OECDs globala forum och nordens arbete för att motverka internationellt skatteundandragande

2.1 Arbetsuppgifter

Globala Forumets huvudsakliga uppgift är att granska medlemsstaternas lagstiftning i syfte att säkerställa dels att granskade medlemsstater har nödvändig underliggande lagstiftning för att kunna utbyta information på begäran och dels att de också ingår avtal om informationsutbyte som uppfyller forumets standard. Detta arbete sker i ”Peer review gruppen” (”PRG”).

Det är av central betydelse att forumet behandlar alla stater lika för att inte oavsiktligt provocera fram kapitalflykt från ett finanscentrum till ett annat. Globala Forumet granskar därför även stater som inte är medlemmar.7

Globala Forumet

G20 gav 2014 det globala Forumet i uppdrag att implementera OECDs standard för automatiskt informationsutbyte på global basis.8 Globala Forumet har därför satt upp en ny arbetsgrupp, ”Gruppen för automatiskt informationsutbyte” (”AEOI”9), som vid skrivandes stund håller på att utarbeta ramverk och regler för den granskning som skall ske av medlemsländernas lagstiftning.

De båda arbetsgrupperna understöds av globala Forumets Sekretariat som också upprättar det mesta av det material som ligger till grund för forumets verksamhet. Många av de stater som granskas av globala Forumet är utvecklingsländer som i många fall saknar både kunskap och resurser för att kunna implementera de rekommendationer som forumet utfärdar. Globala Forumets Sekretariat erbjuder därför, i samråd med andra internationella organisationer och nationella biståndsorgan, teknisk assistans med att införa och tillämpa relevant lagstiftning och organisera informationsutbytesenheter samt upprätta riktlinjer för deras arbete.10

Om tvister eller politiskt känsliga frågor uppstår som inte kan lösas i forumets båda arbetsgrupper behandlas dessa i globala Forumets Styrgrupp. Det är också styrgruppen som drar upp de politiska riktlinjerna för verksamheten och upprättar de rapporter som regelbundet överlämnas till G20 om de framsteg som görs på informationsutbytesområdet.11 Skälet till att G20 hålls informerat är att det är G20 som ”äger” informationsutbytesfrågan och tar beslut om globala Forumets mandat. Det var således genom beslut i G20 som forumets mandat utvidgades till att omfatta automatiskt informationsutbyte. Om det i framtiden skulle bli aktuellt för globala Forumet att vidta motåtgärder mot ”non-compliant states” åligger det G20 att först ta beslut i denna fråga.12

Alla beslut som tas av globala Forumets arbetsgrupper och Styrgrupp måste godkännas av ett globalt Forummöte i plenum.13 Det är sällsynt att materiella frågor diskuteras på plenummöten. Mötena är i huvudsak ett (nödvändigt) media-spektakel som har till uppgift att marknadsföra forumets framsteg och framgångar gentemot övriga världen. Plenummötena följs alltid av en presskonferens och nya upprättade rapporter publiceras även vid dessa möten. För att få en uppfattning om i vilken grad dessa möten är regisserade på förhand kan nämnas att ett i princip färdigt utkast till plenummötets slutrapport (”Statement of Outcomes”) alltid upprättas innan mötet.

OECDs standard för automatiskt informationsutbyte (”the Common Reporting Standard”) återfinns på OECDs hemsida, se http://www.oecd.org/tax/transparency/automatic-exchange-of-information/standard-for-automatic-exchange-of-financial-information-in-tax-matters.htm. Denna standard är i allt väsentligt en replika på den amerikanska FATCA-lagstiftningen (”Financual Account Tax Compliance Act”) som uppställer krav på automatiskt informationsutbyte med IRS om amerikanska personers tillgångar och inkomster i utländska finansiella institutioner.

Working Group On Automatic Exchange of Information.

Det är särskilt så kallade ”non-governmental organisations” (NGOs) som satt press på globala Forumet att verka för att också utvecklingsländer – som ofta är särskilt drabbade av skattefusk – får möjlighet att skörda frukterna av forumets arbete. För mer information om globala Forumets olika initiativ på detta område, se http://www.oecd.org/tax/transparency/technical-assistance/.

Samtliga ”updates” sedan 2012 från globala Forumet till G20 återfinns på http://www.oecd.org/tax/transparency/about-the-global-forum/g20/.

Det råder i dagsläget sannolikt inte någon konsensus i G20 för att vidta den här typen av motåtgärder. Vid G20s Finansministermöte i Cairns den 20–21 september 2014 innehöll bilagan till G20s Kommuniké följande uttalande: ”We ask the OECD to work with all G20 members to propose possible tougher incentives (vår understrykning) and implementation processes, to deal with those countries which fail to respect Global Forum standards on exchange of tax information on request. The OECD should report back to us on progress at the first meeting of Finance Ministers and Central Bank Governors in 2015”. Frågans placering i Kommunikén och ordvalet, ”possible tougher incentives”, synes indikera att G20 har en bit kvar till att nå samsyn i frågan. Samma G20-grupp mottog en OECD-rapport i ämnet vid mötet den 5–6 september 2015 i Ankara, ”OECD Secretary-General Report to G20 Finance Ministers with its annexes (Reports on ”Possible Tougher Incentives for the countries that fail to comply with the Global Forum standards on exchange of information on request and ”[...]”), September 2015”. Författarna har inte kunnat finna en publicerad version av rapporten på G20s hemsida och avstår därför från att kommentera innehållet i rapporten.

I vissa fall erhålls dock plenum-godkännanden genom en skriftlig procedur.

2.2 Beslutsformer

Globala Forumet är en konsensusbaserad organisation, dock med ett undantag. Beslut om godkännande av granskningsrapporter tas genom voteringsregeln ”konsensus minus en”. Det innebär att en granskad stat aldrig ensam kan motsätta sig slutsatserna och rekommendationerna i sin egen granskningsrapport. Denna regel leder till att arbetet i PRG effektiviseras väsentligt. Det har också visat sig att ”konsensus minus en-regeln” tenderar att skapa ett ”allas krig mot alla”. Stater som utsätts för hård granskning i PRG tenderar ofta att utsätta andra granskade stater för samma behandling. Detta är i princip endast positivt eftersom granskningarna därigenom genomförs grundligt. Det bör tilläggas att många stater, inklusive OECD-länder som har en odelat positiv syn på informationsutbyte, förefaller i vissa fall att hushålla med informationen när deras egen lagstiftning är föremål för granskning av PRG. Det synes därför oundvikligt att oklarheter och ibland rena felaktigheter smyger sig in i granskningsrapporterna. Detta till trots så håller granskningsrapporterna överlag hög standard och är dessutom en unik källa för skattemyndigheter och domstolar om offshorecentras lagstiftning på informationsutbytesområdet.14

3.1 ”It’s all politics”

Informationsutbyte med offshorecentra handlar ytterst om politik. Det går aldrig att fullt ut förstå den juridiska process som äger rum i globala Forumet och i medlemsstaterna om den inte sätts i sitt politiska sammanhang.

Hur globala Forumets standard tolkas av medlemsstaterna i PRG speglar i princip alltid det politiska läge som råder för stunden. Det är således möjligt att standarden ges olika innebörd i granskningsrapporterna beroende på tidpunkten för utvärderingen. Detsamma gäller de rättsfall som avgörs och beslut som tas av myndigheter i offshorecentra. Rättspraxis i offshorecentra relaterade till överklaganden av beslut om informationsutbyte daterade 2010 skiljer sig i många fall markant från avgöranden i senare praxis. Arbetets uttalat politiska karaktär gör också att globala Forumet styrs av mekanismer och principer som i många avseenden är atypiska för en konsensusbaserad internationell organisation. Nedan redogörs i korta ordalag för det genomslag de politiska faktorerna får på globala Forumets granskningsarbete och standard.

3.2 Globala Forumets relation till OECD

Globala Forumet är i många avseenden en unik konstruktion. Forumet både omfattas och inte omfattas av OECD samtidigt. Forumet faller inom ”Part 2” i OECDs budget och organisation. Det innebär att forumet är självfinansierat av och rapporterar till dess medlemmar. Forumet rapporterar till OECD enbart i organisatoriska och administrativa frågor. Å ena sidan är globala Forumet förlagt till OECDs lokaler och dess anställda har ”OECD-loggan” i mejladressen. Likaså hålls flertalet forummöten i OECDs konferenscenter. Å andra sidan deltar OECD endast som de facto-observatör på mötena.15 Detta innebär i sin tur att OECDs Skattekommitté inte kan överpröva forumets beslut.

För att förstå bakgrunden till att just denna organisationsform valdes för att driva frågorna om transparens och informationsutbyte på skatteområdet måste vi gå tillbaka till det omtalade G20-mötet i London 2009 som omnämns i inledningen. G20s målsättning att ”tvinga” hela världen att uppfylla OECDs standard om informationsutbyte var av förklarliga skäl inte helt okontroversiell. Schweiz befann sig i upprorstillstånd och hotade bland annat offentligt med att vidta repressalier mot OECD.16 Flera utvecklingsländer som numera är G20-medlemmar hade vidare under åratal riktat kritik mot att OECD, med sitt begränsade medlemskap, och inte FN drev dessa frågor. Slutligen var det fullständigt otänkbart för Kina att en organisation som Kina inte var medlem i skulle få driva en så viktig fråga, särskilt mot bakgrund av att Hong Kong var en av (de outtalade) måltavlorna för G20s initiativ. Kompromissen som uppnåddes på G20-mötet i London blev att frågan överfördes till ett nytt globalt Forum och OECDs standard blev nu istället ”globala Forumets standard för transparens och informationsutbyte”.17

Trots att OECD i formell mening deltar endast som observatör i globala Forumets möten har OECD oundvikligen ett mycket stort inflytande över globala forumprocessen. Samtliga forumets medlemmar är också medlemmar i OECD. Vidare koordineras arbetet i OECD och globala Forumet noggrant för att undvika att deras respektive standarder på informationsutbytesområdet hamnar i konflikt mellan varandra. För att vara endast en observatör är OECD också en mycket aktiv och drivande ledamot i forumets samtliga organ.

3.3 Globala Forumets ”rekommendationer”

Globala Forumets beslut och rapporter utfärdas i form av så kallade rekommendationer. Forumets rekommendationer har dock mycket litet gemensamt med termens grammatiska betydelse. I dagens globaliserade värld med avreglerade finansmarknader flödar kapitalet fritt över gränserna. Förändringar i positiv eller negativ riktning på ett lands finansmarknad kan leda till omfattande och omedelbara kapitalförflyttningar från en stat till en annan. För att globala Forumets arbete inte skall påverka de internationella kapitalflödena i någon riktning är det av central betydelse att alla medlemsstater (och som ovan nämnts till och med icke-medlemmar) behandlas lika i globala Forumet enligt ”the level playing field principle”. Om forumet inte hade prioriterat denna aspekt skulle dess arbete på området kollapsa ganska omgående. En medlemsstat är därför utsatt för ett omfattande politiskt tryck från forumet, medlemsstaterna och observatörerna att uppfylla de åtaganden som ställs på medlemsstaten i rekommendationen.18 Globala Forumet har inte dragit sig för att de facto svartlista medlemsstater som underkänts av PRG eller ”släpat fötterna” vid implementeringen av utfärdade rekommendationer.19 Globala Forumet har således betydande makt i informationsutbytesfrågan som har få paralleller med andra konsensusbaserade internationella organisationer och man kan utan överdrift hävda att forumets rekommendationer är de facto bindande för medlemsstaterna.

3.4 Konsekvenserna av ”the level playing field principle” på tolkningen av informationsutbytesavtal

Internationell rätt gör i traktatshänseende en distinktion mellan monistisk och dualistisk rättstradition. Dualistiska stater (t.ex. Sverige och övriga nordiska länder) införlivar ingångna internationella avtal med inhemsk rätt genom lagstiftning. Det innebär i Sveriges fall att den framförhandlade avtalstexten omvandlas till svensk lag. Monistiska stater (t.ex. Frankrike) införlivar internationella avtal endast genom översättning och parlamentariskt godkännande av avtalstexten. Det krävs således inte någon särskild lagstiftningsåtgärd i Frankrike för att avtalet ska bli en del av den interna rätten.

Den centrala skillnaden mellan monistiska och dualistiska stater vid tolkningen av internationella avtal är att rättsväsendet i monistiska stater tolkar inhemsk lag medan rättsväsendet i dualistiska stater tolkar avtalstext. Detta innebär i princip för Sveriges del att svenska lagtolkningsprinciper skall styra tolkningen av avtalstext och för Frankrikes del att Artiklarna 31–33 i Wienkonventionen om traktaträtten styr tolkningen av franska avtal. Skillnaderna mellan svensk och fransk tolkning av internationella avtal är dock i praktiken mycket mindre än vad ovanstående synes ge vid handen. I svensk praxis har domstolarna inte kunnat bortse från att lagtexten som är föremål för tolkning grundas på ett internationellt avtal. Det har därför betonats i flera av Högsta Förvaltningsdomstolens avgöranden att skatteavtal skall tolkas fördragsvänligt och att Wienkonventionens tolkningsregler är analogt tillämpliga på lagar som grundas på ingångna skatteavtal.20

När det gäller tolkningen av informationsutbytesavtal eller Artikel 26 (informationsutbytesartikeln) i ingångna skatteavtal tillstöter dock en komplikation. Wienkonventionens regler bygger i första hand på att identifiera partsavsikten utifrån objektivt fastställbara fakta. En avtalstolkning enbart på grundval av dessa kriterier riskerar dock att producera ett resultat i strid med globala Forumets standard.

Samtliga globala Forumets medlemmar måste, av skäl som framgått ovan, ge informationsutbytesavtalen samma innebörd annars försätts ”level playing field principen” ur spel. Återigen, om denna princip inte upprätthålls minutiöst av globala Forumet riskerar forumarbetet att provocera fram gigantiska kapitalförflyttningar med risk att forumets arbete kollapsar. En stats rättsväsende kan således inte tolka avtal om informationsutbyte utan hänsynstagande till hur globala Forumet tolkar informationsutbytesstandarden. Har en stats domstolar, myndigheters rättsavdelningar eller enhet ansvarig för informationsutbyte tolkat ett avtal om informationsutbyte i strid med forumets standard är den berörda staten i fråga dömd att få en rekommendation av PRG med krav på antingen förändrad administrativ praxis eller ny lagstiftning. Som extremt exempel kan nämnas att Luxemburg tvingades att reformera rätten till överklagande av beslut om att utbyta information efter att utgången i flera överklaganden ansetts strida mot globala Forumets standard.21 Tolkar en stats myndighet eller domstol ett informationsutbytesavtal i strid med standarden efter att granskningsprocessen fullbordats står det fortfarande varje annan medlemsstat fritt att närhelst med åberopande av globala Forumets procedurregler begära omprövning av den tredskande staten i PRG.22 Enda sättet att landa ”rätt” i tolkningshänseende är därför att göra en samlad bedömning av den vägledning som ges i ”Terms of Rerefence” (standarden för transparens och informationsutbyte) i kombination med hur standarden har utvecklats i kommentaren till berörda modellavtal23 och preciserats i de mer än 200 granskningsrapporter som publicerats av globala Forumet.24

I förlängningen innebär detta också att det egentligen spelar liten roll hur avtalstexten i informationsutbytesavtalen är formulerade. Många informationsutbytesavtal mellan OECD-länder och offshorecentra innehåller allsköns besynnerligheter, otydligheter, tvetydigheter, utelämnade av text och andra avvikelser från OECDs modellavtal för informationsutbyte på begäran. PRG har dock i det stora flertalet fall valt att bortse från dessa avvikelser och endast avkrävt den granskade staten ett skriftligt åtagande i granskningsrapporten om att det i aktuellt avseende kommer tillämpa forumets standard och inget annat vid utbyte av information. Insikten hos alla medlemsländer om vikten av att alla tillämpar samma standard i enlighet med ”level playing field principen” mer eller mindre säkerställer en enhetlig tillämpning av avtalen oavsett textinnehållet. För den händelse att ett informationsutbytesavtal eller Artikel 26 i ett skatteavtal uttryckligen strider mot standarden kräver PRG dock att det berörda avtalet omförhandlas. Schweiz utgör kanske det mest spektakulära exemplet i detta avseende. Schweiz ingick kort efter G20-mötet i London 2009 en rad protokoll till existerande skatteavtal med OECD-länder (inklusive flera nordiska länder) i vilka informationsutbyte i bankärenden bland annat inskränktes till fall där den frågande staten redan innehade namn och adress på kontoinnehavaren. Denna föreskrift i protokollen stod i direkt strid med forumets standard. PRG tvingade därför Schweiz att via ”exchange of letters”, utväxlade inom ramen för de ingångna skatteavtalen/protokollen, att dra tillbaka detta krav.25

4.1 Bakgrunden till projektets uppkomst

Idén om gemensamma nordiska förhandlingar gentemot finansiella offshorecentra föddes under 2005 ur ren och skär frustration över att inget hände på informationsutbytesfronten. OECD hade under åren 2000–2002 lyckats förmå 33 offshorecentra att göra ett politiskt åtagande om att uppfylla OECDs villkor om transparens och informationsutbyte. Den vid denna tidpunkt nytillträdda amerikanska Bush-administrationen var dock föga intresserad av denna fråga och hindrade därför även övriga OECD-länder att driva frågan vidare. Detta medförde att OECD-arbetet i princip avstannade helt. Det enda sättet för Norden att kunna göra framsteg var således att så att säga lyfta frågan – såvitt beträffade Norden – ut ur OECD. Efter konsultation mellan de nordiska ländernas Finansdepartement upprättades en projektansökan om finansiering av gemensamma nordiska förhandlingar med offshorecentra som under våren 2006 antogs av nordiska Ministerrådet.26

4.2 Projektets målsättning

Förhandlingsprojektet startades upp den 1 juli 2006. Projektets primära syfte var att underlätta för de nordiska länderna att ingå informationsutbytesavtal på skatteområdet med offshorecentra. OECD hade under 2000-talet identifierat 50 stater som hade banksekretess eller annan sekretessbaserad lagstiftning som hindrade insyn på skatteområdet. Målsättningen med projektet var inledningsvis att försöka ingå informationsutbytesavtal med ett par av dessa stater. Projektets sekundära målsättning var att koordinera och generellt stärka de nordiska ländernas ansträngningar för att bekämpa internationell skatteflykt.

Huvudsyftet med att hålla förhandlingarna på nordisk basis var dels (som ovan nämnts) att frigöra Norden från OECDs (läs USAs) försök att blockera arbetet, dels att förbättra Nordens förhandlingsposition gentemot berörda offshorecentra. Det var uppenbart att ett nordiskt lands möjligheter att kunna få till stånd förhandlingar med ett offshorecenter var små om det agerade på egen hand. Det blev helt enkelt svårare för offshorecentra att tacka nej till förhandlingar när Norden gemensamt ”knackade på dörren”. Vidare stod det klart för de nordiska länderna att projektet innebar startskottet på uppbyggandet av ett helt nytt avtalsnät på informationsutbytesområdet. En samordning av de nordiska förhandlingarna skulle därför medföra betydande kostnadsbesparingar. Det bör också tilläggas att de politiska frågeställningar som uppkommer vid förhandlingar av informationsutbytesavtal i stort är identiska för de nordiska länderna. Mot den bakgrunden lämpade sig denna fråga särskilt bra för nordisk samordning.

4.3 Genomförandet

Norden inledde regelrätta förhandlingar med Isle of Man i januari 2007 och med Jersey och Guernsey senare under våren samma år. Det var ingen tillfällighet att förhandlingar startades med just dessa stater. Dels hade Isle of Man, Jersey och Guernsey själva aviserat att de var – under vissa förutsättningar – villiga att inleda förhandlingar med Norden, dels var dessa stater centrala aktörer på finansområdet. Förhoppningen var att om Norden lyckades ingå avtal med dessa stater skulle detta kunna utlösa en ”domino-effekt” och resultera i att även andra finansiella offshorecentra skulle vilja inleda förhandlingar med Norden. De nordiska länderna undertecknande informationsutbytesavtal med Isle of Man i oktober 2007 och knappt ett år senare också med Jersey och Guernsey.

Den internationella reaktionen lät inte vänta på sig. De nordiska framgångarna medförde att avtalsförhandlingar startades upp mellan ett flertal OECD-länder och finansiella offshorecentra. Den ”domino-effekt” Norden hoppades på uppstod också. Flera kända offshorecentra som Caymanöarna och Brittiska Jungfruöarna kontaktade Ministerrådet och önskade inleda förhandlingar med Norden om ingående av informationsutbytesavtal.

Uppsvinget på förhandlingsfronten medförde också att OECD-länderna började ta tag i problemen kring offshorecentra med förnyad kraft. Frankrike arrangerade i oktober 2008 ett ”högnivåmöte” i vilket ett tjugotal OECD-länder deltog. Vid mötet bestämdes att krafttag skulle tas mot stater som vägrade ingå informationsutbytesavtal och i april 2009 höll G20 det omtalade Londonmötet som fick till konsekvens att samtliga världens stater gjorde ett åtagande om att börja utbyta skatteinformation.

I kölvattnet av dessa händelser undertecknade de nordiska länderna informationsutbytesavtal med flera kända finanscentra som Bermuda, Caymanöarna, Brittiska Jungfruöarna och Curacao. Vidare aviserade ytterligare ett tjugotal stater att de önskade inleda förhandlingar om ingående av informationsutbytesavtal med Norden.

När OECD på uppdrag av G20 på senhösten 2009 upprättade det nya globala Forumet för transparens och informationsutbyte på skatteområdet uppställdes som inledande krav att samtliga stater måste ingå åtminstone ett dussintal informationsutbyteavtal.

Norden blev nu plötsligt en prioriterad förhandlingspartner. För att undkomma potentiella straffåtgärder från G20 behövde flertalet offshorecentra snabbt ingå minst tolv informationsutbytesavtal och Norden kunde erbjuda sju avtal ”på ett bräde”. Ju snabbare de nordiska länderna kunde ingå avtal, ju mer intresserade var staterna av att vilja förhandla med just Norden. För att erhålla ett globalt nätverk av informationsutbytesavtal med finansiella offshorecentra behövde de nordiska länderna ingå 50 avtal. Vid utgången av 2010 hade de nordiska länderna inom ramen för projektet redan undertecknat 29 informationsutbytesavtal. Utöver dessa avtal hade också flertalet nordiska Finansdepartement på bilateral basis ingått Protokoll med Belgien, Luxemburg, Schweiz, Singapore och Österrike om att uppdatera artikeln om informationsutbyte i existerande skatteavtal i syfte att kunna utbyta bankinformation. Det innebar att Norden vid 2010 års slut hade ingått totalt 34 avtal om informationsutbyte.

Förhandlingsklimatet kom dock att förändras negativt under 2011. De offshorecentra med vilka Norden ännu inte hade avtal visade ett allt svalare intresse av att vilja ingå informationsutbytesavtal med de nordiska länderna. I vissa fall hade dessa finanscentra redan ingått ett visst antal avtal om informationsutbyte och ansåg sig därför ha uppfyllt globala Forumets minimikrav på informationsutbyte. Alternativt ville de ingå dubbelbeskattningsavtal ”som betalning” för att börja utbyta information. I ett fåtal fall var intresset svalt att överhuvudtaget vilja implementera det politiska åtagandet om informationsutbyte.

De följande tre åren bedrev Norden ett mödosamt och mycket delikat förhandlingsarbete för att få till stånd nya informationsutbytesavtal. Norden skulle dock komma att få draghjälp av det nya globala Forumet. Dels övergav globala Forumet tröskeln på minst 12 avtal och krävde nu istället att medlemsstaterna måste ingå informationsutbytesavtal med alla stater som framställer önskemål om detta. Dels ville alla offshorecentra undvika att bli stämplade som ”non-compliant” i PRG. Detta medförde att ett offshorecenter helt enkelt fick svårt att neka att ingå avtal med Norden när det var deras tur att bli granskade av det globala Forumet. Efterhand gav det ena offshorecentrat efter det andra efter för de politiska påtryckningarna från Nordens och globala Forumets sida och ingick informationsutbytesavtal med de nordiska länderna. Förhandlingarna med vissa centrala finansiella offshorecentra som Panama, Förenade Arabemiraten (Dubai) och Hong Kong (Kina) tog mer än tre år att slutföra. Det femtionde och sista avtalet med Förenade Arabemiraten undertecknas i november 2015, vilket innebär att Sverige och Norge nu har etablerat ett komplett nät av avtal om informationsutbyte med samtliga finansiella offshorecentra i världen.

4.4 Resultatet av projektet

Resultatet av förhandlingsprojektet har överträffat alla förväntningar. När projektet startades gjorde Ministerrådet bedömningen att det fick betraktas som ”mycket framgångsrikt” om utfallet blev att ”flera avtal slöts mellan skatteparadis och de nordiska länderna”. Kort efter de första avtalsundertecknandena med Isle of Man i oktober 2007 uttalade projektledaren att ”det kan ta årtionden innan vi kan säga att vi är färdiga”.27 Sju år senare har samtliga 45 finansiella offshorecentra som omfattades av förhandlingsprojektet undertecknat informationsutbytesavtal med de nordiska länderna. Vidare utbyter Belgien, Luxemburg, Schweiz, Singapore och Österrike numera bankinformation under föreliggande skatteavtal. Det innebär att de nordiska länderna är bland de första i världen att ha upprättat ett komplett nätverk av avtal med finansiella offshorecentra.

Projektet ”tajmades” oundvikligen väl. Endast några år efter projektstarten förde G20 upp frågan om informationsutbyte med offshorecentra på toppen av den internationella dagordningen, en omständighet som kom att accelerera de nordiska avtalsförhandlingarna. Det bör dock framhållas att Norden inte bara drog nytta av internationella politiska händelser utan också var en direkt del av dessa. Om inte Norden hade nått ett genombrott i avtalsförhandlingarna med Jersey, Guernsey och Isle of Man under 2007–2008 är det osäkert om kampen mot offshoreverksamhet hade tagit samma riktning de efterföljande åren.

Offshorecentra i dess traditionella betydelse med betongsäker sekretess och total avsaknad av insyn existerar inte längre. I dag kan Sverige ställa konkreta frågor till finansiella offshorecentra i alla typer av skatteärenden och erhålla konkreta svar. Vem är ägare av bolag X Ltd på Brittiska Jungfruöarna? Har Herr Y ett konto i A-banken i Liechtenstein? Är Fru Z förmånstagare i B-trusten på Caymanöarna? Det finns inte längre någon säker plats i världen för att undandra skatt. Informationsutbytesavtalen löser naturligtvis inte alla problem kring internationellt skatteundandragande, men konsekvensen av förhandlingsprojektet är att skattefuskaren numera sover sämre om nätterna. Hen får nu leva med oron att riskera att avslöjas via informationsutbyte.

I kölvattnet av det nordiska förhandlingsprojektet har de nordiska skatteverken också börjat samarbeta i frågor som rör tillämpningen av informationsutbytesavtalen. Samarbetet inleddes redan under 200828 och utvecklades i oktober 2012 genom upprättandet av den Nordiska arbetsgruppen mot internationellt skatteundandragande (”NAIS”). Gruppens uppgift är att samordna tillämpningen av avtalen på nordisk nivå och säkerställa att informationsutbytesavtalen tillämpas så effektivt som möjligt. NAIS håller regelbundna möten med avtalspartners, utarbetar gemensamma ställningstaganden i frågor som rör tillämpningen och agerar aktivt i internationella fora. Sedan det nordiska samarbetet startade på tillämpningsnivå har cirka 9 300 personer gjort eller står på kö att göra frivilliga rättelser i Sverige. Upptaxeringar och frivilliga rättelser har inbringat över 1,7 miljarder SEK till den svenska statskassan. Vidare visar svensk statistik på ett årligt nettoinflöde av kapital från offshorecentra till Sverige i mångmiljardklassen.

Den politiska kartan på det svenska skatteområdet har ritats om för all framtid. Det går inte vrida klockan tillbaka. Det som Sverige har uppnått på informationsutbytesområdet genom de gemensamma nordiska förhandlingarna kommer att få en permanent positiv offentligfinansiell effekt på de svenska och övriga nordiska länders statskassor. Utöver att avtalen möjliggör för skattemyndigheten att avslöja internationella skattefuskare kommer dessa också i framtiden att stimulera frivilliga rättelser och ha en allmänpreventiv effekt.

Respektive nordiskt land är var för sig ett litet land som har svårt att få sina ståndpunkter beaktade på internationell nivå. Både förhandlingsprojektet och NAIS-arbetet visar dock med all tydlighet att när Norden agerar samfällt får de nordiska länderna en helt annan genomslagskraft på det internationella skatteområdet. Norden blir en partner som övriga världen måste lyssna på och som i större omfattning får gehör för sina intressen. Förhoppningsvis kommer förhandlingsprojektets framgångar kunna fungera som modell och också stimulera nordiskt förhandlingssamarbete på andra skatteområden i framtiden.