Kommentar till HFD 2015 ref. 58, dom om företrädaransvar i samband med företagsrekonstruktion

Enligt tidigare praxis har företagsrekonstruktionen ansetts vara en ”villkorad verksam åtgärd” vilket har inneburit att det också har tillmätts betydelse om vad som faktiskt har skett under pågående rekonstruktion för att gå fri från ansvar enligt skatteförfarandelagen. Rättsläget har dock förtydligats i och med Högsta förvaltningsdomstolens dom i mål om företrädaransvar i samband med företagsrekonstruktion. I artikeln kommenteras domen som behandlar frågan om när en företrädare anses agerat grovt oaktsamt genom att inte betala skatteskulder när dessa uppkommit före men förfallit till betalning under rekonstruktionsförfarandet. Domen klargör rättsläget i frågan om skydd från företrädaransvar i samband med pågående företagsrekonstruktion samtidigt som domen bidrar till rättsosäkerhet vad gäller frågan om när företrädaransvar inträder efter avslutad rekonstruktion.

1 INLEDNING

Den 29 oktober 2015 meddelade Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) dom i mål nr 7045-14 (HFD 2015 ref. 58) om företrädaransvar enligt 59 kap. 13 § skatteförfarandelagen (2011:1244), SFL, i samband med företagsrekonstruktion. I målet bedömdes två frågor, dels om företrädaren för en juridisk person kan anses ha handlat grovt oaktsamt så att företrädaransvar föreligger när denne efter ansökan om företagsrekonstruktion inte betalat skatteskulder som uppkommit innan rekonstruktionsförfarandet inleddes men förfallit till betalning under förfarandet, och dels om sådan oaktsamhet förelegat genom att företrädaren avvaktat med att vidta åtgärder i samband med företagsrekonstruktionens upphörande.

HFD fann att de skatteskulder som uppkommit före beslutet om företagsrekonstruktion, men förfallit till betalning under rekonstruktionen inte medförde företrädaransvar då ansvar för sådana skulder skulle motverka syftet med rekonstruktionen. Däremot ansåg HFD att företrädaren, genom att avvakta med att ansöka om konkurs i en vecka från avslutad företagsrekonstruktion, hade agerat grovt oaktsamt och på den grunden var personligen betalningsansvarig.

Sammanfattningsvis kan sägas att HFD lät syftet med reglerna om företagsrekonstruktionen, dvs. att ge gäldenären skäligt rådrum att förändra verksamheten så att den åter blir lönsam och genomföra en finansiell rekonstruktion, väga tyngre än SFLs syfte att skydda det allmänna från att behöva betala gäldenärens skatteskulder.

Syftet med denna artikel är att analysera och kommentera domen. I det följande ges i avsnitt 2 en bakgrund och beskrivning av den lagstiftning som prövades i målet. I avsnitt 3 redogörs för omständigheterna i målet och i avsnitt 4 för underinstansernas bedömningar. I avsnitt 5 redogörs för HFDs dom och i avsnitt 6 diskuteras avslutningsvis vilka slutsatser som kan dras av domen. I samband med det behandlar jag också huvuddragen i den utredning1 som Skatteverket gjort avseende hur anståndsinstitutet fungerar i praktiken med anledning av den kritik som riktats mot de nuvarande reglerna om företrädaransvar.

2 ALLMÄNT OM FÖRETRÄDARANSVAR

Med företrädaransvar avses att ställföreträdaren för en juridisk person kan göras, solidariskt med bolaget, personligt betalningsansvarig för den juridiska personens obetalda skatter om denne bl.a. har agerat grovt oaktsamt. Företrädaransvaret har varit ett omdebatterat ämne under senare tid, och bland annat har reglerna i 59 kap. 12–15 §§ SFL kritiserats hårt2 för att träffa utanför sitt syfte.

Reglerna om företrädaransvaret i SFL avser att förhindra att juridiska personer utnyttjades genom att bolagsföreträdare använde bolagets likvida medel som riskkapital istället för att betala bolagets förfallna skatteskulder. Regelverkets syfte är alltså att förhindra att bolag medvetet utnyttjades för att låta det allmänna stå för de kostnader som verksamheten medförde.3

Företrädaransvaret enligt SFLs regelverk leder även till problem genom att det är parallellt tillämpligt med ansvarsreglerna i aktiebolagslagen, ABL. Enligt detta kan företrädare för aktiebolag under vissa förutsättningar göras personligt betalningsansvariga för bolagets förpliktelser (inklusive skatteskulder). Mot bakgrund av att det således existerar två parallella regelverk med kolliderande syften för företrädaransvaret finns det stor risk4 för oönskade och rättsosäkra effekter vid tillämpningen av reglerna i praktiken. Vid en undersökning5 av samtliga kammarrättsdomar om företrädaransvar under år 2011 visade det sig att Skatteverket vann bifall i 97 procent av ansökningarna om företrädaransvar enligt SFL hos förvaltningsrätten. Undersökningen visar även att företrädaransvaret i SFL tillämpas mycket strängt enligt praxis.

Kritiken ledde till att regeringen den 22 april 2015 fick i uppdrag att se över reglerna om företrädaransvar. Vid översynen ska undersökas om dagens regler tillämpas för hårt och om de bör ändras för att öka rättssäkerheten och förutsägbarheten, förbättra villkoren för företag och minska riskerna för att livskraftiga företag avvecklas i onödan. Regeringen gav Skatteverket i uppdrag6 att redogöra för hur det skatterättsliga företrädaransvaret, borgenärsanstånd och hel eller delvis befrielse från betalningsskyldighet behandlas i praktiken. Jag berör några punkter från Skatteverkets presenterade utredning i avsnitt 6. Någon ytterligare handlingsplan (efter Skatteverkets presenterade utredning) i ärendet finns för närvarande inte.

3 BAKGRUND

Av 59 kap. 13 § SFL framgår att om en företrädare för en juridisk person uppsåtligen eller av grov oaktsamhet inte har betalat skatt eller avgift, är företrädaren tillsammans med den juridiska personen skyldig att betala skatten eller avgiften. Vidare framgår det att betalningsskyldigheten är knuten till den tidpunkt vid vilken skatten eller avgiften ursprungligen skulle ha betalats (dvs. förfallodagen). En betalningsunderlåtelse anses inte som grovt oaktsam om det senast på förfallodagen har vidtagits åtgärder som krävs för att få till stånd en samlad avveckling av den juridiska personens skulder med hänsyn till samtliga borgenärer.7 Företrädaransvaret enligt SFL har alltså betalningsskyldighet som huvudregel, men med en möjlighet att undkomma ansvar om det innan skatten skulle ha betalats, hade vidtagits sådana åtgärder som krävdes för att få till stånd en samlad avveckling.8

Enligt rättspraxis har en företrädare typiskt sett handlat grovt oaktsamt om den juridiska personen råkat ut för betalningssvårigheter samtidigt som företrädaren fortsätter driften trots att denne haft anledning att räkna med att en fortsatt drift skulle innebära en påtaglig risk att bolaget inte skulle kunna fullgöra sina betalningar.9 För att undgå ansvar åligger det företrädaren att innan skatten ska betalas vidta sådana åtgärder som krävs för att få till stånd en samlad avveckling av bolagets skulder med hänsyn tagen till samtliga borgenärers intressen. Detta brukar kallas ”verksamma åtgärder”.

Det åligger företrädaren att ha gjort allt vad som rimligen kan krävas av denne för att skydda borgenärerna genom att t.ex. i tid ge in konkursansökan eller ansöka om företagsrekonstruktion. Av praxis framgår att prövningen av det subjektiva rekvisitet, dvs. analysen av företrädarens agerande, ska göras i två steg. Först måste det konstateras att företrädaren insett eller borde ha insett att skatter och avgifter inte skulle betalats i tid med rätt belopp. Därefter undersöks om företrädaren har underlåtit att senast på skatternas förfallodag vidta verksamma åtgärder för en samlad avveckling av bolagets skulder. Avgörande är insikten och agerandet vid var och en av de aktuella förfallodagarna, om det rör sig om flera olika skatter.10

Verksamma åtgärder som krävs är enligt rättspraxis att företrädaren gör konkursansökan, ansöker om företagsrekonstruktion eller ställer in betalningarna senast på förfallodagen.7 Vid såväl företagsrekonstruktion som betalningsinställelse ska de skatter som uppkommit efter ansökan eller inställelsen betalas på förfallodagarna (dvs. det ska följas av en effektiv avveckling och enligt tidigare praxis har det antagits att endast ansökan om rekonstruktion inte är tillräcklig). Sker inte detta anses inte verksamma åtgärder ha vidtagits.12 Om det finns särskilda skäl får företrädaren enligt 59 kap. 15 § SFL, helt eller delvis befrias från betalningsskyldigheten.

Enligt 1 kap. 1 § samt 2 kap. 1 § lagen om företagsrekonstruktion, FrekL, kan en näringsidkare som råkar i betalningssvårighet ansöka hos tingsrätten om att få till stånd ett särskilt förfarande för att rekonstruera sin verksamhet. Vid bifall av ansökan ska rätten förordna en rekonstruktör som bl.a. ska undersöka om verksamheten kan fortsätta att bedrivas och om det finns förutsättningar att nå en ekonomisk uppgörelse med borgenärerna. I 2 kap. 15 § FrekL anges att gäldenären inte utan rekonstruktörens samtycke får betala skulder som uppkommit före beslutet om företagsrekonstruktion. Rekonstruktören får dock samtycka till betalning som avser äldre skulder endast om synnerliga skäl föreligger.

I förarbetena13 till FrekL uttalas att för att en rekonstruktion av verksamheten hos en näringsidkare med betalningssvårigheter ska kunna genomföras fordras att denne erhåller ett skäligt rådrum för att överväga sin situation och kunna vidta konstruktiva åtgärder för att komma till rätta med rådande problem. Det framgår vidare att grundläggande drag i lagen bör vara att näringsidkaren (gäldenärsföretaget) under en företagsrekonstruktion åtnjuter ett skydd mot säraktioner från enskilda borgenärers sida. Huvudregeln bör således vara att medan företagsrekonstruktionen pågår ska skulder som har uppkommit före företagsrekonstruktionen inte betalas. Utgångspunkten är alltså att gäldenären under företagsrekonstruktionen ska vara fredad mot alla slag av säraktioner från borgenärernas sida. Ett sådant principiellt förbud mot säraktioner bör i lika mån gälla för samtliga borgenärskategorier, oavsett vilket slag av fordran eller säkerhet de må ha,13 dvs. det görs inte någon skillnad mellan det allmänna i egenskap av skatteborgenär och andra fordringsägare.

4 OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET

A var styrelseledamot och ägde indirekt aktier i ett aktiebolag. Bolaget ansökte15 om företagsrekonstruktion den 24 juli 2012 och tingsrätten biföll ansökan den 27 juli 2012. Tiden för rekonstruktionen förlängdes i november 2012 till den 27 januari 2013. Bolaget ansökte i januari 2013 om ytterligare förlängning av rekonstruktionen, men tingsrätten beslutade den 4 februari 2013 att företagsrekonstruktionen skulle upphöra varefter bolaget den 11 februari 2013 begärde att bli försatt i konkurs. Beslut om konkurs fattades samma dag av tingsrätten.

Skatteverket ansökte om att A skulle åläggas företrädaransvar för de skatteskulder som uppkommit före men förfallit under den pågående företagsrekonstruktionen, med hänvisning till att A inte vidtagit verksamma åtgärder för att få till stånd en samlad avveckling av bolagets skulder och att en ansökan om företagsrekonstruktion kan beskrivas som en ”villkorad” verksam åtgärd, vilket innebär att det också har betydelse vad som har skett under rekonstruktionen.

5 UNDERINSTANSERNA

Förvaltningsrätten fann16 att förutsättningar för att ålägga A företrädaransvar under pågående rekonstruktion förelåg. Detta då A ansågs ha haft anledning att räkna med att fortsatt drift skulle innebära påtaglig risk för att löpande skatter och avgifter inte skulle betalas och att A i vart fall förfarit grovt oaktsamt när denne underlåtit att reglera skatter och avgifter senast på förfallodagen. Förvaltningsrätten ansåg dock att det fanns särskilda skäl att begränsa företrädarens betalningsskyldighet genom befrielse av en fjärdedel, då A hade för avsikt att reda upp bolagets ekonomiska situation.

Kammarrätten fann i likhet med förvaltningsrätten att förutsättningarna för att ålägga A företrädaransvar under pågående rekonstruktion förelåg. Kammarrätten delade förvaltningsrättens bedömning att A borde insett att fortsatt drift skulle leda till att det inte skulle finnas medel till skattebetalningen på förfallodagen. Vidare hänvisade kammarrätten i sin motivering främst till tidigare praxis där företagsrekonstruktion godtas som en verksam åtgärd förutsatt att dessa åtgärder följs av en effektiv avveckling av företagets skulder. Endast den omständigheten att bolaget har varit föremål för företagsrekonstruktion ansågs enligt tidigare praxis inte vara en tillräcklig åtgärd för att gå fri från ansvar.17 Om de skatter som uppkommit efter ansökan inte betalats på förfallodagen anses i regel grov oaktsamhet föreligga.18

Kammarrätten noterar i sin motivering ABLs stränga krav för styrelseledamöter att skaffa sig insyn och kontroll i bolagets ekonomi och att A behövde få till stånd ett ackord under rekonstruktionen. Något ackord kom inte till stånd vilket ledde till att skulderna till Skatteverket fortsatte att växa. Domstolen gjorde ingen prövning mot FrekLs regler och ansåg till skillnad från förvaltningsrätten att det inte fanns några särskilda skäl som helt eller delvis kunde medföra befrielse från betalningsskyldighet.19

6 HFD

7 KOMMENTARER TILL DOMEN