Allokering av utdelningsinkomster i samband med aktielån och överlåtelse av rätt till framtida utdelning

1.1 Ämnet

I denna artikel avser jag att undersöka vilka principer som gäller i svensk skatterätt för allokering av utdelningsinkomster. Med allokering avses att en inkomst hänförs till något visst skattesubjekt.

Undersökningen sker med utgångspunkt i två situationer där frågan om allokering av utdelningsinkomster ställs på sin spets, nämligen aktielån och överlåtelse av rätt till framtida utdelning. Allokering av utdelningsinkomster behandlas som en del i en undersökning av hur allokering av inkomst på grund av innehav1 av tillgångar går till och denna undersökning ingår i sin tur i ett forskningsprojekt som behandlar allokering av inkomst i svensk skatterätt generellt.2 Syftet med artikeln är att identifiera hur allokeringen av utdelningsinkomster går till för att – tillsammans med andra inom ramen för forskningsprojektet undersökta situationer – dra slutsatser om vilka principer som tillämpas för allokeringen av inkomster på grund av innehav av tillgångar. I förlängningen är syftet att kunna jämföra de principer för allokering av inkomst som gäller för inkomst som baseras på utförande av prestation med de som gäller för inkomst som baseras på tillgångsinnehav för att därigenom kunna dra slutsatser om allokering av inkomst i allmänhet.3

1.2 Avgränsningar

Här ska inledningsvis något sägas om de avgränsningar av undersökningen som gjorts.

Även utdelningsinkomster kan i vissa fall ha sin grund i att inkomstförvärvaren har utfört en prestation, exempelvis om en rätt till utdelning förs över till en person som ersättning för en utförd tjänst. Eftersom syftet med denna artikel inte är att undersöka allokeringen av inkomst som baseras på prestation kommer utdelningsinkomster som tillkommer en person på grund av en utförd eller förväntad prestation inte att behandlas i det följande.4

I vissa fall finns möjlighet att föra över en framtida, latent inkomst till en annan part. Exempelvis innebär inkomstskattelagens regler om skattemässig kontinuitet vid fusion att ett övertagande bolag under vissa förutsättningar inträder i det överlåtande bolagets skattemässiga situation. På motsvarande sätt finns regler som innebär att benefika fång kan ske med skattemässig kontinuitet, utan att vare sig överlåtaren eller förvärvaren anses realisera en inkomst. Inkomstskattelagens regler tillåter också i vissa situationer att inkomst får beräknas på grundval av överenskommet pris trots att detta understiger marknadspriset, så att tillgångar kan föras över mellan företag utan att tillgångarnas övervärde realiseras. Sådana regler kan betecknas som inkomstallokeringsregler i vid mening, eftersom de innebär att en latent inkomst förskjuts från en part till en annan.5 Det finns dock en väsentlig skillnad mellan, å ena sidan, regler som innebär att det inte anses ha uppkommit någon inkomst eller att en inkomst ska beräknas på något visst sätt och, å andra sidan, regler eller principer om att en realiserad inkomst ska hänföras till ett visst skattesubjekt. I min undersökning används uttrycket inkomstallokering i den sistnämnda, mer inskränkta betydelsen, nämligen som beteckning för frågan vem som ska beskattas för en inkomst som föreligger enligt inkomstskattelagen.

Den avgränsning av ämnet som görs innebär att svårigheter vad gäller bedömningen av om en utdelningsinkomst föreligger inte behandlas. Således behandlas exempelvis inte rättsfall där den ekonomiska innebörden av en värdeöverföring ansetts vara att utdelning har lämnats till en aktieägare,6 om det inte samtidigt föreligger svårigheter att avgöra vem som ska beskattas för inkomsten i fråga.

De särskilda problem som kan uppstå i situationer där flera stater är inblandade om staterna allokerar en utdelningsinkomst till olika personer lämnas också därhän.7

1.3 Disposition

Det finns i princip två olika kategorier av situationer som medför svårigheter att avgöra till vem en inkomst på grund av innehav av en tillgång ska allokeras. För det första kan det vara fråga om att den tillgång som genererar inkomster förs över från en person till en annan med någon form av bibehållen förfoganderätt eller rätt för den förstnämnda personen att få tillgången åter. Frågan blir då om det är den som för över tillgången eller mottagaren som ska beskattas för inkomster hänförliga till tillgången. För det andra kan det vara fråga om situationer där inkomst hänförlig till en tillgång tillfaller en annan person än innehavaren av tillgången på grund av att innehavaren har fört över rätten till inkomsten till en annan person eller på grund av att en person som överlåtit tillgången förbehållit sig rätten till inkomst som är hänförlig till tillgången. Frågan är då om det är innehavaren av tillgången eller den som har rätt till inkomsten som ska beskattas.8

I denna artikel ligger som sagt fokus på utdelningsinkomster. I normalfallet föreligger inga svårigheter att avgöra vem som ska beskattas för en utdelningsinkomst. Om lämnad utdelning tillfaller en person på grundval av aktier som innehas med full förfoganderätt ska denna person i skatterättsligt hänseende givetvis anses ha förvärvat utdelningsinkomsten. Det finns emellertid ett antal situationer – som omfattas av de två ovan beskrivna kategorierna – där det inte är lika klart till vem utdelningsinkomsten ska allokeras. Två sådana situationer kommer att behandlas i det följande.

Ett exempel på den förstnämnda kategorin av situationer – det vill säga en situation där en tillgång förs över till en annan person på ett sådant sätt att osäkerhet kan uppkomma om vem som ska beskattas för inkomst hänförlig till tillgången – är så kallade aktielån. När det gäller aktielån blir frågan om det är långivaren eller låntagaren som ska beskattas för lämnad utdelning. Att svaret på frågan ingalunda är givet understryks av att man i olika stater har valt olika lösningar för allokeringen av utdelningsinkomster i samband med aktielån.9

Ett exempel på den andra kategorin – det vill säga att inkomst tillfaller en annan person än innehavaren av den underliggande tillgången på grund av att innehavaren har fört över rätten till inkomsten till någon annan – är att rätt till framtida utdelning överlåts till någon annan än aktieägaren. Frågan i ett sådant fall är om det är aktieägaren eller förvärvaren av utdelningsrätten som ska beskattas för lämnad utdelning. Frågan om det i civilrättsligt hänseende är möjligt att avskilja rätten till framtida utdelning från den underliggande aktien liksom frågan om detta kan göras med skatterättslig verkan har getts olika svar i olika stater.10

I båda dessa fall kan det förekomma att kompensation ges till den person som på grund av dispositionerna går miste om utdelning. Frågan uppkommer då hur en sådan inkomst ska beskattas och om inkomsten vid beskattningen ska klassificeras som utdelning. Detta är i och för sig inte en fråga om allokering, men den kommer ändå att beröras något i det följande.

Såväl aktielån som överlåtelse av rätt till framtida utdelning väcker både civilrättsliga och skatterättsliga frågor. Den i skatterättsliga sammanhang klassiska frågan om civilrättens prejudicerande betydelse för skatterätten blir därför viktig för inkomstallokeringen. Till att börja med blir det fråga om att avgöra vem som i civilrättsligt hänseende ska anses berättigad till utdelningen vid den tidpunkt som är relevant för uppkomsten av skattskyldighet. Därefter blir det fråga om att avgöra om den civilrättsliga bedömningen ska ligga till grund för beskattningen, det vill säga om de dispositioner som företagits ska ges skatterättslig verkan, eller om det kan finnas anledning att göra en annan bedömning vid beskattningen.11

Artikeln är disponerad enligt följande. I avsnitt 2 ges en översiktlig beskrivning av såväl civilrättsliga som skatterättsliga regler om utdelning. Därefter behandlas och analyseras aktielån och överlåtelse av rätt till framtida utdelning i var sitt avsnitt, avsnitt 3 och 4. I avsnitt 5 försöka jag dra några generella slutsatser på grundval av analysen i de föregående avsnitten.

3.1 Varför låna ut aktier?

Aktielån kan bland annat användas för att möjliggöra blankningsaffärer. Blankning innebär att låntagaren säljer lånade aktier för att senare göra ett täckningsköp, det vill säga köpa samma antal aktier av samma slag och lämna dessa till långivaren.19 Om priset på aktierna sjunker från försäljningstidpunkten till täckningsköpet – till följd av priskorrigering på övervärderade aktier eller vid en generell nedgång på marknaden – gör låntagaren en vinst på affären. Blankning ger följaktligen en möjlighet att tjäna pengar vid kursfall, men kan även användas för att säkra positioner och minska riskexponeringen i ett befintligt innehav. Om priset istället går upp gör låntagaren emellertid en förlust, eftersom det i så fall kostar mer att återanskaffa aktierna än vad låntagaren fick ut vid försäljningen.

För långivaren ger aktielånet möjlighet till extra avkastning, eftersom låntagaren betalar ersättning för att få låna aktierna. Vanligtvis sker aktielån inte direkt mellan långivaren och låntagaren, utan administreras av en mellanhand, till exempel en bank. För att blankning ska vara möjlig krävs i praktiken att det är fråga om marknadsnoterade aktier.

Aktielån kan också användas i andra syften än att möjliggöra blankning. Exempelvis kan ett aktielån från en befintlig aktieägare till en mellanhand (såsom en bank) ske i samband med en nyemission för att möjliggöra leverans av aktier till en investerare omedelbart vid betalning.20 Aktielån kan också användas för så kallad dividend stripping, det vill säga för att växla utdelningsinkomster mot någon annan form av inkomst i syfte att uppnå skattefördelar. Ett ytterligare exempel är att aktielån kan användas för att ge låntagaren utökad rösträtt under låneperioden.

Motsvarande lån kan även ske med andra värdepapper än aktier. Eftersom denna artikel avser allokering av utdelningsinkomster kommer dock andra värdepapperslån än aktielån inte behandlas.

Även om beteckningen aktielån används regelmässigt bör framhållas att det – i vart fall när aktielån sker i syfte att möjliggöra blankning – inte är fråga om lån i den meningen att långivaren måste lämna tillbaka samma aktier som lånats. Långivarens fordran avser ett visst antal aktier av visst slag men inte några specifika aktier. Det finns inget krav på identitet mellan den utlånade och den återlämnade egendomen. Långivarens anspråk är således endast ”generiskt bestämt”. Vidare ställs aktierna till låntagarens förfogande i låntagarens eget intresse. Långivarens intresse av att aktierna förs över till långivaren är begränsat till den ersättning som överföringen betingar. En konsekvens av att låntagarens fordran inte avser några specifika aktier och att överföringen av aktier sker i låntagarens intresse (utan någon skyldighet för låntagaren att hålla dem avskilda från låntagarens övriga tillgångar) är att långivarens inte längre åtnjuter äganderätt (separationsrätt) och att låntagaren följaktligen fritt kan förfoga över aktierna, exempelvis genom att sälja dem. I civilrättsliga sammanhang talar man om en ”försträckning”.21

Ett exempel på innebörden av detta ges i RÅ 1965 ref. 19 där låntagaren i en blankningstransaktion, före det att uttryckliga regler om blankning infördes, ansågs ha förvärvat aktierna genom ett med köp eller byte jämförligt fång, vilket fick till följd att kapitalvinst eller kapitalförlust skulle beräknas vid den efterföljande försäljningen. På motsvarande sätt ansågs täckningsköpet och återställandet av aktier till långivaren kunna jämställas med köp och försäljning av aktierna. Ett ytterligare exempel på innebörden av försträckning är RÅ 1987 ref. 119, där äganderätten till olja som hade lånats ut och omhändertagits av låntagaren ansågs ha gått över till låntagaren. Enligt HFD hade långivaren endast en fordran motsvarande den utlånade oljekvantiteten eller dess på visst sätt beräknade värde. Detta fick till följd att den utlånade oljan inte kunde ligga till grund för nedskrivning hos långivaren enligt de regler som gäller för varulager.

En viktig skattemässig aspekt av aktielån, som delvis är reglerad i lagtexten, gäller kapitalvinstbeskattningen vid utlåningen och vid låntagarens försäljning och täckningsköp av aktier. Eftersom denna artikel är inriktad på allokering av utdelningsinkomster har jag inte för avsikt att fördjupa mig i de kapitalvinstbeskattningsfrågor som uppkommer, utan kommer istället fokusera på beskattningen av inkomst till följd av att utdelning lämnas, det vill säga beskattningen av mottagen utdelning och beskattningen av ersättning som lämnas som kompensation för att utdelning tillfaller någon annan. När det gäller kapitalvinstbeskattningen hänvisas till Cecilia Gunnes artikel En uppdatering om värdepapperslån,22 som innehåller en redogörelse för rättsläget. Kortfattat kan dock följande sägas om kapitalvinstbeskattningen.

För att underlätta aktielån har en undantagsregel införts i 44 kap. 9 § IL som innebär att utlåning av delägarrätter eller fordringsrätter för blankning inte ska behandlas som avyttring, det vill säga att långivaren i sådant fall inte ska beskattas för utlåningen som för en avyttring. Aktier utgör typfallet för delägarrätter.23 Andra tillgångar än sådana som utgör delägarrätter eller fordringsrätter omfattas inte av undantaget och utlåning av dessa kan, i avsaknad av krav på identitet mellan utlånade och återlämnade tillgångar, därför bli beskattad som avyttring. Om aktier lånas ut för andra ändamål än för blankning blir undantaget enligt sin ordalydelse inte heller tillämpligt och utlåningen kan då medföra beskattning som för avyttring.24

Som nämnts ovan kan aktielån även ske i andra syften än för blankning. Eftersom en försträckning i civilrättsligt hänseende ses som en äganderättsövergång är det troligt att andra aktielån än sådana som omfattas av blankningsundantaget ska behandlas som avyttringar. I sådant fall kan långivaren anses ha avyttrat de utlånade aktierna mot ersättning i form av en fordran som ger rätt till motsvarande antal aktier av samma slag och sort. Med andra ord kan aktierna anses ha avyttrats för deras marknadsvärde. Det innebär att andra aktielån än sådana som sker för blankning kan leda till beskattning av långivaren.25 Om långivaren är ett aktiebolag och lånet exempelvis avser onoterade aktier eller aktier som motsvarar minst tio procent av rösterna i bolaget och som innehafts minst ett år kan en sådan avyttring dock vara skattefri enligt reglerna om näringsbetingade andelar.

I 44 kap. 9 § IL ställs som villkor för att långivaren ska undgå kapitalvinstbeskattning att aktien ”lånas ut för blankning”. Lagtexten tyder på att det är långivarens syfte med utlåningen som är avgörande. Om aktierna lånas ut i syfte att användas för blankning, men låntagaren på grund av någon omständighet som långivaren inte kan råda över inte genomför någon blankningsaffär med de lånade aktierna behöver detta således inte innebära att långivaren är förhindrad från att åberopa undantaget. I praktiken kan det vara svårt för långivaren att veta om låntagaren faktiskt genomför någon blankningsaffär.26

I princip skulle låntagaren kunna anses ha förvärvat aktierna för ett belopp som motsvarar marknadsvärdet vid lånetillfället, eftersom låntagaren då betalar för aktierna genom att åta sig en förpliktelse att återbära samma antal aktier av samma slag. För låntagaren finns emellertid också en specialreglering när aktielån sker i blankningssyfte. Enligt 44 kap. 29 § IL ska den som avyttrar lånade aktier beskattas när aktierna återställs till långivaren och således inte när låntagaren säljer de lånade aktierna, förutsatt att återställandet sker senast året efter det beskattningsår då de lånade aktierna säljs. Även om det inte anges uttryckligen ska låntagarens kapitalvinst eller kapitalförlust beräknas som skillnaden mellan inkomsten vid försäljningen av de lånade aktierna och utgiften för täckningsköpet. Utgiften vid förvärvet av aktier i form av en förpliktelse att återlämna aktier bortses följaktligen ifrån. Regeln i 44 kap. 29 IL får med andra ord anses både ange tidpunkten för beskattning och hur resultatet ska beräknas.27

3.2 Allokering av utdelningsinkomster i samband med aktielån

RÅ 1965 ref. 19 och RÅ 1987 ref. 119 bekräftar att ett lån som avser generisk egendom och sker i låntagarens intresse (det vill säga en försträckning) innebär att äganderätten till egendomen går över och att detta ges skatterättslig verkan. Även om målen inte avser utdelning tyder de på att låntagaren eller, för det fall att aktierna sålts före utdelningstillfället, den som förvärvar aktier från låntagaren, civilrättsligt och vid beskattningen ska ses som ägare av de underliggande aktierna.

Vid aktielån som sker för blankning har låntagaren ofta hunnit sälja aktierna när utdelning lämnas och det är följaktligen i så fall normalt köparen av aktierna som är upptagen som ägare i aktieboken eller avstämningsregistret. Låntagaren kan sägas få kompensation för utdelning som låntagaren går miste om genom att det utdelande bolaget minskar i värde då utdelning lämnas, vilket minskar låntagarens utgift för att köpa tillbaka aktier. Om låntagaren inte hunnit sälja aktierna eller om aktielånet sker i annat syfte än för blankning och låntagaren därför inte har sålt aktierna är det dock typiskt sett låntagaren som är upptagen som ägare i aktieboken eller avstämningsregistret.

Förutsatt att låntagaren, eller den som har förvärvat aktier från låntagaren, har registrerats som ägare i aktieboken och avstämningsregistret följer då av 4 kap. 37 och 39 §§ ABL att långivaren inte har kvar någon rätt gentemot bolaget att få utdelning, och att det är låntagaren eller den som förvärvat aktier från låntagaren som är berättigad till utdelning. Eftersom äganderättsövergången synes godtas i skatterättsligt hänseende bör detta innebära att låntagaren, eller den som har förvärvat aktier från låntagaren, ska beskattas för mottagen utdelning.

Som nämnts ovan åtar sig låntagaren normalt att kompensera långivaren för utdelning som långivaren går miste om. Långivaren har således på obligationsrättslig grund rätt till ersättning motsvarande lämnad utdelning, men i bolagsrättsligt hänseende är det låntagaren (eller den som har förvärvat aktier från låntagaren) som är berättigad till utdelning.

HFD har prövat utdelningsersättningens karaktär för låntagaren i ett överklagat förhandsbesked, HFD 2013 ref. 20. I målet var fråga om ett sökandebolag som hade en aktiefållanförlust, det vill säga en sådan kapitalförlust på delägarrätter som enligt 48 kap. 26 § IL enbart får dras av mot kapitalvinster på delägarrätter. Bolaget hade för avsikt att åstadkomma kapitalvinster som kunde dras av mot fållanförlusten genom att sälja lånade aktier innan utdelning lämnades och göra ett täckningsköp samt återställa aktierna till långivaren efter utdelningstillfället. Värdet av det utdelande bolaget kunde förväntas minska till följd av utdelningen och därigenom kunde transaktionerna förväntas resultera i vinst för sökandebolaget.

Utöver att återställa aktierna skulle bolaget lämna ersättning till långivaren för utebliven utdelning. Av avgörande betydelse för möjligheten att åstadkomma förutsägbara kapitalvinster var att utdelningsersättningen inte skulle beaktas vid kapitalvinstberäkningen utan istället skulle få dras av enligt 16 kap. 1 § IL. Om utdelningsersättningen fick dras av som en löpande utgift skulle bolagets resultat vid transaktionerna kunna förväntas bestå av, dels en kapitalvinst som kunde kvittas mot fållanförlusten, dels en avdragsgill utgift. Skatterättsnämnden ansåg att utdelningsersättningen fick dras av som en löpande utgift och gjorde vidare bedömningen att skatteflyktslagen inte var tillämplig på förfarandet. Till skillnad från Skatterättsnämnden ansåg HFD emellertid att utdelningsersättningen skulle ses som en utgift för avyttringen av aktierna och dras av vid kapitalvinstberäkningen enligt 44 kap. 13 § IL, eftersom den bank som agerade mellanhand enligt avtal hade betingat sig en viss del i den ersättning bolaget erhöll vid försäljningen av aktierna.28 Följden av HFD-avgörandet blev att inga förutsägbara kapitalvinster skulle uppkomma genom blankningsaffärerna.29

Den omständigheten att långivaren enligt avtalet har rätt till ersättning motsvarande utdelningen skulle kunna tolkas som att långivaren i praktiken är ägare och berättigad till utdelning och därmed ska beskattas som för utdelning, det vill säga att långivaren har bibehållit rätten till utdelning och att låntagaren bara vidarebefordrar utdelningen till långivaren. Långivaren saknar dock rätt gentemot det utdelande bolaget att lyfta utdelning. Långivarens rätt till ersättning gäller endast i förhållande till låntagaren, på obligationsrättslig grund. Den omständigheten att utdelning betalas till låntagaren och inte till långivaren innebär följaktligen en reell risk för långivaren, eftersom utdelningen kan komma att tas i anspråk för betalning av låntagarens skulder (det är en annan sak att säkerhet kan ha lämnats till långivaren i samband med aktielånet). Sådan utdelningsersättning bör därför enligt min bedömning inte klassificeras som utdelning.30

Bedömningen bekräftas av att det, när aktierna lånats för blankning, i många fall inte är låntagaren utan den som köper aktier från låntagaren som tar emot utdelningen. Den kompensation som låntagaren betalar till långivaren för utdelning på aktierna som lämnats under den tid aktierna varit utlånade behöver alltså inte härröra från utdelning i egentlig mening. Om långivaren inte själv tagit emot någon utdelning kan denne knappast anses betala vidare utdelning till låntagaren.31

Kammarrättens avgörande i det ovan nämnda målet rörande Carnegie Investment Bank AB är i linje med denna bedömning. Enligt kammarrätten vann den tyska långivaren obehörigen befrielse från kupongskatt genom att Ericsson-aktier lånades ut till Carnegie Investment Bank AB. Om utdelningsersättning från Carnegie Investment Bank AB till den tyska långivaren skulle ha setts som utdelning hade kupongskatt i stället kunnat utgå på ersättningen till det tyska bolaget och den tyska långivaren hade i så fall inte vunnit befrielse från kupongskatt genom aktielånet.

Eftersom långivaren varken i civilrättsligt eller skatterättsligt hänseende anses inneha aktierna och då den utdelningsersättning som låntagaren betalar till långivaren enligt ovan knappast är att se som utdelning kan utdelningsersättningen enligt min bedömning inte vara skattefri för långivaren enligt reglerna om näringsbetingade andelar.32 Motsatsvis bör låntagaren eller den som förvärvar aktier från låntagaren kunna ta emot utdelning skattefritt enligt reglerna om näringsbetingade andelar, om villkoren för skattefrihet är uppfyllda.33

4.1 Varför överlåta rätt till framtida utdelning?

Det kan finnas olika skäl till att en aktieägare för över rätten till framtida utdelning till någon annan person. Överföringen kan exempelvis ske i syfte att berika mottagaren utan krav på motprestation, det vill säga för att tillgodose en gåvoavsikt. Om överföringen i stället sker som en försäljning kan överlåtaren uppnå fördelar i likviditetshänseende jämfört med att vänta på utdelning, eftersom överlåtaren kan realisera värdet av de framtida utdelningarna före utdelningstillfället. I den mån det inte går att veta vad utdelningen kommer bli kan en sådan överlåtelse rymma ett mått av spekulation. Det kan även finnas skatteskäl för att föra över rätten till framtida utdelning. Historiskt var det ofta fråga om att man genom en överlåtelse av rätt till framtida utdelning kunde växla högt beskattad utdelning till mer förmånligt beskattad kapitalvinst, det vill säga en form av ”dividend stripping”. Numera kan det handla om att verkställa en benefik värdeöverföring med enkelbeskattade medel, det vill säga med medel som beskattats på bolagsnivå men inte på aktieägarnivå, genom att föra över utdelningsrätten till ett skattebefriat subjekt.

4.2 Allokering av utdelningsinkomster i samband med överlåtelse av rätt till framtida utdelning

Historiskt sett erhölls utdelning mot överlämnande av kuponger som satt ihop med aktiebrevet. Sådana kuponger kunde överlåtas separat från själva aktiebrevet och berättigade innehavaren till utdelning, oavsett om denna var upptagen i aktieboken som aktieägare.34

Aktiebolagsrättsligt har en princip om så kallat splittringsförbud utvecklats som innebär att det finns begränsningar i möjligheten att skilja de rättigheter som följer av aktieinnehavet från varandra. Exempelvis är det inte möjligt att separat överlåta den rösträtt som tillkommer en aktieägare.35 Samtidigt följer av ABL, vilket utvecklas närmare nedan, att vissa rättigheter som normalt följer med aktieinnehavet (till exempel rätt till andel i bolagets vinst genom vinstutdelning) kan tillkomma annan än aktieägaren. Det innebär att det åtminstone för en begränsad tidsperiod går att skilja rätten till utdelning från de övriga rättigheter som tillkommer aktieinnehavaren.

Sedan lång tid tillbaka har det stått klart att innehavaren av en kupong som berättigar till utdelning är att se som rätt skattesubjekt för utdelningen, oavsett vem som äger den underliggande aktien. I ett aktiebolag som utfärdat aktiebrev med utdelningskuponger har det således sedan länge stått klart att det med skatterättslig verkan varit möjligt att överlåta en rätt till utdelning genom att överlämna utdelningskuponger. Det har dock varit omtvistat om detta varit uttryck för en allmän princip eller en reglering för det specifika fallet, som utgör ett avsteg från huvudregeln att det är ägaren av den underliggande tillgången som ska beskattas för avkastningen.36

I ett internationellt perspektiv förekommer skilda synsätt i denna fråga. I många stater anses det inte vara möjligt att avskilja inkomst baserad på tillgångsinnehav från den underliggande tillgången eller så ges ett sådant avskiljande inte skatterättslig verkan.37

Splittringsförbudet torde i fråga om utdelning innebära att det inte är möjligt för en aktieägare att med verkan gentemot bolaget helt avhända sig rätten till framtida utdelning.38 Följaktligen gjordes i RÅ 1991 not. 375 bedömningen att det inte var förenligt med aktiebolagsrättsliga principer att behandla en i tiden obegränsad rätt till del i vinst som en särskild överlåtbar rättighet och det ansågs inte finnas anledning att vid beskattningen göra en annan bedömning. Var den närmare gränsen går är dock omtvistat.39

Möjligheten att överlåta framtida utdelningsrätt kan användas för att kringgå beskattning av överlåtaren för utdelningen och, om utdelningsrätten överlåts till ett skattebefriat subjekt, utdelningsbeskattning överhuvudtaget. Ett tänkbart synsätt för att motverka sådana transaktioner, som tillämpas i vissa stater, skulle vara att aktieägaren anses ha disponerat över utdelningsrätten genom att överlåta den och därför ska beskattas. Följaktligen argumenterade Gäverth i en artikel 1996 för detta synsätt. Endast i den begränsade situationen att en aktiekupong överlåtits efter det att stämman beslutat om aktieutdelning, men innan utdelningen blivit tillgänglig för lyftning, skulle det enligt Gäverth gå att med skatterättslig verkan överlåta rätt till framtida utdelning.40 Rättspraxis kom dock att utvecklas i en annan, betydligt mer tillåtande, riktning.

Efter HFDs avgörande i RÅ 2006 ref. 45 är det klarlagt att det även i fråga om avstämningsbolag är möjligt att med skatterättslig verkan föra över en rätt till utdelning till en annan person än aktieägaren. Målet var ett förhandsbesked där sökanden avsåg att till en stiftelse, före bolagsstämmans beslut om utdelning, ge bort rätten till framtida utdelning på börsaktier. Gåvan skulle avse rätt till utdelning som kunde komma att lämnas under gåvoåret eller under en period av fem år. Skatterättsnämnden konstaterade att det av ABL fick anses följa att det civilrättsligt var möjligt att i vissa fall, till exempel genom gåva, skilja rätten till utdelning från äganderätten till en aktie i ett avstämningsbolag och att det gällde som en förutsättning för förhandsbeskedet att aktieägaren på ett sådant sätt hade avhänt sig rätten till utdelningen. HFD uttalade att det följer av 42 kap. 12 § IL att utdelning ska tas upp av den som har rätt till utdelningen när den kan disponeras och, motsatsvis, att en aktieägare som avhänt sig rätten till utdelning inte kan beskattas för utdelningen när, vid den tidpunkt då utdelningen kan disponeras (av någon), det står klart att aktieägaren gett bort sin rätt till utdelning. Utan närmare motivering uttalade HFD också att skatteflyktslagen inte var tillämplig på förfarandet.

Av avgörandet framgår att det i skatterättsligt hänseende är möjligt att ge bort rätten till framtida utdelning för en femårsperiod. Eftersom det var en given förutsättning för förhandsbeskedet att sökanden hade avhänt sig rätten till utdelningen är det oklart om Skatterättsnämnden och HFD gjorde någon egentlig prövning av om det i civilrättsligt hänseende är möjligt att avskilja och överlåta rätten till utdelning för en så pass lång tidsperiod. Något säkert svar på frågan om en överlåtelse av rätt till utdelning för en femårsperiod förhindras av splittringsförbudet ger förhandsbeskedet därför enligt min mening inte.41

Om aktieägarna i det överlåtande bolaget är överens om att överlåta rätt till utdelning blir den civilrättsliga giltigheten av överlåtelsen normalt inte ifrågasatt. Det är dock tänkbart att Skatteverket vid beskattningen skulle hävda att en överföring av utdelningsrätt som med hänsyn till splittringsförbudet eller på grund av att de villkor som anges i ABL inte är uppfyllda inte är giltig gentemot det utdelande bolaget och därför inte ska ligga till grund för beskattningen.

Av två senare förhandsbesked, RÅ 2009 ref. 68 och HFD 2011 ref. 24, framgår att en överföring av rätten till framtida utdelning gäller även om aktierna i bolaget är kvalificerade enligt reglerna i 57 kap. IL. I det förstnämnda målet avsåg sökanden att till ett kulturprojekt hos ett landsting skänka rätten till utdelning från ett eller två bolag i vilka han ägde aktier. Utdelningsrätten skulle avse ett eller flera år. De civilrättsliga hinder som skulle kunna tänkas föreligga med hänsyn till att utdelningsrätten avsåg flera år diskuterades inte i målet. I det sistnämnda målet avsåg en förälder att varje år ta ställning till om han skulle ge bort sin rätt till utdelning till två myndiga barn. I båda fallen ansåg HFD att överlåtaren inte skulle beskattas för utdelningen. Enligt det sistnämnda avgörandet skulle de till överlåtaren närstående mottagarna beskattas för utdelningen enligt reglerna för kvalificerade aktier i 57 kap. IL, trots att de inte var ägare till aktierna.

Också HFD 2012 not. 32 bekräftar att det är förvärvaren av en utdelningsrätt som blir beskattad för lämnad utdelning. Av rättsfallet framgår dock att förvärvaren inte kan anses ta emot utdelning på näringsbetingade andelar, eftersom det enligt 24 kap. 13 § IL är ett krav för skattefrihet på näringsbetingade andelar att mottagaren äger de andelar varpå utdelning lämnats.

I fråga om avstämningsbolag följer av 4 kap. 40 § ABL och 4 kap. 18 § första stycket 6–8 lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument att exempelvis en gåvomottagare kan ha rätt att lyfta utdelning, men däremot inte att detta skulle gälla för förvärvare av en utdelningsrätt i allmänhet. Om en rätt till enbart utdelning som förvärvats genom oneröst fång inte kan göras gällande mot bolaget, kan detta få till följd att överlåtelsen inte heller ges skatterättslig verkan.42 Det är möjligt att överlåtaren i så fall skulle bli beskattad för utdelningen. På motsvarande sätt är det tänkbart att en överlåtelse av rätt till framtida utdelning i ett kupongbolag utan överlämnande av sådant särskilt bevis som anges i 4 kap. 38 § ABL – exempelvis en utdelningskupong – inte skulle godtas i skattehänseende. I detta sammanhang kan noteras att HFD uttalade i HFD 2011 ref. 24 att domstolen i sitt avgörande utgick från ”att utdelningen liksom i RÅ 2009 ref. 68 betalades ut mot överlämnande av utdelningskupong”. Detta kan ses som en indikation på att HFD ansåg att detta var en relevant förutsättning för avgörandet.

Om det är fråga om en överlåtelse av rätt till framtida utdelning som inte kan göras gällande mot det utdelande bolaget (men däremot, på obligationsrättslig grund, berättigar förvärvaren till ersättning motsvarande utdelningen) är det mer tveksamt om överlåtelsen får skatterättslig verkan. Troligen är det i stället överlåtaren som blir beskattad för utdelning när utdelning lämnas, samtidigt som överlåtaren får ta upp en inkomst i samband med överlåtelsen och dra av en utgift då ersättning motsvarande utdelningen lämnas till förvärvaren.43

För klassificeringsfrågan kan en jämförelse göras med sådan utdelningsersättning som betalas i samband med aktielån. Som framgår ovan finns skäl för att sådan ersättning inte ska klassificeras som utdelningsinkomst för mottagaren. Den ersättning som betalas i samband med en överlåtelse av rätt till framtida utdelning har ofta ännu lösare koppling till den utdelning som det utdelande bolaget betalar. Den kan för det första betalas vid en helt annan tidpunkt än utdelningen från bolaget. För det andra kan ersättningen skilja sig beloppsmässigt från den utdelning bolaget lämnar på aktierna; det är inte ens säkert att bolaget lämnar någon utdelning under den period som utdelningsrätten avser.

En annan intressant fråga är hur en säljare av en utdelningsrätt ska beskattas.44 I de fall överlåtelsen av utdelningsrätten får skatterättslig verkan (vilket, som framgår ovan, enligt min uppfattning förutsätter att förvärvaren kan göra utdelningsrätten gällande gentemot det utdelande bolaget) skulle det enligt min bedömning vara inkonsekvent att beskatta överlåtaren som för utdelning.45 I civilrättsligt hänseende uppbär inte överlåtaren utdelning, utan säljer en tillgång. Tillgången utgörs av en ”svävande” rätt som förvandlas till ett fixerat fordringsanspråk i det ögonblick stämman beslutar om utdelning.46 I stället är det förvärvaren som blir beskattad för utdelning.

Avgörande för att överlåtaren inte ska bli beskattad bör vara att överföringen av rätten till framtida utdelning sker innan tidpunkten för skattskyldighetens uppkomst. I fråga om fysiska personer är detta enligt 42 kap. 12 § IL när utdelningen kan disponeras. Det bör alltså även efter bolagsstämmans beslut om utdelning vara möjligt att med skatterättsligt verkan föra över rätten till utdelning, om stämman beslutat att utbetalningen av utdelningen ska verkställas vid en senare tidpunkt.47

Även om 42 kap. 12 § IL inte gäller i inkomstslaget näringsverksamhet och således inte omfattar juridiska personer finns argument för att en juridisk person som med verkan mot det utdelande bolaget för över rätten till framtida utdelning till en annan person – i likhet med vad som gäller för fysiska personer – inte ska beskattas för utdelningen. Om mottagaren är en fysisk person blir denne beskattad för mottagen utdelning enligt 42 kap. 12 och 13 §§ IL och det skulle då vara inkonsekvent att även beskatta överlåtaren för samma utdelning. Det skulle också vara förvånande om beskattningen av överlåtaren skulle skilja sig åt beroende på om förvärvaren är en fysisk eller juridisk person. Med andra ord bör följa indirekt av 42 kap. 12 och 13 §§ IL att motsvarande grund för beskattningen gäller som för fysiska personer. Det är en annan sak att en juridisk person som är överlåtare kan bli uttagsbeskattad om överföringen av utdelningsrätten sker till underpris och att den juridiska personens ägare (om sådana finns) kan bli beskattade för en förmögenhetsöverföring som för utdelning.48