I HFD 2015 ref. 8 beslutade HFD att en ränteförmån inte skulle påföras på ett belopp som beskattats som ett förbjudet lån.
I HFD prövades frågan om L skulle beskattas för en ränteförmån på det belopp om 6,140 mkr som beskattats i inkomstslaget tjänst som ett förbjudet lån. HFD konstaterade bl.a. att genom RÅ 2010 not. 13 har klargjorts att en utbetalning från ett bolag av ett belopp som motsvarar ett tidigare beskattat förbjudet lån inte utlöser någon beskattning hos låntagaren. Det noterades även att ränteutgifter på förbjudna lån, till skillnad mot vad som normalt gäller för ränteutgifter, inte längre är avdragsgilla; 9 kap. 7 § IL. HFD:s slutsats blev att förbjudna lån skatterättsligt inte behandlas som lån och i konsekvens med detta fann man inte några skäl för att påföra L en ränteförmån på det belopp som beskattats som ett förbjudet lån.
Förbjudna lån beskattas då de uppbärs. Skattekonsekvenserna är således i princip desamma som vid utdelning. (En skillnad kan föreligga avseende i vilket inkomstslag beskattningen sker.) Det är därför konsekvent att behandla lånemedlen som aktieägarens/låntagarens egna medel om avsikten är att beskattningen inte ska bli högre än om medlen delats ut. RÅ 2010 not. 13 innebär en rättstillämpning i linje med det synsättet. Å andra sidan kan man anse att lagstiftaren borde ha tagit ställning till ränteförmåner såsom man gjort genom regleringen i 9 kap. 7 § IL om avskaffad avdragsrätt för räntekostnader på förbjudna lån. Regleringen i 9 kap. 7 § kan ju tolkas som att förbjudna lån även skatterättsligt anses som lån, och att det kräver särskild reglering för att avvika från normala rättsföljder för lån.
Man kan slutligen konstatera att betalningar av ränta på förbjudna lån leder med den gällande rättstillämpningen till en merbeskattning; ingen avdragsrätt för inbetalningen och om medel motsvarande räntebetalningen senare tas ut ur aktiebolaget lär dessa beskattas som utdelning.
HFD 2015 ref. 40 (fhb) gäller om en särskild ersättning vid överlåtelse av en fysioterapiverksamhet skulle tas upp av aktiebolaget som bedrev verksamheten eller hos den fysiska person, A, som ägde och var verksam i aktiebolaget.
HFD delade SRN uppfattning att aktiebolaget skulle beskattas för ersättningen. Utgången förefaller självklar då ersättningen bara kunde utgå som en del av ersättningen för verksamheten. Att förhandsbeskedet refererats torde bero på att beslutet krävde tolkning av förvaltningsrättslig lagstiftning och ställningstagandet därför inte omedelbart framstod som så enkelt.
I HFD 2015 not. 6 (fhb) ställdes frågan om en avgift som en fackförening skulle ta ut för service som tillhandahölls var skattepliktig inkomst.
En fackföreningens olika enheter skulle kunna ge viss service till företag som tecknat avtal. Servicen skulle bestå av telefonrådgivning och information om kollektivavtalet samt möjlighet att delta i informationsträffar. Frågan var om avgifterna skulle vara skattepliktiga.
HFD delade SRN:s bedömning att verksamheten, trots avsaknad av vinstsyfte, utgjorde näringsverksamhet. Man hänvisade till RÅ 1998 ref. 10 där denna uppfattning angetts. Även RÅ 1997 ref. 16 togs upp, där mätning för ackordskontroll som bedrevs av en fackföreningsavdelning ansågs utgöra näringsverksamhet.
Peter Melz