HFD 2016 ref. 47
Frågorna i målet gällde om det förelåg rätt till och hur beräkning av ränta skulle ske på grund av att skatt tagits ut i strid med EU-rätten. Även frågan om möjligheterna till beslut till den enskildes fördel utöver yrkanden utan men för motstående enskilt intresse, reformatio in melius, 29 § förvaltningsprocesslagen (1971:291), FPL aktualiserades. Målet gällde närmare bestämt principerna för rätt till och beräkning av ränta när kupongskatt återbetalas på grund av att skatten tagits ut i strid med EU-rätten. Kammarrätten fann, till skillnad från Skatteverket och förvaltningsrätten, att en fond hade rätt till återbetalning ifråga och att fonden även hade rätt till ränta på den återbetalda skatten. I sina domskäl hänvisade Högsta förvaltningsdomstolen till flera avgöranden av EU-domstolen av vilka framgår att en medlemsstat i princip är skyldig att återbetala skatt som har uppburits i strid med unionsrätten (Irimie, C-565/11, punkt 20 och där anmärkta rättsfall). Högsta förvaltningsdomstolen hänvisade också till Irimie, punkterna 22 och 23 samt där anmärkta rättsfall av vilka följer att medlemsstaterna även är skyldiga att betala ränta på skatter som har tagits ut i strid med unionsrätten. Villkoren för räntebetalningarna får inte vara mindre förmånliga än de som avser liknande anspråk grundade på bestämmelser i nationell rätt (likvärdighetsprincipen) och enligt Högsta förvaltningsdomstolen inte heller vara utformade på ett sådant sätt att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen). Fonden hade yrkat att ränta skulle utgå från och med den dag då skatten betalades in till Skatteverket. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg med stöd av 29 § FPL att det fanns särskilda skäl för att besluta att ränta skulle utgå redan från och med dagen efter det att kupongskatten innehölls. Domstolen bestämde också, i enlighet med parternas samstämmiga mening, att ränta ska utgå även för den dag då skatten återbetalades, dvs. till och med och inte endast till denna dag. Ränteberäkning skedde i enlighet med likvärdighetsprincipen vilket i målet innebär med ledning från skatteförfarandelagen (2011:1244) och den upphävda skattebetalningslagen (1997:483) vad som gäller enligt övergångsbestämmelserna till den förstnämnda lagen, se också analysen av avgörandet i SN 2016 s. 586 ff.
HFD 2016 ref. 73
I rättsfallet prövade Högsta förvaltningsdomstolen frågan om Skatteverket, inom ramen för en omprövning på begäran av den skattskyldige, kan fatta ett beslut som i förhållande till såväl tidigare beslut som den skattskyldiges yrkanden är till nackdel för den skattskyldige.
I bestämmelserna om omprövning på begäran av den skattskyldige i 4 kap. taxeringslagen (1990:324), TL, görs ingen skillnad mellan beslut som är till den skattskyldiges fördel respektive nackdel, jfr 4 kap. 9 § första stycket, 13, 14, 15, 16 och 19 §§ TL. Genom förarbetsuttalanden klargörs att endast Skatteverket kan bifalla den skattskyldiges yrkanden även om han därigenom påförs högre skatt, prop. 1989/90:74 s. 309 och 403. De uttalandena kan däremot enligt Högsta förvaltningsdomstolen inte tas till intäkt för att Skatteverket vid en omprövning som görs på den skattskyldiges begäran kan avvika från den skattskyldiges yrkanden på ett sätt som leder till att han påförs högre skatt än i det tidigare taxeringsbeslutet. Det saknades i beslutet en bedömning av om det fanns skäl för eftertaxering, och då Skatteverket uttryckligen angett att det inte var fråga om eftertaxering, kunde beslutet enligt Högsta förvaltningsdomstolen heller inte betraktas som ett eftertaxeringsbeslut, jfr 4 kap. 14 § första stycket TL (som om förutsättningar hade förelegat möjliggjort ett beslut till nackdel för den skattskyldige). Svaret på frågan inledningsvis är således nej.
HFD 2016 ref. 60
Frågan i målet var om AA i egenskap av likvidator för bolag skulle åläggas betalningsskyldighet för bolagens skatter (företrädaransvar) och om det i så fall förelåg särskilda skäl för hel eller delvis befrielse från skyldigheten (slutlig skatt avseende taxeringsåret 2012 med ursprunglig förfallodag den 12 mars 2013 och med tillämpning av 12 kap. skattebetalningslagen [1997:483], SBL). Motsvarande bestämmelser finns i 59 kap. skatteförfarandelagen (2011:1244), SFL. I förvaltningsrätten och kammarrätten blev AA betalningsskyldig som företrädare för bolagen med 716 miljoner kr. Inga skäl för befrielse förelåg. AA ansågs ha haft en faktisk maktposition i bolagen och möjlighet att påverka förvaltningen i den juridiska personen. Högsta förvaltningsdomstolen hänvisade till RÅ 2008 ref. 75 och där angivna rättsfall samt prop. 2002/03:128 s. 24. Enligt 25 kap. 30 § aktiebolagslagen (2005:551), ABL, träder enligt domstolen en likvidator i styrelsens och den verkställande direktörens ställe. Denne har således enligt domstolen ställning som bolagets ställföreträdare under likvidationen och ersätter även en sådan särskild firmatecknare som har utsetts av styrelsen och hänvisade till prop. 2000/01:150 s. 108 och NJA 2012 s. 328. Likvidatorn ansågs vara en sådan företrädare som enligt Högsta förvaltningsdomstolen kan åläggas betalningsansvar enligt bestämmelserna i skattebetalningslagen. Domstolen prövade sedan om AA varit grovt oaktsam och konstaterade att objektiva förhållanden, såsom att skatten inte betalats på förfallodagen och att verksamma åtgärder inte vidtagits, inte räcker för att grov oaktsamhet kan anses föreligga. Förhållandena i det enskilda fallet ska beaktas. Vid prövningen måste enligt domstolen bl.a. vägas in vilka handlingsalternativ företrädaren haft att tillgå liksom dennes skäl till att vidta eller avstå från vissa åtgärder, prop. 2002/03:128 s. 51. Med beaktande av att AA var advokat fann domstolen sammantaget att han varit grovt oaktsam. Högsta förvaltningsdomstolen prövade sedan frågan om särskilda skäl för befrielse och proportionalitetsprincipen och kom fram till att anledning fanns att pröva om betalningsansvar i det enskilda fallet kan komma i konflikt med proportionalitetsprincipen i 2 kap. 5 § SFL. Vid sin fortsatta bedömning vägde domstolen in att AA inte tillhörde den personkrets som reglerna om företrädaransvar främst avser att träffa, att han inte hade haft något ägarintresse i bolagen i vilka ingen faktisk verksamhet bedrevs under tid som han var likvidator och att statens fordran inte heller växte. När skatterna förföll till betalning stod det dessutom klart att bolagen sedan länge helt saknat förmåga att betala skulderna. Ingen åtgärd som han kunnat vidta hade i någon väsentlig mån kunnat ändra på detta förhållande. Det fanns således omständigheter kring AA:s ställning och agerande som enligt domstolen bör beaktas inom ramen för en proportionalitetsbedömning. Betalningsskyldigheten för AA ansågs utgöra en stor börda och enligt domstolen en konsekvens av en i allt väsentligt atypisk situation. Med beaktande av proportionalitetsprincipen fann domstolen vid en samlad bedömning att betalningsskyldigheten skulle begränsas till skäliga 2 000 000 kr.
HFD 2016 ref. 63
Frågan i målet gällde om underlaget för skattetillägg ska bestämmas med eller utan beaktande av ingående mervärdesskatt i vissa fall av felaktig redovisning av den utgående mervärdesskatten i skattedeklarationen (I och II).
I målet ansågs, på liknande sätt som var fallet i RÅ 2002 ref. 46, de oriktiga uppgifterna inte någon enskild mervärdesskattepost, utan det var totalbeloppet för utgående mervärdesskatt som felaktigt angetts till 60 000 kr samtidigt som uppgift om ingående mervärdesskatt saknades helt. Uppgifter som bolaget senare lämnat i en rättad skattedeklaration hade, med undantag för ett mindre belopp avseende den ingående mervärdesskatten, vidare godtagits av Skatteverket och således enligt Högsta förvaltningsdomstolen legat till grund för Skatteverkets beslut om utgående och ingående skatt. Skillnaden mellan 2002 och 2016 års rättsfall var att i det första rättsfallet saknades uppgifter helt om ingående och utgående mervärdesskatt medan det i 2016 års rättsfall lämnats oriktig uppgift om totalbeloppet för utgående mervärdesskatt men ingen uppgift om den ingående. Som i RÅ 2002 ref. 46 ansåg domstolens majoritet att redovisningen av mervärdesskatt även i 2016 års fall fick ses som en och samma fråga och underlaget för skattetillägget därför skulle utgöras av skillnaden mellan utgående och ingående mervärdesskatt. Justitierådet Gäverth ville bifalla Skatteverkets överklagande. Han ansåg att saken avseende in- och utgående mervärdesskatt gällde olika frågor och att hänsyn till ingående mervärdesskatt vid bestämmande av underlaget för skattetillägg inte kan tas annat än i form av s.k. oäkta kvittningar (omständigheter rörande samma sakfråga).
HFD 2016 ref. 70
Frågan i detta mål gällde om det fanns förutsättningar för att ta ut kontrollavgift när den personalliggare som har hållits tillgänglig för Skatteverket i verksamhetslokalen saknat uppgift för förfluten tid, 39 kap. 11 och 12 §§ skatteförfarandelagen (2011:1244), SFL, och 9 kap. 5 § tredje stycket skatteförfarandeförordningen (2011:1261), SFF.
Kravet på löpande dokumentation enligt 11 § anses enligt domstolen innebära krav på att bevara de dokumenterade uppgifterna och upphör enligt nyss nämnda 9 kap. 5 § tredje stycket SFF två år efter utgången av det kalenderår då det för näringsverksamheten gällande beskattningsåret har gått ut. Kravet i 39 kap. 12 § SFL att personalliggaren ska finnas tillgänglig för Skatteverket i verksamhetslokalen kan därmed enligt Högsta förvaltningsdomstolen inte förstås på annat sätt än att tillgänglighetskravet gäller för hela den tid som uppgifterna ska bevaras. Eftersom uppgifterna ifråga endast funnits tillgängliga för Skatteverket vid kontrollbesöket för endast två månader och tidigare uppgifter fanns på annan plats ansågs förutsättningar för att ta ut kontrollavgift föreligga.
HFD 2016 not. 4
Frågan i målet gälle om ett utländskt företag är ett inkomstskattesubjekt i Sverige och de rättsliga konsekvenserna härav. I avgörandet refererades till RÅ 2009 ref. 100 av vilket framgår att ett krav för att ett utländskt företag ska anses motsvara ett svenskt aktiebolag vid tillämpningen av bestämmelserna om näringsbetingade andelar i 24 kap. 13 § inkomstskattelagen (1999:1229), IL, är att det utländska företaget är ett inkomstskattesubjekt i hemlandet. Den frågan har också betydelse för om bestämmelserna om CFC-beskattning är tillämpliga, se 39 a kap. 1 § IL. Skatterättsnämnden gjorde en annan bedömning i frågan om skatterättslig status än sökanden på grundval av den utredning som lämnats i ärendet, bl.a. utdrag ur amerikansk federal skattelagstiftning. Högsta förvaltningsdomstolen uppfattade Skatterättsnämndens bedömning så att nämnden inte godtog den av sökanden (bolaget) angivna förutsättningen att dotterbolaget i fråga var ett inkomstskattesubjekt i USA. I den situationen skulle nämnden enligt domstolen inte ha lämnat något förhandsbesked utan i stället avvisat ansökningen. Hänvisning gjordes till HFD 2011 not. 95 och HFD 2011 not. 99. Ett förhandsbesked kan enligt domstolen bara lämnas om de faktiska sakförhållandena är klarlagda. Om de förutsättningar som sökanden anger inte kan godtas saknas enligt domstolen grund för att lämna förhandsbesked.
Se också HFD 2016 not. 21, där Högsta förvaltningsdomstolen undanröjde ett förhandsbesked och avvisade ansökningen. Den ställda frågan vilade på så osäkra och delvis motsägelsefulla förutsättningar att den inte borde besvaras genom ett förhandsbesked. Sökanden (italienskt bolag) frågade om det fick ett fast driftställe i Sverige på grund av att en i Sverige bosatt anställd utförde arbetsuppgifter i sitt hem. I HFD 2016 not. 11 undanröjdes ett förhandsbesked och ansökningen avvisades eftersom sökanden själv i Skatterättsnämnden anfört att förhandsbeskedet kunde komma att sakna värde för bolaget.
HFD 2016 not. 14
Begränsningar i avdragsrätten för ränta var i ett förhandsbesked beroende av om företag ansågs vara i intressegemenskap med varandra vid tillämpning av 24 kap. 24 kap. 10 b § och 10 a § inkomstskattelagen (1999:1229), IL. Mot bakgrund av att organisationsstrukturen och aktörernas inbördes relation var oklar samt att sökandena ansett sig inte kunna lämna all information i det avtal som reglerar dessa förhållanden borde Skatterättsnämnden enligt Högsta förvaltningsdomstolen inte ha lämnat något förhandsbesked utan i stället avvisat ansökningen. Förhandsbeskedet undanröjdes.
HFD 2016 not. 3
Enligt Högsta förvaltningsdomstolen borde domstolen inte som första instans pröva frågan om villkor i avtal innebär att bolagsuthyrning utgör sådan rumsuthyrning i hotellrörelse eller liknande verksamhet som avses i 3 kap. 3 § första stycket mervärdesskattelagen (1994:200). Förhandsavgörande inhämtades inte och förhandsbeskedet undanröjdes och återförvisades till Skatterättsnämnden.
HFD 2016 not. 18
I målet prövades frågan om återställande av försutten tid och i anledning därav frågan om ett upplöst bolags rättshandlingsförmåga (partshabilitet). Genom skönsmässigt beslut om mervärdesskatt i Skatteverket, som överklagades utan ändring i förvaltningsrätten, bestämdes att AA, som var komplementär i bolaget, solidariskt med bolaget skulle betala aktuell mervärdesskatteskuld. I kammarrätten inhämtades uppgift från Bolagsverket att bolaget försatts i konkurs och att denna avslutats den 14 mars 2013 utan överskott. Kammarrätten fann i beslut den 12 december 2013 att bolaget saknade behörighet att uppträda som part och avvisade överklagandet. Bolaget överklagade inte kammarrättens avgörande och ansökte om återställande av försutten tid. Bolaget anförde bl.a. att det inte haft möjlighet att utveckla sin talan om partshabilitet i kammarrätten och inte heller på grund av bl.a. sjukdom hos ombudet haft möjlighet att i rätt tid överklaga kammarrättens avgörande. Som huvudregel gäller enligt Högsta förvaltningsdomstolen att ett upplöst bolag saknar rättshandlingsförmåga och därmed partshabilitet, dvs. förmåga att uppträda som part i rättegång och hänvisade till RÅ 2003 ref. 53. Undantag gäller bl.a. när ställföreträdaren i ett upplöst bolag för egen del ansetts ha ett betydande intresse av att få frågan prövad. Domstolen hänvisade till RÅ 2000 ref. 41. Eftersom AA förpliktats att betala bolagets mervärdesskatteskuld ansåg domstolen det anses utgöra tillräckliga skäl att tillerkänna bolaget partshabilitet. Bolagets ansökan om återställande av försutten tid avslogs eftersom någon giltig ursäkt för att överklagandet inte gjorts i rätt tid inte förelåg i den mening som avses i 37 c § förvaltningsprocesslagen (1971:291).
Börje Leidhammar