Sedan EU-domstolens avgörande om tryckeritjänster har felaktigt debiterad mervärdesskatt återbetalats från staten till tryckeriföretagen. Skatteverket har i sin tur kunnat kräva tryckeriföretagens kunder för motsvarande belopp genom justering av deras ingående mervärdesskatt. Emellertid har många tryckeriföretag inte vidarebefordrat den återbetalade skatten till de kunder som faktiskt svarat för den. I artikeln undersöks om Skatteverket med stöd i den EU-rättsliga principen om obehörig vinst hade kunnat avstå från att återbetala mervärdesskatten till tryckeriföretagen från första början.
1 BAKGRUND
I en dom den 11 februari 2010 beträffande Graphic Procédé (C-88/09) uttalade EU-domstolen att mervärdesskattedirektivet (målet gällde 1977 års direktiv men samma regler finns i nu gällande direktiv 2006/112/EG) skulle tolkas på det sättet att ”kopieringsverksamhet utgör leverans av varor i den utsträckning som verksamheten är begränsad till mångfaldigande av dokument på någon form av medium och då rätten att förfoga över kopiorna överförs från den som utför kopieringen till den kund som har beställt dem.” Kopieringsverksamheten skulle emellertid kvalificeras som tillhandahållande av tjänster om verksamheten ”även innefattar tillhandahållande av tilläggstjänster, vilka kan anses huvudsakliga i förhållande till leveransen av varor, och tilläggstjänsterna därför utgör de tjänster som kunden efterfrågar i sig”.
Skattesatsen för leverans av tryckta varor var vid den aktuella tiden och är alltjämt 6 procent (bokmoms). Tryckeritjänster beskattas med normalskattesatsen, 25 procent.
På ansökningar av tryckeriföretag, som hänvisade till Graphic Procédé-domen, betalade Skatteverket tillbaka skillnaden mellan företagens fakturerade mervärdesskatt, baserad på skattesatsen 25 procent, och mervärdesskatt baserad på 6 procent.1 Skatteverket synes ha utgått från att tryckeriföretagen frivilligt skulle vidarebefordra återbetald skatt till de kunder som faktiskt svarat för skatten. Kunderna förutsattes i sin tur minska sina avdrag för ingående skatt och betala tillbaka skatt till statsverket i motsvarande utsträckning.
Om Skatteverkets uppfattning om händelseförloppet slagit in hade således de pengar som betalades tillbaka till tryckeriföretagen efter en rundgång återkommit till statsverket. Nu visade det sig dessvärre att tryckeriföretagen inte agerade på det sätt som verket trott. Många företag valde att behålla pengarna. Därmed behövde ställning tas till hur detta agerande skulle påverka kundernas skattesituation. Kunderna hade ju ursprungligen fakturerats, betalat och fått avdrag för mervärdesskatt baserad på skattesatsen 25 procent. I vilken utsträckning borde den omständigheten att skattesatsen rätteligen var 6 procent leda till en minskning av den ingående mervärdesskatten och få till konsekvens att kunderna med egna medel var skyldiga att betala mellanskillnaden? Denna fråga prövades på talan av Skatteverket av HFD i en dom den 26 februari 2014 beträffande en tryckerikund, Aller Media AB (HFD 2014 ref. 14).
HFD fann att reglerna om följdändring var tillämpliga (reglerna finns numera i 66 kap. 27, 28 och 30 §§ skatteförfarandelagen, /SFS 2011:1244/). Aller Media AB:s avdrag för ingående mervärdesskatt skulle därför sättas ned från 25 procent till 6 procent av priset på leveransen och motsvarande belopp betalas till statsverket. Som motivering anförde HFD bl.a. att Aller Media AB såvitt visats inte framställt något krav på återbetalning av skatt från tryckeriet, Sörmlands Grafiska AB, och att det inte fanns ”någon grund för slutsatsen att det skulle vara omöjligt eller orimligt svårt att få ersättning från tryckeriet för den felaktigt betalda mervärdesskatten. Det kan då inte heller anses uppenbart att en efterbeskattning av bolaget skulle vara oskälig.”
Återbetalningarna till tryckeriföretagen har alltså inte genomgående lett till det av Skatteverket åsyftade nollsummespelet. Såvida Aller Media AB och liknande kunder inte får framgång med sina civilrättsliga ersättningskrav blir resultatet att tryckeriföretagen gynnas på kundernas bekostnad.2 Den fråga som jag ska behandla här är om Skatteverket kunnat undvika risken för materiellt stötande resultat och dyrbara processer genom att helt enkelt ha avstått från att skicka pengar till tryckeriföretagen.3
Jag har sett uppgiften att 3,3 miljarder kr betalats tillbaka till tryckeriföretagen.
Flera processer rörande sådana krav pågår f.n. Här kan nämnas att Högsta domstolen på fråga av Jönköpings tingsrätt (s.k. hissdispens) förklarat att ett tryckeriföretag enligt läran om condictio indebiti var skyldigt att till ett kundföretag återbetala mervärdesskatt som utan rättslig grund debiterats kundföretaget och som av Skatteverket sedermera återbetalats till tryckeriföretaget (HD:s beslut den 22 december 2015 i mål nr Ö 2708-15). Enligt SVT Nyheter Sörmland (2016-01-07) har Sörmlands Grafiska AB försatts i konkurs på grund av de betalningskrav som ett antal kundföretag med åberopande av HD:s beslut riktat mot tryckeriet. Aller Media AB anges vara ett av dessa företag med ett krav på 17,6 miljoner kr. – Som en följd av HD:s beslut har Skatteverket i ett ställningstagande den 15 januari 2016 uttalat bl.a. att de generella anstånd som tryckerikunderna fått med inbetalning av ”följdändringsskatten” kommer att upphävas.
Eleonor Kristoffersson har i Svensk Skattetidning 2014 s. 230 ff. utförligt kommenterat HFD 2014 ref. 14 och belyst de problem som domen gett upphov till.
2 MERVÄRDESSKATTENS NEUTRALITET
En grundläggande egenskap hos mervärdesskatten är att den är neutral inom företagssektorn, dvs. skatten ska inte utgöra någon ekonomisk belastning för företagen. Detta uppnås genom att den fakturerade skatt som kunden betalar till leverantören och som leverantören betalar in till statsverket tillgodoräknas kunden i form av ingående skatt. Den ingående skatten dras av mot kundens utgående skatt eller – om den överstiger den utgående skatten – betalas tillbaka till kunden. Mervärdesskatten blir en belastning först när leverans sker till någon som inte kan dra av ingående skatt, dvs. i normalfallet när varan eller tjänsten lämnar företagssektorn. Det är alltså den slutliga konsumenten som träffas av skatten.
Av detta följer att det för mervärdesskattepliktiga företag inte spelar någon roll om skattesatsen är 25 procent eller 6 procent. Den enda som drabbas av en felaktigt hög skattesats är den slutliga konsumenten (här bortses från att en hög skattesats kan minska efterfrågan på aktuella varor och tjänster). Att en för hög skattesats tillämpats mellan mervärdesskattepliktiga företag borde därför inte behöva föranleda någon rättelse av företagens skattesituation. Om för hög skatt tagits ut från konsument är det från ekonomisk synpunkt rimligt att denne – och inte leverantören – kompenseras. En annan sak är att sådan kompensation i praktiken kan vara svår att genomföra.4
Frågan om återbetalning till kund av för högt uttagen punktskatt behandlas i EU-domstolens avgörande den 20 oktober 2011 (femmannaavdelning) i mål mellan Danfoss A/S m.fl. och Skatteministeriet, C- 94/10.
3 SKATTEVERKETS BESLUT
Det kan tyckas självklart att ett företag som betalat in mervärdesskatt baserat på skattesatsen 25 procent i stället för 6 procent har rätt att få tillbaka mellanskillnaden. Skäl kan dock anföras mot återbetalning. Som nyss konstaterats är det ju i realiteten företagets kund som svarar för skatten och en återbetalning medför att leverantören ersätts för en utgift som denna egentligen inte haft.
Skatteverket har på min förfrågan uppgett att verket inte publicerat någon promemoria eller liknande dokument som underlag för besluten om återbetalning till tryckeriföretagen. Av den rättsutredning som verket upprättat inför besluten hänvisas dock dels till de ändringar i mervärdesskattelagen (1994:200), ML, som genomfördes år 2007, dels till rättsfallen RÅ 2002 ref. 108 och RÅ 2005 ref. 81.
Vad gäller ML bör noteras att Skatteverkets beslut hänför sig till redovisningsperioder fram till utgången av år 2007. Först med effekt fr.o.m. den 1 januari 2008 infördes en uttrycklig regel motsvarande artikel 21.1.d i 1977 års mervärdesskattedirektiv och artikel 203 i nuvarande direktiv 2006/112/EG om att mervärdesskatt ska betalas av varje person som anger mervärdesskatt på en faktura (13 kap. 27 och 28 §§ ML). Samtidigt föreskrevs att felaktigt debiterad skatt kan ändras och därmed minska betalningsskyldigheten först sedan en kreditnota utfärdats. Kreditnotan medför en minskning av kundens ingående skatt och ska åtföljas av en betalning från leverantören till kunden med motsvarande belopp. För att ett företag som fakturerat mervärdesskatt med för hög skattesats ska kunna få tillbaka skatt fordras alltså numera att företaget visat att felet rättats till även på kundsidan.
Målet RÅ 2002 ref. 108 gällde återbetalning av felaktigt påförda avgifter enligt alkohollagen (1994:1738). Den omständigheten att avgifterna helt eller delvis övervältrats på det avgiftsskyldiga företagets kunder utgjorde enligt HFD inte något hinder mot återbetalning. HFD anförde att det svenska regelverket inte innehöll regler om undantag för återbetalning för det fall att en avgift slutligen bars av någon annan än den som betalat avgiften.
I RÅ 2005 ref. 81 hade ett fastighetsbolag fakturerat och betalat in mervärdesskatt vid uthyrning av en lokal trots att bolaget inte var skattskyldigt för fastighetsupplåtelsen. Frågan var om bolaget hade rätt till återbetalning av de som mervärdesskatt angivna beloppen.
I sin dom anförde HFD bl.a. följande.
ML saknar reglering om förfarandet vid felaktigt debiterad och inbetald skatt. Saken har uppmärksammats i Mervärdesskatteutredningens betänkande Mervärdesskatten i ett EG-rättsligt perspektiv (SOU 2002:74). Där föreslås bl.a. en bestämmelse som motsvarar artikel 21.1 d i sjätte mervärdesskattedirektivet (77/388/EEG). Bestämmelsen innebär att varje person som anger mervärdesskatt på en faktura eller jämförlig handling skall vara betalningsskyldig för mervärdesskatt. Betänkandet har ännu inte lett till lagstiftning.
Regeringsrätten konstaterar att den i målet aktuella omsättningen inte är skattepliktig och att det i ML inte finns något stöd för att som mervärdesskatt behandla belopp som felaktigt angetts som sådan skatt. Någon skatteplikt kan inte grundas direkt på sjätte mervärdesskattedirektivet. Av vad nu sagts följer att det ifrågavarande beloppet om sammanlagt 233 213 kr skall återbetalas till bolaget.
Fakturering av mervärdesskatt för en prestation som inte omfattas av mervärdesskattesystemet är inte samma sak som fakturering med fel skattesats. Båda felaktigheterna ger dock upphov till likartade problem när felet ska rättas, nämligen att återbetalning till leverantören framstår som ogrundad eftersom det är kunden – och inte leverantören – som faktiskt träffats av skatten. Mot denna bakgrund är det naturligt att Skatteverket fäste stort avseende vid domen när verket tog ställning till tryckeriföretagens ansökningar om återbetalning av skatt. Återbetalningarnas olyckliga konsekvenser kan därför till en del förklaras av lagstiftarens passivitet.
Till skillnad från RÅ 2002 ref. 108 diskuterade HFD i 2005 års dom inte om förekomsten av obehörig vinst kunde utgöra ett skäl för att vägra återbetalning till fastighetsbolaget. Som kommer att framgå av det följande hade en sådan diskussion, i ljuset av unionsrätten, kunnat mynna ut i att målet fått en annan utgång.
4 UNIONSRÄTTEN OCH OBEHÖRIG VINST
4.1 Inledning
I sina avgöranden hänvisar EU-domstolen, EUD, inte sällan till unionsrättens allmänna rättsprinciper. En sådan princip är rättssäkerhetsprincipen vilken i sin tur kan delas upp i ett antal underprinciper såsom förbudet mot retroaktiv lagstiftning, proportionalitetsprincipen, principen om berättigade förväntningar och kravet på rimliga förfaranderegler (rätten att bli hörd och kunna överklaga m.m.). De flesta allmänna principer stärker den enskildes ställning gentemot medlemsstaterna men det finns några vars tillämpning kan ha motsatt effekt. Bland dessa senare kan nämnas principerna om att unionsrätten inte kan åberopas för att erhålla förmåner som hänför sig till rättsmissbruk eller brottslig verksamhet. Med stöd av dessa principer kan enskilda gå miste av förmåner som de vid en formell tolkning av regelverket haft rätt till.5 Till denna grupp kan läggas principen om obehörig vinst enligt vilken en formellt korrekt återbetalning av skatt eller avgift kan vägras om den enskilde därigenom gynnas på ett omotiverat sätt.
Det har funnits och finns säkerligen ännu olika meningar om den rättsliga grunden för dessa allmänna principer och i vilken utsträckning de kan tillämpas om nationell regelgivning på området saknas eller har annat innehåll.6 För egen del har jag sedan länge hävdat att unionsrättens allmänna principer har sin grund i EU-fördragen, dvs. i primärrätten, och därför har företräde framför avvikande nationella regler.7 Det ska dock medges att EUD:s praxis varit svårtolkad men rättsläget har klarnat något genom domstolens nyligen meddelade dom i målet Taricco.8
Detta mål handlade om de italienska preskriptionsreglerna för mervärdesskattebedrägerier. Enligt dessa regler uppgick preskriptionstiden – även om preskriptionsbrytande åtgärder vidtagits – till maximalt åtta år och nio månader från det brottet begicks. Den italienska domstol som begärt förhandsavgörande anförde att det stod klart att samtliga brott som Ivo Taricco m.fl. var åtalade för skulle komma att preskriberas innan slutlig dom meddelades. För denna typ av brott var enligt domstolen straffrihet i praktiken inte undantag utan huvudregel. Det var vidare vanligtvis omöjligt för italienska skattemyndigheter att återkräva den skatt som undanhållits genom det ifrågavarande brottet.
Den italienska domstolen frågade bl.a. om preskriptionsreglerna innebar att Italien infört ett undantag från mervärdesskatteplikt som inte fanns i artikel 158 i direktiv 2006/112 EG.9 Om den frågan besvarades jakande önskade domstolen få klarhet i om den kunde underlåta att tillämpa dessa regler.
Sambandet mellan artikel 158 och de italienska preskriptionsreglerna framstår onekligen som långsökt. EUD fann också att artikel 158 saknade betydelse i sammanhanget. Domstolen hänvisade i stället till artikel 325 FEUF enligt vilken varje medlemsstat är skyldig att bekämpa olaglig verksamhet som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen. Vidare betonades den koppling som finns mellan mervärdesskatten och unionens finanser. Domslutet blev att de italienska preskriptionsreglerna kunde strida mot medlemsstaternas skyldigheter enligt artikel 325 FEUF och att det ankom på den italienska domstolen att vid behov underlåta att tillämpa dessa regler.
EUD var medveten om att en underlåtenhet att tillämpa preskriptionsreglerna kunde medföra att personer ådömdes påföljder som de med all sannolikhet skulle ha undsluppit om reglerna tillämpats. Enligt EUD stred detta dock inte mot artikel 49 i EU:s rättighetsstadga eller artikel 7 i Europakonventionen.
Domen i Taricco-målet ger vid handen att artikel 325 FEUF är den rättsliga basen för underkännande av nationella regler som äventyrar unionens ekonomi. Artikel 325 (eller äldre fördragsartiklar med liknande innehåll) har veterligen inte tidigare åberopats av EUD vid tolkning av direktiven om mervärdesskatt. Inget tyder dock på att domen i detta hänseende innebär en nyhet i förhållande till tidigare praxis. Domen utgör därmed som jag ser det ett stöd för uppfattningen att fördragen/primärrätten generellt sett är grunden för EUD:s inställning till rättsmissbruk och bedrägerier.10
Bland många avgöranden kan nämnas EUD:s domar i målen Emsland-Stärke GmbH, dom den 14 december 2000 (plenum), C-110/99, Halifax m.fl., dom den 21 februari 2006 (stora avdelningen), C-255/02 och Italmoda m.fl., dom den 18 december 2014 (femmannaavdelning), C-131/13 m.fl.
Se exempelvis Eleonor Kristoffersson, Skattebedrägerier, förfarandemissbruk och avdragsrätt för ingående mervärdesskatt, Skattenytt 2013 s. 598 ff. och Bedrägeri, mervärdesskatt och legalitet – en replik, Skattenytt 2014 s. 171 ff. Räckvidden av Halifax-domen (se not 5) har diskuterats av Tomas Karlsson och Jesper Öberg i Svensk Skattetidning 2007 s. 362 ff.
Se min artikel Skatteflykt i EU-rättslig belysning, Skattenytt 2007 s. 644 ff. Unionsrättens genomslag när det är till nackdel för den enskilde behandlas också i min artikel Bedrägeri, mervärdesskatt och legalitet, Skattenytt 2013 s. 861 ff.
Dom den 8 september 2015 (stora avdelningen), Taricco m.fl., C-105/14.
Med stöd av artikel 158.1 i direktivet kan en medlemsstat medge undantag från mervärdesskatt vid försäljning i skattefria butiker. Om medlemsstaten utnyttjat den möjligheten ska den dock enligt artikel 158.2 vidta åtgärder för att förhindra missbruk av skattefriheten.
En intressant fråga är valet av rättslig grund/fördragsartikel när rättsmissbruket eller bedrägerier hänför sig till sådana delar av unionsrätten som har betydelse för medlemsstaternas men inte unionens ekonomi. Principen om rättsmissbruk gäller ju exempelvis även i fråga om punktskatter och inkomstskatt när den fria rörligheten utnyttjats på ett konstlat sätt, se bl.a. EUD:s dom den 12 september 2006 (stora avdelningen), Cadbury-Schweppes, C-196/04.
4.2 Obehörig vinst
En återbetalning av mervärdesskatt till en skattskyldig som tidigare bara vidarebefordrat den av kunden betalade skatten till statsverket kan leda till en obehörig vinst för den skattskyldige. Mot bakgrund av Taricco-målet synes det logiskt att utgå från att även en tillämpning av principen om obehörig vinst har sin rättsliga grund i artikel 325 FEUF.
I mål som gällt obehörig vinst har EUD noga understrukit att huvudregeln är att skatter som tagits ut i strid med regelverket ska återbetalas till den skattskyldige. Undantag får göras bara när det är fastställt att den skattskyldige faktiskt övervältrat skatten på andra rättssubjekt (köparen). I den dom som ofta åberopas som grundläggande på området uttalade EUD att en återbetalning till den skattskyldige av det skattebelopp (tull) som denne redan uppburit av köparen skulle innebära en dubbel betalning som kunde betraktas som en obehörig vinst.11 Bara i detta fall kunde medlemsstaten motsätta sig en återbetalning av skatten.
I målet Comateb fanns det regler om övervältring i den nationella lagstiftningen. Sådana regler saknades när Skatteverket återbetalade mervärdesskatt till tryckeriföretagen. Detta väcker frågan om en tillämpning av unionsrättens princip om obehörig vinst måste ha stöd också i svenska regler.
Jag kan inte ge något bestämt svar på denna fråga. För att svenskt lagstöd inte är nödvändigt talar det förhållandet att hela skatten övervältrats på tryckeriföretagens kunder och att därmed en återbetalning – sett isolerad – tveklöst skulle leda till en obehörig vinst för tryckeriföretagen och en motsvarande förlust för statsverket. Nämnas kan också att HFD under åberopande av EUD:s praxis rörande brottslig verksamhet och trots avsaknad av svenska regler vägrat ett företag avdrag för ingående mervärdesskatt (HFD 2013 ref. 12, Scania Metall KB).12 Reglerna i ML om följdändring (HFD 2014 ref. 14) och möjligheten för kunder att civilrättsligt kräva betalning av tryckeriföretagen kan dock utgöra argument för att principen om obehörig vinst kan tillämpas bara om stöd finns i svensk lagstiftning.13
Till bilden hör också att EUD:s syn på mervärdesskattens betydelse för unionens ekonomi synes ha förstärkts under senare tid. I målet Italmoda (se not 5) som gällde bedrägerier konstaterade domstolen att ett direktiv enligt fast rättspraxis inte i sig medför skyldigheter för en enskild och således inte som sådant kan åberopas av en medlemsstat gentemot enskilda. Nekande av en förmån på grund av förekomsten av bedrägeri var dock enligt domstolen inte ett fall som avsågs i denna rättspraxis utan ett uttryck för principen att ingen fick åberopa unionsbestämmelser på ett sätt som innebar skatteundandragande eller missbruk. Domstolen fann att den skattskyldige i bedrägerisituationer kunde vägras avdrag för ingående mervärdesskatt, rätt till undantag från skatteplikt och rätt till återbetalning av skatt. Några uttryckliga nationella regler behövdes inte för att neka en rättighet i det gemensamma mervärdesskattesystemet eftersom en sådan följd nämligen måste ”anses ingå som en naturlig del av detta system”. Domstolen tillade att den skattskyldige inte heller kunde åberopa rättssäkerhetsprincipen eller skyddet för berättigade förväntningar till sin fördel.14
Att avsaknaden av nationella regler inte hindrar att EUD:s syn på bedrägerier ska få full genomslagskraft innebär inte med nödvändighet att samma sak gäller obehöriga vinster. Karusellhandel och andra bedrägerier är ett större hot mot unionens ekonomi än omotiverade återbetalningar. Men hur är förhållandet mellan korta preskriptionstider för mervärdesskattebrott och återbetalningar som leder till obehörig vinst? De flesta menar nog att rättssäkerheten äventyras mer av överkörda preskriptionsregler än att återbetalning av skatt vägras i de fall då betalningen skulle medföra en obehörig vinst. Min slutsats blir att en tillämpning av den unionsrättsliga principen om obehörig vinst åtminstone numera inte kräver att motsvarande regler finns i nationell lagstiftning.
EUD:s dom den 14 januari 1997 (plenum), Société Comateb m.fl., C-192/95 m.fl.
HFD 2013 ref. 12 är det mål som diskuteras i de i noterna 6 och 7 angivna artiklarna.
Frågor rörande kunders rätt till återbetalning tas upp i Danfoss-målet, se not 4.
Punkterna 55–60 i Italmoda-domen.
5 AVSLUTANDE SYNPUNKTER
Skatteverket hamnade utan tvivel i ett dilemma när tryckeriföretagen begärde att få tillbaka skillnaden mellan den skatt som betalats enligt skattesatsen 25 procent och skatt enligt den rätta skattesatsen, 6 procent. I ML fanns vid den tidpunkten inga bestämmelser som förhindrade sådana återbetalningar och den inhemska rättspraxis som fanns gav inte heller stöd för att motsätta sig återbetalning. Det är därför förståeligt att verket gick med på återbetalning av skatten trots att verket säkerligen var medvetet om risken för det elände som beslutet kunde utlösa.
Vad som kan beklagas är att Skatteverket – och inte heller HFD i RÅ 2005 ref. 81 – synes ha fullt ut beaktat unionsrätten. Som framgår av det föregående15 hade ju EUD redan år 1997 uttalat att en återbetalning av felaktigt betalad skatt kan underlåtas om återbetalningen medför obehörig vinst för den skattskyldige.
Unionsrätten är en del av det svenska rättssystemet. Ett mer eftertänksamt Skatteverk borde ha frågat sig om ett beslut att avslå tryckeriföretagens ansökningar kunde grundas på unionsrätten. En sådan analys hade rimligen lett till slutsatsen att rättsläget var så oklart att frågan borde avgöras i domstol. Verket borde alltså ha avslagit ansökningarna och hänvisat tryckeriföretagen att överklaga besluten.
Det är inte givet att utgången blivit en annan efter domstolsprövning. Unionsrätten är ingalunda entydig på området. Till skillnad från Skatteverket hade domstolarna emellertid haft möjlighet att begära ett förhandsavgörande från EUD. En domstol kunde helt enkelt ha frågat om en medlemsstat – i en situation av det aktuella slaget och trots avsaknad av nationella bestämmelser – hade rätt att med tillämpning av unionsrättens princip om obehörig vinst vägra återbetalning av felaktigt påförd skatt.
Vad svaret blivit på en sådan fråga får vi aldrig veta. Med tanke på EUD:s starka benägenhet att underkänna nationella regler som kan leda till brister i uttaget av mervärdesskatt talar dock enligt min mening mycket för att EUD godtagit att tryckeriföretagen vägrats återbetalning av skatten. Sannolikheten för en sådan utgång hade antagligen ökat om EUD informerats om det kaos som befarades inträffa om skatten återbetalades.
Det är oftast meningslöst att hänge sig åt kontrafaktisk historieskrivning.16 Hur som helst är det tråkigt att det gick som det gick med tryckerimomsen.
Stig von Bahr är f.d. domare i HFD och EU-domstolen.
Avsnitt 4.2.
Det brukar sägas att det enda kontrafaktiska händelseförlopp som är säkert är att den grekiske redarmagnaten Onassis inte skulle ha friat till Nikita Chrusjtjovs änka om Nikita hade blivit mördad i stället för John Kennedy.