Skattenytts team i form av Kerstin Nyquist och Richard Hellenius träffade Peder André under hösten 2016 för att få höra Peder berätta om sin långa och breda erfarenhet från olika delar av statsförvaltning med den gemensamma nämnaren – SKATT. Vad har Peder för tankar om förhandsbeskeden och Skatterättsnämnden i framtiden?
Efter juridikexamen från Stockholms universitet och notarietjänstgöring vid Svartlösa tingsrätt (numera Södertörns tingsrätt) började Peder på Kammarrätten i Stockholm där han blev fiskal och assessor. På den tiden fanns det mycket skattemål i kammarrätten, och Peder fick här smak för skatterätten. År 1979 blev han anställd på Riksskatteverkets rättsavdelning. Hans arbete bestod bl.a. av att skriva förslag till remissvar över betänkanden och att granska rekommendationer och anvisningar i skattefrågor som Riksskatteverket skulle ge ut.
På den tiden beslutades viktigare ärenden efter föredragning i verkets styrelse. Bland ledamöterna fanns utöver Riksskatteverkets generaldirektör Gösta Ekman, Centerpartiets Alvar Andersson, som varit ordförande i Företagsskattebredningen (SOU 1977:86) och näringslivets skattesakkunnige professor Dag Helmers från Industriförbundet. Föredragningarna var inte bara en formalitet och ledamöterna var som regel väl pålästa. Inte minst Dag Helmers kunde stressa en oerfaren föredragande med synpunkter på förslag till remissvar. På rättsavdelningen fick Peder även inblick i hur förhandsbeskedsinstitutet fungerade eftersom en av de övriga enheterna på avdelningen var kansli åt Riksskatteverkets nämnd för rättsärenden, den nämnd som efter en utbrytning från Riksskatteverket blev myndigheten Skatterättsnämnden.
Under sin tid som anställd på Riksskatteverket fick Peder i uppdrag att vara utredningssekreterare i kommittén för reavinstuppskov (SOU 1985:38) på deltid. När uppdraget övergick till en heltidssyssla fick sekretariatet lokaler på Finansdepartementet som då fanns i kvarteret Björnen. Efter avslutat utredningsarbete började Peder på departementets enhet för företagsbeskattning, först med Stig von Bahr och därefter med Gustaf Sandström som chef.
Under andra hälften av 1980-talet pågick utredningsarbetet med bl.a. reformerad inkomstbeskattning (SOU 1989:33) och reformerad företagsbeskattning (SOU 1989:34). Inför slutarbetet med det som skulle kallas århundradets skattereform, 1990–91 års skattereform, blev Peder enhetschef efter Gustaf Sandström. Det var en spännande och lärorik period. Det genomslag principen om neutral och likformig beskattning fick vid utformningen av förslagen till reformering var ett stort steg framåt enligt Peder. Det dröjde dock inte längre än till dess propositionen nådde skatteutskottet förrän de första avstegen gjordes; inkomst från plockning av bär och kottar blev skattefria samt uttag av vedbränsle från fastighet för uppvärmning av den egna bostaden.
Huvuddelen av skattereformen lades fram i prop. 1989/90:110 följt av prop. 1990/91:54. Men det första steget togs redan 1989 med prop. 1989/90:50. Under 1990-talet följde sedan en hel del kompletterade lagstiftning.
År 1994 flyttade Peder till Bryssel för att med ansvar för skattefrågor ingå i Sveriges ständiga representation till EU. Efter ja i folkomröstningen om anslutning till EU under hösten blev Sverige medlem 1995. Enligt Peder var det ytterst få som vid den tiden förstod vilken betydelse ett inträde i EU skulle få på den direkta skattens område. Hans arbete bestod av att i rådet samarbeta med kollegor från övriga medlemsstater och med experter från huvudstäderna för att behandla kommissionens förslag på skatteområdet. Besluten fattades sedan av finansministrarna vid deras månatliga möten i Ekofinrådet.
Eftersom beslut i skattefrågor förutsätter att samtliga medlemsstater är ense blev vissa förslag nedröstade medan det i andra fall kunde dröja lång tid och kräva många justeringar i det ursprungliga förslaget innan enighet kunde uppnås. Peder minns när dåvarande finansministern Anne Wibble och han i en taxi på väg till ett Ekofinmöte (Sverige som 1994 ännu inte var medlem i EU deltog som observatör med yttranderätt), spekulerade över om det sparandedirektiv som diskuterats i flera år skulle beslutas vid det aktuella mötet under det pågående tyska ordförandeskapet eller om det aldrig någonsin skulle bli av. Det blev inget beslut då men däremot 2003 och då som en del i ett paket med flera skattefrågor.
När Peder återkom till Finansdepartementet 1998 var det som biträdande finansråd och ställföreträdande avdelningschef för finansrådet Johan Salsbäck. Även fortsättningsvis fick Peder ägna mycket av sin tid åt EU-frågor eftersom det under våren 2001 var dags för Sverige att för första gången axla rollen som ordförandeland i EU.
Under denna tid erbjöds Peder att bli ny ordförande i Skatterättsnämndens avdelning för direkt beskattning med tillträde den 1 juli 2001. Peder blev mycket glad när han fick denna möjlighet och tackade ja. Som ersättare i Riksskattenämnden under en handfull år i slutet av 1980- och början av 1990-talen, först med Klas Herrlin och därefter med Gustaf Sandström som ordförande, hade han goda erfarenheter av nämndarbetet.
Peder har, efter mer än 15 år som ordförande, på nära håll kunnat se utvecklingen inom förhandsbeskedsinstitutets område. Vi ber Peder berätta om sina erfarenheter.
I början av 2000-talet började kritik komma mot att Skatterättsnämnden inte offentliggjorde sina beslut. En berättigad kritik eftersom de initierade lärt sig att förhandsbesked var allmänna handlingar som lämnades ut i mörkat skick på begäran. Sedan drygt tio år publiceras förhandsbeskeden i avidentifierat skick på nämndens hemsida.
Peder fortsätter med att betona vikten av att både ledamöter och ersättare i nämnden regelmässigt deltar i nämndens sammanträden. Som bäst bidrar ledamöter och ersättare med erfarenheter från olika områden inom hela eller stora delar av inkomstbeskattningen. Ersättarna deltar visserligen inte i besluten men väl i de diskussioner som föregår dessa. Och när det är dags för en ersättare att delta som beslutande är det för kontinuitetens skull av stort värde att de på plats kunnat följa tidigare diskussioner.
Under 2000-talet har både antalet ansökningar om förhandsbesked och karaktären på dessa förändrats. Ärendetillströmningen har gått ned påtagligt under de senaste åren men utan att arbetsbelastningen minskat i samma mån. Det kan förklaras av att ärendena tenderar att bli allt mer komplicerade. Det är framför allt skattefrågor med internationell anknytning som bidragit till detta. Denna utveckling har i sin tur antagligen bidragit till att Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) successivt skärpt kraven för att förhandsbesked ska få lämnas.
Helt klart är emellertid att frånvaron av ny skattelagstiftning påverkat ärendeinströmningen. Bland annat har flera större utredningsförslag under denna period ännu inte genomförts. Ett betydelsefullt undantag var 2009 års ränteavdragsbegränsningsregler. Dessa nya regler föranledde ett stort antal ansökningar av hög komplexitet som ställde stora krav på föredragandena vid kansliet. Den ändring av begränsningsreglerna som skedde 2013 ledde initialt till samma utveckling. Men som en följd av att HFD ansåg att de prövade delarna av de nya reglerna inte lämpade sig för förhandsbesked har tillströmningen av dessa ärenden i princip upphört helt.
Ett annat skäl till att antalet ansökningar har gått ner är Skatteverkets policy att de svar som på förhand lämnas i den s.k. dialogen och på brevfrågor ska gälla när beslut tas på grundval av deklarationen. Att de skattskyldiga i stället väljer att vända sig till Skatteverket anser Peder vara helt naturligt. Det kostar ingenting att fråga Skatteverket och om det blir nej kan man i stället vända sig till Skatterättsnämnden. Däremot kan det få betydelse för kunskapsspridningen om dessa frågor och svar inte prövas av Skatterättsnämnden. Även utvecklingen av praxis påverkas av att angelägna frågor inte avgörs av HFD.
Skatterättsnämnden är en egen myndighet medan kansliet är en avdelning inom Skatteverket. Budget och administrativt stöd sköts av verket. Rent principiellt kan denna ordning framstå som tveksam, liksom att anställda i Skatteverket finns bland ledamöter och ersättare i nämnden när verket normalt är motpart i förhandsbeskedsprocessen. Men frågan övervägdes när Skatteverket blev en myndighet och fungera i praktiken väl enligt Peder.
När det gäller Skatterättsnämndens framtid tycker Peder att det bör göras en mer förutsättningslös översyn av förhandsbeskedsinstitutet än den som Förhandsbeskedsutredningen hade i uppdrag och redovisade i betänkandet Förbättrat förhandsbeskedsinstitut (SOU 2014:62).
Nästa steg i utvecklingen av förhandsbeskedsinstitutet kan enligt Peder kanske komma i kölvattnet på det forskningsarbete professor Roger Persson Österman ägnar sig åt. Persson Österman som tidigare publicerat boken Förhandsbesked i skattefrågor arbetar nu med att följa upp denna med en förslagdel. Peder ser fram emot att ta del av dessa förslag. Han kan således inte riktigt koppla loss från förhandsbeskedsinstitutet, trots att han nu är pensionär.
Kerstin Nyquist är skattejurist och Richard Hellenius är skatteexpert på Svenskt Näringsliv.