Pernilla Rendahl tar över redaktörskapet från och med nästa nummer. Pernilla är ung, mycket meriterad och en bra person i största allmänhet. Alla författare och läsare kan vara trygga. Jag är också glad åt att nu, för första gången i Skattenytts historia, en kvinna tar över ledningen. Det var hög tid, tycker jag. Könskvoteringen av män på juridiska poster i samhället börjar så sakteligen spricka upp, mot bakgrunden av att en stor majoritet av studenterna på juristprogrammet idag är kvinnor. I senaste numret av ”Universitetsläraren”, tas på fullt allvar upp problemet att många högskoleprogram domineras av kvinnor (nr 13/2014 s 13). Manliga studenter kanske måste börja formellt kvoteras in. Den faktiska manliga dominansen som gällt på juristprogrammen i modern tid hinner således knappt avslutas förrän oro börjar luftas.
Du får förlåta mig om jag svävade ut en aning. Istället ska jag se vad som bjuds i läsväg i detta nummer. Jag vill särskilt lyfta fram diskussionen mellan Maria Hilling och Fredrik Ohlsson. Den är synnerligen läsvärd på flera sätt. Maria riktar sig också till mig som redaktör:
”Tidskriften Skattenytt har som syfte att erbjuda sin läsekrets en fördjupad analys av skatterättsliga frågor. Genom att personer med olika erfarenheter av, och perspektiv på, skatterätten deltar i det offentliga skatterättsliga samtalet som tidskriften möjliggör, tillvaratas kompetens på ett värdefullt sätt. Detta förutsätter dock, anser jag, att författarna strävar efter nyanserade framställningar där motstående argument i en viss fråga presenteras. För det fall personer som genom sin profession representerar ett intresse, inte har som ambition att framställningen ska vara allsidig, utan snarare att argumentera för det aktuella intresset, bör detta klart framgå av artikeln. I detta avseende har Skattenytts redaktörer en viktig uppgift att fylla.”
Jag kan bara instämma i Marias uppfattning. Som generell riktlinje för en facktidskrift är den enligt min mening välgrundad. Som gäller för alla generella normer kan dock problem uppstå i tillämpningen. Svårbesvarade frågor uppstår: När finns särintressen? När argumenteras för särintressen? När saknas nyans och när saknas argument contra
stipulatorem? Här kan två personer inte sällan komma till olika slutsatser. Jag tror att problemet kan ha att göra med att läran om normer (”rättsvetenskap”) inte är vetenskapligt exakt (citat förre skattedirektören Björne Sjökvist). Andra hävdar att rättsvetenskapen är metodsvag. Argumentation, hur bra och allsidig den är, kan inte särskilt ofta leda fram till den juridiska ”sanningen”, det är därför vi behöver oberoende domstolar som ibland bryskt talar om var skåpet ska stå. Inte ens frågan om vilka källor som har högst rättskällevärde kan anses omfattad av consensus.
Det viktiga i det demokratiska ”juridiska” samhället, enligt min mening, blir det öppna samtalet och den kritiska genomlysningen av aktörers göranden och låtanden. Med aktörer menar jag akademiker, domstolar, praktiker, lagstiftare och redaktörer. Ett öppet samtal ger lyssnaren själv möjlighet att ta ställning. Inget damm under mattan! Jag är därför stolt och mycket nöjd med att Maria och Fredrik hjälpt mig att fylla min viktiga uppgift: att verka för det öppna kritiska samtalet. Att det kom i mitt sista nummer som redaktör kan inte vara slump, det måste vara högre makters spel. Man ska sluta när man är på topp, eller hur? Stort och hjärtligt tack till er båda.
Roger Persson Österman, i december nådens år 2014.