Professor Teresa Simon-Almendal har under 2015 utkommit med monografin Företrädaransvar (Norstedts Juridik Stockholm, 257 sidor). Undersökningen rör sig, precis som huvuddelen av hennes doktorsavhandling Skatteanpassade transaktioner och skattebrott (Stockholm 2005), inom skatteförfarandeområdet, men utgör en väsentlig fördjupning i vissa särskilda frågor som inte behandlades i avhandlingen.
Objektet för Teresa Simon-Almendals nya studie är de regler i 59 kap. 12–15 §§ skatteförfarandelagen, genom vilka företrädare för bland annat aktiebolag kan bli personligen ansvariga för bolagets skatteskulder m.m. Reglerna är, något förenklat, tillämpliga när bolagets företrädare, legal eller faktisk, uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att göra skatteavdrag, anmäla F-skatt, betala in förfallen skatt, eller genom oriktig uppgift till Skatteverket orsakar för låg mervärdes- eller punktskattedebitering. Det personliga ansvaret inträder i princip så snart det aktuella beloppet förfallit till betalning.
Konsekvenserna av underlåten betalning kan bli dramatiska och har i skatterättsvärlden blivit hårt kritiserade. Kritiken beror främst på att de subjektiva rekvisiten uppsåt eller oaktsamhet i rättstillämpningen tolkats så, att den företrädare som inte betalar i tid är skyldig att vidta åtgärder för att få till stånd en samlad avveckling av bolagets skulder. Mot denna bakgrund har reglerna kritiserats bland annat för att vara konkursdrivande och såväl samhällsekonomiskt oförsvarbara som rättsosäkra för den enskilde.
Boken har en klar uppläggning som är lätt att överblicka. Den utmärks också av ett kritiskt sätt granska materialet. Denna analytiskt-kritiska inställning, som är typisk för Teresa Simon-Almendals forskning, hör till de egenskaper som i sina bästa stunder höjer den svenska skatterättsvetenskapen över mer allmänt hållna beskrivningar och diskussioner om skatterätten.
Bokens del 1 undersöker grundligt företrädaransvaret de lege lata. Efter en inledande historik analyserar författaren institutets grundläggande beståndsdelar, så som begreppet företrädare, de subjektiva rekvisiten, tidpunkten för ansvarets inträde m.m. Befrielsegrunderna ägnas ett eget kapitel, innan första delen avslutas med en ingående diskussion om företrädaransvarets konsekvenser i vissa typsituationer.
Slutsatserna från första delen ligger i del 2 till grund för en betydligt mer normativ granskning. Denna består för det första av en jämförelse med associationsrättsligt företrädaransvar. I det följande kapitlet görs vidare en avstämning mot de krav som Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna ställer på straffrättsliga regler. Här sätts ifråga om inte företrädaransvaret utgör ett straff i konventionens mening, och vilken betydelse proportionalitetsprincipen och dubbelbestraffningsförbudet i så fall får för ansvarets förenlighet med konventionen. Undersökningen kompletteras med en ingående diskussion kring frågan om behovet av ett skadeståndsansvar vid skattebrott.
Studien är tvärdisciplinär eftersom den tar upp såväl skatterättsliga som processrättsliga, straffrättsliga och skadeståndsrättsliga frågeställningar. Utgångspunkterna är dock konsekvent hämtade från skatteförfarandet. Undersökningen har som redan antytts ett kritiskt och normativt perspektiv, som går utanför de neutrala systematiseringarnas rättsvetenskap. Jag är positiv till denna undersökningsmetod som, när den präglas av tillräcklig noggrannhet och fantasi, utgör ett tecken på rättsvetenskaplig kvalitet.
Naturligtvis finns det i framställningen också sådant som kan kritiseras, liksom det finns kontroversiella resonemang. När det gäller paketeringen av materialet kunde fler underrubriker, tydligare strukturering och fler sammanfattningar ha underlättat för läsaren (t.ex. avsnitten 3.2 och 3.4). I det sistnämnda avsnittet, som behandlar de subjektiva rekvisiten, brister det ibland i precision. Det t.ex. något oklart för mig hur författaren tycks mena att prövningen av den subjektiva täckningen i gällande rätt görs mot bakgrund av företrädarens agerande, men att det ändå i någon utsträckning är relevant vad denne faktiskt insett eller borde ha insett (se t.ex. s. 63 och 66). Jag förstår inte heller varför det kritiska synsättet riktas mer mot lagstiftaren än mot rättstillämparen, som såvitt jag förstår i praxis kunde undanröjt många av de problem som påtalas i undersökningen. När det gäller den åberopade litteraturen saknas Höglunds bok om anstånd.
Även om hon inte entydigt klargör sin uppfattning tycks Teresa Simon-Almendal mena att den svenska regleringen inte är förenlig med Europakonventionen. Argumenteringen i denna del är dock i mina ögon inte helt övertygande, och hennes ställningstaganden kan ibland uppfattas som lite oklara. Men här bör framhållas att Simon-Almendal även lyfter fram argument som talar mot den ståndpunkt hon tycks företräda. Och alldeles oavsett vilken åsikt man har i denna fråga är problematiseringen i sig en kartläggning av argument som har ett uppenbart vetenskapligt värde.
Mina anmärkningar förtar därför inte intrycket av boken om företrädaransvaret som en rättsvetenskaplig studie av hög kvalitet. Teresa Simon-Almendal är en skicklig forskare, vars arbete vilar på såväl noggrannhet som på nödvändig fantasi och kritisk inställning. Jag rekommenderar hennes bok om företrädaransvar till alla som har anledning att intressera sig för ämnet, men särskilt till företrädare för lagstiftaren och till rättstillämpare.
Robert Påhlsson är professor i skatterätt vid Handelshögskolan, Göteborgs universitet.