Ersättning för kostnader i skattemål – en enkelbottnad, dubbelbottnad eller skönsmässig prövning?

2.1 Rätten till ersättning

Som utgångpunkt ersätter det allmänna inte enskilda medborgare för kostnader i förvaltningsärenden. Detta motiveras med att den enskilde är beroende av att det allmänna förvaltar vissa gemensamma angelägenheter för medborgarna varför dessa naturligtvis inte kan ställa anspråk på ersättning för alla de utgifter som de kan ådras vid kontakterna med det allmänna. Snarare anses medverkan i sådana ärenden som en medborgerlig skyldighet. Behov av juridiskt ombud i förvaltningsärenden har inte heller ansetts motiverat eftersom myndigheter och domstolar enligt officialprincipen ska se till att ärenden blir tillräckligt utredda liksom i övrigt hjälpa den enskilde till rätta, varvid den enskildes kostnader typiskt sett kan antas bli begränsade. Till denna syn har bidragit också det förhållande att förfarandet i förvaltningsärenden och förvaltningsprocessen i huvudsak är skriftligt.1

I takt med att skattelagstiftningen kom att bli alltmer komplex och föranleda enskilda att i högre omfattning anlita skatterättslig expertis, med höga kostnader som följd, kom under 1980-talet att börja framhållas att avsaknaden av möjligheten att ge enskilda kostnadsersättning i skattetvister framstod som otillfredsställande.2 I Skatteförenklingskommitténs betänkande som lämnades sommaren 1986 föreslogs därför att kostnader enskild haft för advokat, revisor eller byggnadsingenjör i skatteärende eller skattemål borde kunna ersättas av statsmedel. Förslaget utformades restriktivt och som villkor för ersättning uppställdes bl.a. att det skulle framstå som uppenbart oskäligt om kostnaden bärs av den enskilde. I bedömningen skulle därvid bl.a. den enskildes ekonomiska förutsättningar spela in.3

I de efterföljande förarbetena till lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt m.m., ersättningslagen, uttalade departementschefen att Skatteförenklingskommitténs förslag hade utgjort en i huvudsak lämplig lösning men att förslaget behövde göras något mer generöst gentemot enskilda. Utgångspunkt skulle dock alltjämt vara att beskattningsförfarandet förutsätter den enskildes medverkan och att det förhållande att den enskilde vunnit en tvist mot Skatteverket inte i sig ska vara avgörande i ersättningsfrågan. Rätten till ersättning skulle istället i princip avse endast fall där en betydande kostnad åsamkats en skattskyldig och det skulle framstå som närmast stötande om inte ersättning helt eller till någon del utges. Enligt departementschefen skulle härvid en samlad bedömning göras huruvida det vore oskäligt att kostnaden bärs av den skattskyldige. Vid prövningen av detta oskälighetskriterium skulle hänsyn tas till olika faktorer, däribland sakens beskaffenhet, kostnadernas storlek, ärendet eller målets handläggning, ärendet eller målets utgång, den skattskyldiges personliga och ekonomiska förhållanden samt omständigheterna i övrigt. Dessutom kunde det i vissa fall vara befogat att tillerkänna den skattskyldige ersättning även om denne inte haft framgång i en process, t.ex. i mål som drivits av det allmänna av prejudikatskäl.4

Departementschefen vågade inte göra någon egen uppskattning av i hur många ärenden ersättning kunde komma att aktualiseras, utan nöjde sig med att återge Skatteförenklingskommitténs tidigare uppskattning, vilken hade utgått ifrån att det årliga antalet ärenden skulle komma att uppgå till 200, med en genomsnittlig ersättning om 10 000–12 000 kr.5 Efter ersättningslagens införande visade sig möjligheten att få kostnadsersättning emellertid ha blivit mer begränsad än departementschefen hade tänkt, särskilt vad gäller näringsidkare; i Domstolsutredningens betänkande som kom två år senare konstaterades att lagen sedan den införts tillämpats endast två gånger och att ersättning enligt denna yrkats gissningsvis drygt tjugo gånger.6

De befintliga reglerna ansågs mot bakgrund av det nämnda vara för restriktiva, varför Rättssäkerhetskommittén fick i uppdrag att utreda frågan om ersättning i ärenden och mål om skatt.7 I kommitténs betänkande konstaterades att införandet av ersättningslagen, liksom det förslag som tidigare lämnats av Domstolsutredningen, i princip endast hade medfört en enklare procedur för att kunna ge ersättning i sådana extremfall där myndigheterna i princip agerat på sådant sätt att de ådragit sig skadeståndsansvar för processkostnader. Kommitténs ambition var därför att lämna ett förslag i syfte att utvidga ersättningsmöjligheten för enskilda, men ändå begränsa denna till de fall då sakkunnigt ombud eller biträde verkligen behövts.8

Som utgångspunkt för förslaget framhöll kommittén att officialprincipen kommit att tillämpas alltmer sällan och att skatteprocessen utvecklats mot en tvåpartsprocess. Mot bakgrund härav, och då Skatteverket å sin sida företräds av skatteexperter, menade kommittén att det i syfte att få mer likställda parter skulle krävas att även den enskilde i högre grad anlitar sakkunskap. Ur rättssäkerhetssynpunkt skulle det enligt kommittén härvid inte vara acceptabelt att den enskilde av ekonomiska skäl underlåter att anlita sådan hjälp, om deklarationsskyldigheten fullgjorts på ett riktigt sätt men Skatteverket avvikit från denna, när den ursprungliga deklarationen därefter fastställts av antingen Skatteverket själv eller domstol. På motsvarande sätt ansåg kommittén att det av rättssäkerhetsskäl vore oacceptabelt om den enskilde i dylika fall skulle tvingas bekosta en process, oaktat om denne haft ekonomiska möjligheter därtill eller ej.8

Med hänvisning till vad som tidigare framhållits av både Skatteförenklingskommittén och Domstolsutredningen betonade Rättssäkerhetskommittén att det ur rättssäkerhetssynpunkt dock inte skulle framstå som meningsfullt att ge ersättning till enskild som av rena bekvämlighetsskäl låtit ett juridiskt ombud föra dess talan. Kommittén föreslog därför, i likhet med därvid gällande ordning, att ersättning skulle villkoras med att ombudet eller biträdet skäligen behövts för att ta till vara den enskildes rätt. I likhet med tidigare ordning föreslogs även att kostnader i prejudikatfall skulle ersättas. Mot bakgrund av tvåpartsprocessen och den ökade komplexiteten i skattemålen ansåg kommittén därutöver att processen skulle gagnas av jämbördiga parter i de fall svåra rättsfrågor aktualiseras. Kommittén föreslog därför att ersättning, oavsett utgång i målet, skulle beviljas när fråga är om komplicerade mål.10

Av förarbetena till 1993 års förändringar av ersättningslagen framgår att regeringen godtog Rättssäkerhetskommitténs förslag i stort sett oförändrat, bortsett från förslaget om ersättning oavsett utgång vid komplicerade mål. Regeringen motiverade det nämnda genom att särskilt framhålla rättssäkerhetsaspekten i att inte behöva bekosta en process mot det allmänna i de fall taxeringen slutligen fastställts i enlighet med lämnad deklaration, under förutsättning att det inte varit den skattskyldiges egen underlåtenhet som initierat processen. Ersättning för kostnader skulle därför lämnas i sådana fall, om kostnaderna skäligen behövts för att ta till vara den skattskyldiges rätt.11

Övergången till SFL har inte inneburit några materiella förändringar i rätten till ersättning.12

2.2 Ersättningens storlek

I Skatteförenklingskommitténs ursprungliga förslag till ersättningsregler från 1986 föreslogs att ersättningens storlek skulle bestämmas med ledning av gällande s.k. rättshjälpstaxa (timkostnadsnorm) men att högre ersättning per timme borde kunna medges om det föreligger särskilda skäl. Sådana särskilda skäl kunde enligt förslaget vara att kostnaderna för ombud i t.ex. storstadsregioner är högre än på andra platser eller att särskilt kvalificerade biträden tar ett högre timpris än rättshjälpstaxan. I sådana fall skulle det enligt förslaget ankomma på den enskilde att visa detta.13

I de efterföljande förarbetena till ersättningslagen utvecklade departementschefen resonemanget något och framhöll att en skälighetsbedömning skulle göras också av kostnadernas storlek, då det förhållande att den enskilde skäligen behövt hjälp i en tvist mot det allmänna naturligtvis inte innebär att denne ska beviljas ersättning för högre kostnader än vad som skäligen varit påkallat. I likhet med Skatteförenklingskommittén ansåg departementschefen härvid att ledning kunde hämtas från rättshjälpstaxan men att någon strikt bundenhet till denna inte var avsedd, utan att domstol i det enskilda fallet har att väga in omständigheter såsom målets svårighetsgrad, ombudets skicklighet och vad det normalt sett kostar att anlita ett sådant ombud som ärendets beskaffenhet kräver.14

I förarbetena till 1993 års förändringar av ersättningslagen användes en något annorlunda formulering, där det inte längre angavs att en skälighetsbedömning skulle göras också av kostnadernas storlek utan istället att skälighetsbedömningen även innefattar kostnadernas storlek. Någon ändring i sak var dock inte avsedd.15

Frågan hur ersättningens storlek ska bestämmas har därefter, författaren veterligen, inte berörts av lagstiftaren förrän vid införandet av SFL, vilket dock inte inneburit några materiella förändringar i frågan.16

3.1 Skatteförfarandeutredningen respektive regeringen i förarbetena till SFL

Inför införandet av SFL hade Skatteförfarandeutredningen fått i uppdrag att se över ersättningsbestämmelserna och särskilt frågan huruvida ersättning ges till rätt personkrets liksom för rätt slags kostnader. Utredningen landade i slutsatsen att regeringen borde meddela föreskrifter om hur ersättningen ska beräknas men gav dessförinnan sin syn på rådande rättsläge, vilken kom till uttryck i bl.a. den föreslagna författningskommentaren till 40 kap. 2 § SFL, under rubriceringen ”Begränsningar i rätten till ersättning”, enligt följande.17

Det innebär att den som ska bedöma ett yrkande om ersättning måste fråga sig om det arbete och den tid som biträdet har lagt ned har varit motiverat med hänsyn till ärendets eller målets beskaffenhet och den skattskyldiges personliga förhållanden. Med motiverat avses att arbetet ska ha behövts för att ta till vara den enskildes rätt.

Därefter ska ställning tas till hur stor ersättning som ska beviljas för den tid som har behövts. Ersättning för den tid som har behövts ska beräknas enligt en timkostnadsnorm. Avsikten är att ersättningen normalt ska beräknas enligt rättshjälpstaxan. Av förarbeten och praxis följer att rättshjälpstaxan redan i dag är vägledande men att Skatteverket och domstolarna inte är bundna av taxan (prop. 1988/89:126, s. 26 och prop. 1993/94:151, s. 175 samt RÅ 2001 ref. 10).

Utredningen synes alltså ha menat att bedömningen enligt 3 § ersättningslagen (motsvarande 43 kap. 1 § SFL) skulle göras i två steg – i ett första steg en bedömning av hjälpbehovet och i ett andra steg en bedömning av hur stor ersättning som bör lämnas. Denna tolkning tycktes emellertid skilja sig från den uppfattning om gällande rätt regeringen kom att ge uttryck för i det efterföljande förslaget till SFL, vilket Lagrådet noterade särskilt i sitt yttrande över lagrådsremissen avseende detta. Som Lagrådet uppfattade respektive syn hänförde utredningen ordet ”skäligen” i lagtexten till kostnaderna medan regeringen hänförde detsamma till hjälpbehovet. Lagrådet ansåg å sin sida att ordet skäligen i den kommande lagen borde knytas till ersättningen och inte hjälpbehovet.18 I lagkommentaren till 43 kap. 1 § SFL noterade regeringen Lagrådets uppfattning men beslutade, i väntan på vidare utredning, att utforma bestämmelsen på samma sätt som i ersättningslagen. Därmed skulle ordet skäligen – så som regeringen uttryckte det – även fortsättningsvis knytas enbart till hjälpbehovet.19

3.2 Skatteverkets handledning

Skatteverket har, i likhet med Skatteförfarandeutredningen, i sin Handledning för handläggning av ärenden enligt ersättningslagen från 2006 gett uttryck för att den skälighetsprövning som ska göras, enligt gällande rätt, är ”dubbelbottnad”, där det dels kan vara fråga om att bedöma vilket hjälpbehov som förelegat, dels fråga om att bedöma vilka kostnader som kan anses skäliga för den hjälp som behövts. I handledningen har Skatteverket emellertid funnit det svårt att hitta vägledning i praxis för hur den skäliga kostnaden ska bestämmas, varvid man istället vänt sig till de uttalanden som gjorts avseende ersättningens storlek i prop. 2004/05:41 avseende ersättning till offentliga försvarare, målsägandebiträden, offentliga biträden och rättshjälpsbiträden. Det nämnda har motiverats med att det i sak inte föreligger skäl att göra skillnad mellan ersättning till de rättsliga biträden som propositionen omfattar och ersättning enligt ersättningslagen.

Med propositionen som utgångspunkt har Skatteverket därvid kommit till slutsatsen att prövningen enligt ersättningslagen bör göras på sådant sätt att det först ska beaktas vad som kan anses vara en rimlig tidsåtgång med hänsyn till uppdragets art och omfattning varefter bedömning ska göras om det finns skäl att avvika från timkostnadsnormen, där taxan får anses vara ”det normala”. Härvid ska jämkning från taxan, enligt Skatteverket, ske endast när det finns ”påtaglig grund”. Någon närmare förklaring eller exemplifiering avseende vad en sådan påtaglig grund kan bestå i har inte lämnats.20

3.3 RIS-utredningen

Frågan om ersättningens storlek har varit föremål för utredning även i betänkande som lämnades 2013 av Utredningen om rättssäkerhet i skatteförfarandet (RIS-utredningen), vilken bl.a. hade fått i uppdrag att kartlägga hur ersättningskostnader i skattemål hanteras hos domstolar. Vid genomgången av gällande rätt anförde utredningen att skälighetsbedömningen ska göras även avseende kostnadernas storlek liksom att ledning kan hämtas från rättshjälpstaxan.21 Härvid konstaterade utredningen emellertid att den timtaxa som accepteras i praktiken varierar stort. I syfte att öka förutsebarheten och rättssäkerheten föreslog utredningen – klart inspirerad av Skatteverkets ovan nämnda handledning från 2006 – att timkostnaden borde knytas tydligare till rättshjälpstaxan, men med möjlighet att avvika från denna enligt de grunder som framkommit i förarbetena till ersättningslagen.22 Som angetts ovan skulle hänsyn enligt dessa kunna tas bl.a. till om ombudet är särskilt skickligt genom att t.ex. vara särskilt förtrogen med rättsområdet och därmed kan väntas arbeta snabbare än ett ”normalskickligt” ombud eller till vad det normalt sett kostar att anlita ett sådant ombud som ärendets beskaffenhet kräver.23

Den del av utredningen som avsåg ersättning för kostnader har alltjämt inte kommit vidare i lagstiftningskedjan.

4.1 Hur ersättningens storlek bör bestämmas

Mot bakgrund av vad regeringen respektive de tillsatta utredningarna och Skatteverket gett uttryck för under senare år är det svårt att komma ifrån att det inom ”det allmänna” tycks råda två konkurrerande uppfattningar i frågan vad gällande rätt är vid tillämpning av 43 kap. 1 § SFL (motsvarande 3 § ersättningslagen) och den skälighetsprövning som stadgas däri.

Enligt den ena uppfattning – den som regeringen gett uttryck för – ska prövningen göras endast i förhållande till hjälpbehovet, där frågan om ersättningens storlek blir en integrerad och underordnad del därav. Vid en sådan prövning torde den enskilde, när denne ”vunnit” en process, i normalfallet alltså bli berättigad full ersättning för de ombuds- eller biträdeskostnader denne ådragit sig under processens gång. Eftersom prövningen tar sikte på hjälpbehovet kan ersättning därvid nekas endast för sådana kostnader som inte behövts för att vinna processen. Vid sidan om de exempel på sådana kostnader som omnämns i förarbetena till ersättningslagen skulle man kunna tänka sig situationen att den enskilde låtit ett onödigt dyrt ombud föra dess talan; om processen hade kunnat vinnas med hjälp av ett ombud med visst debiterat pris framstår det naturligtvis som mindre ändamålsenligt om det allmänna skulle behöva ersätta den enskildes kostnader för ett annat, dyrare, ombud.

Enligt den andra uppfattningen – dvs. den som utredningarna och Skatteverket gett uttryck för – ska istället en tvåstegsprövning göras, där hjälpbehovet först prövas varefter prövas vad som är en skälig ersättning. I praktiken får prövningen därmed göras så att det antal timmar ombudet eller biträdet i fråga skäligen behövt för att vinna processen fastställs varefter fastställs vilken timtaxa som är skälig. I brist på vägledning för hur denna senare skälighetsprövning ska göras får man i normalfallet utgå ifrån rättshjälpstaxan, om inget särskilt framkommit som ger anledning att frångå denna i någon riktning.

Som Lagrådet framhållit hamnar tonvikten alltså olika beroende på enligt vilken av de två uppfattningarna prövningen görs, där tillämpning enligt den första fokuserar mer på hjälpbehovet medan tillämpning enligt den andra fokuserar mer på kostnadernas storlek. Enligt min mening är den senare uppfattningen svårförenlig med lagtexten i 43 kap. 1 § SFL. Som bestämmelsen är utformad föreligger rätt till ersättning om den enskilde haft kostnader för ombud, biträde, utredning eller annat som skäligen behövts för att ta tillvara den egna rätten, där ”skäligen” vid ett normalt språkbruk knappast kan avse annat än behovet av ”ombud, biträde, utredning eller annat”. Detta vinner stöd även av bakgrunden till ersättningsbestämmelserna, där villkoret att ombudet eller biträdet skäligen ska ha behövts togs in för att ersättning inte skulle kunna utgå i de fall den enskilde av rena bekvämlighetsskäl låtit ett ombud föra dess talan, dvs. i de fall det inte funnits något egentligt behov av hjälp.24

Vid en sådan tolkning faller frågan om kostnadernas storlek utanför bedömningen och följer istället resultatet av skälighetsbedömningen avseende hjälpbehovet; har den enskilde haft ett skäligt behov av t.ex. tio timmars hjälp från ombud eller biträde med viss kompetens bör i regel ersättning för kostnader motsvarande tio timmars hjälp av sådant ombud eller biträde med dylik kompetens därvid beviljas, oaktat hur stora kostnaderna blivit.

En sådan tillämpning som utgår från hjälpbehovet stämmer även bra överens med syftena bakom 43 kap. 1 § SFL. Ersättningsbestämmelserna har utvecklats från att utgöra en specifik skyddslagstiftning, till skydd för den som inte har möjlighet att bekosta en process mot staten på egen hand, till att bli en mer allmän rättssäkerhets- och likabehandlingslagstiftning. Tanken är sedan införandet av 1993 års ersättningslag att den som blivit pådragen kostnader för en onödig skatteprocess inte ska behöva hamna i ett sämre läge än den som inte blivit det, varför denne som huvudregel även bör hållas skadelös, oaktat t.ex. eventuell ekonomisk möjlighet att på egen hand bekosta processen. Om en domstol vid prövning av den enskildes ersättningsyrkanden emellertid gör en tvåstegsprövning kan risken uppkomma att domstolen visserligen delar den enskildes bedömning avseende hjälpbehovet men därefter finner att kostnaden blivit oskäligt hög. Härvid tvingas den enskilde att ”ur egen ficka” betala mellanskillnaden (vilken för mer senior skatte- eller processexpertis ofta torde kunna överstiga den ersatta kostnaden om domstolen valt att bevilja ersättning t.ex. endast upp till rättshjälpstaxan). I ett sådant fall hamnar den enskilde i slutändan i en sämre situation än den som inte blivit indragen i en onödig process mot det allmänna, varvid rättssäkerhets- och likabehandlingssyftet bakom ersättningsbestämmelserna inte får genomslag i praktiken.

4.2 Något om rättshjälpstaxans tjänlighet som utgångspunkt

Om man accepterar att den prövning som ska göras enligt 43 kap. 1 § SFL tar sikte på hjälpbehovet uppstår frågan vilken roll rättshjälpstaxan får. I förarbetena till ersättningsbestämmelserna betonas det självklara att det förhållande att den enskilde behövt hjälp i en tvist inte medför att denne ska beviljas ersättning för högre kostnader än som varit skäligen påkallat, där förarbetena anvisat att viss ledning kan hämtas från rättshjälpstaxan. Enligt min mening finns ingen motsättning mellan detta och en ren hjälpbehovsprövning, så länge rättshjälpstaxan endast tjänar till ledning och inte uppställs som regel.

I likhet med övriga förmåner på det förvaltningsrättsliga området torde beviljande av ersättning för kostnader fordra att den enskilde lyckas göra nödvändiga omständigheter – i detta fall hjälpbehovet i form av nödvändigt antal nedlagda timmar av biträde eller ombud med viss kompetens – sannolika. Måhända är detta enklare i stora och svåra processer med etablerade ombud eller biträden, där det oftast torde finns riktmärken för vad dessa kostar, än i mindre och enklare processer, med kanske på skatterättens område mindre etablerade ombud eller biträden, där den enskilde många gånger kan vara en privatperson eller mindre bolag. I dessa senare fall kanske det mycket väl kan vara så att det är särskilt svårt att visa vilket hjälpbehov som förelegat, varvid rättshjälpstaxan som utgångspunkt närmast skulle kunna tjäna som en bevislättnadsregel, till skydd för den enskilde. Här skulle man alltså kunna utgå från rättegångstaxan i de fall hjälpbehovet varken bevisats eller motbevisats med tillräcklig styrka.25 För att rättshjälpstaxan ska få en sådan funktion, istället för att bli ett rättssäkerhetshinder när behovet av en högre timkostnad (t.ex. vid mer komplexa tvister som fordrar särskilt kvalificerade ombud eller biträden) faktiskt kan påvisas, får dock rättshjälpstaxan, i enlighet med vad som angetts i förarbetena till ersättningsbestämmelserna, inte följas alltför kategoriskt.

Vid detta menar jag att Skatteverkets uppfattning såsom den framkommer i ovan nämnda handledning (liksom i delar även RIS-utredningens förslag), dvs. att rättshjälpstaxan är ”det normala” och att skäl att avvika från denna endast finns om ”påtaglig grund” kan uppvisas, riskerar att leda till en mindre ändamålsenlig tillämpning. Frågan kan för det första ställas vad som egentligen menas med ”påtaglig grund” – ska det göras sannolikt att grunden är påtaglig (enligt allmänna förvaltningsprocessrättsliga principer) eller utgör termen ett uttryck för ett eget, högre, beviskrav? I vilket fall torde villkoret ha potential att medföra att det i praktiken blir svårare att frångå rättshjälpstaxan, eftersom detta signalerar att det krävs någonting utöver att bara göra hjälpbehovet sannolikt. Frågan blir då hur en sådan tillämpning förhåller sig till uttalandena i förarbetena till ersättningsbestämmelserna, vari uttryckligen anges att någon strikt bundenhet till rättshjälpstaxan inte varit avsedd.

Bakgrunden till villkoret ”påtaglig grund” tycks dock vara att Skatteverket vid sin tvåstegsprövning av skälighetsbedömningen haft svårigheter att finna vägledande praxis för hur det andra steget i prövningen, dvs. vilka kostnader som är skäliga, ska bedömas varvid ledning istället hämtats från de uttalanden som gjorts avseende ersättningens storlek i prop. 2004/05:41 avseende ersättning till offentliga försvarare, målsägandebiträden, offentliga biträden och rättshjälpsbiträden. Det nämnda har motiverats med att det i sak inte föreligger skäl att göra skillnad mellan ersättning till de rättsliga biträden som propositionen omfattar och ersättning enligt ersättningslagen.26

Här kan följande noteras. Ersättning enligt rättshjälpslagen (1996:1619), dvs. rättshjälpstaxan, får i regel endast beviljas fysiska personer. Som krav uppställs bl.a. att sökanden inte får ha en årslön som överstiger 260 000 kr, att den sökanden inte har haft och inte heller borde ha haft en rättsskyddsförsäkring och att det i övrigt framstår som rimligt att staten bär kostnaderna. Det sistnämnda kravet innebär att det t.ex. inte får vara fråga om några större ekonomiska transaktioner som inte kan sägas ha med den rättssökandes vardagliga välfärd att göra. Vidare får rättshjälpsbiträdet överhuvudtaget inte ta emot ersättning vid sidan om den lagstadgade ersättningen.27 Slutsatsen bör härvid kunna dras att ersättning enligt rättshjälpslagen i första hand syftar till att skydda ekonomiskt svagare parter i frågor rörande deras privata sfär. Vad gäller ersättningsbestämmelserna i 43 kap. SFL syftar dessa å deras sida, av rättssäkerhets- och likabehandlingsskäl, till att hålla enskild som vinner skattemål skadelös.

Då syftena bakom rätten till ersättning enligt de båda regelverken skiljer sig åt bör det, enligt min mening, finnas argument för att det i sak föreligger skäl att göra skillnad mellan dessa varvid det kan ifrågasättas hur lämpligt det är att använda uttalandena i prop. 2004/05:41 till ledning för annat än tillämpningen av den lagstiftning som propositionen avser.