Frågan om ett aktiebolag utgörande en internt förvaltad alternativ investeringsfond (riskkapitalfond) inom ramen för förvaltningen av sina tillgångar kan anses utföra tjänster åt dess investerare har varit föremål för prövning i domstol.
1 INLEDNING
Riskkapitalsektorn har varit föremål för uppmärksammade skatteprocesser under lång tid. Fokus har legat på hur beskattning ska ske av den asymmetriska vinstdelning som vanligen sker mellan riskkapitalfondernas förvaltare och de externa investerarna i fonderna. De fonder som varit föremål för processer har i stor utsträckning varit baserade i utlandet, på t.ex. Jersey och Guernsey, i formen av ett limited partnership (LP) etablerat av grundarna med en förvaltare, s.k. general partner (GP), där de externa investerarna utgör s.k. limited partners. GP avtalar med investerarna om en förvaltningsavgift. GP anlitar i sin tur normalt ett rådgivningsbolag och andra rådgivare avseende fondens verksamhet.
Det förekommer även att riskkapitalfonder och andra liknande fonder etableras i formen av ett svenskt aktiebolag. Svenska fonder av nämnda slag utgör vanligen alternativa investeringsfonder (AIF) enligt lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder (LAIF) för vilka en förvaltare ska utses (AIF-förvaltare). Förvaltningen av en AIF kan ske internt av bolaget självt (internt förvaltad AIF) eller av ett separat förvaltningsbolag (externt förvaltad AIF). I det förra fallet sker förvaltningen av fonden internt av i aktiebolaget anställd personal medan förvaltningen i det senare fallet läggs ut på en separat juridisk enhet med egen personal. Kostnaden för förvaltningen – oavsett om den sker internt eller externt – kan finansieras genom upparbetade vinstmedel alternativt genom att investerarna kapitaliserar bolaget. Detta beror främst på vilket tillgångsslag fonden investerar i och om det förekommer ett löpande kassaflöde från investeringarna.
Skatteverket har ifrågasatt hur förvaltningskostnader hanterats i vissa svenska aktiebolagsfonder och anfört att bolaget ska anses ha tillhandahållit skattepliktiga förvaltningstjänster till investerarna. Skatteverkets inställning har av naturliga skäl väckt uppmärksamhet och frågeställningar i samband etableringen av nya fonder i Sverige samt vid investeringar i svenska fonder.
I november 2017 meddelade Kammarrätten i Stockholm dom i mål som innebar att ett aktiebolag utgörande en internt förvaltad AIF inte inom ramen för förvaltningen av sina egna tillgångar kan anses utföra tjänster åt någon annan (mål nr 224–230-17). I maj 2018 meddelade HFD beslut att inte meddela prövningstillstånd och kammarrättens dom står därmed fast. I det följande refereras målet i korthet och därefter ger jag min kommentar.
2 ÖVERSIKTLIG BAKGRUND
Ett företag (V AB) bedrev viss fondverksamhet och utgjorde en AIF enligt LAIF. V AB var även registrerad AIF-förvaltare för fonden enligt LAIF. V AB utgjorde alltså en internt förvaltad AIF.
V AB hade två aktieklasser, A-aktier (stamaktier) som till största del ägdes indirekt av grundarna och B-aktier (preferensaktier) som i huvudsak ägdes av externa investerare men även till viss del av grundarna. Kapitalet i fonden hade tillskjutits av preferensaktieägarna genom ovillkorade aktieägartillskott pro rata sitt ägande av preferensaktier.
Preferensaktieägarnas rättigheter och skyldigheter reglerades i bolagsordningen för V AB och i ett investeringsavtal mellan V AB och aktieägarna (investeringsavtalet). Preferensaktierna gav rätt till förtur till utdelning, beräknat på visst sätt men med en skyldighet att kapitalisera V AB genom ovillkorade aktieägartillskott upp till ett visst belopp (utfäst kapital). Enligt investeringsavtalet omfattade skyldigheten att kapitalisera V AB även bolagets driftskostnader, beräknat som ett belopp motsvarande en procentuell andel av totalt utfäst kapital under en investeringsperiod om fem år och därefter beräknat som en andel av anskaffningskostnaden på de investeringar som kvarstår i V AB (förvaltningskostnader). Stamaktierna medförde inga ekonomiska förpliktelser i förhållande till V AB under investeringsavtalet.
3 PARTNERNAS INSTÄLLNING
Skatteverket anförde att V AB såsom AIF-förvaltare utfört professionell förvaltning av preferensaktieägarnas tillskjutna kapital och att nämnda aktieägare enligt investeringsavtalet ska betala en ersättning för denna förvaltning (förvaltningskostnader). Preferensaktieägarna har betalat i egenskap av investerare i en AIF och inte i egenskap av aktieägare. Att fonden och dess förvaltning sker inom ramen för ett och samma aktiebolag innebär inte att denna ersättning inte bör betraktas som ersättning för de tjänster som tillhandahålls inom ramen för den näringsverksamhet som bedrivs i bolaget (AIF-förvaltning). Skatteverket anförde vidare, med hänvisning till en beskrivning av strukturer för vissa utländska riskkapitalfonder, att det är branschpraxis att det utgår en särskild ersättning för denna typ av förvaltning. Enligt Skatteverket var den verkliga innebörden att inbetalningar med ett belopp motsvarande den skyldighet preferensaktieägarna haft att tillskjuta kapital till täckande av förvaltningskostnader utgör skattepliktig ersättning för tjänster som V AB utfört i egenskap av AIF-förvaltare. I andra hand, för det fall betalningarna inte ansågs utgör en skattepliktig förvaltningsintäkt, ansåg Skatteverket att V AB borde uttagsbeskattas med ett belopp motsvarande förvaltningskostnaderna.
V AB anförde att den verksamhet som bedrivs i fonder med separata juridiska enheter som utför förvaltningen (externt förvaltade fonder) som Skatteverket hänvisade till inte kan jämföras med den verksamhet som V AB bedrev (internt förvaltad AIF). De föregående avser förvaltning av annans tillgångar medan den senare avser förvaltningen av bolagets egna tillgångar. V AB anförde vidare att i värdepappersfonder och AIF som omfattas av LAIF och som förvaltas till exempel av en bank utförs förvaltningstjänster till fonden, inte till dess andelsägare. Fonden, inte andelsägarna, faktureras för dessa tjänster som även betalas ur fondens medel. V AB konstaterade att det tillskjutna kapitalet blev bolagets kapital och att det därmed inte kan bli fråga om att bolaget förvaltar någon annans tillgångar, för vilket ersättning ska erhållas. Som stöd för denna uppfattning åberopade V AB att betalningarna även redovisats såsom ovillkorade aktieägartillskott i enlighet med god redovisningssed.
4 DOMSTOLARNAS BEDÖMNING
Förvaltningsrätten fann sammanfattningsvis att preferensaktieägarna tillskjutit medel i egenskap av investerare, inte aktieägare, och att de betalningar som gjorts utgjorde ersättning för utförda tjänster av V AB.
Kammarrätten anförde inledningsvis att ett aktiebolag som förvaltar sina egna tillgångar inte inom ramen för detta kan anses tillhandahålla några tjänster till någon annan. Om däremot aktiebolaget i stället förvaltar aktieägarnas tillgångar kan bedömningen bli annorlunda. Kammarrätten konstaterade att det inte i målet framförts att förvaltningen skulle ha avsett preferensaktieägarnas egna tillgångar. Att tillgångarna tillhörde V AB var klarlagt. Kammarrätten fann således att de aktuella betalningarna inte kunde anses som betalning för tjänster tillhandahållna preferensaktieägarna, eftersom sådana inte förelåg. Preferensaktieägarnas avtalsrättsliga skyldighet att tillskjuta medel för att kapitalisera V AB medförde ingen annan bedömning. Kammarrätten anförde vidare att det står ett bolag fritt att välja om förvaltningen av dess tillgångar ska ske i egen regi eller genom att det läggs ut på andra företag. Det saknade även betydelse att verksamheten i V AB omfattades av LAIF. Eftersom V AB inte ansågs ha tillhandahållit några tjänster till preferensaktieägarna kunde heller inte uttagsbeskattning aktualiseras.
HFD meddelade inte prövningstillstånd.
5 KOMMENTARER
Kammarrättens dom är entydig och motiveringen för utgången är enligt min mening logisk. Ett aktiebolag som förvaltar sina egna tillgångar kan inte därigenom anses tillhandahålla några (skattepliktiga) tjänster till sina aktieägare. Att förvaltningen avsåg aktiebolagets och inte preferensaktieägarnas tillgångar var klarlagt i målet. Den valda förvaltningsstrukturen följde dessutom av svensk fondlagstiftning (LAIF). Att vissa utländska fonder legalt är strukturerade på annat sätt kan knappast i sig medföra någon annan bedömning.
Då prövningstillstånd nekades i HFD står kammarrättens dom fast. Slutsatsen bör vara att ett aktiebolag utgörande en internt förvaltad AIF inte genom förvaltningen av sina egna tillgångar kan anses utföra en tjänst åt någon annan. Även om omständigheterna i målen rörde betalningar gjorda som ovillkorade aktieägartillskott bör slutsatsen enligt min mening inte vara begränsad till enbart denna situation. Det står en AIF fritt att välja att kapitalisera sin verksamhet på annat sätt, exempelvis genom utgivande av kapitalandelslån eller vinstandelslån. Kapitalisering av fonden sker således genom lån från investerarna i egenskap av långivare. Enligt min mening bör inte enbart skillnader i instrument eller vilka instrument som emitterats medföra någon annan bedömning i sak. Ett aktiebolag, oavsett om det utgör en internt förvaltad AIF, som förvaltar sina egna tillgångar kan inte inom ramen för detta anses tillhandahålla en tjänst till någon annan.
Vid biträde till grundare i samband med etablering av nya fondstrukturer respektive till investerare vid investeringar i svenska fondstrukturer över de senaste åren har frågan som behandlats i artikeln aktualiserats och varit föremål för omfattande diskussioner. Fonder har vanligen en lång livstid, inte sällan omkring tio år. En viktig del är därmed att ha en rimlig förutsebarhet i den legala och skattemässiga miljön. Skatteprocesser inverkar negativt på främst utländska investerares benägenhet att göra långsiktiga åtaganden i en legal miljö som de inte har tidigare erfarenhet av (i jämförelse med traditionella utländska jurisdiktioner för fonder). För att Sverige ska utgöra en attraktiv jurisdiktion för fondetableringar är det viktigt att det inte finns väsentliga osäkerhetsmoment i beskattningen av fondstrukturer. Det är ur detta perspektiv välkommet att rättsläget i den aktuella frågan har klargjorts av kammarrätten.
Magnus Johansson är verksam på Svalner Skatt & Transaktion.