HFD 2016 ref. 26 gällde en prövning av ett förhandsbesked. Frågan gällde om de luftningsbassänger och flissilor som används vid framställning av papper och kartong ska anses utgöra allmänna fastighetstillbehör enligt 2 kap. 1 § jordabalken, JB, eller industritillbehör enligt 2 kap. 3 § JB. Frågan är av intresse eftersom det för industritillbehör enligt 7 kap. 16 § 4 fastighetstaxeringslagen (1979:1152) inte bestäms något värde. En konsekvens av detta är bl.a. att industritillbehören inte kommer att ingå i det taxeringsvärde som utgör grund vid beräkning av fastighetsskatt (jfr 3 § d lag (1984:1052) om statlig fastighetsskatt).
Av 2 kap. 1 § JB framgår att till en fastighet hör byggnader, ledningar, stängsel och andra anläggningar som anbragts inom fastigheten för stadigvarande bruk s.k. allmänna fastighetstillbehör. I 2 kap. 3 § JB definieras industritillbehören enligt följande. Till fastighet som helt eller delvis är inrättad för industriell verksamhet hör, utöver vad som följer av 1 och 2 §§, maskiner och annan utrustning som tillförts fastigheten för att användas i verksamheten huvudsakligen på denna. Av förarbetena (prop. 1966:24 s. 71) framgår att industritillbehören har en undantagsmässig karaktär.
Av lämnade förutsättningar framgick att de planerade anläggningarna ska placeras direkt på marken utan omgivande byggnad. Livslängden beräknas till 50–75 år. Bassängerna kommer att vara uppbyggda på ett ca fem meter högt betongfundament och ha en total höjd om ca sju meter. Sammanlagd yta (area) bedöms till ca 2 200 kvm. Silorna förbinds med övrigt maskineri på bruket med transportgångar. Silorna kommer att rymma mellan 4 000–6 000 kbm flis.
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade i sin dom att begreppet byggnad, som definitionsmässigt utgör ett allmänt fastighetstillbehör, är mycket vidsträckt. Av förarbetena framgår att som byggnad räknas bl.a. hus och vattenverk men även t.ex. murar, broar, bryggor och andra uppbyggda konstruktioner (prop. 1966:24 s. 59 f). Med hänsyn till den tekniska utformningen av luftningsbassängerna och flissilorna utgör dessa byggnader, dvs. allmänna fastighetstillbehör enligt 2 kap. 1 § JB. I och med att de inte utgör industritillbehör kommer värdet av byggnaderna att beaktas i fastighetstaxeringen.
I HFD 2016 not. 27 gällde frågan gränsdragningen mellan vad som kan anses vara byggnad inrättad för boende respektive komplementhus.
Vid fastighetstaxering ska byggnader enligt 2 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152), FTL, indelas i byggnadstyper. Byggnad som är inrättad till bostad åt en eller två familjer utgör småhus. Till sådan byggnad ska höra komplementhus, såsom garage, förråd och annan mindre byggnad. Det aktuella avgörandet gällde en byggnad med en boyta om 24 kvm som uppförts 1947 och som fram till 2005 utgjort ett självständigt fritidshus. Samma år uppfördes ytterligare ett fritidshus på fastigheten och den ursprungliga byggnaden flyttades och byggdes om till en gäststuga. I anslutning till detta togs även köket bort och innerväggarna revs. Vid beskaffenhetstidpunkten var byggnaden försedd med en kokplatta och hade tillgång till sommarvatten. Övriga boendefunktioner så som hygienutrymmen fanns i huvudbyggnaden.
Frågan har tidigare prövats högsta instans. Av RÅ 1986 not. 832 framgår att även en byggnad av mycket enkel beskaffenhet kan anses vara inrättad som bostad åt en familj. I det rättsfallet bedömdes en fäbodstuga som inrättad till bostad, trots att standarden inte längre var sådan att stugan var väl ägnad att användas för bostadsändamål. Högsta förvaltningsdomstolen fann att den nu aktuella gäststugan, trots sin enkla inredning, ansågs till övervägande del vara inrättad till bostad åt en familj. Byggnaden ansågs därmed utgöra småhus enligt 2 kap. 2 § FTL. Det kan härvid konstateras att det fortfarande enligt praxis ställs låga krav på en byggnads fysiska beskaffenhet vid bedömningen om den kan anses vara inrättad till bostad åt en familj.
Monica Haapaniemi