Förhandsbesked direkt skatt andra halvåret 2014

2.1A hade flyttat till EU-landet B i mars 2000 för att arbeta där. Efter flytten hade han ingen annan anknytningsfaktor till Sverige än sitt svenska medborgarskap. År 2008 flyttade han till EU-landet C tillsammans med sin hustru och deras gemensamma barn. Varken hustrun eller barnen hade varit bosatta i Sverige. I C bodde också ett barn som A har från ett tidigare förhållande.

A var vd för ett bolag som drev verksamhet i C och några andra länder, dock ej i Sverige. Vidare ägde och drev han ett fastighetsbolag i C. För att möjliggöra investeringar i svenska fastighetsbolag bildade han 2011 X AB. Bolaget förvärvade under 2011 och 2012 samtliga aktier i Y AB och Z AB samt 0,3 procent av andelarna i ett kommanditbolag. X AB förvärvade Y AB och andelen i kommanditbolaget av A:s far. Y AB ägde bl.a. kommersiella fastigheter, hyreshus och resterande 99,7 procent av andelarna i kommanditbolaget. Y AB var komplementär och X AB kommanditdelägare. Kommanditbolaget innehade en hyresfastighet. Z AB ägde en kommersiell fastighet. Investeringarna i fastighetsbolagen gjordes i kapitalplaceringssyfte.

Allt arbete med bolagens löpande verksamhet, som strategiskt arbete, budget och daglig drift utfördes av två heltidsanställda personer varav den ene var A:s bror. A, som inte ingick i de svenska fastighetsbolagens styrelser, följde bolagens verksamhet genom att ta del av månadsrapporter med uppgifter om resultat, balans, vakanta bostäder, status på renoveringsprojekt m.m. Budget och strategi stämdes av årsvis. Han såg till fastigheterna en till två gånger per år i samband med att han besökte sina föräldrar eller vänner. Vidare informerades han om det skulle uppstå behov av större investeringar eller om bolagen ställdes inför andra omfattande ekonomiska frågor.

Sedan A flyttade från Sverige hade han vistats här i genomsnitt en till två veckor per år. Han räknade med att det skulle vara fallet även i fortsättningen.

Skatteverket ansåg att A:s aktieinnehav i fastighetsbolagen var en stark anknytningsfaktor till Sverige. Verket pekade på att värdet på bolagens fastigheter var stort (taxeringsvärdena uppgick till sammanlagt drygt 70 miljoner kr) och att det var en omständighet som i praxis, bl.a. RÅ 2001 not. 114, medfört att väsentlig anknytning ansetts föreligga trots att den skattskyldige inte tagit aktiv del av förvaltningen av fastigheterna. Skatteverket kom därför vid en samlad bedömning fram till att A hade väsentlig anknytning till Sverige.

Skatterättsnämnden (PA, MS, MD, LG, UL, RP, UW) gjorde följande bedömning.

I praxis har anknytningsfaktorn ”väsentligt inflytande i näringsverksamhet här” i enlighet med förarbetena inte ansetts föreligga t.ex. i fråga om innehav av börsnoterade aktier till ett avsevärt ekonomiskt värde genom eget bolag när posterna framstått som kapitalplaceringar (jfr RÅ 1992 not. 367, RÅ 2001 not. 41 och prop. 1984/85:175 s. 14 och 28).

På motsvarande sätt har beträffande de närliggande anknytningsfaktorerna ”bedriver näringsverksamhet här” och ”har en fastighet här”, t.ex. i fråga om innehav av hyresfastigheter och jordbruksfastigheter, åtskillnad gjorts mellan innehav som utgör passiv kapitalplacering, och fastighetsförvaltning där den skattskyldige deltar mer aktivt (jfr a. prop. s. 115 och 122, RÅ 1989 ref. 18, RÅ 1989 ref. 118 samt RÅ 2003 not. 210, där den skattskyldige hade varit utflyttad sedan lång tid). I det av Skatteverket åberopade rättsfallet RÅ 2001 not. 114 skulle det aktuella bolaget utöver fastighetsförvaltning även bedriva förvaltning av aktier i oklar omfattning.

A har uppgett att investeringarna i de svenska fastighetsbolagen gjorts i kapitalplaceringssyfte och att han inte tar aktiv del i bolagens löpande drift. Det talar för att hans ekonomiska engagemang inte innebär att han ska anses ha ett väsentligt inflytande i näringsverksamheten i bestämmelsens mening. Vid en samlad bedömning ska emellertid alla övriga omständigheter beaktas däribland att investeringens storlek, och därmed även verksamhetens omfattning, är betydande.

I A:s fall tillkommer att han ända sedan början på 2000-talet, dvs. under större delen av sitt vuxna liv, har varit bosatt och verksam utomlands. Fram till att de aktuella investeringarna gjordes 2011 och 2012 hade han ingen annan anknytning till Sverige av betydelse för bedömningen än sitt svenska medborgarskap.

Mot bakgrund av det anförda finner Skatterättsnämnden att A inte ska anses ha väsentlig anknytning till Sverige (jfr RÅ 2009 not. 82).

Förhandsbesked den 19 december 2014 (dnr 46-14/D). Ej överklagat. Föredragande CW (PAG).

2.2Efter att tidigare ha varit bosatt i Sverige var den svenske medborgaren A bosatt i Schweiz. Från den 1 september 2011 hade han inte längre några anknytningsfaktorer som skulle kunna ge honom väsentlig anknytning till Sverige. Vid tillämpning av skatteavtalet mellan Sverige och Schweiz skulle han anses ha hemvist i Schweiz.

Före flytten till Schweiz förvärvade A samtliga andelar i X, ett bolag hemmahörande i Luxemburg. Andelarna var kvalificerade andelar enligt 57 kap. 4 § IL. Han övervägde att lösa in andelar i X.

A ville veta om Sverige enligt skatteavtalet med Schweiz skulle ha rätt att beskatta vinst vid inlösen av andelar i X. Frågan avsåg en inlösen som skulle ske före den 1 september 2016. Hans uppfattning var att inkomsten endast får beskattas i Schweiz enligt artikel 22 om övriga inkomstslag i skatteavtalet.

Skatterättsnämnden (PA, MS, MD, LG, UL, RP, UW) tog först upp frågan om A skulle vara skattskyldig enligt intern rätt för vinst vid inlösen av andelar i X. Eftersom A var begränsat skattskyldig i Sverige krävdes att skattskyldigheten omfattar vinst vid inlösen av andelar i det luxemburgska bolaget i enlighet med 3 kap. 19 § IL.

En begränsat skattskyldig fysisk person är enligt den bestämmelsen skattskyldig för kapitalvinst på bl.a. delägarrätter om han vid något tillfälle under det kalenderår då avyttringen sker eller under de föregående tio kalenderåren har varit bosatt i Sverige eller stadigvarande vistats här. Skattskyldigheten gäller oavsett i vilket inkomstslag kapitalvinsten ska tas upp. Bestämmelsen omfattar även kapitalvinster på delägarrätter som getts ut av utländska företag om de förvärvats under tiden som den skattskyldige har varit obegränsat skattskyldig i Sverige. Den begränsade skattskyldigheten omfattar däremot inte utdelning på sådana delägarrätter (jfr 3 kap. 18 § 13).

A:s uppfattning var att inlösen av kvalificerad andel har karaktär av utdelning enligt svensk rätt och hänvisade till 57 kap. 2 § första stycket IL, där det sägs att vinst vid indragning av kvalificerade andelar behandlas som utdelning.

Skatterättsnämnden fann att vinst vid inlösen av andelar är en kapitalvinst på grund av en avyttring som omfattas bestämmelserna i 3 kap. 19 § och att detta inte påverkas av att vinst vid inlösen av kvalificerade andelar ska behandlas som utdelning vid tillämpning av 57 kap.

A var därför skattskyldig i Sverige enligt intern rätt för vinsten ifråga under den aktuella tidsperioden.

I fråga om Sveriges rätt att beskatta vinsten begränsas av skatteavtalet med Schweiz kom Skatterättsnämnden fram till följande slutsatser.

Enligt Skatterättsnämndens uppfattning framgår det, som redan nämnts, inte av lydelsen av artikel 13 § 4 i skatteavtalet med Schweiz att den innefattar även inlösen av andelar. Någon sådan slutsats går inte heller att dra av avtalstexten i övrigt, av avtalets syfte och ändamål eller av vissa andra allmänna riktlinjer som ska beaktas (jfr RÅ 1996 ref. 84).

Frågan är då om en tolkning av avtalet mot OECD:s modellavtal och dess kommentarer kan leda till en annan bedömning.

Skatterättsnämnden anser att mycket talar för att betydelseområdet av uttrycket realisationsvinst (capital gains) vid överlåtelse (alienation) av egendom i modellavtalet är så vitt att det omfattar inte bara försäljning av andelar utan även inlösen av andelar. Kommentarerna till de aktuella artiklarna ger emellertid inte ett entydigt stöd för en sådan uppfattning.

Av det anförda följer att det inte med säkerhet går att bestämma under vilken artikel i skatteavtalet med Schweiz som vinst vid inlösen av kvalificerade andelar ska hänföras. Enligt artikel 3 § 2 i avtalet får därför ledning sökas i den interna rätten.

Som framgår av motiveringen till svaret på frågan om A:s skattskyldighet enligt svensk rätt så gäller att vinst vid inlösen av kvalificerade andelar är en kapitalvinst på grund av avyttring av andelarna.

Uttrycket vinst på grund av avyttring av aktie eller annan andel eller rättighet i bolag i artikel 13 § 4 i skatteavtalet får därmed anses innefatta även vinst som uppkommer vid inlösen av kvalificerad andel. Vinsten ska därför hänföras till realisationsvinst.

A har fått hemvist i Schweiz efter att tidigare haft hemvist i Sverige. Eftersom inlösen enligt lämnade förutsättningar ska ske under de fem år som följer närmast efter det att A upphörde att ha hemvist i Sverige är villkoren i avtalet för att Sverige ska få beskatta vinsten uppfyllda.

Förhandsbesked den 21 november 2014 (dnr 147-13/D). Överklagat av sökanden och av Skatteverket. Föredragande HG (LA).

Allmänt

I SN 2014 nr 10 (avsnitt 4) redovisades ett antal förhandsbesked som Skatterättsnämnden meddelat avseende tillämpningen av 2012 års ränteavdragsbestämmelser och som alla överklagades. Under det andra halvåret har Skatterättsnämnden meddelat ytterligare förhandsbesked. En redovisning följer nedan (3.1–3.3).

Innan dess vill jag uppmärksamma att Högsta förvaltningsdomstolen den 23 december 2014 avgjorde två av vårens överklagade förhandsbesked. Avgörandena finns publicerade på Högsta förvalningsdomstolens hemsida. Det ena gällde om avdrag för ränteutgifter kunde medges med tillämpning av undantaget från tioprocentsregeln i 24 kap. 10 d tredje stycket och det andra med tillämpning av ventilen i kapitlets 10 e § och, i båda fallen vid nekande svar, med stöd av EU-rätten.

Högsta förvaltningsdomstolen undanröjde förhandsbeskeden och avvisade ansökningarna. Motivet var i båda fallen att en prövning av bestämmelserna förutsätter att en mängd omständigheter klarläggs som i sin tur skulle aktualisera utpräglade utrednings- och bevisfrågor som inte lämpar sig för att pröva inom ramen för ett förhandsbesked. Eftersom domstolens beslut är allmänt hållna kan man knappast räkna med att få frågor av dessa slag besvarade genom förhandsbesked i fortsättningen. Hur dessa beslut kommer att påverka andra ansökningar där omständigheterna är annorlunda eller som innehåller andra frågor får framtiden utvisa.

Av de tre förhandsbeskeden från Skatterättsnämnden som ska redovisas här gällde de två första tillämpning av undantaget från tioprocentsregeln och det tredje ventilen. Det första ärendet innehöll även en fråga om tillämpningen av uttrycket ”företag som faktiskt har rätt till inkomsten” i tioprocentsregeln i 24 kap. 10 d § första stycket (3.1). De två andra ärendena skiljde sig från det första bl.a. genom att de långivande företagen var svenska, i det ena fallet ett investmentföretag (3.2) och i det andra ett livförsäkringsföretag (3.3).

4.1A och B ägde fastigheten Å till lika delar. Fastigheten var en kapitaltillgång. A och B skulle överlåta andelar av Å till sina tre barn genom gåvor på ett sådant sätt att inte vare sig stämpelskatt eller inkomstskatt tas ut (ansökan gavs in till Skatterättsnämnden innan Högsta domstolen avgjorde målet NJA 2013 s. 886, se vidare nedan). Överlåtelsen av fastighetsandelarna skulle tillsammans med andra transaktioner leda till att fastigheten skulle samägas av A, B och barnen indirekt genom aktiebolag. Bolagen ifråga var Z AB (Z), X AB (X) och Y AB (Y).

Z ägdes av A och B med hälften var. A ägde även 70 procent av aktierna i X och Y. Barnen ägde resterande aktier till lika delar. Som ett första steg skulle A genom gåvor överlåta 42,5 procent av sina aktier i X och Y till övriga familjemedlemmar. Härefter skulle A och B äga vardera 27,5 procent av aktierna i bolagen och vart och ett av barnen 15 procent. X och Y skulle sedan köpa Z för ett pris motsvarande bolagets aktiekapital minskat med uppkommen förlust från bildandet och fram till överlåtelsedagen. Bolagen skulle äga hälften var av aktierna i Z.

Slutligen skulle A och B överlåta sina andelar i Å till Z. Bolaget skulle överta befintliga lån på fastigheten och utfärda två nya reverser, alltihop till ett sammanlagt belopp som skulle understiga taxeringsvärdet men överstiga det betydligt lägre skattemässiga värdet.

A och B ville få besked om överlåtelserna av fastighetsandelarna till Z inkomstskattemässigt skulle utgöra gåvor.

Skatteverket delade sökandenas uppfattning att överlåtelserna torde utgöra gåvor enligt Högsta förvaltningsdomstolens praxis. Enligt verket görs dock sådana transaktioner i regel för att minska överlåtarens skatt. På motsvarande sätt som en fastighetsöverlåtelse som sker av generationsskiftesskäl bedömdes ske utan gåvoavsikt i NJA 2013 s. 886 borde därför även de nu aktuella överlåtelserna anses ske utan sådan avsikt.

Det målet gällde en fastighet som hade överlåtits till ett bolag mot en ersättning motsvarande 68,8 procent av fastighetens taxeringsvärde. Bolaget var helägt av ett annat bolag där överlåtaren ägde 51,5 procent av aktierna och hans hustru och barn övriga aktier. Frågan var om förvärvet var stämpelskattepliktigt eller om det var att anse som en gåva för vilken stämpelskatt inte skulle betalas.

Som utgångspunkt för sin bedömning hänvisade Högsta domstolen bl.a. till att det inte längre finns något befogat intresse av ett enhetligt gåvobegrepp för gåvoskatt och stämpelskatt eftersom gåvoskatten är avskaffad. Vad som är en gåva i ett specifikt skattehänseende kan enligt domstolens uppfattning skilja sig från vad som anses vara en gåva i andra skattehänseenden eller civilrättsligt. Samtidigt framhölls att det är mera sällan som det finns anledning att anta att en transaktion som riktas mot ett aktiebolag har skett med gåvoavsikt.

Högsta domstolen konstaterade att avsikten med överlåtelsen i det aktuella fallet var att underlätta ett generationsskifte i bolaget. Det innebar att det inte kunde anses ha förelegat en gåvoavsikt i förhållande till bolaget. Förvärvet skulle därmed betraktas som ett stämpelskattepliktigt tillskott.

Skatterättsnämnden (PA, MS, MD, LG, UL, RP, UW) gjorde följande bedömning.

Av RÅ 2001 ref. 2 som avsåg en situation liknande den nu aktuella framgår att det förhållandet att syftet med överlåtelserna är att genomföra ett generationsskifte inte hindrar att gåvoavsikt anses föreligga när gåvomomentet är betydande. Det gällde även i rättsfallet RÅ 2004 ref. 42 där fråga var om en överlåtelse till underpris till ett aktiebolag av en hel näringsverksamhet av fastigheter som utgjorde lagertillgångar. Att gåvoskattens slopande (2004, min anm.) skulle ha någon betydelse för inkomstbeskattningen framgår inte heller av praxis (jfr HFD 2013 not. 40).

Skatterättsnämnden finner sammanfattningsvis att överlåtelserna av andelarna i Å uppfyller de krav som ställs i Högsta förvaltningsdomstolens praxis för att anses som gåvor vid inkomstbeskattningen. Högsta domstolens avgörande i 2013 års rättsfall leder inte till någon annan slutsats.

Förhandsbesked den 2 oktober 2014 (dnr 113-13/D). Överklagat av Skatteverket. Föredragande MP (LA).

Den 16 oktober 2014 avgjordes ett annat ärende som gällde gåvoöverlåtelse av en fastighet som utgjorde kapitaltillgång där motsvarande fråga prövades med samma utgång. I det ärendet ställdes även en fråga om skatteflyktslagen skulle vara tillämplig på förfarandet vilken besvarades nekande utan någon utförligare motivering (dnr 15-14/D). Överklagat av Skatteverket.

4.2Syskonen A och B ägde tillsammans ett antal fastigheter. Flertalet ägdes till lika delar medan de övriga ägdes till 75 procent av A och till 25 procent av B. A ägde själv ytterligare några fastigheter. Samtliga fastigheter var lagertillgångar i deras enskilda näringsverksamheter.

A och B ägde vidare 37,5 procent respektive 12,5 procent av aktierna i X Byggnadsaktiebolag (X) där de var verksamma i betydande omfattning. Övriga delägare var A:s och B:s barn. Samtliga aktier var kvalificerade andelar enligt 57 kap. IL. Bolaget bedrev byggnadsverksamhet och fastighetsförvaltning. Fastigheterna i bolaget var skattemässigt lagertillgångar.

För att bl.a. underlätta ett framtida generationsskifte avsåg A och B att genom gåvor överlåta sina respektive näringsverksamheter avseende fastigheter (i det följande fastighetsandelarna) till X mot att befintliga lån på fastigheterna övertas samt att reverser ställs ut. Bolaget skulle överta även förekommande periodiseringsfonder och expansionsfonder. De sammanlagda ersättningarna skulle understiga summan av taxeringsvärdena för var och en av de överlåtna fastigheterna.

Med sina frågor ville A och B veta om de planerade överlåtelserna skulle medföra inkomstbeskattning och i så fall hur beskattningen skulle ske. (X ställde också en fråga som inte redovisas här).

De ansåg att det av skatterättslig praxis framgår att överlåtelserna skulle utgöra gåvor som inte föranleder någon inkomstbeskattning. Den osäkerhet som lyftes fram var att de samtidiga gåvorna skulle kunna ses som någon form av byte, i vart fall till den del syskonen sinsemellan skulle lämna och indirekt motta ett värde.

Skatteverket menade att överlåtelserna inte utgör gåvor bl.a. på grund av att de inte skulle uppfylla de allmänna gåvorekvisiten vad gäller förmögenhetsöverföring och frivillighet.

Skatterättsnämndens (PA, MS, MD, LG, UL, RP, UW) bedömning motsvarade inledningsvis den som redovisades i föregående ärende. Härefter anförde nämnden följande.

Skatteverket för i detta ärende fram att vid bedömningen av om en förmögenhetsöverföring föreligger ska hänsyn bl.a. tas till att en del av de övervärden som tillförs ett bolag kommer överlåtaren till godo genom att aktierna ökar i värde. En sådan uppfattning synes inte ha stöd i vare sig Högsta domstolens eller Högsta förvaltningsdomstolens praxis (jfr NJA 1995 not. C 43 samt RÅ 2001 ref. 2 och RÅ 2004 ref. 42).

Det går inte heller att finna stöd för att rekvisitet frivillighet inte skulle vara uppfyllt enbart av den anledningen att två eller flera personer överlåter gemensam egendom till ett aktiebolag där ägarförhållandena eller ägandet skiljer sig från det som gällde ursprungligen (jfr förhållandena i NJA 1995 not. C 43).

Att gåvoskattens slopande skulle ha någon betydelse för inkomstbeskattningen framgår inte heller av praxis (jfr HFD 2013 not. 40).

Mot bakgrund av det anförda finner Skatterättsnämnden, som förutsätter att även villkoren för att bolaget ska få ta över periodiseringsfonder och expansionsfonder i 30 kap. 11 § och 34 kap. 20 § är uppfyllda, att överlåtelserna av fastighetsandelarna uppfyller de krav som ställs i Högsta förvaltningsdomstolens praxis för att anses som gåvor vid inkomstbeskattningen. Högsta domstolens avgörande i 2013 års rättsfall leder inte till någon annan slutsats.

Skatterättsnämnden tog vidare upp frågan om även villkoren för en underprisöverlåtelse i 23 kap. måste vara uppfyllda.

Rättsfallet RÅ 2004 ref. 42, där en motsvarande situation som den nu aktuella prövades, ger uttryck för att det, utöver bedömningen av om överlåtelsen uppfyller kraven för att vara en gåva, för skattefrihet gäller att även villkoren för en underprisöverlåtelse i 23 kap. föreligger.

De aktuella överlåtelserna avser varje syskons hela näringsverksamhet och uppfyller därmed villkoret i 23 kap. 17 §. Eftersom samtliga aktier i det förvärvande företaget är kvalificerade andelar är även villkoret i 18 § uppfyllt.

Mot denna bakgrund och under förutsättning att sådant underskott som avses i 27 § inte uppkommer är villkoren i kapitlet för att underprisöverlåtelser ska anses föreligga uppfyllda.

Skatterättsnämnden finner sammanfattningsvis att överlåtelserna av fastighetsandelarna ska behandlas som gåvor vid inkomstbeskattningen.

Förhandsbesked den 30 december 2014 (dnr 18-14/D). Överklagat av Skatteverket. Föredragande LA (MP).

Samma dag avgjordes ett annat ärende som gällde gåvoöverlåtelse av lagerfastigheter där motsvarande frågor behandlas (dnr 16-14/D). Överklagat av Skatteverket.

4.3Fastighetsbolagen X AB och Y AB avtalade om att förvärva var sin fastighet som ägdes av en extern part genom ett aktiebolag. Enligt avtalet skulle Y AB först förvärva samtliga aktier i detta bolag och därefter överlåta den ena fastigheten till X AB enligt vissa på förhand fastställda villkor.

Y AB förvärvade aktiebolaget men överlåtelsen till X AB kunde inte genomföras som planerat. X AB och Y AB ingick då en förlikning som innebar att X AB skulle få skadestånd på grund av avtalsbrott. Skadeståndet skulle vara en samlad ersättning för såväl värdeökning som löpande resultat för den fastighet som X AB skulle ha erhållit i enlighet med överenskommelsen. Enligt förlikningsavtalet ska slutlig avstämning av skadeståndets storlek göras när ett lagakraftvunnet förhandsbesked föreligger om hur X AB ska beskattas med anledning av skadeståndet.

Skatterättsnämnden (PA, MS, MD, LG, UL, RP, UW) gjorde följande bedömning.

X AB har drabbats av inkomstbortfall till följd av avtalsbrott, som ett annat bolag gjort sig skyldigt till, när en överenskommelse om en fastighetsöverlåtelse till X AB inte kunde fullföljas. Den ersättning som ska utgå enligt förlikningsavtalet avser att kompensera X AB för uteblivna inkomster. Frågan är om X AB ska ta upp ersättningen till beskattning.

Huvudregeln i 15 kap. 1 § är att alla inkomster i näringsverksamhet ska tas upp som intäkt. Ersättningen ifråga utgör en sådan inkomst (jfr HFD 2012 ref. 39). Skattefrihet kan därmed föreligga bara om det finns ett undantag från beskattning i inkomstskattelagen.

Försäkringsersättningar och andra ersättningar för skada eller liknande på tillgångar är skattefria enligt 8 kap. 22 §. Detta gäller dock inte till den del ersättningen avser tillgångar i näringsverksamhet eller på något annat sätt avser en inkomst eller en utgift i näringsverksamhet. Det skadestånd som X AB ska få är inte en ersättning för skada eller liknande på tillgång och omfattas då inte av skattefriheten. Skadeståndet är därför skattepliktigt.

Förhandsbesked den 12 december 2014 (dnr 68-14/D). Överklagat av sökanden. Föredragande CW (KR).

4.4A var ansluten till försäkringskassans ersättningssystem för legitimerade sjukgymnaster. Fram t.o.m. 1994 bedrev A verksamhet som sjukgymnast (fysioterapeut) genom en enskild firma och därefter i det egna bolaget X AB. Vid bytet av verksamhetsform överlät A samtliga tillgångar i verksamheten till X AB. I överlåtelseavtalet sägs bl.a. att A även överlåter/upplåter sin anslutning till ersättningssystemet samt att A tillika överlåter rätten till ersättning som kan komma ifråga för anslutningen till ersättningssystemet.

Efter överlåtelsen var det X AB som hade beskattats för de tjänster som A har utfört i bolaget. Det gällde också den del av ersättningen som landstinget efter fakturering betalat till X AB.

X AB övervägde att sälja den bedrivna verksamheten så att en förvärvare skulle kunna överta och fortsätta med fysioterapiverksamhet. Hela ersättningen skulle tillfalla bolaget. Ingen betalning skulle utgå till A personligen. X AB ville veta om bolaget skulle beskattas för hela den ersättning som utgår när bolaget överlåter verksamheten.

I lagen (1993:1652) om ersättning för fysioterapi finns bestämmelser om vissa ersättningar till fysioterapeuter i privat verksamhet (fysioterapiersättning). Sedan den 1 april 2009 finns särskilda regler om så kallad ersättningsetablering. Bestämmelserna innebär att en fysioterapeut som är verksam med rätt till ersättning och som avser att överlåta sin verksamhet, ska anmäla till landstinget om han eller hon i samband med överlåtelsen vill säga upp sin rätt till ersättning och möjliggöra för annan fysioterapeut att få ingå samverkansavtal med landstinget med motsvarande villkor.

Efter en sådan anmälan ska landstinget publicera en ansökningsinbjudan och, sedan ansökningstiden gått ut, fatta beslut om att ingå samverkansavtal med den sökande som erbjudit högst pris för verksamheten och som uppfyller vissa angivna krav. Landstinget ska därefter utan dröjsmål underrätta sökandena och den överlåtande fysioterapeuten om ett beslut att ingå samverkansavtal. Av regelverket följer att det då är upp till den överlåtande fysioterapeuten att fullfölja överlåtelsen av verksamheten, varefter landstinget ingår samverkansavtalet.

I författningskommentaren poängteras bl.a. att bestämmelserna innebär att den övertagande vårdgivaren inte övertar rätten till ersättning på grund av det civilrättsliga överlåtelseavtalet (jfr prop. 2008/09:64 s. 72).

Skatterättsnämnden (PA, MS, MD, LG, RH, UL, RP) gjorde följande bedömning.

Frågan i ansökan är ställd för att få klarhet i om A riskerar att bli beskattad för den del av ersättningen som kan anses motsvara rätten att få fysioterapiersättning från landstinget.

För privatpraktiserande fysioterapeuter som har rätt till fysioterapiersättning för utförd vård ger de särskilda reglerna om ersättningsetablering en form av garanti vad avser rätten till offentlig ersättning vid en framtida överlåtelse av verksamheten (jfr a. prop. s. 47).

En sådan garanti har typiskt sett ett ekonomiskt värde. Bestämmelserna om ersättningsetablering är emellertid utformade så att det inte finns någon möjlighet att överlåta en etableringsrätt separat. Det innebär att det värde som anses hänförligt till etableringsrätten kommer att ingå i ersättningen för överlåtelsen av verksamheten.

Verksamheten ska i det här fallet överlåtas av X AB. Med hänsyn härtill och vad som anförts i övrigt ska hela ersättningen vid avyttringen av verksamheten tas upp till beskattning av bolaget.

Förhandsbesked den 26 september 2014 (dnr 36-14/D). Överklagat av Skatteverket som yrkar att beskedet fastställs. Föredragande KR (PAG).

5.1A var stiftare till en trust i ett utomeuropeiskt territorium. Han var själv förmånstagare till 40 procent och hans barn till 60 procent. A och barnen var medborgare i ett annat EU-land än Sverige där de även var bosatta. Trustegendomen bestod av samtliga andelar i bolaget X, baserat i samma land som trusten. Inkomsterna från bolaget utgjordes av utdelning som slussades från ett bolag, Y, i landet där A och barnen var bosatta via ett av X helägt EU-bolag, Z, som ägde knappa 70 procent av andelarna i Y. A och ett av barnen arbetade i Y och bolaget uppfyllde kraven på att vara ett fåmansföretag enligt svenska regler.

A övervägde att flytta till Sverige, ”redomiciliera” X till Malta samt låta trusten till förmån för barnen avstå från 60 procent av rätten till den utdelning som X skulle lämna till trusten. Avståendet skulle avse ett utdelningstillfälle.

Med hänvisning till att A var förmånstagare till trusten och hade förbehållit sig kontroll över denna lämnades som förutsättning att trusten var transparent från ett svenskt inkomstskatterättsligt perspektiv i den betydelsen att trustegendomen ansågs vara A:s och att avkastningen skulle beskattas hos honom. En ytterligare utgångspunkt var att andelarna i X följaktligen var kvalificerade andelar för A enligt 57 kap. IL.

Redomiciliering uppgavs vara ett civilrättsligt förfarande som tillämpades inom flera EU-medlemsstater däribland Malta. Det innebar ett byte både civilrättsligt och skatterättsligt av ett bolags registrerade hemviststat till i detta fall Malta utan att bolaget likviderades eller att dess tillgångar ansågs avyttrade i den ursprungliga hemviststaten.

För att ett avstående av rätt till utdelning skulle vara bindande för det utdelande bolaget enligt maltesisk rätt krävdes följande. Det ska av bolagsordningen för det utdelande bolaget framgå att andelsägarna kan avstå rätten till utdelning. Vidare ska berörda andelsägare ingå ett bindande avtal om ett sådant avstående och avståendet ska registreras i det utdelande bolagets medlemsregister, ”Register of Members” som förs av bolagets styrelse. Dessa krav skulle vara uppfyllda. Slutligen skulle bolagsstämman i X besluta att lämna utdelning i enlighet med aktuellt avtal varefter registeranteckningen skule tas bort.

Barnen var obegränsat skattskyldiga i i sitt bosättningsland och skulle beskattas för utdelningen där.

A ville veta om avstående av rätten till del av utdelningen i X kan ske utan inkomstskattekonsekvenser för honom (fråga 1) och, för det fall att frågan besvaras jakande, om skatteflyktslagen skulle vara tillämplig på förfarandet (fråga 2).

Skatterättsnämnden (PA, MS, AB, MD, RP, UW) gjorde i den inledande prövningen följande bedömning.

Av 42 kap. 12 § framgår att utdelning ska tas upp av den som har rätt till utdelningen när den kan disponeras. I praxis har slagits fast att en aktieägare inte kan beskattas med stöd av denna bestämmelse när det vid det tillfälle utdelningen kan disponeras står klart att aktieägaren gett bort sin rätt till utdelning. Det gäller såväl utdelning på aktier i börsnoterade företag som i fåmansföretag och oavsett om givarens aktier, på vilka utdelningen grundas, är kvalificerade eller inte (RÅ 2006 ref. 45, RÅ 2009 ref. 68 och HFD 2011 ref. 24).

Enligt lämnade förutsättningar har A behållit ett sådant inflytande över aktierna i X att han inte kan anses ha avstått från äganderätten till dem (jfr RÅ 2008 not. 94). Frågorna ska därför bedömas utifrån att det är A som äger aktierna och som avstår från rätten till den aktuella utdelningen. Det är A:s barn som ska ha rätt till utdelningen när den kan disponeras. Av praxis följer att A inte skulle ha beskattats i en motsvarande situation om X hade varit ett svenskt aktiebolag.

Mot bakgrund av de krav som ställs enligt maltesisk rätt för att ett avstående från rätt till utdelning ska vara bindande för det utdelande bolaget, vilka ska iakttas i detta fall, bör bedömningen bli densamma (jfr 2 kap. 2 §). A ska därför inte ta upp utdelningen.

Beträffande frågan om skatteflyktslagen var tillämplig framhöll A att han genom de planerade transaktionerna visserligen skulle minska sin egen beskattning men motsvarande del av utdelningen skulle beskattas hos barnen i det andra EU-landet. Någon skatteförmån skulle därmed inte uppkomma för honom och skatteflyktslagen därför inte vara tillämplig.

Skatteverket ansåg att A genom de planerade transaktionerna i motsvarande mån undgår att beskattas för utdelning trots att samma belopp (60 procent av beslutad utdelning i X) skulle tillfalla samma mottagare (barnen) även om förfarandet inte genomfördes. Det fanns därför enligt verket förutsättningar att tillämpa lagen.

Skatterättsnämnden fann att skatteflyktslagen inte kunde anses tillämplig på förfarandet (jfr RÅ 2006 ref. 45 och RÅ 2009 ref. 68).

Förhandsbesked den 10 november 2014 (dnr 133-13/D). Överklagat av Skatteverket. Föredragande PAG (MP).

6.1A:s helägda bolag X AB (X) förvaltade en värdepappersportfölj diskretionärt. Bolaget innehade sedan 2014 ett litet antal aktier i Y AB (Y), ett fåmansföretag där A:s far var verksam i betydande omfattning. Fadern var sedan tidigare majoritetsdelägare i bolaget men efter en nyemission till överkurs i slutet av 2011 kom drygt 30 procent av aktierna att ägas av utomstående. Samtliga aktier var av samma slag och sort.

Redan 2012 hade X emellertid förvärvat konvertibla skuldebrev i svenska kronor från Y som bolaget gav ut det året. Konvertering kan ske under april och maj 2015 och de nya aktierna ger rätt till utdelning från och med räkenskapsåret 2014/15 (Y hade brutet räkenskapsår). Som förutsättning lämnades att det utomstående ägandet i Y skulle överstiga 30 procent även om samtliga utgivna skuldebrev konverteras.

A ville veta om aktierna i X blev kvalificerade andelar när bolaget förvärvade de konvertibla skuldebreven (fråga 1). Om så var fallet ville han få besked om utomståenderegeln skulle vara tillämplig redan 2012 eller först 2017 (fråga 2).

A ansåg att hans aktier i X inte blev kvalificerade andelar genom förvärvet av de konvertibla skuldebreven eftersom utomstående då ägde mer än 30 procent av aktierna i Y vilket innebar att förvärvet inte ledde till någon fördelaktig skattesituation. Därtill kommer att de aktier som erhålls efter konvertering ger rätt till utdelning tidigast 2015 då det utomstående ägandet redan funnits i fyra år.

Skatteverket konstaterade att A:s aktier i X skulle anses som kvalificerade andelar både på grund av bolagets innehav av konvertibla skuldebrev och till följd av det rena aktieinnehavet i Y. En tillämpning av utomståenderegeln skulle leda till att kvalifikationen skulle upphöra tidigast från och med ingången av beskattningsåret 2017.

Eftersom ett betydande utomstående ägande etablerades genom en nyemission till överkurs hade enligt verket ersättningen för det dittills upparbetade värdet i Y inte till någon del beskattats hos dem som var delägare vid emissionstillfället. Till det kom att en nyemission vid tillämpning av utomståenderegeln kan likställas med en successiv utförsäljning av aktier och då skulle ändå viss del av kapitalvinsten ha beskattats som inkomst av tjänst. Verket ansåg att särskilda skäl mot att tillämpa utomståenderegeln föreligger även efter ingången av beskattningsåret 2017.

Skatterättsnämnden (PA, MS, MD, LG, UL, RP, UW) gjorde följande bedömning.

Av 57 kap. 2 § andra stycket framgår att vid tillämpning av kapitlet likställs med andelar konvertibler och andra delägarrätter i eller avseende företag. Det betyder att A:s aktier i X genom bolagets förvärv av konvertiblerna i Y blev kvalificerade andelar enligt 57 kap. 4 § första stycket 2 eftersom A:s far var verksam i betydande omfattning i Y.

Huvudfrågan är om aktierna genom en tillämpning av utomståenderegeln inte ska anses som kvalificerade andelar.

Regeln kan vara tillämplig även när som i det här fallet det utomstående ägandet inte avser det bolag som den skattskyldige är delägare i utan ett bolag i vilket denne indirekt äger aktier och där verksamheten bedrivs (jfr RÅ 2007 not. 1).

Sedan 2011 äger utomstående del i Y i betydande omfattning och har rätt till utdelning. Av praxis framgår att kravet att ett betydande utomstående ägande bestått under hela den föregående femårsperioden i princip är absolut (bl.a. HFD 2013 ref. 84).

Det som nu har sagts innebär att A:s aktier i X upphör att vara kvalificerade andelar enligt utomståenderegeln från och med ingången av beskattningsåret 2017 om inte särskilda skäl talar emot en sådan tillämpning.

Vad gäller särskilda skäl framhålls i förarbetena att den skattskyldige måste redovisa omständigheter som skulle kunna leda till obehöriga skatteförmåner trots att ägarförhållandena talar emot det. Som exempel på sådana omständigheter nämns successiv utförsäljning av aktier, inbördes avtal som reglerar den faktiska fördelningen av resultatet, korsvisa äganden och avtal om framtida förvärv (prop. 1989/90:110 del 1 s. 468 och 704).

Praxis ger uttryck för att möjligheten att med hänvisning till särskilda skäl låta aktier förbli kvalificerade andelar bör utnyttjas restriktivt (RÅ 2009 ref. 53).

I HFD 2011 not. 88 som Skatteverket hänvisar till ansågs utomståenderegeln inte tillämplig med hänvisning till att den kapitalvinst som hade uppkommit när det utomstående ägandet skapades inte hade beskattats på delägarnivå utan hos delägarnas cypriotiska bolag. Bl.a. den omständigheten motiverade att utomståenderegeln inte ansågs tillämplig varken kort tid efter att utomstående släppts in i delägarkretsen eller först när fem beskattningsår förflutit.

Nyemissionen i Y har öppnat en möjlighet för ursprungliga delägare att tillgodogöra sig vinstmedel som deras arbetsinsatser i bolaget kan ha medfört fram till emissionstidpunkten vilka enbart beskattas i inkomstslaget kapital.

Mot bakgrund av förarbetsuttalandena och 2009 års referatfall anser Skatterättsnämnden dock att nyemissionen inte utgör särskilda skäl mot att tillämpa utomståenderegeln. Inte heller har några andra omständigheter som skulle kunna utgöra sådana skäl kommit fram.

Förhandsbesked den 17 december 2014 (dnr 26-14/D). Ej överklagat. Föredragande MP (PAG).

6.2Under hösten återkom frågan om innebörden av uttrycket samma och likartad verksamhet i 57 kap. 4 § första stycket 1 i två ärenden. Ett av dem redovisas här.

A ägde X AB och Y AB. Bolagen ägde andelar av aktierna i Z AB. Resten av aktierna i Z AB ägdes av A:s bror genom två bolag. Z AB ägde tidigare Å AB. A var verksam i betydande omfattning i Å AB fram till i början av 2007 då anställningen upphörde och bolaget avyttrades externt. Efter försäljningen av Å AB hade Z AB lämnat utdelning till aktieägarna. Medel hade alltså överförts från Z AB till X AB och Y AB i proportion till deras respektive ägarandel.

X AB bedrev ingen annan verksamhet än att förvalta aktierna i Z AB. Y AB bedrev sedan 2009 verksamhet där A var verksam i betydande omfattning.

A ville veta om hans aktier i i X AB var kvalificerade andelar under 2014. A:s uppfattning var att aktierna i bolaget var kvalificerade andelar t.o.m. utgången av 2012 på grund av det tidigare indirekta innehavet av aktierna i Å AB. Därefter borde de inte längre vara kvalificerade eftersom det inte skett någon överföring av tillgångar mellan X AB och Y AB.

Skatteverket ansåg att aktierna i X AB var kvalificerade andelar med hänsyn till att A var verksam i Y AB och att det förelåg ett sådant samband mellan bolagens verksamheter att de borde anses bedriva samma eller likartad verksamhet.

Efter att ha redovisat aktuell lagtext, förarbetsuttalanden och praxis anförde Skatterättsnämnden (PA, MS, AB, MD, UL, RP, UW) följande.

Det är därvid tillräckligt att kapital som generats i ett fåmansföretag förs över till ett annat sådant företag för att samma eller likartad verksamhet ska anses föreligga (jfr HFD 2011 ref. 75). I sådana fall har villkoret ansetts uppfyllt även om företagen bedriver verksamheter av skilda slag (jfr HFD 2012 ref. 67 I).

I det här fallet har kapital som genererats i Å AB, där A var verksam i betydande omfattning, via Z AB förts till X AB och Y AB. Av praxis följer att vart och ett av dessa bolag anses bedriva samma eller likartad verksamhet som Å AB. En konsekvens av det synsättet är att även X AB och Y AB bedriver samma eller likartad verksamhet. Det förhållandet att det inte skett någon överföring av tillgångar mellan dessa bolag påverkar inte bedömningen.

Mot bakgrund av det anförda och eftersom A är verksam i betydande omfattning i Y AB är hans aktier i X AB kvalificerade andelar. Den ställda frågan ska således besvaras jakande.

Förhandsbesked den 21 oktober 2014 (dnr 29-14/D). Ej överklagat. Föredragande PAG (LA).

Samma dag avgjordes det andra ärendet där omständigheterna var likartade och bedömningen densamma (dnr 35-14/D). Inte heller det avgörandet överklagades.

7.1 Av Högsta förvaltningsdomstolen avgjorda mål avseende överklagade förhandsbesked

Fråga bl.a. om ett aktiebolags särskilda vinstandel (s.k. carried interest) i en i utlandet delägarbeskattad juridisk person ska vid tillämpning av 25 a kap. 23 § IL anses ”belöpa sig på delägarens andel” och därmed vara skatttefri när vinstandelen avser kapitalvinster vid avyttring av andelar i onoterade bolag (13.10.3.5). Skatterättsnämnden nej. Högsta förvaltningsdomstolen fastställde (2014-11-05).

Fråga om avdrag för överföring till pensionsstiftelse då förutsättningarna enligt 23 kap. 13 § andra stycket IL föreligger ett visst beskattningsår men tryggandet (överföringen till stiftelsen) skett ett tidigare beskattningsår (14.3.5.1). Skatterättsnämnden ja. Högsta förvaltningsdomstolen nej (2014-09-30).

Fråga dels om en stiftelse uppfyller kraven på att vara en pensionsstiftelse enligt tryggandelagen, dels om en arbetsgivare som tryggar arbetstagarnas ålderspension i egen regi vid tillämpning av 28 kap. 13 § IL kan i enlighet med åtagande i pensionsavtalet beräkna sin pensionsreserv till högre belopp än motsvarande till pensionsstiftelsen inbetalade avgifter (14.3.5.2). Skatterättsnämnden ja. Högsta förvaltningsdomstolen fastställde (2014-09-30).

Fråga om ventilen i ränteavdragsbestämmelserna är tillämplig när koncerninternt lån uppkommit dels i samband med en avknoppning från ett större företag med åtföljande intern omstrukturering, dels i samband med ett internt förvärv som följer på ett externt förvärv samt om så inte är fallet en tillämpning av EU-rätten leder till en annan bedömning (14.10.4.4). Skatterättsnämnden nej. Högsta förvaltningsdomstolen undanröjde förhandsbeskedet och avvisade ansökan eftersom en prövning skulle aktualisera utpräglade utrednings- och bevisfrågor som inte lämpar sig för att pröva inom ramen för ett förhandsbesked (2014-12-23).

Fråga om inkomster och utgifter på grund av ränteswapavtal i fastighetsförvaltning som bedrivs i enskild näringsverksamhet ska hänföras till inkomstslaget kapital (14.10.5.2). Skatterättsnämnden ja. Högsta förvaltningsdomstolen fastställde (2014-10-31).

Fråga om rätt till avdrag föreligger för utgifter för klimatkompensation, bl.a. i form av utgifter för trädplantering (14.10.5.4). Skatterättsnämnden ja. Högsta förvatlningsdomstolen nej (2014-09-19).

Fråga om utgifter för pålning och övrigt grundförstärkningsarbete ska anses som utgifter för reparation och underhåll som får dras av omedelbart (14.10.5.6). Skatterättsnämnden ja. Högsta förvaltningsdomstolen fastställde (2014-09-22).

Fråga om samtidiga överlåtelser till underpris av ett stort antal fastigheter mellan tre kommunala bostadsaktiebolag i en koncern ska anses som byten (14.10.5.8). Skatterättsnämnden ja. Högsta förvaltningsdomstolen nej (2014-09-15).

Fråga om det vid lagprövning enligt 12 kap. 10 § regeringsformen kunnat fastställas att den stadgade ordningen för visst riksdagsbeslut i väsentligt hänseende hade åsidosatts. (14.10.8.1). Skatterättsnämnden nej. Högsta förvaltningsdomstolen undanröjde förhandsbeskedet och avvisade ansökan eftersom fråga inte var om att faställa underlaget för att ta ut inkomstskatt utan för att räkna ut skatten sedan detta underlag har fastställts (2014-11-24).

7.2 Överklagade och av Högsta förvaltningsdomstolen (fram t.o.m. utgången av juni 2014) inte avgjorda ärenden som redovisats i denna artikelserie

Fhb 2012-05-24. Fråga om avdragsförbudet i 25 a kap. 19 § första stycket 1 IL är tillämpligt på kapitalförluster vid amorteringar av fordringar, som i sin helhet beror på ändrad växelkurs mellan euro och svenska kronor samt huruvida avdragsförbudet är oförenligt med EU-rätten (12.10.4.3).

Fhb 2013-03-18. Fråga om avdragsförbudet för kapitalförluster på näringsbetingade andelar i 25 a kap. 5 § andra stycket IL är oförenligt med EU-rätten till den del förlusten är hänförlig till en valutakursförlust (13.10.3.7, jfr ovan fhb 2012-05-24). Högsta förvaltningsdomstolen beslutade den 18 december 2013 att begära att EU-domstolen i ett förhandsavgörande prövar om den svenska interna rätten strider mot artikel 49 eller artikel 63 i EUF-fördraget.

Fhb 2014-06-25. Fråga om en anställds deltagande i ett friskvårdsprogram är en skattepliktig förmån om det innebär dels att få tillgång till en webbtjänst för att främja kost och motion, dels att få låna hem ett motionsband (14.10.3.1).

Fhb 2014-07-10. Fråga om undantaget från tioprocentsregeln är tillämplig då inkomsten motsvarande ränteintäkten inte beskattas på grund av att intäkten kvittas mot underskott i fall då lånet tagits upp a) i samband med en omstrukturering inom koncernen som ägde rum innan avdragsbegränsningsreglerna infördes och b) i samband med att utdelning skulle lämnas till moderbolaget (14.10.4.1).

Fhb 2014-07-10. Fråga om undantaget från tioprocentsregeln är tillämpligt när mottagaren av räntorna är ett bolag utanför EU/EES-områdena som kan kvitta inkomsten mot underskott och om avdragsbegränsningen strider mot EU-rätten (14.10.4.2).

Fhb 2014-04-29. Fråga om undantaget från tioprocentsregeln är tillämpligt avseende rätt till avdrag för ränteutgift hänförligt till koncerninternt lån om inkomst motsvarande ränteutgiften beskattats med 13,3 procent alternativt 22 procent och om en avdragsbegränsning strider mot EU-rätten (14.10.4.3).

Fhb 2014-07-09. Fråga om en tillämpning av ventilen i ränteavdragsbegränsningsreglerna strider mot diskrimineringsförbudet i skatteavtalet med Belgien (14.10.4.5).

Fhb 2014-04-16. Fråga om ett kommunalägt bolag har rätt till avdrag för ränteutgifter till kommunen med stöd av ventilen (14.10.4.6).

Fhb 2014-06-19. Fråga om den avgift som en fackförening tar ut för den service som tillhandahålls företag som tecknat hängavtal är en skattepliktig inkomst (14.10.5.1).

Fhb 2014-07-09. Fråga om jämkningsregeln för inventarier i 18 kap. 11 § IL är tillämplig vid koncerninterna överlåtelser till marknadspris som följer koncerninterna överlåtelser till underpris (14.10.5.5).

Fhb 2014-06-10. Fråga om uttagsbeskattning till följd av byte av skatterättslig hemvist där bolaget i fråga senare under samma beskattningsår genom fusion gått upp i ett utländskt koncernbolag och om de svenska reglernas förenlighet med EU-rätten (14.10.5.7).

Fhb 2014-06-27. Fråga om andelar i en bostadsrättsförening är näringsbetingade andelar (14.10.5.9).

Fhb 2014-04-30. Fråga om andelar i en utländsk fond kan anses utgöra sådana investeringstillgångar som kan innehas på ett investeringssparkonto (14.10.6.1).

Fhb 2014-06-17. Fråga om bestämmelsen i 44 kap. 9 § IL om att aktier som lånas ut för blankning inte ska anses avyttrade ska anses tillämplig på viss utlåning av aktier (14.10.6.2).

Fhb 2014-07-03. Fråga om att med hjälp av en intern aktieöverlåtelse kringgå fåmansföretagsreglerna ska anses strida mot skatteflyktslagen (14.10.7.1).

Fhb 2014-06-03. Fråga om, när andelarna i ett verksamhetsdrivande fåmansföretag där andelsägaren är verksam i betydande omfattning upphör att vara kvalificerade andelar med stöd av utomståenderegeln, andelarna i ett holdingbolag som köper verksamhetsbolaget fortsätter att vara kvalificerade andelar så länge inköpsåret omfattas av femårsperioden enligt den regeln (14.10.7.2).

Fhb 2014-11-21. Fråga om artikel 13 § 4 om realisationsvinst i skatteavtalet med Schweiz omfattar vinst vid inlösen av kvalificerad andel som vid tillämpningen av 57 kapitlet IL ska behandlas som utdelning (15.03.2.2).

Fhb 2014-12-09. Fråga om vid tillämpning av tioprocentsregeln den formella långivaren, som i sin tur finansierats av koncernmoderbolaget är det företag som faktiskt har rätt till inkomsten samt om undantaget från tioprocentsregeln avseende rätt till avdrag för ränteutgift hänförligt till koncerninternt lån är tillämpligt (15.03.3.1).

Fhb 2014-12-09. Fråga om tillämpning av undantaget från den tioprocentsregeln i 24 kap. 10 d § tredje stycket avseende rätt till avdrag för ränteutgift hänförlig till koncerninternt lån till moderbolaget, ett investmentföretag (15.03.3.2).

Fhb 2014-10-06. Fråga om tillämpning av den s.k. ventilen avseende rätt till avdrag för ränteutgift hänförligt till koncerninternt lån där långivaren var ett livförsäkringsbolag som beskattas enligt avkastningsskattelagen (15.03.3.3).

Fhb 2014-10-02. Fråga om en överlåtelse av en fastighet som ägs till lika delar av två makar, för ett pris understigande taxeringsvärdet, till ett bolag som indirekt ägs med 55 procent av makarna och till återstående del av deras barn ska inkomskattemässigt anses som gåva (15.03.4.1).

Fhb 2014-12-30. Fråga om överlåtelser av lagerfastigheter som ägs av två syskon, och som avser deras hela näringsverksamheter, för ett pris understigande de sammanlagda taxeringsvärdena, till ett bolag som indirekt ägs av det ena syskonet och dess barn till 75 procent och det andra syskonet och dess barn till resterande 25 procent och där barnens andelar är sammantaget lika stora som föräldrarnas. ska inkomskattemässigt anses som gåva (15.03.4.2).

Fhb 2014-12-12. Fråga om skadestånd till följd av avtalsbrott ska anses utgöra inkomst av näringsverksamhet (15.03.4.3).

Fhb 2014-09-26. Fråga om ersättning som utgår vid en överlåtelse av en sjukgymnastikverksamhet som bedrivs i aktiebolagsform, i sin helhet ska tas upp till beskattning av bolaget (15.03.4.4).

Fhb 2014-11-10. Fråga om att med skatterättslig verkan avstå rätt till utdelning på aktier som ägs via en trust (15.03.5.1).

Peder André är ordförande i Skatterättsnämnden, avdelningen för direkt skatt.