Aktuellt om mervärdesskatt

Fråga om tjänst avseende programledare ska beskattas som upplåtelse av upphovsrätt1

Målet avsåg en programledare som i avtal med Sveriges Radio åtagit sig att skriva och framföra manus i ett radioprogram. Uppdraget omfattade förberedelse och genomförande av tre kortare inslag utformade i samråd med programmets producent. Inslagen skulle ta tre till sex minuter att framföra. Genom avtalet erhöll Sveriges Radio upphovsrätten till programledarens prestationer samt rätten att göra dem tillgängliga för allmänheten.

Programledaren hade fakturerat och redovisat utgående skatt med 6 procent för ersättning som uppburits för uppdraget. Skatteverket gjorde bedömningen att tillhandahållande av programledare inte omfattades av den reducerade skattesatsen om 6 procent. Tillhandahållandet skulle istället beskattas med 25 procent. Visserligen hade uppdraget inslag som omfattades av upphovsrätt men en överlåtelse av denna rätt kunde inte anses utgöra det huvudsakliga tillhandahållandet. Programledaren påfördes utgående moms med 25 procent för tillhandahållna tjänster.

Programledaren överklagade till förvaltningsrätten som avslog överklagandet. Även kammarrätten avslog programledarens överklagande. Kammarrätten gjorde dock bedömningen att avtalet omfattade två separata tillhandahållanden. Det huvudsakliga utgjordes av tillhandahållande av programledare och överlåtelsen av upphovsrätt var underordnad detta tillhandahållande. Programledaren överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) som meddelade prövningstillstånd.

HFD inleder med att redogöra för RÅ 1999 ref. 9, ett tidigare avgörande i en liknande fråga. Även det målet avsåg uppdraget att vara både producent och programledare samt att upplåta upphovsrätten till nämnda prestationer. HFD konstaterade att i det fallet var utförandet av tjänsterna det centrala och inte överlåtelsen av upphovsrätt. HFD fann att det var fråga om två tillhandahållanden, ett som avsåg producent- och programledartjänster och som skulle beskattas med 25 procent och ett som avsåg överlåtelse av upphovsrätt och som skulle beskattas med 6 procent.

HFD noterar att EU-domstolen i flera domar har behandlat frågan om hur en transaktion som består av flera delar ska behandlas när en eller flera delar är skattefria eller föremål för en reducerad skattesats (se bland annat Zamberk, C-18/12, Stock ’94, C-208/15, och Stadion Amsterdam, C-463/16). Av dessa domar framgår att det ska göras en samlad bedömning av de omständigheter som kännetecknar transaktionen. Detta för att avgöra om det är fråga om ett eller flera tillhandahållanden. Det ekonomiska syftet med transaktionen och värdet transaktionen har för kunden ska beaktas. Den huvudsakliga delen ska bedömas utifrån den genomsnittliga kundens uppfattning om olika delars kvalitativa betydelse och inte bara kvantitativa betydelse.

Uppdraget som programledare kan utformas på olika sätt. I vissa fall präglas uppdraget huvudsakligen av olika inslag och gäster. Ett sådan uppdrag ger, enligt HFD, inte ett stort utrymmer för individuell särprägel. En upplåtelse av upphovsrätt bör i ett sådant avtal i vart fall inte anses vara den mer framträdande delen. Uppdraget kan även avse att ta fram ett manus och att upplåta upphovsrätt till detta manus. Vid en samlad bedömning i ett sådant fall är uppdragsavtalet av betydelse. I det aktuella fallet konstaterar HFD att programledaren i avtal med Sveriges Radio åtagit sig att skriva manus samt att framföra dessa inslag. Sveriges Radio förvärvar upphovsrätten och rätten att göra inslagen tillgängliga för allmänheten. Ersättningen får i sin helhet anses avse överlåtelse av upphovsrätt.

Kommentar

HFD har således på nytt bedömt hur ett tillhandahållande av en tjänst som programledare ska bedömas i momshänseende. Den första gången gjorde HFD bedömningen att det var frågan om två tillhandahållanden varav tillhandahållandet av programledare utgjorde det centrala. I det nu avgjorda fallet kom HFD istället fram till att uppdraget i sin helhet avsåg ett tillhandahållande av upphovsrätt.

Frågan är vad som skiljer de två uppdragen åt och om någon ledning kan hämtas för bedömning av nya och liknande fall. HFD tycks lägga vikt vid att utröna vilken del som för kunden snarare har kvalitativ betydelse än kvantitativ, dvs. vilket utrymme som programledaren har att ge programmet individuell särprägel. Om avtalet avser uppdraget att skriva och framföra ett manus så kommer avtalet sannolikt huvudsakligen att avse överlåtelse av upphovsrätt och därmed vara föremål för den lägre skattesatsen. Om avtalet däremot avser upplåtelse av upphovsrätt som uppkommer primärt genom själva framförandet så kommer istället uppdraget som programledare att anses utgöra det huvudsakliga tillhandahållandet. En slutsats som skulle kunna dras är att den upphovsrätt som uppkommer genom avtalet måste uppnå viss en ”verkshöjd” för att upphovsrätten ska anses utgöra det huvudsakliga inslaget i ett avtal om tillhandahållande av programledare.

Peer-to-peer lending momsfri kreditförmedling

HFD har i mål 2644-19 bedömt om erbjudande av s.k. peer-to-peer lending utgjorde momsfri kreditförmedling eller ej. Med peer-to-peer lending avses utlåning direkt från individ/företag till individ/företag utan mellanliggande in- och utlåning hos en bank eller liknande finansiellt institut. Sökanden i målet bedrev låneförmedling via en plattform som kopplade samman kreditgivare som önskade låna ut medel med kredittagare som önskade att låna.

Bolaget skötte hela processen när ett lån förmedlades från en kreditgivare till en kredittagare, från granskning av låneansökningar och upprättande av avtal till utbetalning av lån. Därefter skötte bolaget administrationen av kredittagarens inbetalningar av amortering och ränta samt utförde vid behov även indrivningsåtgärder.

Förmedlingen av medel gick till så att kreditgivaren registrerade sig i bolagets lånesystem och ingick därefter ett investeringsavtal med bolaget. Kreditgivaren förde sedan över det belopp som denne ville låna ut till ett klientmedelskonto, varifrån medel fördelas på ett eller flera lån. Kreditgivaren betalade ersättning till bolaget i form av en månatlig serviceavgift som uppgick till en viss procent av balansen på de lån som kreditgivaren hade lämnat.

I andra änden av förloppet ansökte kredittagaren om lån via bolagets hemsida och fyllde där i uppgifter om bl.a. önskat lånebelopp och önskad återbetalningstid. Lånesystemet matchade sedan uppgifterna med passande kreditgivare. Efter matchningen upprättade bolaget ett skuldebrev mellan kreditgivare och kredittagare. I skuldebrevet angavs bolaget som kreditförmedlare och agent för kreditgivaren. Kreditgivaren och kredittagaren kände inte till varandras identitet. För att erhålla lån betalade kredittagaren ersättning till bolaget i form av en fast uppläggningsavgift.

Frågan som HFD prövade var om avgifterna som togs ut i samband med förmedling av lån via en plattform skulle anses avse tillhandahållanden som helt eller delvis är undantagna från momsplikt.

Det första HFD hade att pröva var dock om avgifterna utgjorde separata tillhandahållanden eller om de ingick i ett enda sammansatt tillhandahållande. Den bedömningen måste göras såväl för den tjänst som tillhandahålls till kreditgivaren som för den tjänst som tillhandahålls till kredittagaren. Enligt HFDs mening var det ekonomiska syftet med tillhandahållandena via plattformen att förmedla lån mellan kreditgivare och kredittagare. Det var också denna låneförmedling som både kreditgivaren och kredittagaren huvudsakligen efterfrågade. Det som bolaget tillhandahöll i övrigt avseende hanteringen exempelvis att upprätta avtal, hantera betalningar, vid behov vidta indrivningsåtgärder, etc. var enligt HFD helt underordnat det huvudsakliga tillhandahållandet. Det var därför i förhållande till såväl kreditgivaren som kredittagaren fråga om ett enda sammansatt tillhandahållande där låneförmedlingen var den huvudsakliga delen och övriga delar var underordnade denna.

Därefter hade HFD att bedöma om ett sådant sammansatt tillhandahållande var momspliktigt eller momsfritt, dvs. om låneförmedlingen var en sådan bank- eller finansieringstjänst i form av förmedling av krediter som ska undantas från momsplikt enligt 3 kap. 9 § ML.

Enligt rättspraxis kännetecknas en förmedlingsverksamhet av att den syftar till att parterna ska sluta avtal. Detta utan att mellanmannen har ett eget intresse i avtalets innehåll, dvs. utan att mellanmannen är part i avtalet om krediten. Det var just det som var den huvudsakliga delen i den tjänst som bolaget tillhandahöll till kreditgivaren respektive kredittagaren. Med ändring av Skatterättsnämndens förhandsbesked fann HFD därför att tjänsten var momsfri.

Även de övriga delarna av bolagets tjänst, t.ex. de åtgärder som bolaget vidtar vid utebliven betalning, indrivning, administration och alternativa aviseringssätt, var momsfria.

Kommentar

Utgången i domen är inte någon ändring av rättsläget såsom vi bedömer den. Icke desto mindre är det en dom som bidrar till att tydliggöra rättsläget genom att ytterligare exemplifiera omfattningen av undantaget för finansiella tjänster. Ett sådant exempel är HFD:s klargörande att det förhållande att bolaget bestämmer vissa villkor i avtalen, t.ex. räntans storlek, inte hindrar att det inte skulle vara fråga om en momsfri förmedlingstjänst.

Fråga om en skyldighet att vara registrerad till moms påverkar rätten till återbetalning

CHEP Equipment Pooling NV (bolaget) (C-242/19, CHEP Equipment Pooling NV)2, ett belgiskt bolag, hyrde ut lastpallar till bolag etablerade i Europa. De aktuella lastpallarna köptes in i olika medlemsstater. Bolaget förvärvade lastpallar från en rumänsk leverantör. Priset inkluderade moms. Lastpallarna transporterades från en plats till en annan inom Rumänien. Dessa lastpallar och andra som förvärvats i andra medlemsstater hyrdes ut till ett rumänskt bolag. Det rumänska bolaget hyrde ut till kunder i Rumänien, andra medlemsstater och länder utanför EU. Bolaget ansökte om återbetalning av den rumänska momsen. Ansökan avslogs, då den rumänska skattemyndigheten ansåg att bolaget var skyldigt att registreras till moms. Detta för att uthyrningen även omfattade lastpallar som förvärvats i andra medlemsstater och därför varit föremål för en överföring.

Bolaget gjorde bl.a. gällande att rätt till återbetalning förelåg oavsett om en skyldighet till registrering förelåg. Den nationella domstolen hänsköt flera frågor till EU-domstolen. Den första frågan i målet avsåg om artikel 17.2 g i mervärdesskattedirektivet ska tolkas så att en överföring av varor från en medlemsstat till en annan för att hyras ut inte ska likställas med en gemenskapsintern leverans. Av artikel 17.1 framgår att vissa överföringar ska likställas med gemenskapsinterna leveranser. Härutöver anges ett antal situationer då en överföring inte ska anses föreligga. Undantagen är uttömmande uppräknande och ska därför tolkas restriktivt. Vidare ska syftet med bestämmelsen beaktas, dvs. att beskattningen ska flyttas till den medlemsstat där varorna ska konsumeras. Av bestämmelsen framgår att överföringen ska ske för att varan ska användas för tillhandahållande av tjänster av en beskattningsbar person som är etablerad i den medlemsstat från vilken varorna avgick. EU-domstolen konstaterade att det var endast om båda dessa villkor var uppfyllda som en överföring som ska likställas med gemenskapsintern leverans kan anses föreligga.

Den andra frågan som EU-domstolen prövade var om den omständigheten att en beskattningsbar person etablerad i en annan medlemsstat borde ha varit registrerad till mervärdesskatt i den återbetalande medlemsstaten kan påverka rätten till återbetalning av moms. EU-domstolen konstaterar att rätten att få återbetalning av mervärdesskatt motsvaras av den rätt till avdrag som föreligger i medlemsstaten. Rätt till återbetalning föreligger om den beskattningsbara personen under återbetalningsperioden varken haft sätet, varit etablerad eller varit bosatt i den återbetalande medlemsstaten. Det andra villkoret är att den beskattningsbara personen inte får ha levererat några varor eller tillhandahållit några tjänster som anses omsatta i återbetalningsstaten. Däremot framgår inte av gällande bestämmelser att det som villkor även skulle gälla att en registrering till mervärdesskatt saknas eller en sådan skyldighet inte föreligger.

Kommentar

Denna dom är intressant av två skäl. Det första gäller den svenska implementeringen av bestämmelsen. Den svenska momslagen uppställer enligt ordalydelsen inte som krav på att överföringen av varan ska göras från den medlemsstat i vilken den beskattningsbara personen är etablerad. Skatteverket väljer trots detta endast att återge de villkor som enligt EU-domstolen uppges utan att peka på den faktiska skillnaden i ordalydelsen, dvs. att momslagen inte uppställer något sådant krav. Det ska bli intressant att se om den frågan kommer att prövas någon gång. I momsutredningens förslag till ny ordalydelse föreslås dock denna brist att åtgärdas3. Det andra gäller slutsatsen att varken en momsregistrering eller en skyldighet att vara registrerad till moms i sig utgör hinder mot återbetalning, ett krav som många länder idag upprätthåller. Domen kommer att underlätta för företag som önskar söka återbetalning av moms inom EU.

Fråga om ett dotterbolag skapar en fast etablering för ett bolag etablerat utanför EU

Dong Yang Electronics sp. z o.o. (Don Yang) (C-547/18, Dong Yang Electronics sp. z o.o.,)4, ett polskt bolag åtog sig i avtal med ett koreanskt bolag att montera tryckta kretskort. Material och komponenter som behövdes för utförandet av tjänsten tillhandahölls Dong Yang av det koreanska bolagets polska dotterbolag. Dong Yang fakturerade det koreanska bolaget för monteringstjänster utan moms. Det polska skatteverket ansåg att Dong Yang-tjänsterna skulle beskattas i Polen eftersom de tillhandahållits det koreanska bolagets fasta etablering i Polen, en etablering som bolaget fick anses ha på grund av dotterbolaget. EU-domstolen ombads att besvara två frågor. Den första frågan var om den omständigheten att ett bolag med säte utanför EU har ett dotterbolag i Polen i sig innebär att bolaget vid tillämpning av artikel 44 i mervärdesskattedirektivet ska anses ha en fast etablering i Polen. Om den första frågan besvarades nekande önskades även svar på om det föreligger en skyldighet att utreda de avtalsmässiga relationerna mellan ett sådant bolag och dess dotterbolag för att avgöra om bolaget har en fast etablering i Polen. Domstolen inleder med att konstatera att den främsta anknytningspunkten är den plats där en beskattningsbar person har etablerat sitt säte. Däremot kan det inte uteslutas att ett dotterbolag kan utgöra moderbolagets fasta etablering. Det är de faktiska ekonomiska och affärsmässiga förhållandena som är avgörande. En fast etablering kan därför inte uppkomma enbart på grund av att bolaget är ett dotterbolag till det andra bolaget. I artikel 22 genomförandeförordningen anges ett antal olika kriterier som en tillhandahållare av tjänster ska beakta vid avgörandet om tjänsterna ifråga är tillhandahållna en fast etablering. Det framgår inte av dessa kriterier att avtalet mellan en köpare och dess dotterbolag ska undersökas. Tvärtom anges att de affärsmässiga villkoren mellan tillhandahållaren och köparen i vissa fall kan beaktas. Dessutom kan det inte krävas att avtalsmässiga relationer ska utredas som inte normalt är tillgängliga för en leverantör.

Kommentar

Det kan tyckas vara en självklar fråga som besvaras av EU-domstolen. Däremot är trenden att försöka få gränsöverskridande transaktioner beskattade som lokala transaktioner genom att knyta dem till ett fast driftställe en tydlig trend inom EU och företag möter inte sällan påståenden om fast etablering som utgångspunkt för uttag av ytterligare moms. Denna dom är därför en bra och tydlig markering från EU-domstolens sida.

Fråga om en justering av ingående moms förutsätter mottagande av korrekt kreditfaktura

World Comm Trading Gfz SRL (World Comm Trading) (C-684/18, World Comm Trading Gfz SRL)5, ett bolag etablerat i Rumänien, sålde mobiltelefoniprodukter som köpts av Nokia. Varorna levererades till bolaget från Finland, Rumänien, Ungern och Tyskland. Vid försäljning från Finland, Ungern och Tyskland använde sig Nokia av momsregistreringsnummer i dessa medlemsstater och varorna levererades utan debitering av moms. För varor som såldes i Rumänien använde Nokia sitt rumänska momsregistreringsnummer och debiterade moms i fakturan som World Comm Trading drog av. World Comm Trading erhöll en rabatt på priset när det hade uppnått vissa kvantitativa nivåer oavsett var varan hade levererats ifrån. Nokia utfärdade varje kvartal en faktura avseende dessa rabatter. Fakturan innehöll Nokias finländska momsregistreringsnummer. World Comm Trading redovisade fakturan såsom i sin helhet avseende rabatt för inköp som utgjorde gemenskapsinterna transaktioner. Rumänska skatteverket ansåg att World Comm Trading hanterat fakturan felaktigt eftersom ingen åtskillnad hade gjorts mellan interna och gemenskapsinterna inköp och påförde bolaget mervärdesskatt motsvarande rabattens andel av interna inköp. EU-domstolen prövade två frågor. Den första var om avdraget för mervärdesskatt kan justeras på grund av att bolaget erhållit rabatt på interna leveranser. Om den första frågan besvarades nekande så ställdes frågan om proportionalitetsprincipen utgjorde hinder mot att neka avdrag med motsvarande belopp om den lokala leverantören lagt ned sin verksamhet och därför inte kunde kreditera tidigare debiterad mervärdesskatt.

EU-domstolen konstaterar att det av artikel 184 och 185.1 framgår att det ursprungliga avdraget ska justeras om avdraget är lägre eller högre än det avdrag som den beskattningsbara personen har rätt att göra och detta särskilt när prisnedsättningar har erhållits. Av praxis framgår att det ursprungliga avdraget ska justeras så att det motsvarar det avdrag som förelegat om ändringen skett redan vid det ursprungliga avdraget. Den rabatt som World Comm Trading erhållit har till viss del avsett interna inköp. Att bolaget inte har erhållit en separat faktura som avser interna leveranser och som upprättas av den inhemska leverantören befriar inte den beskattningsbara personen från att justera det gjorda avdraget efter erhållen prisnedsättning.

Kommentar

Av ordalydelsen i mervärdesskattelagen 13 kap. 26 § första stycket framgår att om en skattskyldig får en kreditfaktura av säljaren så ska en justering av avdraget ske. Denna ordalydelse är inte ändrad i förslaget till en ny mervärdesskattelag (SOU 2020:31). Det tycks därför som om denna dom med hänsyn till legalitetsprincipen får begränsad betydelse i Sverige. Däremot är det inte helt ovanligt att en inköpsrabatt som den som var aktuell i målet hanteras genom att moderbolaget i en koncern beviljar moderbolaget i köpande koncern en rabatt. Detta innebär att domen kan komma att få stor betydelse för många företag.

Fråga om tillhandahållande av datacentertjänst är en undantagen fastighetstjänst

A Oy (C-215/19 A Oy)6 tillhandahöll en datacentertjänst. Tjänsten gav tillgång till ett skåp med en låsbar dörr, elektricitet och tjänster för övervakning av temperatur och fukt, kylning, övervakning av avbrott i elförsörjningen, rökdetektorer, samt kontroll av elektronisk åtkomst.

De aktuella skåpen var fastskruvade i golvet. A Oy:s kunder placerade sin egen utrustning i skåpen. Kunderna hade inte någon egen nyckel till skåpen men kunde få tillgång till en nyckel genom en bevakningstjänst som var tillgänglig dygnet runt.

Den första fråga som EU-domstolen bedömde var om den datacentertjänst som bolaget tillhandahöll utgör momsfri uthyrning av fast egendom enligt artikel 135.1 l mervärdesskattedirektivet. Härutöver skulle EU-domstolen bedöma om datacentertjänsten utgör en tjänst med anknytning till fast egendom som ska beskattas där fastigheten finns. EU-domstolen inleder med att påpeka att undantaget från moms i artikel 135.1 l i princip bara omfattar passiva tillhandahållanden av fast egendom. Om tillhandahållandet även innefattar en rad andra åtaganden såsom övervakning, förvaltning, kontinuerligt underhåll och tillhandahållande av andra anläggningar så kan uthyrningen inte, utom i mycket speciella fall, anses utgöra det dominerande inslaget i tjänsten. Den aktuella datacentertjänsten gav kunden en möjlighet att installera elektronisk utrustning i leverantörens skåp. Leverantören tillhandahöll även andra tjänster som el, tjänster för att säkerställa optimala förhållanden för servrarna samt i vissa fall underhåll av kundernas elektroniska utrustning. Enligt EU-domstolen kan det inte anses utgöra ett passivt tillhandahållande av en plats eller yta till kunderna. Kunderna har inte rätt att ta platsen eller ytan i besittning som om de vore ägare till den och de kan inte heller utestänga andra personer från att använda platsen eller ytan. Beträffande frågan om skåpen i sig kan anses utgöra fast egendom konstaterade EU-domstolen med hänvisning till definitionen av fast egendom i artikel 13b genomförandeförordningen att skåpen inte utgör en integrerad del av en byggnad eftersom byggnaden inte är ofullständig utan skåpen vilka kan flyttas utan att byggnaden förstörs eller förändras. Skåpen kan därför inte kvalificeras som fast egendom för vilken uthyrningen är undantagen från skatteplikt.

Den andra frågan som EU-domstolen bedömde var om datacentertjänsten ska anses utgöra tjänst med anknytning till fast egendom. EU-domstolen fann tre argument för att så inte är fallet. För det första kan kunderna inte få tillgång till skåpen utan att först få nycklar till dem från bevakningstjänsten. För det andra har kunderna inte rätt att kontrollera eller begränsa användningen av berörda delar av byggnaden. För det tredje hade EU-domstolen redan konstaterat att skåpet inte i sig klassificeras som fast egendom. EU-domstolen konstaterade därför att datacentertjänsten inte kunde utgöra en tjänst med anknytning till fast egendom.

Kommentar

Högsta förvaltningsdomstolen har två gånger, i RÅ 2008 not. 48 och i HFD 2016 ref. 75, gjort bedömningen att en tjänst som i allt väsentligt liknar den som EU-domstolen prövat i sin helhet är en tjänst som utgör uthyrning av fastighet. Intressant att notera är att HFD gjort denna bedömning utan att i något av målen funnit anledning att hänskjuta frågan till EU-domstolen. EU-domstolens dom måste dock innebära att HFD:s praxis är överspelad. Domen kommer självklart få stor betydelse och det blir intressant att se hur HFD kommer att förhålla sig till domen vid prövning av andra och liknande frågeställningar avseende tjänster såsom co-working och co-location.

Ersättning erhållen vid förtida uppsägning var ersättning för tillhandahållen tjänst

I mål C-43/19, Vodafone Portugal hade EU-domstolen att pröva om en ersättning som en teleoperatör erhöll vid förtida uppsägning av kunden av ett avtal om tillhandahållande av tjänster, skulle anses som ersättning för tillhandahållen tjänst eller inte. Enligt avtalet var en bindningstid avtalad. I utbyte mot bindningstiden fick kunden förmånliga avtalsvillkor. I det aktuella fallet kunde bindningstiden variera beroende på vilka tjänster avtalet avsåg. Om kunderna avslutade avtalet utan att iaktta bindningstiden var kunden skyldig att betala i avtalet angivet belopp till Vodafone. Beloppen syftade till att avskräcka kunderna från att säga upp avtalen i förtid samt att göra det möjligt för Vodafone att få tillbaka en del av sin investering i utrustning och infrastruktur och vissa andra kostnader.

EU-domstolen konstaterade inledningsvis att en tjänst tillhandahålls mot ersättning endast om det finns ett rättsförhållande mellan säljare och köpare och att det innebär att ett ömsesidigt utbyte av prestationer mot ersättning föreligger. Den ersättning som säljare tar emot utgör det faktiska motvärdet för en individualiserbar tjänst som tillhandahålls köparen. Så är fallet om det finns ett direkt samband mellan den tillhandahållna tjänsten och det mottagna motvärdet. Vidare angav EU-domstolen att motvärdet av det pris som betalas vid undertecknandet av ett avtal om tillhandahållande av en tjänst utgörs av kundens rätt att dra nytta av fullgörandet av de skyldigheter som följer av avtalet. Det saknar i detta sammanhang betydelse om kunden utnyttjar denna rätt eller inte. Tjänsteleverantören utför tjänsten i och med att kunden ges möjlighet att utnyttja densamma, vilket innebär att det saknar betydelse för frågan huruvida ett sådant direkt samband föreligger om kunden väljer att inte använda sig av denna rätt.

Motvärdet för det belopp som kunden betalat till säljaren utgörs i sådant fall av kundens rätt att dra nytta av de skyldigheter som säljaren har enligt tjänsteavtalet. Detta oavsett om kunden inte vill eller inte kan använda sig av denna rätt på grund av en omständighet som kan tillskrivas kunden. Domstolen fann därför att det belopp som en säljare uppbär vid förtida uppsägning av kunden av ett avtal om tillhandahållande av tjänster i ett fall som det aktuella ska anses utgöra betalning för ett tillhandahållande av en tjänst mot ersättning. Ersättningen var således momspliktig.

Kommentar

Av tidigare praxis från EU-domstolen framgår att en avgift för att avboka normalt inte är en ersättning för någon tillhandahållen tjänst i det fall avgiften är lägre än priset för tjänsten. Avbokningsavgiften ska då inte ses som ersättning för en tjänst och någon moms utgår då inte på avgiften. Motsatt gäller om avbokningsavgiften utgår med samma belopp som kunden skulle ha betalat under avtalets löptid om avtalet inte sagts upp av kunden. I sådant fall anses avgiften som ersättning för tjänst och moms ska utgå. Det nu aktuella fallet Vodafone pekar på ett ytterligare mellanalternativ, nämligen där avbokningsavgiften genom avtal utgår utifrån vilka kostnader som avbokningen säljaren haft. Men eftersom det görs genom att i avtalet justera priset för tillhandahållandet utgör det ersättning för tillhandahållen tjänst. Ersättning som följer av avtal är som utgångspunkt att betrakta som justeringar av priset mellan parterna, dvs. en del i fastställandet av priset för de avtalade prestationerna. Det svenska rättsläget är i linje med EU-domstolens avgörande.