Skatterätten bygger på principer som enhetlighet, likformighet, neutralitet, enkelhet och synlighet. De är lätta att instämma i, var och en för sig, men det är tveksamt om de skulle fungera som styrinstrument för en ny skattereform. I den här artikeln argumenterar jag för andra principer som ser mer till effekterna av olika skatter.
1 BAKGRUND
I januariöverenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna säger punkt 4: ”En omfattande skattereform genomförs. Reformen ska öka sysselsättningen och antalet arbetade timmar med sänkt skatt på jobb och företagande, bidra till att klimat- och miljömål nås, stärka Sveriges konkurrenskraft, utjämna dagens växande ekonomiska klyftor, sänka marginalskatten och uppnå att färre betalar statlig inkomstskatt, förenkla genom att begränsa undantag, minska hushållens skuldsättning och bidra till att förbättra bostadsmarknadens funktionssätt, öka finanssektorns skatteandel och långsiktigt trygga välfärden.”
Skatter ingår i fler av de 73 punkterna. Slopad värnskatt och utökat förstärkt grundavdrag för personer över 65 år har redan genomförts.
Om och när en skattereform blir av är oklart. Målen för den är inte helt lätta att förena.
Tankar på en skattereform och hur den ska utformas har framförts från många håll. Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) har ett stort pågående skatteprojekt, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) har både publicerade och pågående projekt. Ekonomisk debatt nr 4/2019 ägnas helt åt ämnet. Nationalekonomiska föreningen har dessutom ordnat ett seminarium med utgångspunkt från framlidne Ingemar Hanssons ofullbordade förslag till en ny skattereform.
Även jag har framfört tankar kring en skattereform bland annat i bokform.1 Jag hävdar där att det kanske varken är nödvändigt eller önskvärt med en stor reform, att det ibland kan bli bättre resultat av en sorts stafett mellan olika regeringar. Men det förutsätter att det finns regeringar som både har intern handlingskraft och möjlighet att få igenom sina förslag i riksdagen. Det enda som enigt min bedömning verkligen kräver en stor reform med brett parlamentariskt stöd är bostadspolitiken – och där är skatter viktiga men inte viktigast; helt avgörande för att bostadsmarknaden ska börja fungera är att hyrorna även i det äldre beståndet får bli marknadsmässiga.
Det enda rimliga skälet att ändra skatter är att åtgärda problem. Då bör också utgångspunkten vara just de problem som behöver åtgärdas. Inte olika partiers önskelistor. För att klara framtidens utmaningar, inte minst demografiska, bör huvudsyftet vara att stärka konkurrenskraften. Utbildning och kompetensutveckling, fler arbetade timmar och växande företag kommer att behövas för att klara välfärdens finansiering. Alla förändringar bör stämmas av mot sådana mål.
Jakten på den rättvisa skatten. Eva-Lena Ahlqvist. Ekerlids förlag 2019.
2 SKATTEREFORMEN 1990–91
2.1 Mål och resultat
Skattereformen 1990–91 hade som mål att komma till rätta med de uppenbara problem som gjorde att ledande politiker kunde beskriva skattesystemet som både ruttet och perverst. Men den kan också ses som ett ambitiöst försök till en teoretiskt perfekt skattereform med enkelhet, likformighet och neutralitet som vägledande principer. Det var ett på många sätt berömvärt arbete som helt klart förbättrade det svenska skattesystemet radikalt.
Men teorierna krockade när de fick kontakt med verkligheten. Enkelheten offrades först – redan innan reformen hamnade på riksdagens bord; 3:12-reglerna för företagare samt LO-puckeln, det varierande grundavdraget i inkomstskatteskalan som LO tvingade fram, är två tydliga exempel. Enhetlig mervärdesskatt offrades av S-regeringen bara några månader efter ikraftträdandet valåret 1991.
Riksrevisionen räknade 2010 till sammanlagt 509 ändringar av skattereformens regler.2
En ”perfekt” reform i teorin klarar inte mötet med en föränderlig verklighet. Det är en lärdom. Dessutom skulle den kräva perfekta politiker.
Enhetlig beskattning? RiR2010:11.
2.2 Dagens läge jämfört med 1991
Att det skulle gå att göra en ny – bättre – skattereform utifrån 1991 års principer om enkelhet, likformighet och neutralitet ser jag som en fåfäng dröm. Principer av det slaget kolliderar nästan alltid med verkligheten när skatteuttaget är så högt som i Sverige.
Dessutom har världen förändrats snabbt på 30 år. Digitalisering, globalisering och EU-medlemskap, med ett omfattande regelverk för skatter, har ritat om kartan. Att avvika negativt från omvärlden straffar sig snabbt och effektivt.
De förslag till skattereformer som har förts fram från olika håll handlar om sänkta marginalskatter, men ofta också om höjda skatter på kapitalinkomster, något som snabbt skulle kunna få negativa effekter med tanke på kapitalets lättrörlighet. Höjda skatter kan ge minskade skatteintäkter i stället för ökade. Och värre konsekvenser än så.
Sverige har inte låga skatter på kapitalinkomster jämfört med omvärlden. Däremot har Sverige höga skatter på arbetsinkomster – även utan värnskatt.
Kapitalet är ännu mer rörligt nu än för 30 år sedan. Konkurrensen om arbetskraft och arbetstillfällen ligger på en helt annan nivå och handlar i hög grad om spetskompetens.
Då räcker det inte med krångliga undantag som expertskatt. Både skatten på (höga) arbetsinkomster och skatten på kapitalinkomster måste vara konkurrenskraftig i förhållande till omvärlden.
3 SYFTET MED SKATTER
Skatter är nödvändiga, men alla skatter har ett pris. Alla skatter driver in kilar i ekonomin, men olika skatter gör det i olika hög grad.
Jag skulle vilja se principer som ser till behovet av att få in ökade skatteintäkter när färre ska försörja fler och principer som ligger närmare beteendeekonomi. Skatter påverkar nämligen alltid beteende, avsiktligt och oavsiktligt. Bortser man från beteendeeffekter riskerar man oönskade effekter.
Skatter används till många olika syften, till exempel fördelningspolitik, stabiliseringspolitik, miljöpolitik. Men huvudsyftet med skatter är att få in pengar till sådant som behöver finansieras gemensamt. (Vad som ska finansieras gemensamt är en annan fråga.) Ju mer skatterna koncentreras på att få in pengar, desto mer pengar kommer man att få in, pengar som kan användas till exempelvis fördelningspolitik, klimatåtgärder och integration. Den viktigaste fördelningspolitiken sker genom de verksamheter som finansieras av skatter. Effektiva skatter borde alltså vara ett övergripande mål både för dem som vill öka den offentliga sektorn och för dem som vill minska den.
Ett effektivt skattesystem uppmuntrar människor att anstränga sig och minimerar ekonomiska snedvridningar. Utifrån en sådan grundprincip kan man formulera nya principer, till exempel:
En skatt måste ge betydligt mer i intäkter än den skada den kan befaras göra på samhällsekonomin. Annars ska den slopas alternativt inte införas.
Skatter ska ge rätt incitament. En skatt ska inte vara utformad så att den får människor eller företag att fatta beslut som på ett eller annat sätt är skadliga för dem själva och/eller för samhällsekonomin.
Bredda skattebaserna och sänk skattesatserna.
Den tredje principen var en framgångsrik grundtanke i 1990–91 års skatteform. Den tog bort många snedvridningar och gav Sverige både en internationellt konkurrenskraftig bolagsskatt och ökade skatteintäkter från bolagssektorn. I praktiken blev det skattereformens bästa princip.
4 SKATT PÅ ARBETE
4.1 Den viktigaste delen av skattesystemet
Arbete är den ojämförligt största skattebasen. I Sverige kommer en större del av den totala skatten från arbete än i de flesta andra länder.3 Det beror inte på att vi skulle ha låga skatter på andra skattebaser (så när som på fastigheter) utan på att hård beskattning av arbete är enda sättet att uppnå det höga skattetryck som Sverige har gjort sig känt för.
Skatt på arbete ger 60 procent av de totala skatteintäkterna och motsvarar drygt 25 procent av BNP. Cirka 80 procent av underlaget för skatt på arbete kommer från lönesumman, resten kommer från skattepliktiga transfereringar inklusive pensioner.4 Förändring av antal arbetade timmar och timlön har därför stor betydelse för skatteintäkterna.
Hur skatten på arbete utformas är det som betyder mest för skatteintäkterna och samtidigt har stor påverkan på tillväxt, välstånd och välfärd.
Svenska skatter i internationell jämförelse, Konjunkturinstitutet och SNS Förlag 2019.
Budgetpropositionen för 2020.
4.2 Inkomstskatt
Inkomstskatten består av kommunalskatt och statlig skatt. Kommunalskatten motsvarar 35 procent av de totala skatteintäkterna. Skattesatsen skiljer sig kraftigt mellan olika kommuner och regioner, vilket sannolikt kräver en reform som främst borde handla om ansvarsfördelning.
Det är de höga marginalskatterna som skiljer Sverige mest från konkurrentländerna och därmed är i störst behov av en ren skattereform. Då handlar det om den statliga inkomstskatten.
Den var också skälet till att de krångliga så kallade 3:12-reglerna för fåmansföretagare infördes i samband med skattereformen 1991. Hade den tidens reformatorer vågat hålla fast vid en enhetlig inkomstskatt, det vill säga att alla bara skulle betala kommunal inkomstskatt på cirka 30 procent, hade reglerna aldrig behövts.
Skulle man kunna ta bort både dagens statliga inkomstskatt och 3:12-reglerna skulle skattesystemet bli oerhört mycket enklare, begripligare och mindre snedvridande. Skatteplaneringen skulle minska och skatteintäkterna öka, åtminstone på sikt.
Den statliga inkomstskatten motsvarar mindre än 3 procent av de totala skatteintäkterna. Till exempel skattereduktionen för arbetsinkomster kostar staten betydligt mer. Svårigheten är främst politisk: att förklara varför höginkomsttagare ska få sänkt skatt, dessutom med stora belopp som är lätta att räkna ut.
Genomsnittsskatten liksom skatten på låga inkomster har sänkts kraftigt på senare år både genom jobbskatteavdrag och genom förhöjda grundavdrag för äldre. Ett resultat har blivit att äldre i praktiken har en egen skatteskala, medan skatteskalan för yngre fortsätter att subventionera deltidsarbete.
En lämplig princip borde vara:
Det ska alltid – och för alla – löna sig bättre att arbeta än att inte arbeta. Och att arbeta mer än att inte göra det.
4.3 Arbetsgivaravgifter
Arbete beskattas med både synliga och osynliga skatter. Synlighet är en viktig skatteprincip som svensk skattelagstiftning länge har brutit mot. Indirekta, ”osynliga” skatter – arbetsgivaravgifter, mervärdesskatt och punktskatter – ger 56 procent av den offentliga sektorns skatteintäkter. Drygt hälften av de indirekta skatterna tas ut på arbete. Hade de här skatterna inte vara ”osynliga” hade det sannolikt varit omöjligt att fördubbla det totala skatteuttaget (skattekvoten) mellan 1960 och 1990.
Höga arbetsgivaravgifter har drivit upp kraven på produktivitet och slagit ut både enkla låglönejobb och hela låglönebranscher. Idag bidrar det till att försvåra integrationen av lågutbildade medelålders och äldre invandrare.
Många (även arbetsgivare) verkar tro att arbetsgivarna betalar, men pengarna tas ur löneutrymmet. Arbetsgivaravgifterna är en del av lönekostnaden som de arbetande betalar med sitt arbete. Sänkningar äts förr eller senare upp av löneökningar.
Det finns ett stort demokratiskt värde i att de som betalar skatt också förstår att de gör det och hur mycket de betalar. Det kräver ökad tydlighet. Men eftersom arbetsgivaravgifterna påverkar drivkrafterna mindre än inkomstskatten bör de vårdas väl och inte holkas ur av nedsättningar utan påvisbar effekt på sysselsättningen.
Statens stora intäkter från arbetsinkomster kommer från arbetsgivaravgifterna. För staten är varje arbetad timme guld värd – 31,42 procent på hela lönesumman (utan grundavdrag) ger mer pengar än vad kommunalskatten på arbetsinkomster gör.
Arbete är mycket hårdare beskattat än pension.
4.4 Höga marginalskatter är största problemet
Alla skatter påverkar, men ingen avstår från en löneökning för att den belastas med arbetsgivaravgifter.
”De flesta som betalar hög marginalskatt jobbar ju redan heltid”, framförs ibland som argument mot sänkta marginalskatter. Då har man inte förstått hur marginalskatten påverkar i praktiken.
Höga marginalskatter väcker ofta tankar på ersättning i annan form, till exempel längre semester, kortare arbetsdagar, löneväxling (till pensionsavsättningar) med mera. Alla dessa metoder har det gemensamt att både arbetsgivare och anställda kan se sig som vinnare. Det är staten som förlorar både inkomstskatt och arbetsgivaravgifter på den inkomstökning som växlas bort.
Sänkt marginalskatt skulle göra lön mer intressant och Sverige mer attraktivt för arbetskraft med spetskompetens och för företag som behöver sådan kompetens. Det skulle öka skattekraften.
Allra mest för skatteintäkterna betyder inkomster som ligger ovanför den gräns där lönen inte ger någon allmän pension, vilket är strax över brytpunkten för statlig skatt.5 Där är hela arbetsgivaravgiften ren skatt utan koppling till några socialförsäkringsförmåner.
De 20 procenten i statlig inkomstskatt väger betydligt lättare i statskassan än de 31,42 procenten i arbetsgivaravgifter. Om slopad statlig inkomstskatt ger fler arbetade timmar är självfinansieringsgraden hög. Varje 1 000 kronor mer ovanför brytpunkten ger staten 314 kronor i arbetsgivaravgifter som är ren skatt och kommunen ungefär lika mycket i kommunalskatt. Dessa drygt 600 kronor är tre gånger så mycket som de 200 kronorna från den statliga inkomstskatten.
Inser man det, då förstår man också att personer med höga arbetsinkomster betalar väldigt hög skatt. Och att de skulle göra det även utan den statliga inkomstskatten. En större öppenhet om detta skulle göra det enklare att ta bort en skadlig skatt.
Det är knappast pengarna som är problemet utan den fördelningspolitiska debatten. Frågorna till finansminister Magdalena Andersson i samband med budgetpropositionen för 2020 handlade nästan uteslutande om varför regeringen tar bort värnskatten och därmed ”gynnar män i Djursholm”.
Själv skulle jag hellre vilja ha svar på hur mycket Sverige har förlorat på att ha kvar den extra värnskatten i 20 år efter att den skulle ha slopats, när nu till och med regeringen bedömer borttagandet som på sikt självfinansierande.6 Jag tror att det är en stor förlust – både i skatteintäkter och i missriktade val på grund av felriktade incitament.
Att ta bort den statliga inkomstskatten har en relativt låg statsfinansiell kostnad men skulle öka skillnaderna i disponibel inkomst. Har man krav på att inkomstklyftorna inte får öka är det svårt att göra en reform som inte bara byter ut en skadlig skatt mot en annan skadlig skatt.
Samtidigt är det viktigt att öka drivkrafterna till utbildning, utveckling, ansvarstagande. Det är bättre att utjämna förutsättningar än utfall – det är en annan princip som alla skulle vinna på.
Höga marginalskatter har ett starkt negativt signalvärde. Det räcker inte att flytta upp brytpunkten när de höga skattesatserna sticker ut.
34 procent är en gräns som jag brukar peka på. Vid 34 procents inkomstskatt på arbete får den som arbetar behålla ungefär lika mycket pengar som det allmänna drar in i skatt. Det är ”hälften kvar” på riktigt.
Vid 34 procents marginalskatt går hälften av en inkomstökning till den som arbetar och hälften till det allmänna. Att få behålla hälften av en inkomstökning skulle kunna vara en vägledande skatteprincip.
34 procent motsvarar inkomstskatten för den som tjänade 725 000 kronor 2019 (vid genomsnittlig kommunalskatt, 32,19 procent). Samtidigt var skatten på en inkomstökning 60,2 procent. Med slopad värnskatt har marginalskatten sjunkit till 55,2 procent men är ändå 5 procentenheter högre än det som skulle vara högsta marginalskatt 1991. Det beror delvis på höjda kommunalskatter men mest på avtrappningen av jobbskatteavdraget som infördes 2016.
Vill man ha in 34 procent i inkomstskatt borde man kunna ta ut det på ett betydligt mindre skadligt sätt.
539 076 kronor respektive 523 200 kronor 2020.
Budgetpropositionen för 2020.
5 SKATT PÅ KONSUMTION
Även skatt på konsumtion kan ses som en indirekt skatt på arbete, enligt skatteteorin. Mervärdesskatten ger en femtedel av all skatt utan att minska drivkrafterna till arbete.
Däremot kan den minska efterfrågan på arbetskraft eftersom den fördyrar varor och tjänster som köps av konsumenter. Speciellt gäller det tjänster med stort arbetsinnehåll. Rot- och rutavdrag är ett sätt att kompensera för det utan att ändra momssatser.
Enligt EU:s mätningar utnyttjar Sverige bara drygt 51 procent av den möjliga skattebasen, vilket är under genomsnittet i EU. 40 procent av den svenska skattebasen är undantagen från mervärdesskatt och 8 procent har nedsatt skattesats.7 Här finns en möjlighet att samtidigt minska regelbördan för företag och finansiera sänkning av skadligare skatter.
Enhetlig mervärdesskattesats snedvrider inte konkurrens och konsumtionsval. Principen var bra, men politikerna höll inte måttet. När väl momsen på mat hade sänkts stod särintressena i kö för att också få sänkt skattesats.
Största möjliga enhetlighet är fortfarande en bra princip för mervärdesskatt liksom en breddad skattebas. Frågan är om vi har politiker idag som kan stå fast vid en sådan princip.
Momsens skattebas och skattesatser, Anna Sandberg-Nilsson, Svenskt Näringsliv 2016.
6 SKATT PÅ KAPITAL
6.1 Tyngre i debatten än i statskassan
Kapitalskatter, varav hälften är bolagsskatt, står för endast 12 procent av de totala skatteintäkterna. I debatten tar de betydligt större plats. Ofta hävdas att klyftorna har ökat för att kapitalinkomsterna har ökat. Mot det kan ställas Skatteverkets statistik som visar att vinst på bostadsförsäljningar, det vill säga engångsinkomster, står för en mycket stor del av privatpersoners höga kapitalinkomster.
6.2 Utdelning från fåmansbolag
Kritik mot ökade utdelningar från fåmansbolag är ett ytterligare ett inslag i den politiska debatten.
De så kallade 3:12-reglerna infördes 1991 för att hindra omvandling av arbetsinkomster till lägre beskattade kapitalinkomster. Sedan dess har marginalskatterna på arbete höjts och skatten på viss utdelning från fåmansföretag sänkts, liksom bolagsskatten. Höga arbetsinkomster beskattas i år med upp till 55 procents marginalskatt plus 31,42 procent i arbetsgivaravgifter, medan utdelning beskattas med ned till 20 procents skatt efter 21,4 procents bolagsskatt. Sådana skillnader är inte hållbara.
Möjligheten att ta ut viss utdelning till 20 procents skatt (i stället för de ursprungliga 30 procenten) infördes 2006. Att utdelningarna har ökat sedan dess ses av vissa som tecken på inkomstomvandling, medan andra ser ett förbättrat företagsklimat.
Utrymmet för utdelningar till 20 procent kan sparas år från år. De största utdelningsökningarna har skett sedan regeringen började utreda höjd skattesats, ett förslag som visserligen drogs tillbaka 2017 eftersom det saknade stöd i riksdagen, men som sannolikt fortsätter att oroa.
Slopade 3:12-regler skulle innebära att skillnaden i beskattning mellan olika typer av ägare till onoterade aktier försvinner. Utan ändrad skattesats skulle det betyda 25 procent på alla utdelningar och reavinster i onoterade bolag oavsett ägare. Det skulle innebära både höjd och sänkt skatt för 3:12-företagarna. Men framförallt ett betydligt enklare och mer rättssäkert system.
Rättssäkerhet bör vara en överordnad princip i skattelagstiftningen. Klarare lagstiftning kan minska behovet av långa skatteprocesser. Företagare bör också ges bättre möjligheter till stöd och ersättning i rättsprocessen. Ett bra företagsklimat förutsätter likhet inför lagen.
6.3 Fastighetsskatt
Att redan ha betalt hög skatt på sin inkomst bidrar sannolikt till många svenskars aversion mot skatt på tillgångar. Den enda tillgång som borde gå att beskatta hårdare är fastigheter. När fastighetsskatten byttes mot en så kallad kommunal fastighetsavgift med ett lågt tak blev skatten i praktiken regressiv. Att den blev förutsägbar till skillnad mot den gamla var säkert ett tungt skäl till att den ändå vann acceptans. Men med åren har kritiken växt mot att enkla småhus har samma skatt som stora lyxvillor.
Fastigheter är en stabil skattebas som borde kunna utnyttjas bättre och även bidra till legitimitet för sänkta marginalskatter, men det ställer stora krav på både förutsägbarhet och legitimitet, inte minst en förståelse för att väldigt få boende ser sin bostad som en utbytbar kapitalplacering.
7 ENKELHET, ÖPPENHET, FÖRUTSÄGBARHET
Enkelhet är fortfarande eftersträvansvärt. Ju enklare skatter desto fler kan göra rätt utan att behöva hjälp. Desto färre fall måste gå till domstol.
Ofta skapas enkelhet med någon form av schablonskatt som för investeringssparkontot, ISK. Ju mer av aktiesparandet som hamnar i ISK desto färre fel blir det. Samtidigt innebär en schablon alltid att vissa betalar mer och andra mindre än de skulle ha gjort i ett konventionellt system. En del kritiserar skatten som för hög, andra som får låg. Nivån måste alltså sättas så att den blir legitim för en majoritet och hellre för låg än för hög om man vill behålla enkelheten.
Enkelhet kan också uppnås genom att slopa krångliga skatter. 3:12-reglerna är ett exempel, undantag och olika nedsättningar i mervärdesskatten ett annat. Både LO-puckeln i grundavdraget och jobbskatteavdraget i sin nuvarande form skulle kunna slopas och ersättas av raka begripliga avdrag som får fler att vilja arbeta mer. Idag är det nog inte många, mer än de som betalar statlig inkomstskatt, som vet hur mycket – eller lite – de betalar i skatt på en inkomstökning.
Dagens skatteregler och skattedebatt verkar i hög grad syfta till att väljarna ska förstå så lite som möjligt om skatterna och vilka som betalar dem. Rena lögner som den om ”pensionärsskatten” (som varken finns eller har funnits, men som ändå ska tas bort) dominerar debatten. Det är ett demokratiskt problem. Och det gör det svårare att skapa ett bättre skattesystem.
Öppenhet skulle kunna ersätta den synlighet som offrades för över 50 år sedan. Kalla alla skatter för skatt och inte för avgift. Redovisa dem öppet. Förklara vem som betalar och hur mycket.
Förutsägbarhet är viktigt för varje skattebetalare och nödvändigt om man vill ha legitimitet för en skatt. Det är fastighetsskatten är tydligt exempel på.
8 UNDVIK SYMBOLSKATTER
Regeringar av olika färg har slopat arvs- och gåvoskatten och förmögenhetsskatten. Ingen av dessa skatter gav några betydande skatteintäkter. Snarare tvärtom. Troligtvis har borttagandet av dem ökat intäkterna från utdelningar och kapitalvinster med betydligt mer.
Det var skatter som inte uppfattades som legitima av dem som skulle betala och som gick att planera bort. De var en guldgruva för försäkringsbolag och skattekonsulter men inte för staten.
Därmed är vi framme vid en viktig skatteprincip: Undvik alla symbolskatter!
Det gäller även på punktskatteområdet. Många vill beskatta det de tycker illa om utan hänsyn till effekterna.
Punktskatter har till skillnad från de flesta andra skatter ett direkt syfte att påverka. Men det är inte alltid de får den tänkta effekten. Felaktigt tänkta punktskatter kan leda till ökad smuggling, organiserad brottslighet, och till att verksamheter flyttar utomlands.
Koldioxidskatt framstår som en ovanligt effektiv punkt- och klimatskatt eftersom den beskattar exakt det man vill minska, nämligen koldioxidutsläpp.
Alla punktskatter är inte lika precisa.
En bra fråga att ställa innan man inför en ny skatt/ny skattehöjning eller en ny skattesänkning: Är detta verkligen den bästa metoden för att uppnå det önskade målet?
Ställ samma fråga om de skatter och så kallade skatteutgifter som finns. Några kanske borde avskaffas för att få ekonomin att fungera bättre.
9 SAMMANFATTNING
Principerna bakom den förra skattereformen – enkelhet, likformighet och neutralitet – var kloka men höll inte. De skulle hålla ännu mindre idag eftersom dagens skatter måste förhålla sig till en digitaliserad, globaliserad värld där allt förändras mycket snabbare än för 30 år sedan. Dessutom har insikten ökat att skatter påverkar beteende på många fler sätt än lagstiftare vill tro.
I dag måste mycket större hänsyn tas till omvärlden. Sverige behöver skatter som är konkurrenskraftiga och inte kontraproduktiva. Och som ger drivkrafter som är långsiktigt bra både för privatpersoner, företag och samhällsekonomi. Med den utgångspunkten föreslår jag 12 delvis andra och delvis överlappande principer för kommande skatteförändringar:
Skatter ska ge intäkter – utan stora samhällsekonomiska kostnader.
Breda skattebaser och låga skattesatser är alltid bättre än motsatsen.
Utjämna hellre förutsättningar än utfall.
Skatter ska inte snedvrida de val som företag eller privatpersoner gör.
Skatter ska ge rätt incitament, inte fel.
Det måste alltid (och för alla) löna sig att arbeta (mer).
Öppenhet. Kalla skatt för skatt och inte för avgift. Lura inte väljarna utan gör skattesystemet begripligt.
Var ändå rädd om arbetsgivaravgifterna – de skadar mindre än inkomstskatten.
Legitimitet. Skatter måste vara legitima – även för dem som ska betala.
Rättssäkerhet. För alla, alltid.
Förutsägbarhet.
Inga symbolskatter.
Eva-Lena Ahlqvist är journalist och författare, tidigare chef för Dagens industris ledarredaktion.