Rättsvetenskaplig termbildning – några exempel

I artikeln beskrivs och undersöks relationen mellan rättsvetenskapliga termer och de bakomvarande begreppen, i första hand när relationen mellan en juridisk term och de bakomvarande rättsliga begreppen förändras. Undersökningen behandlar två typfall, nämligen dels den situationen när termen för ett visst begrepp kommit att förändras eller bytas ut. I detta fall undersöks exemplet ”verkligt värde – nettoförsäljningsvärde”. Dels behandlas situationen då en och samma term används under lång tid i olika författningar med delvis olika innebörd. Den term som undersöks i detta avseende är ”finansiellt instrument”.

1 INLEDNING

Att tolka och analysera rättsliga begrepp brukar ofta framhållas som en av de rättsvetenskapliga huvuduppgifterna.1 De rättsliga begreppen presenteras genom de termer som är knutna till begreppen.

Relationen mellan termer och begrepp har dock sällan diskuterats inom rättsvetenskapen. De termer som förekommer i lagtext, förarbeten, domstolsavgöranden eller doktrin har olika bakgrund och uppbyggnad. Ett typfall är legaldefinitionen, en term som av lagstiftaren avsiktligt valts för att representera en rättsfigur. Andra termer är beteckningar på rättsliga begrepp som kan ha månghundraåriga traditioner. Många av dessa förekommer inte uttryckligen i lagtexten, utan endast i rättspraxis eller doktrin. Ett exempel kan vara exstinktiva godtrosförvärv.2

Stundom utmönstras mindre väl valda termer för att ersättas med sådana som lagstiftaren anser lämpligare. Önskemålet kan exempelvis vara att lagtexten skall framstå som mer lättläst eller modernare.3 Ett exempel är ”realisationsvinst”, som vid införandet av inkomstskattelagen (1999:1229) ersattes med ”kapitalvinst”.4 Det finns också exempel på att en term har fått olika betydelse under tidens gång eller att en term har olika betydelse i olika författningar. Sådana exempel kan vara ”verkligt värde” som har haft olika betydelse i årsredovisningslagens (1995:1554) olika versioner. Den ändrade användningen av termen ”verkligt värde” visas tydligt i olika upplagor av Påhlssons lärobok i företagsbeskattning.5

Syftet med artikeln är att beskriva och diskutera situationer när relationen mellan en juridisk term och de bakomvarande rättsliga begreppen förändras. Undersökningen behandlar två typfall:

• dels den situationen när termen för ett visst begrepp kommit att förändras eller bytas ut.

• dels behandlas situationen då en och samma term används under lång tid i olika författningar med delvis olika innebörd.

Artikeln är disponerad så att rättsvetenskaplig termbildning, och därmed förbundna problem, beskrivs i avs. 2. Som exempel på hur rättsvetenskaplig termanvändning kommit att ändras, eller givits olika innebörd i olika lagar ges dels termen verkligt värde, dels termen finansiellt instrument. Båda dessa termer utmärks av att de har funnits i svensk lagtext ganska länge, samtidigt som det i båda fallen egentligen är frågan om internationellt vedertagen företagsekonomisk terminologi som av lagstiftaren har transformerats till rättsliga begrepp.

2 RÄTTSVETENSKAPLIG TERMBILDNING

Inom rättsvetenskapen representeras de rättsliga begreppen av termer. Användandet av termer inom olika vetenskapliga discipliner och/eller samhällsområden systematiseras inom vetenskapsområdet terminologi. Vetenskapsområdet och dess teoretiska redskap är användbara för tre huvudsakliga syften, nämligen för forskning i fackspråk, för ordnande av vetande, t.ex. lexikon och liknande, samt för fackspråklig språkplanering, dvs. utformningen av nya termer.6 Utrymmet i denna artikel medger inte en närmare presentation av vetenskapsområdet, men en utgångspunkt kan sägas vara att terminologin som vetenskap specifikt behandlar fackspråk, men inte allmänt språkbruk. Vidare är en utgångspunkt att det snarare är begreppet än ordet/termen och relationer mellan begreppen som är centrala.7 Detta till skillnad lexikografin, som utgår från ordet som det språkliga tecknet.8 Som beteckningen antyder är denna vetenskapsinriktning nära kopplad till upprättandet av ordböcker. Men även om terminologin i första hand fokuserar på relationen mellan begrepp, och såtillvida uppvisar likheter med den rättsvetenskapliga huvudfåran, så undersöks i andra hand representationsformerna för begreppen. Det är först då som terminologin kommer in på språkliga frågor. Ett begrepp motsvaras språkligt (och rättsvetenskapligt) av en definition.9 Men för att undvika att varje gång begreppet skall refereras till också återupprepa definitionen representeras begreppet av en term. En terminologisk uppgift blir således att utarbeta och föreslå termer som i möjligaste mån också språkligt leder tankarna till det bakomliggande begreppet.

Rättsvetenskaplig terminologi kan skapas på olika sätt. Det mest typiska är givetvis att nya termer tillkommer genom ny lagstiftning på nationell eller EU-rättslig nivå eller som ett utflöde av andra internationella samarbeten. Men termer kan även uppstå genom användning i rättspraxis eller rättsvetenskaplig doktrin som beteckning på ett visst rättsligt begrepp, utan att termen återfinns i lagtexten. Något förvånansvärt är det inte helt enkelt att hitta en tydlig definition av vad som skiljer ett rättsligt begrepp från andra sorters begrepp.10 En definition får förmodligen ta sin utgångspunkt i en generell avgränsning i vad som brukar betecknas som rättsligt material eller rättskällor. Att uppställa kriterier för en sådan avgränsning är långt ifrån okontroversiellt. Traditionellt upplagda läro- och handböcker, med betoning på rättsdogmatisk metod, brukar utgå från att det rättsliga materialet kan insorteras i en rättskällelära, en slags hierarkisk uppställning baserad på auktoritetsargument.11 Denna sorts rättskällehierarkier, som teoretiserats av Hart i hans rule of recognition, bygger på att rättskällematerialet tydligt kan avgränsas från andra, rättsligt irrelevanta källor.12 Helt tydlig har denna avgränsning inte ens varit i traditionell svensk rättsvetenskap, då handelsbruk eller annan sedvänja länge har accepterats som rättskällor, trots den privaträttsliga karaktären.13 De två senaste decennierna har medfört att bilden av en entydig svensk rättskällehierarki, med klart avgränsat källmaterial, kommit att bli otydligare. Det svenska EU-medlemskapet 1995 och införlivandet av Europakonventionen för mänskliga rättigheter i svensk lag samma år medförde en skyldighet för rättstillämparen att beakta europarättsliga källor.14 Under den tiden som förflutit sedan dess har både EU-rättens och Europakonventionens roller som rättskällor i Sverige successivt förtydligats. Det är inte enbart frågan om att den traditionella svenska rättskälleläran luckras upp. Både rättsvetenskaplig utbildning och praktik genomgår en rättskulturell omstöpning, där synen på rättssystemet som en del av den statliga byråkratin eroderar till förmån för en mer självständig roll för rättssystemet.15 Jämsides med denna förändring av den rättsvetenskapliga praktiken har den traditionella rättsvetenskapliga kunskapssynen under samma tidsperiod kommit att ifrågasättas på ett liknande sätt. Den traditionella synen har förutsatts innebära att rätten uppfattas som ett mer eller mindre fullständigt system, där det med hjälp av rättskällorna går att eftersöka det korrekta svaret på en rättsvetenskaplig frågeställning. Istället har en bredare rättsvetenskap utvecklats med exempelvis diskurser om rättslig pluralism eller polycentri.16

Det torde dock inte vara särskilt vanligt numera att nya rättsvetenskapliga termer tillkommer annat än vid utarbetandet av ny lagstiftning eller översättning av EU-rättsliga regler eller andra internationella regelverk. Många rättsliga begrepp finns emellertid inte kodifierade i lagtexten och i dessa fall har termerna stundom etablerats i doktrinen. Förhållandevis ringa termbildning synes numera ske i den rättsvetenskapliga doktrinen. En förklaring till detta är givetvis att rättsvetenskapen numera är betydligt mer ”mogen” än om vi går kanske femtio till hundra år tillbaka i tiden. Ett exempel på hur rättsvetenskapliga termer har uppstått historiskt är uttrycket detentionsrätt, som ursprungligen ska ha myntats av Rodhe 1956.17 Att termen detentionsrätt sedermera har anammats av det praktiska rättslivet framgår t.ex. av NJA 1982 s. 404:

”Av allmänna principer om ömsesidigt förpliktande avtal får anses följa att uppdragstagaren inte är skyldig att utan ersättning lämna ifrån sig sådant räkenskapsmaterial som han själv har upprättat. I fall av sådant slag skulle det alltså vara fråga om en s k detentionsrätt – en rätt att som påtryckningsmedel hålla inne vad man själv äger eller har åtagit sig att själv prestera (jfr Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s 391 ff). Att en sådan rätt kan göras gällande även i uppdragsgivarens konkurs vinner stöd av HD:s avgörande i notisfallet NJA 1981 A 1.”

Det bör också tilläggas att de termer som undersöks i artikeln används inom rättsområden som generellt är mer ”reglerade” än den klassiska civilrätten som ovan. Detta är också ett argument för att undersöka dessa termer. Inom sådana rättsområden är lagstiftarens och andra normbildares aktivitetsgrad betydligt högre och den rika normproduktionen torde därmed leda till ett mer begränsat behov av rättsvetenskapligt skapad termbildning. Därmed inte sagt att dessa rättsområden skulle ha ett mindre behov av rättsvetenskaplig teoretisering eller systematisering.

Den juridiska termbildningen kan vara intressant i ett antal olika typsituationer, såsom:

• legaldefinitionen; används i allmänhet för att avgränsa tillämpningsområdet för viss lagtext eller andra regler. Legaldefinitionen har således en avgränsningsfunktion. Utmärkande för legaldefinitionen är just att den ofta följs av en förhållandevis tydlig definition i själva lagtexten. Ett annat särdrag är att termen som representerar legaldefinitionen ofta används på ett sätt som i någon utsträckning avviker från allmänt eller fackmässigt språkbruk.

• juridiska begrepp som saknar legaldefinitioner och som definieras t.ex. i förarbeten, rättspraxis och doktrin.

• förutsatta begrepp; med detta avses t.ex. när det i regeringsformen, RF, används termer som definieras i föreskrifter med lägre konstitutionell valör.18

• översättningar; ett område där termanvändningen sätts på prov är översättningar av juridiska termer från andra språk till svenska. Sådana översättningar kan göras i olika syften. Ett är givetvis att av olika skäl översätta utländska juridiska dokument till svenska. Det kan vara frågan om t.ex. andra länders lagstiftning eller utländska handlingar som är av relevans i ett specifikt fall. En stor del av översättningsarbetet avser dock dokument som avses få en generell betydelse som rättskälla i Sverige. Härmed avses i första hand EU-rättsliga dokument av olika valör. Översättningen av dessa dokument medför metodproblem, då alla språkversioner skall tillerkännas lika rättskällevärde. Men även översättningar av andra internationella rättskällor kan givetvis medföra liknande problem.

• byte av term för ett juridiskt begrepp: Det framställs ofta som den rättsvetenskapliga huvuduppgiften att systematisera och analysera rättsliga begrepp. Till denna uppgift kan även räknas en mer långsiktig inventering av hur ett rättsligt begrepp innehållsmässigt förändras under tiden. En sådan förändring är ofrånkomlig utveckling i ett dynamiskt rättssystem, anpassat efter en modern samhällsutveckling. En analys av en sådan utveckling av ett eller flera rättsliga begrepp ligger utanför artikelns specifika frågeställning och sådana analyser torde vara vanligt förekommande i den stora mittfåran av rättsvetenskaplig forskning. En av de frågor som undersöks i denna artikel är istället när ett juridiskt begrepp fortlever mer eller mindre oförändrat, men den term som representerar begreppet byts ut. Exemplet som först kommer att undersökas är termen verkligt värde. I artikeln kommer även att undersökas ett exempel på en term, som samtidigt används i olika författningar med delvis olika innebörd. Exemplet är i detta fall termen finansiellt instrument.

3 BYTE AV TERM FÖR ETT RÄTTSLIGT BEGREPP – EXEMPLET VERKLIGT VÄRDE – NETTOFÖRSÄLJNINGSVÄRDE

I detta avsnitt undersöks utvecklingen av begreppet ”verkligt värde” och den terminologi som använts som representation för begreppet. Termen ”verkligt värde”, avseende värdering av tillgångar på ett företags balansräkning användes i svensk rätt för första gången i 9 § 1929 års bokföringslag.19 I denna paragraf angavs att ”Den bokföringsskyldiges tillgångar ej må upptagas över sina verkliga värden”. Någon närmare definition av vad som menades med det verkliga värdet fanns inte, däremot angavs i lagtexten flera situationer där undantag gjordes från kravet på värdering till verkligt värde. Paragrafen tillkom efter lagrådets kritik mot utredningens ursprungliga formulering.20 Utredningen hade tänkt sig betydligt mer detaljerade värderingsregler. Föredragande statsrådet tog dock avstånd från att lagreglera ”vad som bör vara den rätta värderingsprincipen”. Värderingsfrågan borde i stället överlåtas till det praktiska affärslivet och ekonomisk forskning.

I 1976 års bokföringslag (1976:125), GBFL, markerades det lägsta värdets princip, LVP.21 Som utgångspunkt skulle enligt 14 § GBFL en omsättningstillgång tas upp till högst anskaffningsvärdet. Om tillgångens verkliga värde på balansdagen var lägre än anskaffningsvärdet, fick tillgången inte tas upp över detta verkliga värde. I paragrafens andra stycke preciserades vad som avsågs med verkligt värde. Med verkligt värde avsågs försäljningsvärdet för omsättningstillgången efter avdrag för beräknad försäljningskostnad.22 Försäljningsvärdet definierades i förarbetena på följande sätt:23

”I formuleringen ’försäljningsvärdet efter avdrag för försäljningskostnaderna’ åsyftas med försäljningsvärdet det pris som rörelsen uppnår vid normal försäljning i den löpande verksamheten. I försäljningskostnaderna bör inräknas skälig andel av rörelsens administrationskostnader.”

Av 14 § GBFL framgick vidare att om det p.g.a. rörelsens förhållande, tillgångens beskaffenhet eller andra omständigheter fanns anledning fick det verkliga värdet bestämmas till återanskaffningsvärdet, med avdrag för eventuell inkurans eller till annat värde som var förenligt med god redovisningssed. Enligt förarbeten kunde återanskaffningsvärdet användas, om det var klart enklare att använda än nettoförsäljningsvärdet.23 Hänvisningen till god redovisningssed kunde avse t.ex. fasta styckepriser.

Reglerna i 14 § GBFL överfördes i huvudsak till 4 kap. 9 § ÅRL. Enligt ÅRL finns dock ingen möjlighet att värdera en tillgång till lägre värde än LVP.25 Trots att den ursprungliga ordalydelsen av definitionen av verkligt värde i ÅRL, ”Med verkligt värde avses försäljningsvärdet efter avdrag för beräknad försäljningskostnad”, är näst intill identisk med ordalydelsen i 14 § GBFL, var den nya lagtexten ändå avsedd att innebära en ändring i sak. I förarbetena anförs:

”Tredje stycket, som i sak överensstämmer med 14 § andra stycket bokföringslagen, definierar begreppet verkligt värde. Definitionen bör tolkas mot bakgrund av det krav på värdejustering till ”marknadsvärde” som finns i artikel 39.1 b. Som regel torde dock försäljningsvärdet liksom hittills kunna bestämmas till det pris som rörelsen på balansdagen skulle kunna uppnå vid en normal försäljning i den löpande verksamheten.

Om det finns särskilda skäl, kan det verkliga värdet i stället bestämmas till återanskaffningsvärdet eller till annat värde som är förenligt med god redovisningssed och kravet på rättvisande bild. Sådana särskilda omständigheter kan – liksom i dag – ha sin grund i tillgångens beskaffenhet eller i förhållanden som rör företaget eller den bransch det tillhör. Även om det verkliga värdet bestäms med utgångspunkt i återanskaffningsvärdet kan det ibland finnas skäl att göra avdrag för inkurans.”

Som konstaterats i doktrinen finns det ingen exemplifiering av vilken förändring som en EU-konform tolkning skulle kunna medföra.26 Den följande meningen tyder snarare på att lagstiftaren utgått från att i normalfallet skulle verkligt värde komma att beräknas på samma sätt som tidigare.27 Det fjärde bolagsdirektivet, 78/660/EEG, hade följande i lydelse av relevant artikel:

”Art. 39, 1 b): Omsättningstillgångar skall göras till föremål för värdejusteringar i syfte att ta upp dem till det lägre marknadsvärde eller, under särskilda förhållanden, till något annat lägre värde som kan åsättas dem på balansdagen.”

Formuleringen ger ingen antydan kring hur marknadsvärdet skulle beräknas. I doktrinen har även gjorts en hänvisning från 4 kap. 9 § ÅRL och art. 39, 1 b, till IAS 2.28 Vid denna tidpunkt definierades nettoförsäljningsvärde i punkt 4 i nämnda rekommendation.29

”Nettoförsäljningsvärde är det uppskattade försäljningspriset i den löpande verksamheten efter avdrag för uppskattade kostnader för färdigställande och uppskattade kostnader som är nödvändiga för att åstadkomma en försäljning.”

Definitionen synes i stora drag överensstämma med den svenska definitionen enligt GBFL och ÅRL. Samtidigt var IAS 2 ingen EU-rättslig rättskälla vid tidpunkten för introduktionen av ÅRL. Den ursprungliga definitionen av verkligt värde i ÅRL levde kvar tills anpassningen till IAS-förordningen (1606/2002). Enligt denna förordning ålades alla bolag vars aktier var föremål för handel på någon reglerad marknad inom EU att senast fr.o.m. år 2005 tillämpa de internationella redovisningsrekommendationerna IAS/IFRS i koncernredovisningen.30 IAS-reformen ledde till följdändringar EU-rättsligt och nationellt. För att till viss del modernisera de ålderdomliga fjärde och sjunde (83/349/EEG) bolagsdirektiven infördes ett moderniseringsdirektiv (2003/51/EG). Vidare följdes IAS-reformen av flera följdändringar i ÅRL. Enligt SFS 2003:1142 ändrades första och tredje styckena av 4 kap. 9 § ÅRL på så sätt att termen ”verkligt värde” ersattes med uttrycket ”nettoförsäljningsvärde”. Någon saklig ändring var enligt förarbetena inte avsedd.31 Bakgrunden till ändringen var implementeringen av ett särskilt EG-direktiv om redovisning och värdering av finansiella instrument (2001/65/EG). Syftet med implementeringen var således att modifiera reglerna avseende värdering av finansiella instrument och bytet av terminologi avseende värdering av omsättningstillgångar i allmänhet var således endast en bieffekt av implementeringen. I förarbetena anförs att finansiella instrument enligt IAS 39 skall värderas till vad som betecknas som ”fair value” och att detta brukar översättas med ”verkligt värde”. Avseende definitionen av verkligt värde i IAS-förordningens mening anförs:

Prop. 2002/03:121, s. 30.

”Med begreppet verkligt värde avses det belopp, till vilket en tillgång skulle kunna överlåtas eller en skuld regleras genom ett avtal mellan kunniga parter som är oberoende av varandra och som har ett intresse av att transaktionen genomförs (jfr IAS 39.8).”32

I propositionen följer sedan en genomgång av hur verkligt värde skall fastställas i olika situationer. I den promemoria som låg till grund för propositionen hade dock föreslagits att termen verkligt värde inte skulle införlivas i svensk lagstiftning, eftersom termen i ÅRL redan användes med en annan betydelse. Begreppet verkligt värde utgjorde enligt förarbetena endast en sammanfattande term för värderingsmetoder som ändå måste beskrivas i lagtexten.33 I propositionen anförs dock att ”begreppet ”verkligt värde” är numera en vedertagen svensk översättning av det i IAS använda begreppet ”fair value” och används generellt för det nya slaget av värderingsmodell”.34 Regeringen föreslår därför att uttrycket verkligt värde används i den svenska lagtexten, därför att det ligger närmare texten i ändringsdirektivet och i IAS 39. Detta medförde emellertid med nödvändighet att termen verkligt värde utmönstrades ur de allmänna reglerna om värdering av omsättningstillgångar i 4 kap. 9 § ÅRL.34 I stället föreslogs att termen nettoförsäljningsvärde skulle användas i 4 kap. 9 § ÅRL. Termen användes enligt regeringen med en liknande betydelse i IAS.36

Som ovan visats var termen verkligt värde väl inarbetat i svensk redovisningsrätt vid tidpunkten för regeringens förslag. Samtidigt kan det ifrågasättas hur inarbetad översättningen av ”fair value” som verkligt värde på svenska var vid tidpunkten. En direktöversättning av termen ger snarare intrycket av att exempelvis ”skäligt värde” skulle kunna vara mer korrekt. Andra översättningar skulle kunna vara ”rättvist” eller ”rimligt”. Huvudpoängen måste dock vara att uttrycket verkligt värde ger intrycket av att vara oantastlig och odiskutabel fakta, medan den engelskspråkiga originalskrivningen snarast antyder ett i mångt och mycket uppskattat och skönsmässigt värde. Förekomsten av olika värderingsmetoder för olika sorters tillgångar stärker givetvis detta intryck. Av lagtexten framgår att det verkliga värdet i sista hand ska fastställas enligt ”sådana allmänt accepterade värderingsmodeller och värderingsmetoder som ger en rimlig uppfattning om marknadsvärdet”.37 Formuleringen antyder att uttrycken ”skäligt” eller ”rimligt värde” snarare bättre återger innebörden av begreppet än ”verkligt värde”. I och med att termen inte avsågs ha ett tydligt begreppsmässigt innehåll, utan endast en sammanfattande term för olika värderingsmetoder, riskerar termanvändningen att ge ett intryck av en betydligt tydligare precision som termen i själva verket inte ger uttryck för.38 Att antyda ett ovedersägligt ”verkligt” värde, när det är frågan om ett slags uppskattning, kan snarast verka ideologiskapande till sin karaktär, dvs. termen ger en illusion av faktiska verklighetsförhållanden.39

4 ÄNDRAD BETYDELSE AV EN RÄTTSVETENSKAPLIG TERM – EXEMPLET FINANSIELLA INSTRUMENT

5 AVSLUTANDE KOMMENTARER

I artikeln har rättsvetenskaplig termbildning diskuterats och fem huvudsakliga varianter för bildande av rättsvetenskapliga termer har identifierats. Som exempel har i artikeln undersökts dels när termen för ett bakomliggande begrepp har ändrats utan att innebörden av begreppet har ändrats, dels när betydelsen av en term förändras över tid och används på olika sätt i olika lagar. Det förstnämnda exemplet visar att användningen av termen verkligt värde som beteckning på de i de på olika sätt beräknade och uppskattade marknadsvärdena enligt de internationella IAS/IFRS-standarderna är högst missvisande. Termen finansiellt instrument används i nu gällande lagstiftning både i en finansmarknads- och en redovisningsrättslig definition. Båda dessa begrepp används skatterättsligt, således med samma termanvändning.

Det kan kännas frestande att föreslå lagstiftaren ett noggrannare terminologiskt arbete inför nya lagar och ändringar i befintlig lagstiftning. Som visats ovan så gjordes emellertid en terminologisk utvärdering inför introduktionen av IL. Att svensk skatterätt innehåller två, icke identiska definitioner av begreppet finansiellt instrument är snarare hänförligt till att svensk intern rätt i detta avseende påverkas av två externa normgivare, nämligen den unionsrättslige normgivaren samt den privaträttsliga IASB. Våra internationella förpliktelser medför då att båda dessa definitioner får inflöde i intern rätt.

Stefan Olsson är professor i finansrätt vid Handelshögskolan, Karlstads universitet.