landet. Redan nu sker gränsöverskridande affärer utan moms, till priset av resurskrävande tullbeskattning och restitution.
Jag föreställer mig att Skatteverket skulle kunna utfärda ett certifikat för momsskyldiga. Även företag som bara delvis är momsskyldiga (banker, försäkringsföretag, fastighetsförvaltare mm) skulle också kunna få momscertifikat, som visar vilken verksamhet de är skattskyldiga för. Redan nu ska företag i sina fakturor ange momsregistreringsnummer. Visar en köpare upp ett momscertifikat ska en säljare i god tro kunna fakturera utan moms. För andra företag än sådana som säljer till slutkonsument innebär detta inga problem. Med de allra flesta av kunderna är relationerna sedan gammalt upparbetade och skattestatusen känd. Skulle säljaren ändå fakturera med moms (han kan kanske inte bedöma om försäljningen verkligen går till den skattepliktiga delen) är ingen större skada skedd; köparen får snart tillbaka pengarna från Skatteverket. Har det köpande företaget inget certifikat eller kan han inte på annat sätt visa upp att hans verksamhet ingår i momssystemet, skall säljaren debitera moms precis som vid t.ex. butiksförsäljning till privatpersoner.
Hela bulken av onödiga momstransaktioner försvinner. Risken för fusk reduceras dramatiskt.
Niclas Virin har varit skattedirektör i Riksskatteverket och bankdirektör i Handelsbanken.