I HFD 2018 ref. 2 angavs i förhandsbesked bland annat följande. Sökanden ville få svar på frågan om ett friskvårdsbidrag om 4 000 kr som arbetsgivaren tillhandahöll utgjorde en skattefri personalvårdsförmån om det utnyttjades för att spela golf på en pay and play-bana eller på en driving range. Skatterättsnämnden fann att den aktuella typen av golfspel kunde jämställas med annan form av motion som var av enklare slag och att reglerna om skattefri personalvårdsförmån var tillämpliga.
Skatteverket överklagade Skatterättsnämndens beslut och anförde bland annat att begreppet ”enklare slag” av motion borde tolkas restriktivt eftersom skattefriheten utgör ett undantag från huvudregeln om att ersättning från arbetsgivare ska tas upp till beskattning samt att avsikten med lagstiftningen inte har varit att sporter som kräver dyrbarare anläggningar, redskap och kringutrustning, som exempelvis golf, ska anses utgöra sådan motion av enklare slag som arbetsgivaren kan tillhandahålla skattefritt. Även om det beskrivna golfspelet skulle anses utgöra enklare slag av motion ansåg Skatteverket att förmånen inte kunde anses vara av mindre värde eftersom sökandens sammanlagda kostnad för aktiviteten beräknades uppgå till mellan 7 600 kr och 8 800 kr per år vilket översteg gränsen för vad som kan betraktas som mindre värde. Att arbetsgivaren bara ersatte en del av beloppet innebar, enligt Skatteverket, inte att förmånen som sådan är av mindre värde.
HFD börjar med att redogöra för reglerna om personalvårdsförmåner i 11 kap. 11 och 12 §§ inkomstskattelagen (1999:1229) samt bakgrunden till reglerna om skattefri motion och annan friskvård. HFD hänvisar till uttalanden i prop. 1987/88:52 s. 53 där det bland annat anges att det skulle vara fråga om enklare motionsidrott som kunde utövas av i stort sett var och en och i direkt anslutning till arbetstidens början eller slut samt till prop. 2002/03:123 s. 15 där det bland annat anges att det även i fortsättningen fick ankomma på rättstillämpningen att ta hänsyn till de förändringar som sker med tiden i synen på vad som avses med enklare slag av motion.
HFD anför att uttalandet i 1987/88 års proposition ska läsas i ljuset av att personalvårdsförmånerna på den tiden utgjorde naturaförmåner, dvs. förmåner i annat än pengar, samt att motionen skulle utövas inom en anläggning som regelbundet disponerades av arbetsgivaren. Mot denna bakgrund anser HFD att propositionsuttalandet är högs relevant eftersom det ter sig ganska naturligt att motionen måste vara av enklare slag när det gäller en naturaförmån i form av möjlighet att utöva motion i en av arbetsgivaren disponerad lokal som ska rikta sig till hela personalen. HFD anför vidare att det av uttalandet i 2002/03 års proposition följer att rättstillämpningen förutsatts följa samhällsutvecklingen och avspegla förändringar som med tiden sker i synen på olika sporter.
Därefter tar HFD ställnings till frågan vilken betydelse rekvisitet ”enklare slag” i 11 kap. 12 § inkomstskattelagen har i dag har när det gäller att bedöma en förmån som utgår i pengar som i sin tur används för att finansiera golfspel. HFD konstaterar att det inte framgår av lagtexten att det skulle vara uteslutet att låta även annan typ av motion eller friskvård än sådan som bedöms vara av ”enklare slag” omfattas av skattefriheten. HFD anser att det väsentliga bör vara att hela personalen kan ta del av förmånen och att ingen ska behöva avstå på grund av att ett utnyttjande t.ex. kräver tillgång till avancerad eller dyrbar utrustning. HFD påpekar i detta sammanhang att det förarbetsuttalande som brukar anföras till stöd för att t.ex. golf inte skulle kunna omfattas av skattefriheten tog sikte på naturaförmåner och inte på förmåner i pengar. Till detta kommer att förutsättningarna för att spela golf, liksom synen på sporten, har förändrats väsentligt sedan bestämmelserna om skattefrihet för motionsförmån infördes i slutet av 1980-talet. Mot bakgrund av detta anser HFD att lagtextens rekvisit ”enklare slag” inte kan tillmätas samma betydelse när det gäller att bedöma en förmån i pengar som när det handlar om en naturaförmån och att det inte finns någon som hindrar att ett bidrag som används för golfspel av det slag som är föremål för prövning räknas som en personalvårdsförmån, förutsatt att förmånen riktar sig till hela personalen och är av mindre värde. HFD konstaterar att det nu aktuella frisvårdsbidraget om 4 000 kr utgår till hela personalen och att förmånen får anses uppfylla kravet på mindre värde. Att de sammanlagda kostnaderna för motionen överstiger det av arbetsgivaren utbetalade friskvårdsbidraget påverkar inte bedömningen. HFD fastställde Skatterättsnämndens förhandsbesked.
Genom domen har HFD klargjort att en personalvårdsförmån kan utges som en naturaförmån eller som en kontantförmån (friskvårdsbidrag). Om personalvårdsförmånen utgör ett friskvårdsbidrag är de avgörande faktorerna för skattefrihet att friskvårdsbidraget utgår till hela personalen och är av mindre värde. Vilken motionsform friskvårdsbidragen används till kan inte, enligt HFD, tillmätas samma betydelse som när förmånen utges som en naturaförmån så länge ingen behöver avstå på grund at att ett utnyttjande exempelvis kräver tillgång till avancerad eller dyrbar utrustning. Genom HFD:s dom har friskvårdsbidraget, som ansetts utgöra ett utlägg för arbetsgivarens räkning, definierats som en skattefri kontantförmån för den anställda. Genom domen blir det även klarlagt att en arbetsgivare kan välja att utge en naturaförmån eller en kontantförmån och att bedömningen av om friskvården uppfyller lagens uppställda krav på ”enklare slag” ska tillämpas olika beroende på om det handlar om en naturaförmån eller en kontantförmån.
I avsnitt F1 kommenterar Daniel Starberg ett antal avgöranden om pensionsfrågor.
Pia Blank Thörnroos