HFD 2014 ref. 21 (fhb) PJ var enskild näringsidkare och arbetade med en dokumentärfilm. För att avsluta det arbetet erhöll PJ ett bidrag från en norsk stiftelse. Som villkor gällde att filmen skulle visas i norsk TV (NRK). PJ ställde frågan om bidraget var skattepliktig intäkt av näringsverksamhet. SRN ansåg att så var fallet, medan HFD däremot ansåg att bidraget var ett stipendium som var skattefritt enligt 8 kap. 5 § IL.
HFD ansåg att bidraget hade karaktär av stipendium. Det kom man fram till närmast genom en elimineringsmetod där man konstaterade att det inte var ett näringsbidrag, inte ett villkorat stöd avsett att täcka avdragsgilla kostnader och inte ersättning för arbete som var till nytta för stiftelsen. HFD behövde då inte göra några uttalanden om förhållandet till intäktsbegreppet i 15 kap. 1 § IL. Man behövde inte heller beröra frågan om avdragsrätten för eventuella kostnader i näringsverksamheten för slutproduktionen, då någon fråga inte ställts om detta.
Domen ger ett klart besked om vad som gäller för bidrag av stipendiekaraktär till enskilda näringsidkare. Den avgränsningsfråga som är något oklar är främst förhållandet till det i domen som kallas ”villkorat stöd avsett att täcka avdragsgilla kostnader”, vilket syftar på HFD:s bedömning i HFD 2012 ref. 51. Det föreligger två skillnader mellan rättsfallen. I målet 2012 var mottagaren en ideell förening och det angavs specifikt vilka kostnader som bidraget avsåg att täcka. Jag anser inte att det principiellt är särskilt starkt kvalitativa skillnader, men om skattefriheten såsom i 2014 års mål avgörs genom att det är ett stipendium, är det onekligen enklare med en sådan karaktärisering när en fysisk person är mottagare.
I realiteten torde dock som sagt skillnaden inte vara så stor. Oavsett om man anser att PJ använt stipendiet för att täcka sina levnadskostnader eller för att täcka avdragsgilla kostnader i näringsverksamhet, blir resultatet detsamma så länge det inte påverkar avdragsrätten för kostnaderna i näringsverksamheten.
HFD 2014 ref. 63 UJ ägde en andel på 25 % i en aktiebolagskoncern där han hade ledande ställningar som styrelseordförande eller verkställande direktör. Resten av aktierna ägdes av hans syster samt deras respektive barn. Han hade gjorde uttag ur aktiebolagen med tiotals miljoner som han tillfört en idrottsförening som han var ordförande i.
Frågan i målet gällde bl.a. om och i vilken utsträckning U.J. skulle inkomstbeskattas med anledning av uttagen från koncernbolagen och som lett till att han dömts för grov trolöshet mot huvudman och till att betala skadestånd till bolagens konkursbon.
HFD ansåg med att med hänsyn till UJ:s ställning i bolagen att han haft möjlighet att påverka storleken av sin ersättning och på vad sätt ersättning skulle ges och fann att det förelåg grund beskatta honom för uttagen såsom för lön eller motsvarande.
I praxis har skattskyldighet inte ansetts föreligga för vinning genom brottslig verksamhet när inte en förvärvskälla förelegat (se bl.a. RÅ 1991 ref. 6), men däremot när intäkten uppburits i en existerande verksamhet. HFD synes här och i HFD 2011 ref. 80 utan längre diskussion anse att skattskyldighet föreligger för den som har en sådan ställning att rättsenlig ersättning som erhålls från arbets-/uppdragsgivaren är inkomst av tjänst. Någon diskussion fördes inte heller om uttagen alternativt kunde anses vara förtäckt utdelning, vilket knappast fanns anledning till då övriga aktieägaren inte haft något inflytande eller nytta av uttagen. Om UJ varit ensam aktieägaren är det däremot kanske inte självklart om uttagen ska beskattas som lön eller utdelning; jfr RÅ 2004 ref. 1 (det s.k. SIPANO II-målet).
Nästa fråga var om beskattningen skulle påverkas av skyldigheten att betala skadestånd.
U.J. hade av allmän domstol dömts att betala sammanlagt 18 553 600 kr i skadestånd till bolagens konkursbon avseende uttag från bolagen. HFD hänvisade till uttalanden och beslut i äldre praxis (RÅ 1991 ref. 6 och RÅ 1949 Fi 1113) som stöd för att de skadestånd som U.J. dömts att betala skulle beaktas. Härigenom minskade även underlaget för skattetilllägg.
Det är rimligt att avräkna skadestånden vid inkomstbeskattningen och i linje med vad som gäller mer normala fall av återbetalning av lön etc. Var gränsen går mot andra situationer där det inte är lika rimligt att underlåta beskattning (och skattetillägg) på grund av återbetalning, återgång etc. hade HFD inte anledning att uttala sig om och här finns inte heller anledning att göra så. Det kan att räcka att peka på en situation där ogiltighet inte förhindrade beskattning av den ursprungliga transaktionen. I RÅ 1989 ref. 10 ansåg HFD att beskattning (särskilda fåmansföretagsregler) inte hindrades av att i köpeavtalet angavs att för köpets giltighet gällde att det inte skulle föranleda tillämpning av dessa regler.
HFD 2014 ref. 26 (fhb) Frågan var om TJ skulle anses som närstående till frågande VW vid tillämpning av fåmansföretagsreglerna i 57 kap. IL. VW var sedan 35 år sambo med EJ. De hade ett gemensamt barn. EJ var även mor till TJ som bott och vuxit upp i det gemensamma hemmet, men nu vuxen och utflyttad.
SRN, vars bedömning delades av HFD, fann att TJ skulle anses vara närstående till VW. Det byggde på en bedömning av begreppet styvbarn i 2 kap. 20–21 §§ IL.
HFD 2014 not. 81 (fhb) Fråga ställdes om den kontrollverksamhet som Svenska Elektrikerförbundet bedriver är skattepliktig näringsverksamhet. Se 2014 not. 82 för en liknande fråga om mervärdesskatt.
Elektrikerförbundet är en fackförening. Förbundet sköter en särskild kontroll av ackorden inom branschen (ackordskontrollen). Kostnaderna för ackordskontrollen betalades av samtliga verksamma inom installationsfacket genom att arbetsgivaren tog ut en särskild avgift. På grund av en dom i Arbetsdomstolen måste förbundet ändra sättet för avgiftsuttag och övervägde därför att i stället för att ta ut kontrollavgifter av medlemmarna genom medlemsavgiften.
SRN, vars bedömning delades av HFD, ansåg att inkomsten var hänförlig till näringsverksamhet och därmed skattepliktig. Skälen var att i praxis (jfr RÅ 1998 ref. 10) avsaknaden av ett vinstsyfte inte hindrat att verksamheten anses som näringsverksamhet och att i RÅ 1997 ref. 16 har verksamheten med ackordskontroll enligt det äldre förfarandet ansett som näringsverksamhet. Slutligen ansågs bestämmelsen i 15 kap. 2 § att medlemsavgifter inte ska tas upp som intäkt inte utesluta beskattning om avgifterna uppenbarligen helt eller praktiskt taget helt har utgjort ersättning för prestationer åt medlemmar i föreningen (jfr bl.a. RÅ 1981 Aa 183 och RÅ 1972 Fi 506).
En ledamot i SRN var skiljaktig och ansåg med hänvisning till 15 kap. 2 § IL att medlemsavgifterna i sin helhet skulle vara skattebefriade.
Medlemsavgifter i fackföreningar är således inte avdragsgilla för medlemmarna och normalt inte skattepliktiga för fackföreningen. En liknande situation föreligger för företags medlemsavgifter i branschföreningar så att normalt föreligger inte avdragsrätt, men undantag har i praxis gjorts när föreningen bedrivit verksamhet med direkt nytta för medlemmarna, RÅ 1949 ref. 34, och då med skatteplikt för föreningen. Av praktiska skäl har man inom de flesta branscher istället upprättat särskilda servicebolag för sådan verksamhet.
Vad gäller kontrollverksamheten vore en med beskattningen av företag konsekvent behandling att de anställda elektrikerna på ett eller annat sätt fick avdrag för vad de betalade för fackföreningens kontrollverksamhet.
Peter Melz