Anmälan av Anna Lewanders avhandling

Den skatterättsliga gränsdragningen mellan ränta och utdelning – Klassificering på gränsen mellan skatterätten och redovisningsrätten

1 INLEDNING

Jur. kand. Anna Lewander disputerade den 5 maj 2017 vid Juridiska institutionen, Uppsala universitet för Juris Doktorsexamen. Jag var fakultetsopponent och betygsnämnden bestod av justitierådet Christer Silfverberg, docent Pernilla Rehndal, Göteborgs universitet och professor Mattias Dahlberg, Uppsala universitet.

Avhandlingen behandlar den skatterättsliga gränsdragningen mellan ränta och utdelning på hybridinstrument. Analysen utgår från avdragsrätten för emittenten. Avhandlingen behandlar särskilt hur klassificeringen i redovisningen påverkar den skatterättsliga bedömningen.

Gränsdragningen mellan ränta och utdelning på hybridinstrument är en komplex fråga och praxis är inte alltid konsekvent och det kan därför vara svårt att bedöma hur nya typer av hybridinstrument kommer att bedömas. Avhandlingen har därför till syfte att även undersöka alternativa lösningar för gränsdragningen mellan ränta och utdelning. Detta görs genom en beskrivning och analys av australienska lagregler för gränsdragningen.

2 AVHANDLINGENS SYFTE M.M.

1. Avhandlingen, som är på 347 sidor, har som sagt som syfte att analysera den skatterättsliga gränsdragningen mellan ränta och utdelning med avseende på avdragsrätten för emittenten för hybridinstrument. Närmare bestämt kan man identifiera ett antal gränssnitt; ränta/kapitalvinst från innehavarsidan, ränta/utdelning från emittentsidan, ränta/andra rörelsekostnader respektive utdelning/rörelsekostnader. Några av dessa gränsdragningar ligger utanför avhandlingens syfte. Vissa behandlas ändå och Lewander framhåller att rättspraxis som gäller innehavaren kan behöva undersökas för att bedöma emittentens beskattning. Den rättspraxis som används gäller också i stor utsträckning innehavarens beskattning. Att denna praxis kan ha relevans för emittentsidan motiveras med reciprocitetsprincipen som gäller inom skatterätten, att om en kostnad är avdragsgill hos utbetalaren bör intäkten vara skattepliktig hos mottagaren och vice versa. Det anges att det grundläggande skälet för reciprocitet är att den verkliga innebörden av en transaktion ska vara densamma oavsett från vems synvinkel transaktionen bedöms eftersom sakomständigheterna i praktiken endast kan ha en innebörd.

Det sistnämnda håller jag med om, men med lite större reservationer. I de fall som behandlas i avhandlingen är det motiverat med reciproka bedömningar, men det innebär inte att innebörden av sakomständigheterna för den rättsliga klassificeringen på emittentsidan klargör vilken klassificering som gäller på innehavarsidan och vice versa. Ofta kan dock den ena klassificering vara ett starkt skäl för en viss klassificering på den andra sidan, men det kräver ändå vissa ytterligare rättsliga överväganden. Ibland kan det även vara så att klassificeringen inte alls är kopplad. Exempelvis behandlas normalt ett villkorligt aktieägartillskott som lån för inbetalaren, men som eget kapital för aktiebolaget. Men i de fall som behandlas i avhandlingen är behandlingen av klassificeringen på respektive sida okontroversiell.

2. Avhandlingens ämne har tidigare behandlats i Axel Hillings avhandling Income Taxation of Derivatives and other Financial Instruments, 2007, och i ett antal längre artiklar. Lewander anger att hennes studie främst skiljer sig från tidigare framställningar genom att hon utgår från emittentperspektivet. Även analysen i avhandlingen är annorlunda än i Hillings avhandling, som hade ett mer ekonomiskt perspektiv på uppdelningen av sammansatta instrument. I Lewanders avhandling behandlar även redovisningsrättens påverkan på den skatterättsliga bedömningen, något som tidigare inte uppmärksammats så mycket i detta sammanhang.

3 KLASSIFICERINGEN SOM RÄNTA ELLER UTDELNING

1. I kapitel 2 diskuteras varför det är nödvändigt att klassificera betalningar som ränta eller utdelningar. Lewander anger att ”olikbehandlingen av ränta och utdelning har sin utgångspunkt i att ränta till följd av en avtalad förpliktelse anses utgöra en avdragsgill kostnad i aktiebolaget medan utdelning inte anses utgöra en sådan kostnad utan är föremål för ekonomisk dubbelbeskattning”. Därefter följer en principiell diskussion om skillnaden i behandlingen av ränta och utdelning.

2. I kapitel 3 diskuteras själva klassificeringsfrågan. Det finns i inkomstskattelagen inte någon definition av ränta.1 I litteraturen har angetts ett antal olika definitioner såsom att ränta är all avkastning som inte utgör kapitalvinst eller kapitalförlust, varje ersättning för kredit från gäldenär till borgenär respektive vad som betecknats som ränta och beräknas med kredittiden som grund. Lewander ansluter sig inte explicit till någon av definitionerna utan anger endast att formen är traditionellt sett avgörande i skatterätten, men dess betydelse har uttunnats under senare tid.

Därefter behandlas utdelning som definieras som ”all förmögenhetsöverföring från ett aktiebolag till ett annat rättssubjekt, eller mer specifikt dess aktieägare.”

Slutligen behandlas den redovisningsrättsliga klassificeringen. I IAS 32 anges att för ett finansiellt instrument ska fastställas om det innehåller både en skuld och en eget kapital-del. Sådana delar ska klassificeras var för sig som finansiella skulder, finansiella tillgångar eller eget kapital-instrument.

Redovisningsrätten bör därför vara intressant för bedömningen av om ett instrument skatterättsligt ska anses odelbarhet eller ej. Frågan är då i vilken utsträckning redovisningsrätten har betydelse för den skatterättsliga klassificeringen. Lewander anger att den traditionella synen är att omfångsfrågor (klassificering) inte kopplas till redovisningen på samma sätt som periodiseringen, men att det finns flera författare som anser att även omfångsfrågor har en koppling till redovisningen och att det finns rättspraxis som visar detta.

Lewanders uppfattning är att det är en ”trend i praxis att redovisningen har större påverkan, i vart fall indirekt, än vad det traditionella sambandet mellan redovisningen och beskattningen tillåter” då ”såväl redovisningen som skatterätten präglas av ekonomiska bedömningar och hänsynstaganden”. Slutsatsen är rätt försiktig och jag håller med om den, och anser att bedömningen enligt redovisningsrätten kan vara ett naturligt argument i bedömningen av den skatterättsliga klassificeringen i en viss situation.

4 SKATTERÄTTSLIG KLASSIFICERING OCH GRÄNSDRAGNING I PRAXIS

1. Den skatterättsliga klassificeringen och gränsdragningen behandlas i kapitel 4. Rättspraxis delas upp och behandlas i två olika kategorier. Den första kategorin avser bedömningar av räntebegreppet och förutsebarheten. Den andra kategorin omfattar tolkningen av odelbarhetsprincipen. Genomgången görs rättsfall för rättsfall i de olika kategorierna. Även om slutsatserna är klara så är beskrivningen av innehållet i en del rättsfall något svår.

I avsnitt 4.2 om förutsebarhet behandlas flera ”klassiska rättsfall”. RÅ 1994 ref. 26 I och II gäller rörlig avkastning på en aktieindexobligation. HFD ansåg att avkastningen inte kunde behandlas som ränta på grund av bristande förutsebarhet. I RÅ 1995 ref. 71 II ansågs däremot att förutsebarheten om indexutvecklingen på en realränteobligation var tillräcklig för att avkastningen skulle behandlas som ränta.

2. I avsnitt 4.3 behandlas frågan om ett instrument kan anses odelbart eller om det kan delas upp så att en räntekomponent tas upp till beskattning. Rättsfallsgenomgången gäller i stor utsträckning samma rättsfall som behandlats i avsnittet om förutsebarhet. Således konstateras att i RÅ 1994 ref. 26 I och II ansågs aktieindexobligationen vara en odelbar enhet, medan i RÅ 1995 ref. 71 II ansågs att en realränteobligation kunde delas upp på en räntedel och en kapitaldel. Ytterligare sju rättsfall behandlas i avsnittet. Bedömningen varierar i frågan om instrumenten ansetts delbara eller inte.

Ett rättsfall kan lyftas fram som särskilt intressant, då det till skillnad från flera andra mål gäller emittentens beskattning. RÅ 2002 ref. 77 gäller beskattningen för en emittent av en konvertibel. Frågan var om skillnaden mellan emissionspriset och beräknat marknadsvärde, en kapitalrabatt, var avdragsgill för emittenten som räntekostnad. HFD kom, i motsats till Skatterättsnämnden, fram till att skillnaden mellan konvertibelns nominella belopp och nuvärdet, det vill säga kapitalrabatten, inte utgjorde en kostnad och därmed inte var avdragsgill. Lewander synes kritisk till utgången då den kan tolkas som en återgång till ett mer formellt räntebegrepp.

Frågan om en kapitalrabatt är en kostnad för emittenten är omdiskuterad och domen har kritiserats i ett antal artiklar.2 Jag anser liksom dessa författare att en kapitalrabatt bör behandlas som en avdragsgill kostnad för emittenten. Det finns dock andra uppfattningar och här är inte den rätta platsen att utveckla detta.

Lewanders samlade bedömning av rättspraxis är att det finns flera avgöranden som försvagar odelbarhetsprincipens robusthet.

3. I avsnitt 4.4 behandlas redovisningens betydelse vid frågan om klassificering och avdragsrätt hos emittenten för ett hybridinstrument. I avsnittet behandlas bara två rättsfall, det nyss nämnda avgörandet RÅ 2002 ref. 77, där HFD inte tog hänsyn till redovisningen vid bedömningen av kapitalrabatten, samt HFD 2014 ref. 10 som anförs som ett exempel på att HFD låtit redovisningen påverka den skatterättsliga klassificeringen. Lewander anser att HFD 2014 ref. 10 innebär att utgångspunkten vid oreglerade frågor är att lägga redovisningen till grund för beskattningen, men att det görs avsteg från denna om det vid en bedömning av fördelar och nackdelar samt grundläggande skatterättsliga principer i det enskilda fallet anses medföra olämpliga beskattningskonsekvenser. Det är en utvecklad variant av vad HFD anför om att ”något en gång för alla givet svar finns inte utan frågan måste bedömas från fall till fall”.

5 UTVÄRDERING

I kapitel 5 görs en utvärdering av klassificeringsfrågorna som behandlats i de två föregående kapitlen. I kapitlet diskuteras i stor utsträckning uppfattningar som angetts i olika artiklar. Enligt min uppfattning hade det nog varit en bättre disposition att dessa uppfattningar hade tagit upp i samband med genomgången av praxis i tidigare kapitel. Den använda dispositionen kan nämligen göra att det blir svårare att få en klar bild av de egna ställningstagandena.

Beträffande räntebegreppet anges att rättsutvecklingen har gått mot en begreppsanvändning där man talar om ränta i vid respektive snäv mening. Detta känns något motsägelsefullt, men det är förstås svårt att finna en enhetlig linje i tillämpningen av räntebegreppet och praxis har till viss del tolkats olika.

Om förutsebarhet anges att den är relativt osäker som bedömningskriterium eftersom det inte tydligt framgår med vilken säkerhet ett belopp ska kunna beräknas. Mot denna bakgrund ställs frågan om det svenska förutsebarhetskravet är en lämplig bedömningsfaktor för räntebegreppet eller om det finns anledning att omvärdera våra invanda mönster och beakta andra faktorer. Detta blir övergången till behandlingen av australisk rätt i nästa kapitel.

6 ALTERNATIV KLASSIFICERING

I kapitel 6 behandlas ett alternativ till den svenska klassificeringen i form av australiensiska regler om klassificering. Dessa är en kombination av principbaserad lagstiftning och teknisk detaljreglering, vilket enligt Lewander kan vara en lyckad metod för att underlätta gränsdragningen mellan främmande och eget kapital respektive ränta och utdelning.

De australiensiska reglerna återges på ett tydligt och lättbegripligt sätt, i den utsträckning sådana regler går att beskriva på ett enkelt sätt. Jag har förstås svårt att avgöra om det finns några brister i beskrivningen, men den ger ett gediget och konsekvent intryck. Som en beskrivning av ett alternativt system är den lyckad, och det finns anledning att överväga om denna typ av reglering är bättre än vår nuvarande rättstillämpning som i allt väsentligt baserar sig på praxis.

I en promemoria från Finansdepartementet föreslås nu att generella regler om begränsningar i ränteavdragsrätten för aktiebolag ska införas. Det ökar i vissa avseenden vikten av avgränsningen av ränta, främst mot övriga kostnader, men gör att gränsdragningen mot utdelning får mindre betydelse i de fall varken utdelning eller ränta blir avdragsgill. Den definition av ränta som föreslås innebär i de avseenden som behandlas i avhandlingen ingen direkt reglering, utan praxis får fortsatt stor betydelse.

7 AVSLUTANDE SYNPUNKTER

Avhandlingen behandlar ett viktigt men komplext och svårhanterbart rättsområde. Det har inneburit ett stort arbete att hantera en så omfattande praxis, som delvis är motsägelsefull. Avhandlingen innehåller en grundlig och säker analys av klassificeringen och rättspraxis behärskas väl. Det är dock som ovan anförts inte möjligt att ge en enkel beskrivning av vilka normer som gällt för klassificeringen och det gör det svårare att avgöra hur framtida fall kommer att bedömas. Detta är dock inte Lewanders fel, men slutsatserna kanske hade blivit något tydligare med en i vissa avseenden annorlunda disposition. Härigenom skulle de egna ställningstagandena blivit tydligare och om bedömningen borde vara i rättstillämpningen.

Å andra sidan kommer ett fullständigt förslag till ändrad bedömning i avsnittet om australiensk rätt. Avsnittet är mycket välskrivet och jag anser att det är en ovanligt bra behandling av ett utländskt alternativt system som utgör ett tänkvärt underlag för en diskussion om tydligare regler i svensk rätt. En förhoppning är att Anna Lewander kanske i sitt nuvarande arbete på Finansdepartementet eller genom fortsatta akademiska framställningar kan bidra till detta.

Peter Melz är professor i finansrätt vid Juridiska institutionen, Stockholms universitet.